Satelliter styr på åkern

Jag laddade i fjol ned ett program som med GPS visar hur man kör på åkern (se Slutirrat med sprutan och  Gamla och nya verktyg). Då hann jag inte testa det ordentligt men nu då jag måste spruta mot kvickrot och baldersbrå på våren så körde jag allting med GPS och eFarmer. Nu har jag en GPS-dosa i en låda på hyttens tak och den håller kontakt med mobilen via Blåtand.

På Biltema hittade jag en riktigt bra hållare som har den ovanliga egenskapen att den hålls fast vid vindrutan. De fflesta hållare är helt urusla och faller ned inom några minuter men den här har geltätning och det tycks fungera. Alla andra hållare med sugkopp har jag varit tvungen att borra hål i och skruva fast för att de skall hållas. Det går dessutom snabbt att sätta dit och ta bort mobilen för hållaren är som en stor bykknipa.

Nu då sprutspåren syns dåligt (från i fjol) så är det ett riktigt nödvändigt hjälpmedel vid sprutandet. Speciellt på de oregelbundna åkrarna är det annars hopplöst att veta var man har sprutat. Noggrannheten är dålig med vanlig GPS men det räcker till för sprutan. Åtminstone lämnar man inte stora områden osprutade. Och centimeterprecision är helt onödig.

Men lättanvänd är eFarmer inte. Jag har ännu inte lyckats klura ut hur man kan ge namn åt åkrarna så de heter bara New field 1, New Field 2, osv. Det finns massor av funktioner men hur man skall använda dem vet jag inte. Alldeles tydligt är det en ingenjör som gjort programmet :-). Man har inte tid att bråka med eländet heller då man skall få nånting sprutat innan det blåser upp.

Det finns ganska litet ogräs på åkrarna – bara några tuvor med kvickrot. Men jag tvivlar inte alls på att ogräset nog kommer. Huvudsaken är att få bort kvickrot och baldersbrå för de blir alldeles omöjliga om man inte sprutar (se bilden i Att spruta eller inte spruta 2017). Det har varit för hett på dagarna – upp till +30 grader ! Därför måste jag spruta på nätterna eller tidig morgon. Få se hur bra effekt glyfosatet har i år. Det hade varit bättre att spruta förra hösten men det gick ju inte.

Våra groprov är nu litet äldre och man ser att fjolårsvetet nog gror men mycket senare och skjuter brodd dåligt. Det har kommit upp i 44 % grobarhet men endel strån är svaga.

Jag får flytta sådden till natten också för jag klarar inte mera av den här hettan. Det är ju värre än i juli (speciellt fjolårets juli). Man misstänker litet att det här betyder att sommaren blir kall och regnig – igen.

 

 

Jehu

Som Per antog så är det att gå an som ett jehu nu när det blev alltför bra väder. Kom just in från lite sådd av plantor i groningsrummet och hade tänkt betala lite räkningar men konstaterade att det redan passerat midnatt så ifall någon faktura redan förfallit så blir det en räntedag hursomhelst så jag kunde lika bra skriva nån rad här istället och betala räkningarna i morgon kväll då jag är piggare.

Det är bra att Nisse orkat hålla låda för jag har varit trött, långa dagar tar ut sin rätt. Värmen gör också sitt till och jag som brukar vara försiktig med att flika av mig på våren för att undvika förkylningar blev tvungen att ta bort stickatröjan inför veckoslutet och nu idag förpassades också långkalsongerna till bykkorgen. Extra bråttom har det blivit då 2 av mina deltidsanställda sade upp sig och jag har inte haft tid att skola in nytt folk eftersom jag mest hållit till på åkern. Den ena har jobbat 2 dagar i veckan här och studerat i tre och den andra en dam från Laihela har jobbat här de dagar som den förra studerat. Synd att dom slutar nu när man börjat få dem inskolade, dessutom under prövotiden så dom hade ingen uppsägningstid heller.

Vi påbörjade planteringen i fredags och fortsatte på lördag morgon och fick den första omgången plantor i jorden. Hade tänkt fortsätta med sådd av morot, lök och palsternackor men sol, lite blåst och +25° torkade ut det nyplanterade så jag blev tvungen att rigga upp lite bevattning för att hålla dem vid liv. Normalt brukar det vara så kallt och vått när jag sätter första omgången att jag sällan behöver sätta mera vatten än det som blir satt i samband med planteringen men nu har vi samma förhållanden som vi brukar ha i juni-juli.

