Jag hämtade asp från åkerholmen och för första gången på länge så såg himlen litet ljusare ut.
Längst uppe på bilden litet till vänster om mitten syns Aftonstjärnan (Venus) som lyser klart ända fram till mars. Och i kväll lyste den riktigt starkt.
(Man kan klicka på bilderna för att få dem större)
Det har varit växlande väderlek men också landskap. Jag smet iväg till Sverige förra veckan fastän det är bästa byggtid just nu. Orsaken syns på bilden nedan.
Vi var ute och slarvade med brorsan och Gilla. De köpte litet litteratur åt mej från Österbotten. Jag är ju en stor vän av Folkets Dagblad och Svenska Österbottens historia (del IV) handlar till stor del om bebyggelsen med fina gamla hus vilket jag också har pippi på. Vi firade med att flytta utedasset (sjiithuusi – eller huusi om man vill vara fin). Det är nu uppe på bergssluttningen och skall ännu byggas om så man får dörr i gaveln med fönster. Utsikten blir fin över åkern utanför. Och så skall taket få den rätta lutningen med tegel och väggarna kläs med sågad brädfodring så det blir rätt stil på huset.
Jag har aldrig varit för det där med att fira. Det är mycket roligare att bygga och konstruera all sorters maskiner och system. I alla fall så tog vi på söndagen en turisttur till Hedemora för att titta på Bergslagen i södra Dalarna. Och det var värt resan. Först blev vi guidade kring Norns bruk litet söder om Hedemora av Bengt Wester som i 45 år arbetat som gruvingenjör. Bergslagen är ju fullt av små hyttor som var och varannan bonde byggt för att bryta järn. I Norns bruk bearbetades järnet till stångjärn som sedan exporterades. Sverige var Europas största järnproducent då det begav sej. Bruket är en nästan orörd miljö och har förklarats vara av riksintresse och är officiellt ett byggnadsminne. Nedan masugnen som var hjärtat i bruket tillsammans med smedjorna med stånghammare.
För bönderna i trakten runtomkring var transporterna och kolandet viktiga inkomstkällor. Ett lass stångjärn vägde 800 kg och kunde alltså bara transporteras på vintern på släde eller med båt om sommaren. Många omlastningar behövdes innan järnet kunde fraktas längre bort. Bruket dog då järnvägen kom – men inte till Norn utan till Vikmanshyttan i närheten. Dit flyttade alla smederna och kvar blev bara skogsarbetare och kolare. Det gick så snabbt att husen står kvar nästan orörda.
På tal om kolning så berättade vår granne Lars-Erik (som brukar åkern utanför vårt hus i Medåker) att det fanns sex kolmilor i närheten och att skogen var så gott som helt nerhuggen för 150 år sedan. All skog som finns nu är alltså ganska ny.
Vi var också i Stjärnsund där Polhemsmuseet finns. Christopher Polhem var en av de stora svenska uppfinnarna och sysslade med allting från urverk till stora maskiner i gruvorna. Han kallas också “den svenska mekanikens fader”. I Stjärnsund startade han en manufaktur 1699. Han hade inte råd att gå i skolan men startade 16 år gammal en verkstad och fick latinundervisning av prästerna mot att han reparerade deras urverk. Sedan han inte bara reparerat Uppsala domkyrkas medeltida urverk utan också förbättrat det så skrevs han in vid universitetet och studerade fysik, matematik och mekanik. Gissa om det var intressant att beöka Stjärnsund för en gammal ingenjör …
Därefter återvände vi via Klosters bruk där Gustaf de Laval byggde första prototypen till separatorn. Men brukspatronen trodde inte på uppfinningen så de Laval flyttade till Stockholm där han grundade Separator AB – numera världsföretaget Alfa Laval. Han fick 93 patent på sina uppfinningar men var en äkta ingenjör och dog alltså utfattig 1913.
Vårsådden var mycket sen i Sverige. Vi är vana vid att de sår en månad tidigare än i Hindersby men nu då vi kom så var åkrarna svarta ännu först i går började man se grön brodd. Det har varit regnigt och kallt i Sverige i maj. Men ett intressant skifte var frodigt. Vi såg i höstas att man sådde raps direkt efter skördetröskan och nu stod rapsen i blom. Litet ojämn men växte bra. Bilden är tagen på tisdag i Garlinge (byn på åsen bakom åkern). Det är ytterst sällan man ser en svart åker i Medåker den här tiden på året. Vårsådden blev i år nästan en månad försenad.
Det var ordentligt hett i början på veckan men blev kallt och regnigt i förrgår. Då vi kom hem till Hindersby så började solen titta fram men man såg att det hade regnat. Helt riktigt – mätaren visade på 40 mm. På åkrarna stod det vatten både här och där och en stor flock svanar hade slagit sej ner på en åker.
