Bondbloggen gillar när ni ställer frågor eller annars kommenterar det som Sonja, Kalle, Nisse och Mats berättar om. Det är jätteroligt att ni frågar, tycker till och ber om – eller ger – tips och råd!
Därför beslutade vi att dela ut Bondbloggen-kepsar till de som skrivit kommentar nummer 2 000 och 2 001. Signaturerna cowboy och daniel, ni har paket att vänta!
Ibland är det tur att nån håller reda på en. Häromdagen ringde en kollega och undrade om jag inte börjat tröska rybsen ännu. Han har ingen rybs själv i år, men var ändå lite intresserad av hur det går. Jag svarade att min rybs inte är tröskmogen ännu. Jag kollade den för ungefär en vecka sedan och då var den ännu inte klar på långa vägar men visst kan jag kolla igen. Det var en rackans tur att jag gjorde det.
För att se om rybsen är tröskmogen är det bra om man har lite hjälpmedel, två vanliga skedar duger fint. Man pillar ut fröna ur ett par rybsskidor och krossar dem mellan skedarna. Om innehållet är grönt är det för tidigt att tröska, men om det är gult kan man sätta igång. Till min förvåning var rybsen tröskmogen överallt där jag testade! Den har gjort en fruktansvärd slutspurt i den gångna veckans varma väder. ”Han gör ju en comeback som Lasarus!”, för att citera Kaj Kunnas i ett eldigt ögonblick. 🙂 Visserligen vet jag att rybsen är starkt temperaturberoende, jag har hört garvade rybsveteraner berätta att de sått rybs på två fält med två veckors mellanrum och ändå tröskat dem samtidigt, men det här är ändå överraskande. En kollega i en annan by sådde nästan tre veckor för mej och nu skiljer det under en vecka i tröskmognad.
Tyvärr sätter regnet för närvarande bromskloss på tröskningen, men jag tröstar mej med att rybsen inte borde vara så värst känslig för drösning. En positiv sak med att odla en gröda som mognar så här pass sent är att det inte är nån värst lång kö till tröskning och torkning nu längre, när all spannmål i nejden börjar vara skördad. Så fort det kommer en uppehållsdag kör vi igång.
På tisdagen åkte jag en vända via den lokala lantbruksaffären för att köpa slickstenar. Slickstenen innehåller vitaminer och mineraler som behövs för att komplettera utfodringen. Som ekoodlare behöver jag hitta mineral- och vitaminfoder som är godkända för ekoproduktion (t.ex. vissa syntetiska vitaminer är inte tillåtna). Dessutom behöver jag rätt hög halt selen, eftersom selenhalten i ekofoder ofta är rätt låg. Djuren skall ha konstant tillgång till slickstenarna så att de kan förse sig när de känner för det. Stenen smakar lite lätt salt och djuren uppskattar dem verkligen. Man kan också ge vitaminer och mineraler i lös form, som gryn eller pulver, men jag har fattat tycke för stenarna.
Just den affär som jag besökte idag håller faktiskt på att stängas, vilket är väldigt tråkigt för oss i nejden. Om exempelvis rundbalsplasten tar slut mitt i skörden har jag i dagsläget inte ens 10 km till butiken, efter nerläggningen blir det 35 km enkel resa. Det är inget vidare.Visserligen vet jag att många har betydligt längre än så, men vi har hittills varit bortskämda med att ha bra service nära till hands och då svider det när den försvinner. Personalen har dessutom varit väldigt tjänstvilliga. Om man inte hunnit till butiken under öppethållningstiderna har det gått att ringa och be dem lägga ut det man behöver på trappan och sen har man fått svänga in och hämta grejerna när det passar. Det är service, det. 🙂
Mjölken som levereras till mejeriet ska vara av bästa möjliga kvalitet och det är var och en producents skyldighet att sköta det. Den bästa tänkbara mjölken man kan leverera är av E-klass. Detta innebär att mjölkens cellhalt är under 250000 st/ml och bakteriemängden under 50 000 st/ml. Följande kategori är I-klass mjölk (250 000 – 400 000 resp. 50 000 – 100 000) och den lägsta kategorin är II-klass mjölk ( > 400 000 resp. > 100 000). Mejeriet tar två stickprov från tankmjölken per månad. Utgående från dessa prov, räknas det sedan ut ett medeltal för både cellerna och bakterierna varifrån det fastställs till vilken klass mjölken hör. En enkel tumregel för hurudan mjölk man sätter i tanken är den, att dit sätts endast sådan mjölk man själv vill dricka.