Lite första hjälp bevattning av det nyplanterade så att dom hålls vid liv tills dom rotat sig.

Eftersom det ser ut att fortsätta varmt ännu en tid så beslöt jag sätta lite tid på att ändra spårvidden på IH Hydron för att kunna köra precisionssåmaskinen med den. På så vis kan jag fräsa och så om vart annat utan att koppla om redskapen flera gånger och förhoppningsvis hinna så medan fukt finns kvar så att fröna gror. Det gick relativt bra att få bakdäcken bytta och även att dra ut hylsorna i framaxeln men sen när jag skulle förlänga parallellstagen var lyckan slut. Jag fick på inget vis axeln som går inuti röret att släppa hur jag än försökte. Får lov att besöka den lokala verkstaden i morgon bitti för att med hjälp av gasvärme försöka få loss parallellstagen och få dem justerade för den större spårvidden. I stället för att bannas i traktorn for jag ner till byn och tillbringade ett par timmar med rara mor dagen till ära. Innan jag tog itu med kvällens plantsådd så hann jag plöja  en åker för potatis och plockärt. Men nu ”over and out” här då det är tidig väckning i morgon…….

Blir nog såtraktor av det här bara jag får ordning på styrningen.
En bild bakifrån för ordningens skull. Ser nog lite”kaanglot” ut med radodlingshjulen från Samen påmonterade.

Skumpig nostalgi

Vissa saker glömmer man aldrig – som att harva första gången på tiltorna på våra styva leråkrar med lilla MF165 och en S-pinnharv. Man är ofta 5-10 cm ovanför sitsen och det hoppar och skakar något obarmhärtigt. Det började jag med för ungefär 50 år sedan och det var samma sak varje vår utom de senaste åren då jag började höstharva och sedan använda enbart tallriksharv. Men i går måste jag igen köra på hårda tiltor.

Förra höstens plöjning var usel men man får vara glad att det gick att plöja alls. Det var ren idioti att bryta vallen en så våt och besvärlig höst men stödbyråkratin är obarmhärtig. Gröngödslingsvall måste plöjas upp efter tre år. I princip hade jag kunnat så direkt i vallen nu i vår men hösten var så besvärlig att det inte gick att få bort växtligheten. Men jag undrar om strukturförbättringen blev förstörd i och med plöjning med en tung traktor i den våta leran. Om jag hade fått bestämma så hade jag lämnat vallen ett år till och brutit den en bättre höst.

Inte är det nån tävlingsplöjning precis inte …

Tiltorna började torka och det var nödvändigt att köra över dem med harven en gång för att få jämnare upptorkning och mindre kokor. Jag måste köra på låg växel längs tiltorna utom i ändarna. Det skakade så kugghjulen i huvudet hoppade omkring. Det är ett under att traktorn höll ihop men gamla MF165 har gått bra allt sedan 1970. Det enda har varit framhjulstapparna som brustit med jämna mellanrum på grund av att de slagit mot de hårda tiltorna. Men sedan jag bytte framaxel till en från MF185 som är betydligt kraftigare så har det problemet försvunnit.

Den gamla harven från Kongskilde är lappad nästan varje år. Jag köpte en gammal harv till för många år sedan som jag plockade pinnar och reservdelar ifrån i många år men nu är pinnarna slut. Det fina med de gamla maskinerna är att de är så enkla att reparera. Förutom pinnarna så behövs inga reservdelar bara man har svets. Hjulen på harven var ju alldeles för små så jag bytte dem till hjul från en gammal Lada och det blev mycket bättre.

Det var ren nostalgi att igen köra med 165:an och harven men en skumpig sådan. Bakändan var ganska öm efter harvningen trots att jag bytt sitsen på traktorn till en mera fjädrande. Jag tror det räcker med sådan nostalgi för några år framåt nu. Om tre år måste igen den nuvarande gröngödslingsvallen brytas men om det är en bra höst så tänkte jag köra över växtligheten med krossen och sedan så direkt på våren följande år.

