Kontrollrunda

10.6 såddes korn och rybs kring hemknutarna. Nu har det gått c. tre veckor och det är lite intressant att ta en runda och kolla hur de artar sig. Tyvärr har min moped inte varit igång på flera år så det blev att ta till apostlahästarna. Kalles inlägg gjorde mej dock så pass nostalgisk att jag tror jag måste försöka åtgärda mopedbristen ännu i sommar.

Kornet räknar jag med att borde klara sig bra, det är redan ganska tätt och ännu har ogräset inte hunnit bli nåt allvarligt problem. Ju större spannmålsplantorna blir desto bättre konkurrerar och skuggar de, så varje dag som går utan att ogräsen hunnit i kapp är positivt. En ekologisk odling helt utan ogräs är en utopi, man får vara glad om ogräset inte tar överhanden och stör den egentliga grödan.

Rybsen är lite osäkrare än kornet, eftersom den kräver varmt väder för att växa bra och följaktligen växer den förtvivlat långsamt när det är svalt . Därför innebär en kall försommar större risk för att ogräset hinner växa förbi rybsen, eftersom ogräsen till skillnad från rybsen inte låter sig störas av låga temperaturer. Men så här långt ser det ändå rätt lovande ut. I rybsen ser man inga sårader, eftersom vi bredsådde den, alltså spred utsädet jämnt över hela åkerytan istället för att så den i rader. På pappret skall det hämma ogräsen. När man sår i rader blir det stora, öppna mellanrum mellan såraderna där ogräsen får fritt fram och det slipper man ju när man bredsår. Men i ärlighetens namn har jag svårt att se några enorma skillnader.

Jag lägger ut en del bilder på bestånden. De såddes alltså 10.6 och bilderna är från 17-18.6 och 30.6.

Damm, damm och mera damm …

Nu går det inte att skjuta upp årets värsta arbete mera: Att sälja säden. Det kan låta konstigt men först måste den flyttas till lastningssilo från kallufttorken. Det är i och för sej mekaniserat: Jag blåser säden upp i silon. Och tömmer torken med luft. I bottnen på kallufttorken finns det små hål där plåten tryckts ned så att luften kommer igenom men inte så att säden ryms genom hålen. Det är alltså inte runda hål som borrats rakt genom plåten utan bara ena sidan av plåten är nedtryckt och då blir hålen som fiskfjäll och luften blåser bara åt ett enda håll. På det sättet kan man blåsa säden mot uttaget i låren – om man har ordentligt tryck under plåten.

I våra kallufttorkar (den fjärde håller på att bli färdig) så hade vi först träfiberskivor med hål, sedan tunn plåt med runda hål och i de två senaste torkarna just den golvsveperplåt som jag beskrev ovan. Förr var man tvungen att skyffla ut säden för hand men med golvsveperplåten blåser vi ut den. Till det krävs som sagt tryck och stor luftmängd men det har jag med tre stora fläktar i samma huvudkanal som klarar av 100 000 kubikmeter luft per timme vid mottryck på över 50 mm vattenpelare (trycket lyfter alltså en vattenpelare 50 mm). Det är det minsta tryck man kan ha för att få säden att röra sej. Helst bör man ha mera.

Allt det här är bra men sedan kommer verkligheten och den består av damm, damm och åter damm ! Det är som en dammstorm inne i torken. Jag byggde in hela torken i plast (och fick solvärme på köpet) så det går bra om man inte behöver gå in där då man tömmer. I princip behöver man inte göra det MEN allt som oftast är det något krångel så man måste gå in i dammstormen. Och jag kan intyga att det inte är roligt. Visst har jag dammskydd och allting men man får bada bastu i en vecka efter tömmandet och ändå finns det damm överallt.

Och så måste torken repareras ibland – och då man slår med hammaren så faller det damm från alla håll och kanter. Inget roligt det heller. Jag använder förstås min stora dammsugare (=tömningsfläkten på 11 kW) men det är inget litet jobb att dammsuga en tork på 170 kvadratmeter. Otroligt nog fastnar dammet stenhårt på skivor och plast och i taket – överallt. Det måste skrapas bort – tvätta vill man helst inte inomhus även om trycktvätten nog skulle ta bort det.

