Etikett: traditioner

Nästa stödansökan går inte mera i mitt namn utan Henrik kan titulera sej “primär odlare”. Jag är åtminstone i byråkratins ögon bara “övrig odlare”. Nåja, en gång är det slutodlat för oss alla.

Fast det kanske inte ändrar så mycket i praktiken. Ungdomarna har så bråttom med sina jobb och studier och familj att jag säkert får “hjälpa till” ännu en tid. Men Henrik arrenderar också min halva och har alltså besittningsrätt till gårdsenheten som det heter så fint på byråkratiska. Men inte sitter han i stan och latar sej utan är nog här och gör en massa så fort han har tid. Och det är ju trevligt.

Vi har länge haft långsam övergång mellan släktleden. Min farfar ägde länge halva gården och min pappa ägde halva till sin död. Det är enkelt eftersom det är två “numror” 9:7 och 9:8. I början på 1800-talet delades Bos-Sestu (en fjärdedel av Bosas rusthåll) i två delar: Bos-Sestu-Stuvus och Bos-Sestu-Kamars. Vi har ju traditionen att benämna stället efter boningshuset. Det delades nämligen också och den som fick stuvu-delen kallades Stuvus medan kammardelen blev Kamars. Vanligen högg man litet stockar och utvidgade sitt delade hus så det blev lika stort som vanligt. Men i slutet på 1800-talet så flyttade den som hade den andra Bos-Sestudelen till sitt hemställe eftersom brodern hade blivit sjuk. Och så köpte Moofa (min farmorsfar) den andra delen.

Den äldre generationen har vanligen fortsatt att arbeta så länge de orkat. Och visst var det skönt att veta att farsan skötte om det han orkade med då jag jobbade i Otnäs även om jag var hemma så mycket jag hann. I mitten på 80-talet flyttade vi hit till hemstället men jag jobbade ända fram till 2004 i Otnäs.

Hur känns det nu då jag inte mera är “primär odlare” ? Inte märker jag än speciellt stor skillnad. Fortfarande är jag “sista instans” och får se till att det fungerar. Men det känns bra att någon är intresserad av att fortsätta. Jag har inte försökt pressa Henrik att fortsätta och inbillar mej åtminstone att det är av eget intresse. Inte lever man av jordbruk numera men inte dör man av det heller. Jag har trivts utmärkt med bondelivet och man klarar sej om man gör allting själv och inte har några större krav.

Henrik har också hamnat in på forskarbanan vilket har sina sidor. I motsats till mina föräldrar vet vi bra vad det innebär: Mycket arbete och dåliga inkomster. Men det är intressantare än ett 8-5-jobb och ger en viss frihet (ofta att jobba nätterna igenom …). Många förundrade sej att jag jobbade som forskare och bonde tillika men det är en utmärkt kombination. Man är van att arbeta som en dåre då det behövs och det är absolut nödvändigt att syssla med kroppsarbete som motvikt till hjärngymnastiken. Ibland hakade hjärnan upp sej och fastnade i ett och samma spår och då hjälpte det bäst att arbeta kroppsligt tills man var så trött att hjärnan stängde av sej helt enkelt.

Nu gäller det bara att orka  tills ungdomarna kommer över det värsta, barnbarnen växer upp och de yngre orkar ta över. Jag minns att det var tufft då barnen var små men det blev betydligt lättare då de inte mera behövde skötas om utan tvärtom hjälpte till. 80-talet gick mej förbi ganska grundligt men på 90-talet återvända man till de levandes skara.

För 40 år sedan började jag bygga torken på ladugårdsvinden (1975) och med det så tog jag allt mer över ansvaret för stället. Visst jobbade jag i Otnäs ännu närmare 30 år men det gör dagens unga bönder också ganska ofta. Jag tänkte orka i tio år ännu men kanske jag innan dess blir så gaggig att jag måste sättas på undantag :-). Och tio år är vad jag behöver för att få mina påbörjade projekt “färdiga” och stället uppstädat … Även om jag svagt misstänker att nästa släktled kommer att riva allting och ändra om – så gjorde jag också.

Den som lever får se.

Igår tog Hindersby teater över Lokaaln inför den nya teaterpjäsen “Ett Herrans Liv”. Den här gången ser vi Hindersby i historien under 700 år från 1100-talet till 1809. Hela svenska tiden behandlas och sju kungar dyker upp på scenen. Men det blir inte lätt för dem och i många dråpliga scener får sej kungar och präster en släng med den satiriska sleven. Isa Stenberg som skrivit också de tidigare Hindersbypjäserna håller i sleven och har arbetat med texten i ett år.

Hela hösten har byn varit upptagen med att repetera och igår såg jag att det minsann blir en kostympjäs. Hela den stora salen var full av kläder från olika epoker.

Visst är Hindersby en bondeby men här provar växthusodlaren Robert Jordas (pjäsens regissör) kungens kläder och det är alldeles tydligt fråga om Gustav II Adolf (förutom magen som ännu inte är inplacerad).

Förutom skådespelarna har folk jobbat bakom scenen och med kläderna åt trettiotalet personer – för olika tidsperioder. Det här är en storsatsning men framgångarna med tidigare pjäser ger entusiasm. Fast jag tror att halva byn kommer att ligga helt urlakad efter föreställningarna i februari.

Urpremiären är den 16 januari och föreställningarna pågår ännu i början på februari. Det går inte att bara komma till dörren och köpa biljett för tidigare föreställningar har varit utsålda långt i förväg. Sätt in en tripp till Hindersby i vinterprogrammet men beställ biljetter i god tid (Mikaela Bosas, tel. 040 7590025 eller Beatrice Bergheim tel. 050- 5273434). Pengarna går till det nya taket som i somras sattes på lokalen. Jättefint och jättedyrt.

Så det är inte bara arbete i bondens liv. Just nu är det korta dagar och massor av mörker. Skogsarbetet har inte riktigt kommit igång än. Just nu har vi litet köldgrader men från och med i morgon blir det varmt igen. Inte så man svettas men vår allestädes närvarande lera kommer att fastna vid alla skodon igen. Det är så man riktigt väntar på vinter och köld.