Som jag skrev i mitt senaste inlägg på söndag kväll så kunde vi inleda planterandet på måndagen med plantering av kål, broccoli, kålrabbi, kålrot och diverse specialsallat. Fältet var relativt jämnt upptorkat och fräsningen av odlingsbäddarna löpte bra. I går tisdag fortsatte vi planterandet med isbergssallat och vi hann få hela den första planteringsomgången satt innan ett 3mm stilla vårregn kom. Så mycket bättre start kan man inte få, ett stilla regn efter planteringen gör ju att rotningen av det nyplanterade säkras 🙂
Nyplanterad friseesallat.
Efter planteringen täcktes det mesta med fiberduk mest för att ge lite bättre mikroklimat så att tillväxten försnabbas. Det är ju ont om avsaluprodukter så här års och vi vill ju komma i gång med skörden så snabbt som möjligt. Fiberduken skyddar också plantorna mot fåglar som gärna river upp det nyplanterade. Kanske gör de det av ren nyfikenhet men ibland undrar man nog om de gör det bara för att jävlas. Det är mest måsar och kråkfåglar som är i farten så här års och jag tycker att de har ett konstigt sätt att tacka för all mask som vi serverar dem i samband med jordbearbetningen 🙁
Bländande vit lyser den fibervävstäckta åkern i kvällssolen.
………med plantdrivningen inför säsongen. I väntan på att komma igång med det egentliga vårbruket får man lite försmak om vad som komma skall genom drivningen av grönsaksplantor för senare utplantering på åkern. Det är ju alltid roligt att följa med när de första bladen och groddarna utvecklas. Så här långt är det närmast purjo, lök, selleri, persilja, kryddväxter, broccoli, tidig kål och olika sallatsväxter som blivit sådda. En del såddes för närmare en månad sen och de närmaste dagarna är det också dags för de senare kålslagen och nya omgångar broccoli och sallat.
Det regnar ute men i växthuset är det varmt och skönt och regnet ute gör bara gott åt tinandet av tjälen.
Broccoliplantor en vecka efter sådd………
………..och så här långt har löken hunnit på två och en halv vecka.
Kan tänka mig att en och annan före detta elev på trädgårdsskolan “hajar” till då jag nämner purjon. Kanske någon fortfarande minns att jag menade att med “blod, svett och tårar” skall purjon ur jorden. Purjon trimmades med kniv och ibland slant det till så blodet rann, svettigt var det på åkern vid upptagningen och tårarna rann av lökdoften när man stod med näsan i purjolådan vid putsningen. Och visst var det kämpigt ibland, som nybliven och ung arbetslärare (jag var bara 18 år när jag anställdes) ville man ju vara lite ambitiös och tog sig kanske lite vatten över huvudet ibland. På skolan hade vi en relativt stor purjoodling, som mest lite på 2 ha vilket motsvarade ca en procent av landets areal på den tiden. (Nu efter EG-anslutningen har landets purjoareal sjunkit till ca en tredjedel av vad den var innan. Så och våra egna purjoodlingar de omfattar numera endast ett par tiotusen plantor.)
Eleverna var duktiga och med betoning på “learning by doing” jobbade vi tålmodigt på i ur och skur. Innan mellanstadiereformen hade trädgårdsskolans personal nästan uteslutande hand om alla ämnen så vi kunde ganska fritt byta timmar med varandra så att det som passade bäst för dagen blev gjort, ungefär som i ett eget företag. Senare när det togs med mera allmänbildande ämnen med inhyrda lärare blev det svårare att byta ihop timmarna. Minns att speciellt de elever som kom direkt från grundskolan hade stor arbetsiver och ville visa sig duktiga inför de som genomgått gymnasiet. Det här var då i början på -80 -talet och många av eleverna kom från gårdar med jordbruk och växthusanläggningar, de var vana att jobba hemma och hade, vill jag påstå, ett bättre tålamod än dagens ungdomar som kanske mera formats av de snabba rycken i datorspelen. Vi hade många praktiktimmar och vi jobbade från morgon till kväll, lite annat än nuförtiden då stor del av skoldagen består av håltimmar.
Ibland har jag funderat om jag var för sträng och krävande för de unga eleverna för visst märkte jag att de ibland blängde snett när jag kommenderade ut dem på jobb och så här efteråt har jag när jag träffat forna elever fått höra att “noo hadd vi så leidon oåv de på skolan, dö va så streeng å stark så vi va så redd fö de”. Själv var jag ju nästan jämngammal med eleverna så jag bjöd nog till också för att visa hur jobbet blir gjort och en och annan elev försökte också utmana läraren med att skörda fler purjon för dagen 🙂 Vill på inget vis ta åt mig av äran men många forna elever är numera verkligt framgångsrika företagare och en och annan har faktiskt tackat mig för att jag lärde dem att hårt och målmedvetet arbete lönar sig.
