traditioner – Sida 5

Bondens guldålder

För 70 år sedan byggde farsan den stora ladugården av tegel. Det var ett stort bygge på den tiden – den är 30 meter lång. Men då var det brist på mat och investeringar i jordbruket uppmuntrades på allt sätt för alla hade krigets knapphet i gott minne. Då var det inte ens tal om att importera mat för under kriget så såg varje land främst till sina egna behov och import av livsviktiga förnödenheter sågs som ytterst osäker. Det var raka motsatsen till dagens läge. Speciellt i Sverige där nyligen man kunde se rubriken “Maten räcker bara en vecka” (bild i senaste numret av Landsbygdens Folk).

Jag minns inte bygget för jag föddes först året därpå men mina föräldrar berättade att ladugården var halvfärdig då kossorna togs in på hösten 1945. Det var i alla fall snabbt uppbyggt på en sommar med enbart mänsklig arbetskraft. Murarna bodde i gamla bastun för att inte slösa tid på resor och murade från morgon till kväll. Traktorer och maskiner fanns det inte tillgång till och det var dåligt också om hästar efter kriget. Men farsan berättade att folk verkligen ville arbeta efter åren av stillestånd. De unga männen låg vid fronten och gamlingar och kvinnfolk fick sköta det tunga jordbruksarbetet.

Allting var på 30-talsnivå men en fördel hade vi. I slutet på 30-talet hade farsan köpt en Opel som då uppfattades som höjden av onödig lyx på ett bondställe. Men speciellt min farmor var mycket svag för honom för han var enda barnet sedan systern dött i spanska sjukan 1919 inte fullt tre år gammal. Opeln stod givetvis under hela kriget men såldes genast efter. Då var det omöjligt att köpa bil och nån svarta börshaj betalade så mycket för Opeln att farsan kunde bygga hela den stora ladugården för pengarna.

Bilden är från 1937 eller -38 (farsan till vänster). Inom parentes kan nämnas att Opel Olympia 1935 var den första massproducerade bilen helt i stål. Helt nya metoder användes – bland annat punktsvetsning. Bilden visar en tvådörrars Opel OL38 som tillverkades 1937-40 (och 1947-49). Den hade en motor på 1500 kubik, 32 hk och toppfart 112 km/t.

I ställer för den fick vi alltså ladugården nedan (nåja, åtminstone till stor del).

Då kan man jämföra med den gamla ladugården på andra sidan vägen mittemot huset.

Gamla ladugården är alltså det låga huset mellan ladan till vänster och bodan till höger. Bilden är huvudsakligen tagen av min farmor och farfar. På andra sidan vägen där den nya ladugården nu finns ser man ett enkelt skjul. Den stora dörren döljer Opelns garage.

Det var en tid av stora framsteg inom jordbruket som av bilderna synes. Min mamma var mejerska och hemma från stora Mickels i grannbyn Kungsböle. Hon var stark och slog de flesta karlar då det gällde jordbruksarbete. Farsan var bra på ekonomi och tillsammans arbetade de upp en stor ladugård med 25 mjölkande kor – vilket var mycket på den tiden. Men det gick bra för jordbruket och det var en glädje att arbeta då allt gick framåt.

Tiden fram till 70-talet var en ständig förbättring inom jordbruket. Mekaniseringen tog fart och det tunga arbetet blev lättare med maskinerna. På 40-talet var det mycket svårt att få tag i maskiner men på 50-talet kom det allt mer och man kunde till och med välja märke ! Farsan kunde köpa ny bil (en BMW från Östtyskland). Den krånglade en hel del och ersattes av en Borgward Isabella som var min första bil och ännu finns kvar i Röö ledun (röda ladan).

År 1957 började jag i Lovisa svenska samlyceum och efter mej kom det en mängd bondpojkar och -flickor. Tidigare hade skolning varit ett undantag för bönderna (utom Lantmannaskolan). Min mamma som var rätt så viljestark hade velat gå i skola men de var tio syskon och skolning var dyr. Hon ville absolut att åtminstone hennes barn skulle få gå i skola. Märk väl “få” … På den tiden måste man betala för allting och om man var alltför bråkig så fick man sluta skolan. Gubbarna i byn sa åt farsan att jag aldrig tar över stället om jag får gå i skolan. Nå, jag har bara missat en såningstid i mitt liv och det var då jag var i Dragsvik.