På tal om nostalgi så tröttnar jag aldrig på kvällshimlen som man ser från åkrarna. Bara den gör det värt att skumpa omkring.

Nu skall det vara tre dagar med julivärme +27 grader men sedan skall det bli betydligt svalare. På lördag lär det komma en mm regn men det har knappast någon betydelse. Det finns nästan inga våta sänkor i år och om prognoserna håller så borde det gå att så utan problem. Peppar, peppar …

 

 

Dom stora inkomsternas dag

Nu dyker jag upp här igen. Jo, jag vet, jag har återigen varit olovligt länge frånvarande från Bondbloggens tangentbord, men det har sina skäl. Det har nämligen hänt absolut ingenting i min värld som på minsta sätt har givit upphov till några skriverier på flera månader. Det har ju inte ens gått att ondgöra sig över vädret heller, för denna vår som gått har väl varit så nära det ”normala” som man kan komma, egentligen ända sedan iskylan släppte i påskveckan. På måndagen i stilla veckan visade bilmätaren -24 i Kauhajoki och det är väl nog rätt lite i slutet på mars, men sen kom ju våren. Den kom snällt, nästan som en vän som försiktigt knackade på, inga stora översvämningar eller annat krafs, snön bara försvann och sen plötsligt – lika oväntat som alla år skulle såmaskinen fram. Jag har nu i dagarna sått vårraps, det känns visserligen som några dagar lite för sent för den verksamheten, men fröna som blev oanvända från i fjol propsade på användning så nu har jag hur som helst lagt dom i jorden. Lite blev kvar ikväll när mörkret nu tog mig, men det blir fortsättning i morgon bitti. Inte desto mera att orda om det, men i övrigt har dagen varit lite märkligt.

Utan att desto mera krångla till det så behöver jag en traktor. Lilla Zetor 6245 har ohjälpligen blivit för liten för alla mina redskap och dessutom fyller ju dottern så småningom traktorkort och har redan börjat vara riktigt behjälplig vid åkerarbetet så det börjar bli dumt att bara ha en åsna på två chaufförer. Dessutom känns det alltid lite skrämmande att bara ha en dragare på gården om något skulle haverera på Valtran – då står man där, kanske mitt i sådden.

Nån splitter ny traktor kommer inte på fråga. Dels är det onödigt att köpa en ny för några veckor på våren (och 6750 släpper jag inte taget om), dels finns det ju inte på något sätt ekonomi till en ny traktor som snart nog går på 100.000 pengar.

Alltså letar jag begagnad. Gärna sexcylindrig eftersom det skall vara ett åkerlok, helst under 3000 timmar och i bra skick. Sen gör inte åren så mycket för det gjordes ju hållbarare traktorer förr, men många timmar vill jag inte ha och priset borde vara humant. Helst under 20.000. Snart nog ett år har jag letat och läst annonser men alla begagnade traktorer är ju både dyra och i regel körda 8-15.000 timmar och det vill jag inte ha.

För några veckor sedan såg jag den. En Case IH med 5600 timmar och ett prisbegär på 19.000 inkl moms. Det tände inte till direkt eftersom jag har dålig erfarenhet av Case men efter några dagar började tanken lägga sig till ro. Objektet verkade intressant. Dessutom rimligt nära – på Valta i Seinäjoki. Efter en del resarch insåg jag att detta ändå var ett riktigt bra alternativ för mig. Utlåtanden av tidigare 5140 ägare var positiva och maskinen verkade vara ett perfekt åkerlok för mig.

Bild från Valtras Konepörssi.

Nu vet jag ju nog att det är snabbhet som gäller när man skall handla begagnat, men det har varit svårt att hitta tid för en sväng till Seinäjoki. Dagarna gick och den fanns kvar. I måndags hade jag bestämt mig för att åka men fick sista minuten förhinder. Dock lyckades det idag så idag bar det av. Först ett ärende i Vasa som sinkades av att allt folk på jorden tydligen var i Stenhaga idag så ärendet som borde ha tagit 10 minuter tog en timme. Såldes kurvade jag in på Valtrahandeln i Östermyra cirka 12.30 istället för 11 som var planerat. Gick ett varv runt traktorn och konstaterade att den inte skämdes för sig så jag gick in och letade upp en försäljare som vänligt meddelade; ”Minä möin sen puoli tunti sitten”

I tre veckor har jag alltså tagit sats för att ta mig till Seinäjoki och sen bommar jag med en halv timme. Det var lite rejält surt kan jag meddela.