Det direktsådda vetet hade grott ganska bra men det gillar säkert inte så mycket vatten. Svanarna däremot tyckte om det. Man borde ha anmält åkern som “svanåker” :-). De var inte speciellt rädda för oss. Då vi stannade bilen för att fotografera så började de makligt vagga bort.
De första tofsviporna såg jag igår och idag då jag körde ut sista lasset över åkern så var det full rulle. Det är ännu snötäcke på åkern men i skogsbackarna är det barmark mot söder. Fastän det frös i natt så håller inte vintervägarna länge till för det är riktigt varmt i solen på eftermiddagarna.
Någon sorts rovfågel har jag hört flera dagar i rad men jag är en usel fågelskådare och vet inte vad det är frågan om. Några holkar för tornfalkar blir det inte här för jag gillar tofsviporna och sorkarna får föröka sej i lugn och ro – jag riskerar inte tofsviporna. För övrigt är det ett grymt kvitter tidigt på morgonen då jag går ut för att sätta på värmen till traktorn. Och koltrastarna har kommit. De plockade havtornsbär under busken vid garaget. Kalle koltrast dog tyvärr under köldperioden i januari så det är väl hans kusiner.
Solen skiner och det är egentligen för varmt för skogsarbete. Nu då processorn är ur bruk (egentligen är det lastaren som är sönder) så har jag kvistat och kapat för hand. Det tar tid och man blir genomsvettig i värmen. Det går åt mycket dricka nu.
Nu gäller det ännu att få ut asparna från Tallmosan. Upplagsplatsen ligger nämligen på sydsidan av ett skogsbryne och solen mjukar tidigt upp vägen. En mängd björk skall också köras ut men vägarna håller troligen ännu länge för den eftersom vägen är i skugga nästan hela dagen. Tiodygnsprognosen lovar minusgrader nästan alla nätter och då tar det tid innan skuggade vägar smälter.
Idag då jag skulle köra flis så hittade jag Kalle koltrast i tröskhuset. Under köldperioden satt han och åt våra havtornsbär och vi satte upp en talgboll åt honom också. Men sedan försvann han och nu vet vi att han inte klarade den hårda kylan.
Vi blev bekanta under en kort och svår tid. Vi hoppades innerligt att han skulle klara sej men tyvärr så grusades våra förhoppningar.
Vila i frid, Kalle !
De närmast sörjande på Bos-Sestu.
Tröskande är över men kvickroten måste man göra nånting åt. Förra årets besprutning lyckades ganska bra men det finns ännu fläckar och om man inte gör nånting åt dem så är de ganska omöjliga nästa år. Nu är alla skiften sprutade och vädret har varit varmt och vindstilla men frågan är om det blev för sent på året ? Förseningen med nästan en månad i våras och den kalla sommaren som försenade tröskningen ännu mera gjorde att bekämpandet av kvickrot är en månad försenad. Tiodygnsprognosen lovar 7-8 plusgrader och ganska varma nätter så kanske det hjälper. Men kvickroten är inte mera i stark tillväxt och det borde den vara för att medlet skall transporteras till rötterna.
Det ser bättre ut på annat håll men på den här hopplösa leråkern växte vetet dåligt i år och kvickroten kunde breda ut sej. De här buskarna med kvickrot är inte nånting man vill se på sin åker så nu hoppas jag att årets bekämpning lyckades.
På den teg som (nästan) blev utan konstgödsel och som jag lämnade som “provruta” så var skörden nära noll. Så jag blir inte eko-odlare än åtminstone. Men intressant var att brodden var jämn och fin på tegen. Sedan orkade vetet bara inte skjuta strå och där det fanns något ax så innehöll det bara ett par ynka korn. Den kalla sommaren var heller inte bra för vetet.
Och så veckans naturbild. I måndags kom det morgondimma som långsamt sänkte sej nedåt men det var god sikt under dimman så det såg intressant ut med en rand skog under dimman. Bara ett par minuter senare var allt dimma.
I går kom det en ordentlig åskskur på eftermiddagen men på kvällen var det alldeles klart. Då vi gick i bastun så lyste fullmånen alldeles rund i sydost och solen målade himlen i nordväst. Det var ganska varmt och vindstilla och efter bastun så kände man sej riktigt tillfreds. Det var svettigt med skyffling av flis och vete och dikesgrävande den gångna veckan men nu vara allt svetten – plus sotet från en grundligt rengöring av pannan – borttvättade. I den tysta och lugna natten kunde man gå hem och räta den värkande ryggen på sängen.