Halkade väl in på ett sidospår, det var ju purjosäsongens avslutande detta inlägg skulle handla om. Säsongens purjo håller nämligen liksom kinakålen, som jag skrev om igår, på att ta slut. Lite finns det kvar att putsa i lagret men inom en eller ett par veckor är den slut och lika så bra det för hållbarheten har inte varit den bästa och det har tarvats en hel del jobb med att putsa och packa i vinter. Antagligen är den våta hösten en delorsak till svag hållbarhet, en del skördades ganska sent och det hann bli ett par kalla nätter innan vi avslutade skörden och jag misstänker att vattnet mellan bladen orsakade mekaniska skador då det frös vilket sen ledde till att mögel och annat elände fick chans att angripa purjon. Att den lättare blir smutsig då den skördas när det är kletigt och vått underlättar ju inte heller iordningsställandet för försäljning.
Putsning, tvättning och paketering inför försäljning.Purjo klar för paketering.
Den som har tänkt testa Charlottas woki woki gör bäst att inte spara det för länge för säsongen för inhemsk kinakål börjar vara på slutrakan, åtminstone för våran del. Nå i och för sig går det lika bra att göra detsamma på vanlig vitkål eller till och med bättre enligt kocken här i huset.
Några lådor kinakål kvar men de går bra åt just nu så någon halvannan vecka till finns dom att fås.
Relativt hyffsat har dom stått sig i lagret trots att jag tyckte att kvaliteten varierade en del på grund av det blöta vädret vid skördetillfället.
……ifall julskinkan har rymt, det sjöng Werner & Werner. Och visst ligger det nåt i det eller? Avslutade hur som helst arbetsdagen nyss, tillsammans med Linnéa, med lite tvätt och paketering av stjälkselleri så nu doftar arbetshallen friskt av selleri. Den lite säregna doften gillar man eller så inte, jag hör definitivt till den första kategorin i alla fall 🙂 Dessutom är de spröda selleristjälkarna goda med lite dipp eller dylikt.
Frugan brukar göra en fräsch sallad på stjälkselleri enligt följande:
Ingredienser:
några skurna stjälkar av stjälkselleri
5 rivna äpplen
1 riven morot
Dressing:
1 burk creme fraiche
1 tsk örtsalt
Blanda dressingen, skär sellerin i små bitar. Riv morot och äpplen. Blanda i en skål och häll genast dressingen över och blanda ihop innan äpplena mörknar.
Passar bra till både kött och fisk.
Kanske har bloggläsarna egna tips på användning av stjälkselleri? Det är ju en mångsidig grönsak 🙂
Grön väldoftande stjälkselleri 🙂
Stjälksellerin håller ett par – tre månader i lager så en bit in i januari borde det ännu gå att få inhemsk vara och den är nog att föredra för den importerade är en av de grönsaker som oftast fastnar i tullaboratoriets tester vad gäller höga halter av bekämpningsmedel. Kan meddela att årets skörd höll sig grön och frisk så några svampmedel behövde inte användas i vår odling i år heller. Jag är ju inte någon certifierad ekoodlare men kan man undvika bekämpningsmedel så gör man ju det naturligtvis.
Meddelade i veckan åt marknadsarrangörerna att det ser ut att bli så pass kallt att mitt deltagande i marknaden nog inte blir av. Det vill ju inte riktigt till att hålla grönsakerna ofrusna när det blir någon minusgrad och det lovades en -6 – -7°C till söndagen. Meddelades att det nog kunde gå att ordna en uppvärmd plats så att jag kunde komma, eftersom det inte tas något inträde kunde jag få hålla till i biljettluckan.
Sagt och gjort så lastades bilen, trots att termometern visade -15°C i morse, med de grönsaker som flickorna förberett under fredag och lördag. Den oisolerade biljettluckan var dock inte riktigt så varm som jag hade hoppats så fönsterrutorna immade igen av de fuktiga grönsakerna och mitt flåsande. Att jag inte fanns på min “ordinarie” plats på marknadsområdet utan var gömd bakom dom frostiga fönstren gjorde att “mina kunder” hade lite svårt att hitta. Efter att jag fått ytterligare en kupévärmare så fönstren tinade upp och med hjälp av lite vägvisning i form av morotspilar började kommersen löpa lite bättre 🙂 Nån rusning eller direkt köbildning uppstod i alla fall inte denna gång men inte sörjer jag för det, jag hann ju prata lite med kunderna i stället 🙂 Mycket folk drog marknaden även denna gång men kylan gjorde att en del nog spenderade lite mindre tid än brukligt.
Nej se, här har vi fattiggubben var det många som sade. Undrar vem dom avsåg 🙂Morotspilar för vägledning av kunderna.