Visst har mycket blivit bättre inom jordbruket men jag minns den framtidstro som fanns på den tiden. Arbetet var ännu tungt och det var dåligt med både det ena och det andra men allt blev bättre hela tiden och framtiden var ljus. Vilken skillnad till dagens läge då allt är ganska bra men osäkerheten och farhågorna stora.

Ladugården fungerade bara i 30 år som ladugård. År 1975 såldes kossorna och den nya torken byggdes på vinden (se Min första tork 40 år). Farsan var tveksam för mjölken var då en bra och säker inkomstkälla. Det var klart att inkomsterna sjönk men vi kunde arbeta på annat håll och det har gått i 40 år nu.

Inkomsterna har ständigt gått nedåt de senaste 30 åren och det måste kompenseras av annat arbete. En möjlighet är att arbeta utanför gården men så kan man också spara utgifter genom att göra allting själv och för oss var det lätt eftersom vi från barnsben blivit vana att göra allting själva. Men bondens guldålder varade i ungefär 30 år – åren då jag växte upp. Det har också varit en tid av fred i Europa. EU har också varit bra trots alla dess brister (jag röstade för). Det är ett misstag att tro att vi hade haft det bättre utanför EU. Norge har olja men jag såg hur det gick i Sverige då man före EU-inträdet höll på att helt köra ned jordbruket. Så hade det gått i Finland också – bara tio år senare.

Men ladugården planerades och byggdes för litet över 70 år sedan. Ritningarna kom från Nylands och Tavastehus läns lantbrukssällskap. Som vanligt så ändrades en del i byggnadsskedet och flygeln med svinhus lämnades helt bort. I det stora hela ser det i alla fall likadant ut som då även om stallet blev verkstad på 60-talet och nu är arbetsrum med datamaskiner.

Längan bakom garaget byggdes alltså aldrig men annars ser det ganska lika ut. Dörren till stallet är utbytt och där finns nu en farstu. Garaget har nu två dubbeldörrar för två bilar. Divatuutn (ventilationstrumman) till höger på taket är riven för den ruttnade ju kvickt i den fuktiga luften fran ladugården. Där släppte man också hö och halm från vinden rakt ned på bordet och det minns jag mycket bra för efter skolan på lördagarna då jag kom hem så blev det alltid att köra hö och släppa ned åt kossorna.

I genomskärningen ser man båsen och den moderna urinbrunnen som vi med brorsan tömde på sommaren. Man var mycket noga med att gödseln skulle var under tak och inte få urlaka. Då stadsbon snörpte på näsan ute på landet och sa “Det luktar skit !” så sa bonden “He luktar pengar !” Men takstolarna var rena katastrofen. De klarade inte alls av de tunga cementteglen men då fick man inte annat att lägga på taket. De ersattes med plåt 1975 vid torkbygget men bara ett år efter nybygget blev farsan tvungen att stötta upp taket med två rader stolpar för att det inte skulle rasa in.

Och så en bild av mej själv och min farfar utanför den nybyggda ladugården 1949. I bakgrunden ser man dörren till stallet. Min farfar var hästkarl och hästen på bilden hette Lyra – en mycket snäll och lugn häst även om hon var ganska envis.

Till flydda tider återgår
Min tanke än så gärna,
Mig vinkar från förflutna år
Så mången vänlig stjärna.

(Runeberg: Fänrik Stål)

Dynga

Jag blev så inspirerad av Lottas inlägg att jag måste skriva dynga. I motsats till dagens överdrivet skiträdda människor ( som är rädda för allting) så var dynga en naturlig sak för oss. Vi hade kossor till dess jag fyllde 29 år så jag är verkligen uppväxt med djur och alltså med dynga. Då jag var liten hade vi också gris, får och hästar så jag känner till alla sorter. Ännu kan jag känna i näsan de olika sorters dynglukter vi levde i.

På den tiden var det inte oangenämt med lukten av dynga. Som förra gubben sa då nån fisförnäm stadsdam förfasade sej över lukten av dynga: “Det luktar !” – “He luktar pengar !”. Det var före bigödningens ankomst. Det enda som fick det att växa var just dyngan och den var bristvara så den uppskattades minsann. Intressant annars med ordet “bigödning” – det visar att den egentliga gödningen var dynga medan den konstgjorda var en bisak. Man började bygga tak över gödselhoparna så att regnet inte skulle urlaka den värdefulla dyngan och vi fick “dyngdalen” som huset kallades. Vår dyngdal hade dessutom cementgolv för att maximera kvarhållandet av det värdefulla gödningsmedlet. Urinet sparades skilt i en cementbehållare under dyngdalen. Där dyngdalen fanns står numera vår verkstad.