Nåja, jag är ju fatalist så jag är ju rätt övertygad om att det var ödet som räddade mig från att ta ett dåligt beslut, antar att motorn kräver storremont snarast eller något annat. Det kan ju mycket väl ha varit min turdag idag också – det lär jag aldrig få veta. Det jag dock vet är att det hade varit lättare att offra en vårbruksdag om det hade slutat på något annat sätt, nu var det lite svårt att komma igång igen som om inget hade hänt. Men det lyckades det med och ikväll har Valtra och Simulta och jag sått 5,5 ha raps och tanken ikväll får bli att nånstans i detta land måste det väl finnas en begagnad traktor till ett rimligt pris som hittar sin väg i mina händer.

Hur som helst har jag ju faktiskt tjänat cirka 18.000 idag. Man lär ju göra det när man inte spenderar säger åtminstone annonsörerna i Sverige.

Slutet gott – allting gott. Och vädret är ju fint.

Grobarhet 2018

Förra hösten tröskades vetet sent och vått. Precis som man kunde förutspå så är grobarheten usel. Till all tur har man lärt sej att ha överårs utsäde i lager. Nedan syns skillnaden i grobarhet för skörden år 2016 (till vänster) och 2017 (till höger). Ett groprov i fuktat hushållspapper gav grobarhet på 97 % för år 2016 vilket är ovanligt bra. Motsvarande pappersprov gav efter lång tid en grobarhet på omkring 10 % för vetet från i fjol. Kornen från 2017 hade dessutom rikligt med sjukdomar.

Så det är klart vad svaret på från ”Vad skall jag så ?” blir.

 

Våren är torkandets tid

Hösten var sen, blöt och eländig. Det vete vi fick in hade nästan 30 % fukthalt. En del fick jag nedtorkat till 18 % men det sista var långt över 20 %. Nu har det minsann varit torkväder ! Varmt och soligt och luftfukt nere kring 30 %. Så jag har naturligtvis haft fläktarna på. Temperaturskillnader upp till 7…8 grader mellan inkommande och utgående luft i lårarna visar att det minsann torkat.

Men då jag skulle mäta fukthalten så visade fukthaltsmätaren felkod. Jag blev ganska sur för den var ny (och ganska dyr). Så jag kollade in nätet och köpte en fuktmätare för 17 euro från Kina. Knappast är den noggrann men troligen noggrannare än käppmetoden. Käppmetoden går ut på att man slår en käpp ned i vetet och går den inte att slå in så är det alldeles för fuktigt (över 25 %) men går den lätt igenom säden så börjar den vara torr (under 16 %).

Visst har jag den gamla vågmätaren med en torklampa som är mycket noggrann men det är också mycket långsam. Nån sorts snabbmätare behövs. Fördelen med den mätare jag köpte är att den har en gaffel med sladd som man sticker i säden och sedan avläser man fukthalten. Det är samma metod som fuktmätare för virke använder. Den nya fina och dyra mätaren som jag har skall ha ett prov av säden som placeras i en kopp med skruvkork. Den är snabbare än vågen men inte supersnabb. Så jag skall pröva gaffelmätaren för 17 euro.

Sedan bytte jag batteri i den fina mätaren och testade flera olika prov varvid det visade sej att det inte var något fel på mätaren utan vetet var så torrt att det gick under skalan … Det fuktigaste provet som jag hittade var 12 % medan de andra var 11 % eller under skalan. Fläktarna stängde jag av omedelbums. Med kalluftstork måste man vara försiktig på våren för man torkar lätt för mycket men jag tyckte bara att höstens vete var så blött att jag inte började mäta i tid. Mätsystemet visade också att säden fortfarande torkade.

Virkeslagringen hade däremot inte torkat så jag började i stället gräva ned en brotrumma vid ladan. Det måste man göra medan marken ännu är fuktig och mjuk för senare på sommaren blir leran stenhård. Brotrumman var bara fem cm under vägen och måste grävas ned minst ett spaddjup mer. Med gripen på skogslastaren krafsade jag upp ytan och lyfte bort brorören av cement. Jag ville ta dem till vara för cementrör är av bättre kvalitet än plast. Då man gräver upp cementrör så hör man genast då skopan (eller gripen) tar i cementen men plast gräver man lätt sönder.