Men nu hjälper ingenting mera – det är bara att börja med eländet. Förra veckan fick jag nu datamaskin (den gamla var redan nio år gammal vilket är mycket) så härtills har jag “varit tvungen” att installera den men det börjar vara klart. Så ut i dammet bara !

Oli kesä oli mopo……

Den gamla slagdängan kan få stå som dagens rubrik. Det är nämligen så att jag har blivit 15 igen. Det syns inte utanpå men det känns inuti. I fjol grävde jag fram min gamla moppe (det är ju så att dom fordon som kommer hit till gården oftast stannar på gården) och efter endel vedermödor startade den faktiskt för ett par veckor sedan. Nu har jag återupplivat en av pappas gamla hobbyn, nämligen att köra runt med sagda moppe och titta på brodden. Till det passar den ypperligt, tror inte jag haft så bra koll på växtligheten någonsin, dessutom är det jätteroligt.

Vad kan man då se när man kör omkring? Jo, man kan titta efter hur jämn växten är, i början på säsongen kan man mäta antalet plantor både per kvadratmeter (ca 650) och per meter sårad. På så sätt ser man om såmaskinen sått ojämt. Sedan skall det börja hållas koll på ogräs och artbestämma dom för att kunna optimera bekämpningen av dessa. Man vill ju absolut inte spruta något onödigt. Detsamma gäller sedan eventuella växtsjukdomar eller bekämpning av liggsäd.

Som tumregel kan man säga att ju ljusare grön åkern är, desto sämre mår den, och ju mörkare, desto större risk för liggsäd. I år har jag slutat gissa det och istället skaffat denhär kamraten.

Det är en sk SPADmätare, eller på svenska bladgröntmätare. Den mäter klorofyllhalten i bladen och därav kan man direkt läsa ut vad växten behöver för eventuell hjälp. Jag kör in mig på mätaren i år så jag är inte riktigt säker på alla diagnoser, men jag vet i alla fall att kvarnvete borde ha en klorofyllhalt på över 50 strax innan axgång, och som synes, jag är nästan där.

Den nytta jag tänker få ut av nämnda investering är att kunna dra ner på kvävemängden i vårsådden och sedan ge det som tilläggsgödsel under växtperioden OM det behövs. Kan man dra ner på kvävemängden med ca 10-30 kg/ha och ändå ha bra skörd har mätaren betalt sig själv på några år.

För övrigt börjar det bli i mera laget av natur runt mig nu. I förrgår hittade jag en huggorm på portgolvet och nu har getingar barrikaderat sig på vår terass. Det resulterade i två getinghugg i dag. Jag är inte speciellt rädd för getingar, men jag är tvungen att ha lite respekt för dom efter en tråkig historia 2004. Jag gick med röjsågen när jag trampade ner i, och fastnade i ett jordgetingbo. Detta resulterade i 30-35 stick i halsregionen, och 7 km skogsbilväg hem. Jag var rejält berusad när jag kom hem och ännu fullare innan vi tog oss till akuten. Efter detta har jag börjat reagera på vanliga getingstick också, senast i fjol hade jag en liten anafylaktisk chock, idag gick det dock bättre.

Dessutom tror jag att dessa getingar har något att göra med Anna Skipper, för dom har barikaderat min korvgrill, dom små terroristerna!

Dessutom är vädret mot mig igen, jag menade bekämpa flyghavre i kväll, men det blåser för mycket. Det blir att ställa klockan på fem och se om det är bättre förhållanden då.

Hoppas det…..

Första skörden avslutad

Första ensilageskörden för sommaren förklarades avslutad idag. Jag hade siktat på mellan 150 och 200 balar i första omgången och idag blev de 197. Det är ungefär halva mitt årsbehov och det känns skönt att fått ihop det redan nu. Dessutom är balarna förhållandevis torra vilket är en bonus.