Lukten av svämgödsel (med en massa vatten) tyckte jag aldrig om. Den torra kodyngan däremot luktade inte särskilt mycket. Då den blev gammal så luktade den egentligen inte alls utan höll redan på att bli jord. Men lukten av kodynga tycker jag fortfarande att luktar närmast gott. Jag minns då jag studerade i Otnäs att det luktade illa då jag kom till staden efter att ha varit hemma över veckoslutet. Däremot märkte jag inte alls nånting då jag kom hem till kossorna. Vårt jordbruk på den tiden var helt uppbyggt kring kossorna (25 trevliga individer) och onekligen luktade det kossa också inomhus. Studentåret hade jag klasskamraterna på besök en natt (vi åkte omkring en hel del) och på morgonen var min mamma helt förfärad för hon hade på kvällen satt ladugårdsstövlarna på tork på värmebatteriet i tamburen. Det luktade ganska starkt men jag var så van så jag märkte det inte förrän hon började tala om det.

Hästdyngan var annorlunda men inte heller oangenäm. Den hade en litet fränare doft men “brunnen” stallgödsel blev nästan helt luktfri. Och den var ett utmärkt gödselmedel i trädgården. Den bättre hälften som är trädgårdsmästare blir alldeles lyrisk då hon ser hästskit och den skall tas om hand ordentligt och användas för rosorna.

Fårskiten som Lotta skrev om var alldeles torr för det mesta och luktar nästan inget alls. Den fick ligga och “brinna” i ett tjockt lager i fårkätten tillsammans med halm som spreds ut varje kväll. På våren då fåren sluppit ut i fårhagen så tömde vi kätten och spred ut den nästan färdigt komposterade fårskiten där det behövdes gödsel.

Hönsskiten var litet av samma karaktär som fårskiten men enligt min näsa inte lika trevlig. Värst var svinskiten som luktade ganska så illa. Men jag hann aldrig riktigt vänja mej vid den för jag var ganska liten då sista svinet slaktades. Men svinkätten var mitt dagis där jag stängdes in då kossorna skulle mjölkas. Ibland var jag instängd i hönshuset men jag lär ha varit rädd för hönsen då de flaxade.

Nuförtiden finns det nästan enbart hund- och kattskit. Katterna är renliga och gräver ned allt men hundarna är mindre noga med var de sätter sej. Det är förstås mindre trevligt om nån katt blivit instängd i något rum och naturen tar ut sin rätt … Och så har vi förstås fäglarna som ibland kan vara mindre angenäma. Speciellt illa tycker jag om sjitutrastana (björktrastarna) som verkligen gör skäl för sitt öknamn. De har till all tur minskat en hel del sedan vi fick ungkattorna. Ett år hade vi stora flockar med sparvar i ladugårdsvinden över vintern och det såg hemskt ut. Men de försvann sedan helt. Och möss- och råttskit vill man helst inte alls se. De jäklarna skall alltid gnaga sej in på de mest olämpliga ställen och lämna sina visitkort. Men de har också minskat väldigt mycket sedan ungkattorna kom för några år sedan. Katter är verkliga nyttodjur – helt oundgängliga på landet.

Förstås skall vi inte glömma människan heller som hör till de sämsta. Men det gäller att hantera skiten på rätt sätt och urinseparation är en viktig sak. Då blir det nästan luktfritt som i dyngdalarna förr. Vattenklosetten är fans uppfinning och borde aldrig ha tillåtits. Nu är man på väg tillbaka till gamla tiders torrdass (kallas vanligen huusi eller skithuset).

De fjantiga byråkraternas överdrivna hygienregler har lett till att naturliga bakterier inte mera får finnas – inte heller de absolut nödvändiga. Så nu tillverkas piller av skit som folk skall ta för att få rätt bakterieflora i tarmarna. O saliga enfald …

Dynghistorierna är många. Personligen minns jag bäst då mina studiekamrater var på besök för omkring 45 år sedan. De började spela fotboll i kalvhagen bland alla kuddsjiitlaapåna (dynghoparna) och på den tiden så brydde sej ingen om ifall man steg i en brun hop. Det var bara att tvätta fötterna (barfotaspel). Men så hade kalvarna haft lös mage och en av mina kamrater slant och satte sej mitt i den lösa hopen. Han fick låna ett par byxor av mej och min mamma tvättade bort det mesta från hans fina byxor. Hon var litet av en filur och på morgonen hade hon placerat ut alla skodon på trappan från övre våningen där vi alla sov på golvet i det stora rummet. Skorna marscherde ned från övre våningen. På morgonen plockade sedan alla sina skor allt efter det de vaknade och kom ned.