Cellhalten i tanken är direkt beroende av kornas juverhälsa eftersom cellhalten ökar då en infektion uppstår. Om infektionen blir till en s.k. akut inflammation är den enkel att märka. Då förändras mjölkens konsistens och sådan mjölk kan man naturligtvis inte sätta i tanken. Akuta inflammationer behandlas med medicin och mjölken mjölkas separat, i vårt fall i ett spann. Man kan också mjölka sklit i en separator. Den används om det är frågan om endast en fjärdedel som är inflammerad. Då kan man mjölka den fjärdedelen skilt och de övriga i tanken om de är friska. Separatorn används naturligtvis inte om man har påbörjat medicinering.
En kronisk inflammation är däremot svårare att hitta. En viss färg förändring kan det ske i mjölken, men några andra synliga tecken behöver inte uppstå. Där kommer plättpannan in och så här ser den ut:
Den är alltså indelad i fyra ringar. I denna version finns det svarta linjer i varje ring. Dessa linjer är till för att man lättare ska kunna dosera mjölken och reagensvätskan. Användningen går till på följande sätt: man drar först några strålar mjölk från spenarna och sedan drar man mjölk till den nedre linjen i ringarna. Därefter tillsätter man en reagensvätska till den övre linjen. Sen börjar man i långsam takt tvinna på plättpannan så att mjölken och vätskan blandas.
Om det finns celler i en fjärdedel, tjocknar vätskan i ringen. Ju tjockare och grannare färgen blir, desto mer celler finns det. Med den vätskan som vi använder har man möjlighet att ganska exakt tyda ut hur mycket celler varje fjärdedel har. Då måste man räkna hur många varv man måste rotera plättpannan för att vätskan ska bli tunn igen. Men för mig räcker det att man ser om vätskan hålls klar, blir lite grumlig eller klimppig. Det här testet man gör med plättpannan heter förövrigt Californian Mastitis Test, eller CMT och har en klassificering från 1(klar vätska, inga celler) till 5 (en grann klimp, mycket celler).
Från bilden ovan är det kanske lite svårt att tyda ut resultatet, men det visade sig att kon i fråga har lite celler i högra bak fjärdedelen. Eftersom där är endast lite celler i den och de andra tre fjärdedelarna är riktigt ”rena”, lade jag mjölken från den fjärdedelen också i tanken. En sådan här liten mängd med celler brukar oftast gå om av sig själv. För att försnabba förbättringen brukar vi smörja liniment på juvret, ibland fungerar det och ibland inte.
Funderar över följande ärade agrarkolleger:
Jag tänkte experimentera med att hoppa över plöjningen på ett mindre område där det vuxit vete. Är det läge att köra med tallriksharven möjligast tidigt eller möjligast sent. Har ni erfarenhet av detta, eller är det bra en dum idé.
Annars är jag ju en pro-höstplöjare i själ och hjärta men pöjningen drar ju onekligen både en massa tid och bränsle. För ca 10 år sedan prövade jag detta också, men med en kultivator och då blev resultatet dåligt.
Erfarenheter och kommentarer Tack!
Idag fortsatte urinspridningen. Nu, med ny pump, går det betydligt bättre än förra försöket. Det är rätt bra att spridningen fungerar som den skall, för den urin som skall ytspridas skall vara utkörd före onsdag. Enligt miljölagstiftningen får man ytgödsla vallar endast fram till 15.9, sen är det stop. Man får sprida alla former av stallgödsel ända till 15.10, men då skall den myllas ner. Den varma hösten är kanon för urinspridningen, eftersom gräset fortfarande växer lite tar det upp en del av kvävet direkt och det minskar förlusterna.
Mina urinbrunnar är dimensionerade för mjölkproduktion men eftersom dikorna producerar mindre urin räcker brunnarna rätt bra till. Jag skall försöka få dem som ordentligt tömda som möjligt, men det är inte hela världen fast det skulle vara lite kvar i dem när vi passerar 15.9, vinterns ”produktion” ryms nog ändå dit.