Gräset slåttas med slåtterkross och får sedan torka. Torkningstiden varierar från sex timmar till två-tre dagar beroende på vilka metoder och tillvägagångssätt gården valt att gå in för. Ju torrare fodret är desto mindre problem har man med att det fryser under vintern och desto mindre vatten lagrar man. Nackdelen med torrt ensilage är att det är svårare att pressa ut luften ur det och fodret blir därför mindre lagringsstabilt. Ett hål på plasten för större konsekvenser ju torrare fodret är, eftersom syret lättare kan tränga in och förorsaka feljäsningar. Jag låter mitt foder bli rätt torrt, eftersom jag prioriterar att inte kuska vatten och slippa ha fruset ensilage till vintern. Men det är snarast en smaksak.

Nu återstår ännu fyra hektar som skall skördas som riktigt hederligt, gammaldags torrhö men det väntar jag med tills vädret ser bättre ut. Jag skulle vilja ha minst 4-5 dagar uppehåll innan vi börjar prata höbärgning.

Dag 5

Vår tidberäkning utgår nu från tiden före och tiden efter samtalet från vår foderleverantör. Som en del av er säkert har läst eller hört så kom en foderfabrik ut på torsdagen med ett meddelande om ett ev. salmonella kontaminerat foder. Igår sades det i medierna att allt är ok.
Trots detta har “undantagstillståndet” fortsatt och idag blev silosen tömmd från foder. Så vitt vi vet, blir den i morgon desinficerad och nytt foder torde komma på onsdagen. Så vi har ännu många, långa, extra arbetstimmar framför oss…!

Som ni säkert kan läsa mellan raderna, börjar det här tära på nerverna. Mitt huvud räcker inte till att förstå varför man inte får använda foder, som i testerna har visat sig vara rent. Men till all tur behöver jag inte förstå det heller, utan bara jobba. 😉
Trots det hela tiden ökande missnöjet, så är vi ju nog tacksamma över att leverantören reagerar och tar detta på allvar. Följderna, om fodret på riktigt hade haft salmonella, skulle ha varit katasrtofala; alla kor hade troligtvis hamnat till slakt. Hur vi skulle ha klarat det, vill jag inte ens fundera på..

Denna händelse visar bara hur sårbar kedjan är och hur viktig det är att ta prov efter prov.
Nu klarade man sig med blotta förskräckelsen, förhoppningsvis med någon ny lärdom.

Midsommarstänger

Midsommaren 2010 firades under trivsamma former. Släkt och vänner, nypotatis, grillat, god musik och alldeles för sent i säng. Precis som midsommar skall vara.

Våra midsommartraditioner inbegriper faktiskt ingen midsommarstång, men jag reste ett par alternativa stänger på midsommaraftonens förmiddag. Fast i ärlighetens namn handlade det nog mer om fågelskrämmor än festsymboler.

Kärnan i ensileringen av gräs är anaerob jäsning, d.v.s. jäsningsprocesser som sker under syrefria förhållanden. Därför är det helt grundläggande att plasten på rundbalarna är hel, uppstår hål och luft kommer in kan fodret förstöras. I värsta fall tvingas man kassera hela balen, men även om det inte går så långt försämras fodrets näringsvärde.

I Sundby har jag vissa år haft problem med kajor som hackar sönder plasten. De kommer i stora flockar och verkar av nån orsak irriteras eller attraheras av den nya, blanka plasten. Bara balarna klarar sej den första veckan brukar de få vara i fred därefter. Problemet varierar i omfattning och de senaste åren har jag inte haft så värst stora angrepp, men jag bygger ändå fågelskrämmor för säkerhets skull.

Skrämman består av två gamla höstörar som slås ner, en i var ända av balraden. Därefter spänner jag ett par presentband mellan störarna. Banden skall vara spända som fiolsträngar så att de både darrar och “sjunger” i vinden. Jag är inte helt säker om kajorna är mer rädda för ljudet eller rörelsen, men åtminstone hålls de borta från balarna.