Som jag var ett livligt barn så råkade jag emellanåt illa ut. Bland det värsta var då jag första året på Elevhemmet i Lovisa råkade säja att förståndarinnans leverlåda såg ut som vår dyngdal. Den hade litet vatten på bottnet och såg onekligen precis ut som dyngdalen men uttrycket uppskattades alls inte. Barnslig som man var så insåg jag inte att sådant borde viskas utan jag uttalade min upptäckt högljutt i matsalen. Det blev allvarlig diskussion efter det med förståndarinnan.

Dynga är alltså en bra sak men som allt annat så måste den behandlas på rätt sätt. Jag tror till exempel inte att det lönar sej att sätta TV:n ut på åkern vid politikerdebatterna även om de pratar dynga för det mesta. Det går inte heller att helt återgå till dynga som gödselmedel för kossor som äter från 30 hektar skiter bara för tre hektar. Det är en naturlag. Dynga i all ära men den är numera mest nostalgi.

Rian

I gamla tider var enda möjligheten att torka säden att sätta den i rian. Här i norr var det nästan omöjligt att torka utomhus. Torr säd håller mycket bra men är den fuktig så möglar den. Så man byggde rihus med eldstad och torkade säden i dem. Det var helt enkelt frågan om liv eller död.

Då kärvarna var torra så tröskades de i logen som ofta var bredvid rian och hade ett tätt golv. Man slog först kärvarna mot väggen så en del av kornen föll ur och löste sedan upp dem och bredde ut på golvet. Sedan tröskades resten av kornen ur med slagor. Därefter ställde man till med korsdrag i logen och kastade upp kornen med skyfflar så att agnarna blåste bort. Säden blev också sorterad. De tyngsta kornen föll ned ganska snart men de lättare längre bort.

Jag har aldrig varit med om att tröska på logen för vi hade tröskmaskin sedan 30-talet. Det var en stor och lång grej byggd av trä och det behövdes många personer att sköta den. Men rians ugn fanns kvar då jag var liten så den minns jag bra. Den är riven nu men teglen och grunden finns. Själva rihuset är av stock och användes som lada men höll på att förfalla då vi satt nytt tak på det 1977. Därefter har det väntat på upprustning som jag började med i går. Det såg ut som ett hopplöst projekt för rian lutade betänkligt.

Men stockhus är otroligt starka och håller ihop fastän en del stockar är halv- eller helruttna. Rian hade dessutom åstak (under det nyare) vilket gjorde att jag bara satte stora frontlastaren mot ändan och rätade upp huset. Det finns 7 tjocka stockar som åsar och de håller ihop huset utan problem. Med takstolar hade det varit kinkigare. De takstolar som syns på bilden hör till ett extra yttertak som är satt utanpå det gamla åstaket som var ett torvtak. På bilden nedan ser man tydligt det gamla torvtaket under det nyare taket som hade pärtor innan vi satte på räfflad filt 1977.

Med domkrafter lyfte jag upp en del stockar och satte stenar under. Huvudsaken var i alla fall att få bort jorden runt huset och leda bort vattnet från taket. Det gick bra med den stora frontlastaren även om leran var så hård att man ibland trodde lerklimparna var stenar. Förra gången jag sysslade kring rian hade jag bara den gamla frontlastaren som inte alls klarade av den hårda jorden. I dag regnar det så nu har jag “vattenpass” så jag kan gräva en lämplig svacka för att leda bort vattnet.

Det blev en stor hop med jord och det är inte färdigt än. Nu är det “bara” att lyfta upp huset med domkrafter och sätta in ny syll (=det understa stockvarvet) och rian är som ny. Nåja, en del knutar hann ruttna innan vi fick det nyare taket på så de måste lappas också. Det är inte så svårt att lappa ett stockhus – speciellt som det inte har någon brädfodring. Man kommer åt både inifrån och utifrån och kan slå in en bit dä den gamla stocken ruttnat. Rian har förresten en hel del lappar från förut. Troligen från 1908 då den flyttades hit i samband med skiftet. Öppningen i ändan är intressant. Där fanns förr en skjutlucka som möjligen användes för att rada in ved för ugnen.

De stora dörrarna framför rian är från den tid då farsan sågade bort hela framväggen för att förvara maskiner där. Numera får man inte in några moderna maskiner alls där utan maskinhallarna skall vara över fyra meter höga inomhus. Möjligen kan man förvara nån kratta och småsaker i rian.