Orsaken till att brotrumman måste grävas ned djupare är att golvet i ladan måste sänkas så att den nya (begagnade) tröskan kan köras in. Den är 30 cm högre än den gamla. Det var ganska precis hur mycket det gick att gräva ned brotrumman för vägdiket måste ju dra undan vattnet också. Så det gamla avvägningsinstrumentet kom till bruk igen. Avvägningen visade att jag kunde sänka brotrumman 30 cm och ändå ha 10 cm fall till vägdiket. Det är inte mycket så jag måste se till att vägdiket alltid är ordentligt rensat från gräs och buskar. Om det blir vatten att stå i brotrumman på vintern så fryser det och man har översvämning nästa vår.

Det är tydligt att brotrumman måste grävas ned djupare.

Det går ganska bra att ”gräva” med gripen så länge marken är fuktig. Jag har plåtar som man kan sätta innanför gripen för att lyfta upp jorden men det går bättre att riva loss jord utan plåtarna. I ett dike med tjockt gräs kan man lyfta upp jorden ganska bra för rötterna håller ihop den men annars rinner det mesta genom gripen. Då blir det skyffelarbete.

Man skall inte riva loss den mjuka leran för det är mycket tyngre att kasta upp den då. Mjuk lera går riktigt bra att gräva upp om man tar ut trianglar och trampar föri (trampar ned spaden på sidan först). Som liten fick jag lära mej tramp betär föri då man dikade. Det är ett trevligt arbete bara man först tar bort ytskiktet med gräs och rötter med gripen. Det var inte så roligt förr då spadadiikaren skulle gräva ihop sin försörjning (inklusive en stor familj). De dog unga.

Då de första grävmaskinerna kom så var en spadadiikari och såg på då den tog stora lass i varje skopa. Han konstaterade då att nu kan noo spadadiikaren draa ååt ... Men spadadiikaren har grävt en mängd diken som förvandlat stora delar av landet från kärr och mossar till åkrar och skog. Om man ser på kartor från slutet på 1700-talet så bestod stora delar av vår by av kärr som var farbara endast på vintern då det frusit på.

Nuförtiden kan folk inte ta tag i en spade mer utan det skall vara grävmaskin till allt. Inte att undra på att en av de stora folksjukdomarna är fetma. Vi äter inte bara ihjäl oss utan vi dör på soffan. Jag såg i går en intervju med nån sorts hälsokonsulent som påpekade att gym nog är bra men det räcker inte med en timme varje dag för det blir ändå närmare 90 timmar sysslolöshet i veckan. Man borde röra på sej mer i vardagen och inte bara svettas nån timme på gymmet. Skogsarbetet är bra men det behövs litet kroppsarbete på sommaren också. Att gräva diken är inte så dumt. På våren alltså – på sommaren är vår lera så hård att man inte ens skall försöka hacka i den med skyffel.

Nu är det nya röret nedgrävt. Jag brukar använda en täckdikningshyvel med långt skaft för att få bottnen att luta jämnt åt rätt håll. Med litet vatten i rännan får man med hyveln en mycket exakt lutning. Det blev plaströr fastän jag gillar cementrör. Brotrumman måste förlängas för om vintern kör jag snö snett över den och då man kommer med släpvagnen från andra hållet så har det varit problem att svänga så tvärt. Cementrören räckte inte till.

Våren har kommit och det torkar upp. Nästa vecka lär det bli +25 grader så det blir väl vårsådd så småningom. Värmen har också fått våra sippor och scillor att blomma alldeles förskräckligt även om det börjar bli för hett för tussilagor. Vi har fullt med blåsippor, vitsippor, gulsippor och scillor. Dessutom en mängd lökväxter överallt. De har spritt sej till alla hörn av gårdsplanen. Och jag gillar blommor – mest blå. Hemligheten är att inte kratta för då förstör man de känsliga sipporna.

Glad Mors dag !  Den kanske kan firas i år utanför traktorhytten för vi börja så först nästa vecka.