Så här såg rian ut 1963. Ladan till vänster revs snart efter det. Och en bild från 30-talet då den användes som lada. Min farfar med sina fina hästar.

Jag sträckte en muskel i andra bakbenet då jag körde flera tankar med röjsågen för att få bort växtligheten men det går bara man kommer igång. Då man sitter så blir man styv. I dag blir det mest inomhusarbete och det behövs också.

I morgon åker ett litet lass vete iväg. Priserna har stigit något sedan vårens bottennapp men är ännu betydligt lägre än i fjol. Allt beror på höstens väder. Blir det dåligt så blir det knappast överproduktion för vetet är 3-4 veckor försenat och det svala vädret gör inte saken bättre.

Skatteförvaltningens oändliga visdom

Min farfar gav halva stället åt farsan som arrenderade resten. Likaså gjorde jag men nu har skatteförvaltningen i sin oändliga visdom kommit fram till att det inte går att flytta över halva stället till pojken som sedan arrenderar resten. Så vi var tvungna att bilda en “skattesammanslutning”. Inget fel i det men det hade varit enklare på det gamla sättet. Nu har vi tre olika FO-numror.

Vi hade inga problem med deklarationen utan det var bara frågan om hur man skrev den. Vi fick höra att det skulle vara enligt det “faktiska förhållandet” men det är ju att vi har ett familjejordbruk där inkomsterna går i en och samma gryta och därifrån går utgifterna. Men det dög inte. Skatteförvaltningen känner bara inte till “familjejordbruk” utan det skall delas upp.

Jag undrar om det är pratet om att jordbruket skall vara ett “företag” som ligger bakom ? Personligen anser jag det är en riktigt dum tanke. En bonde är en bonde och ingen “företagare” för då skulle han bums sälja alltihop och börja med något annat. Räntan på kapitalet är nämligen nära noll eller negativ. Och att skilja åt skogsbruket är lika korkat. Man har i alla tider – och speciellt nu – tagit pengar från skogen för att kunna köpa maskiner. Om man med företagspratet menar att man skall följa upp ekonomin och göra förnuftiga ekonomiska beslut så varför inte säja det rent ut ? I stället för att försöka klumpa ihop jordbruket med andra företag vilket är absolut omöjligt.

Att försöka klämma in ett jordbruk i allsköns annorlunda modeller går bara inte. Det faktiska förhållandet är idag att nästan alla måste ha ett annat arbete vid sidan om eller få pension. Åtminstone måste en i familjen ha andra inkomster så barnen får mat. Varför inte då understöda folk som ids jobba dubbelt för att hålla igång jordbruket i Finland i stället för att bråka med dem ? En vacker dag kan det komma en kris så vi behöver all mat vi kan producera nära oss. Jag har alltid sett jordbruksstödet dels som ett konsumentstöd som sänker priserna, dels som en försäkring för en krissituation.

Rent personligt skulle vi bara bli av med en massa arbete om vi skulle sluta med jordbruket och bara ha lönearbete. Fast det är en omöjlig tanke för mej eftersom jag trivs med att vara bonde och gärna jobbar en hel del utan lön. Nå, vi är alla olika.

Nu har vi fått papper från skatteförvaltningen om att en jordbrukssammanslutning bildats (från 1.1 2014) så jag är också i skattebjörnens papper fortfarande bonde. Ganska så trevligt. Jag var ett tag orolig över att få fritidsproblem och vara tvungen att leva pensionärsliv :-). Nu kan jag fortsätta att ha bråttom ännu länge – i sisådär 20-30 år …

Henrik fick jobb i ett projekt vid Jyväskylä universitet (om matematikproblem i finlandssvenska skolor) men han kan arbeta på distans. Och farsgubben får sköta om en hel del av jordbruket för jag vet själv att forskning minsann tar tid.

Nu tycks jag ha för litet att göra då jag skriver inlägg på inlägg. Men det var ganska stressigt med den här sena våren så det har blivit en mängd ämnen “på lager” som jag bara inte hunnit skriva om förut. Och juli är faktiskt litet lättare efter det att sprutandet är över och före flyghavreplockandet som också blev sent i år. Det första vipporna har nu börjat sticka upp. Stadborna är på semester utomlands så man får vara i fred för dem också. I augusti då de kommer tillbaka från semestern så börja de ordna allt möjligt – lagom till tröskandet.

Så jag passar på nu medan det är ganska så fridfullt …

Glatt Johanni !

Och så har vi klarat av ååtär eitt johanni (namnet på Fornminnesföreningens 60-års jubileumsbok). De yngre firar ännu men för oss gamlingar så räcker det bra med lövandet och resandet av johannistandjin (midsommarstången). I år regnade det i går då kransarna skulle bindas men det höll upp i dag på dagen då den restes. För 63:året skulle jag tro.

Den är mycket större och finare än i Lovisa men ålänningarna slår oss med flera hästlängder med sina 20-30 meters stänger.

Själv ligger jag och stönar med sommarförkylning i sängen men ni andra kan ju fira Johanni …

Stelli i sjick

I Österbotten skulle man säja “Heimane i sjick” och det kan man göra här i östra Nyland också men “stelli” är vanligare. Nu har jag ju inte “stelli i sjick” efter att i över 30 år jobbat på annat håll och bara gjort det allra nödvändigaste. Under den tiden lärde man sej att helt kallt strunta i allt annat än rena katastrofer. År 1975 sålde vi kossorna och man kan säja att jag fick ta över ansvaret efter det. Farsan var inte alls glad över det men vi jobbade båda pojkarna på annat håll så det bara inte gick att ha kossor – även om jag tyckte om dem.

I 40 år har det bara slängts in allt skräp i den stora ladan och i ladugården så det börjar vara på tiden att sätta stelli i sjick. Inte för att jag behöver imponera på några flickor utan för att pojken inte skall behöva skämmas. Det tog en massa tid att bygga den nya kalluftstorken men den är färdig och det är dags att gå igenom de gamla uthusen. Förra året gick till att bygga om stuvun så det är först nu jag tagit itu med uthusen. Torken i bodvinden är riven och nu skall hyllor sättas upp och lagret av alla sorters material (en del säjer skrot och skräp) skall sorteras in.

Jag har aldrig varit så mycket för att piffa upp fasaden – snarare tvärtom. Det är förstås en sorts omvänt snobberi att skylta med risigt utseende men jag anser att det viktigaste är att det fungerar och sedan har utseendet ingen större betydelse. Det kan vara bra med skräpigt utseende. Till exempel vår gamla rostiga Lada fick vara i fred för alla biltjuvar i Helingfors. Ingen ville ha den så vi hade kunnat lämna dörrarna öppna lika bra.

Nu måste jag i alla fall bygga om ladan för den håller åter på att sjunka i jorden. Stenar på lera sjunker långsamt ned hela tiden. Dörren fick jag såga upp då den nya stora Zetorn kom så den måste göras om. Dörren till ladan är alldeles invid i statens landsväg så den är en sorts visitkort för hela stället.

Snart skall jag bygga en ny dörr och den skall förstås målas röd liksom hela ladan. Den gamla rödmyllefärgen målade vi för omkring 60 år sedan och har hållit ganska bra på nordsidan men på sydsidan måste jag sätta upp ny brädfodring för solen har gått mycket illa åt den nuvarande. Samtidigt måste jag sätta in fönster för då försvinner de 2-3 cm bred springorna som släpper in en massa ljus. Och yrsnö på vintern. Ibland har jag haft stora drivor – inne i ladan. Men ladan skall absolut sättas i skick för den är en utmärkt och torr förvaringsplats.

På tal om målfärg så använde vi för 60 år sedan rödmyllepasta från Hangö Färg. Den kom i små tunnor av fanér och blandades ut med vatten. Nu använder vi samma rödmylla men färgen är kokad på hembygdsdagen på Kycklings med rågmjöl enligt gammalt recept. Fä se om den håller i 60 år också. Märk väl att dörren är litet mörkare. Det var pop på 50-talet att måla dörrarna i annan färg och farsan satte kimrök i den färg vi målade på dörrarna. En del tjärade sin dörrar.

Det finns en hel del att pyssla med ännu innan stelli e i sjick. Jag vet nu inte om det direkt “lönar” sej för erfarenheten visar att en ny generation börjar med att riva det som förfädren knåpat ihop. Det gjorde jag också på min tid. Man får bara hoppas att det nya blir bättre. Men torken som jag konstruerade 1975 är ännu i bruk och fungerar bra så den klarade sej hyfsat.Den tork jag nu rivit var 52 år gammal.

Man vet aldrig hur framtiden ser ut men sist och slutligen sätter man stelli i sjick mest för att det är roligt. Och så får man hoppas att framtida släktled har nån nytta av det man gjort och inte behöver riva allt.