traditioner – Sida 7

Slutodlat

Nästa stödansökan går inte mera i mitt namn utan Henrik kan titulera sej ”primär odlare”. Jag är åtminstone i byråkratins ögon bara ”övrig odlare”. Nåja, en gång är det slutodlat för oss alla.

Fast det kanske inte ändrar så mycket i praktiken. Ungdomarna har så bråttom med sina jobb och studier och familj att jag säkert får ”hjälpa till” ännu en tid. Men Henrik arrenderar också min halva och har alltså besittningsrätt till gårdsenheten som det heter så fint på byråkratiska. Men inte sitter han i stan och latar sej utan är nog här och gör en massa så fort han har tid. Och det är ju trevligt.

Vi har länge haft långsam övergång mellan släktleden. Min farfar ägde länge halva gården och min pappa ägde halva till sin död. Det är enkelt eftersom det är två ”numror” 9:7 och 9:8. I början på 1800-talet delades Bos-Sestu (en fjärdedel av Bosas rusthåll) i två delar: Bos-Sestu-Stuvus och Bos-Sestu-Kamars. Vi har ju traditionen att benämna stället efter boningshuset. Det delades nämligen också och den som fick stuvu-delen kallades Stuvus medan kammardelen blev Kamars. Vanligen högg man litet stockar och utvidgade sitt delade hus så det blev lika stort som vanligt. Men i slutet på 1800-talet så flyttade den som hade den andra Bos-Sestudelen till sitt hemställe eftersom brodern hade blivit sjuk. Och så köpte Moofa (min farmorsfar) den andra delen.

Den äldre generationen har vanligen fortsatt att arbeta så länge de orkat. Och visst var det skönt att veta att farsan skötte om det han orkade med då jag jobbade i Otnäs även om jag var hemma så mycket jag hann. I mitten på 80-talet flyttade vi hit till hemstället men jag jobbade ända fram till 2004 i Otnäs.

Hur känns det nu då jag inte mera är ”primär odlare” ? Inte märker jag än speciellt stor skillnad. Fortfarande är jag ”sista instans” och får se till att det fungerar. Men det känns bra att någon är intresserad av att fortsätta. Jag har inte försökt pressa Henrik att fortsätta och inbillar mej åtminstone att det är av eget intresse. Inte lever man av jordbruk numera men inte dör man av det heller. Jag har trivts utmärkt med bondelivet och man klarar sej om man gör allting själv och inte har några större krav.

Henrik har också hamnat in på forskarbanan vilket har sina sidor. I motsats till mina föräldrar vet vi bra vad det innebär: Mycket arbete och dåliga inkomster. Men det är intressantare än ett 8-5-jobb och ger en viss frihet (ofta att jobba nätterna igenom …). Många förundrade sej att jag jobbade som forskare och bonde tillika men det är en utmärkt kombination. Man är van att arbeta som en dåre då det behövs och det är absolut nödvändigt att syssla med kroppsarbete som motvikt till hjärngymnastiken. Ibland hakade hjärnan upp sej och fastnade i ett och samma spår och då hjälpte det bäst att arbeta kroppsligt tills man var så trött att hjärnan stängde av sej helt enkelt.

Nu gäller det bara att orka tills ungdomarna kommer över det värsta, barnbarnen växer upp och de yngre orkar ta över. Jag minns att det var tufft då barnen var små men det blev betydligt lättare då de inte mera behövde skötas om utan tvärtom hjälpte till. 80-talet gick mej förbi ganska grundligt men på 90-talet återvända man till de levandes skara.

För 40 år sedan började jag bygga torken på ladugårdsvinden (1975) och med det så tog jag allt mer över ansvaret för stället. Visst jobbade jag i Otnäs ännu närmare 30 år men det gör dagens unga bönder också ganska ofta. Jag tänkte orka i tio år ännu men kanske jag innan dess blir så gaggig att jag måste sättas på undantag :-). Och tio år är vad jag behöver för att få mina påbörjade projekt ”färdiga” och stället uppstädat … Även om jag svagt misstänker att nästa släktled kommer att riva allting och ändra om – så gjorde jag också.

Den som lever får se.

Glad Valborg !

De gamla tallrikarna är borta men de nya skall skruvas fast så jag firar Valborg här.

Glad Valborg allihopa !

Ett Herrans Liv

Igår tog Hindersby teater över Lokaaln inför den nya teaterpjäsen ”Ett Herrans Liv”. Den här gången ser vi Hindersby i historien under 700 år från 1100-talet till 1809. Hela svenska tiden behandlas och sju kungar dyker upp på scenen. Men det blir inte lätt för dem och i många dråpliga scener får sej kungar och präster en släng med den satiriska sleven. Isa Stenberg som skrivit också de tidigare Hindersbypjäserna håller i sleven och har arbetat med texten i ett år.

Hela hösten har byn varit upptagen med att repetera och igår såg jag att det minsann blir en kostympjäs. Hela den stora salen var full av kläder från olika epoker.

Visst är Hindersby en bondeby men här provar växthusodlaren Robert Jordas (pjäsens regissör) kungens kläder och det är alldeles tydligt fråga om Gustav II Adolf (förutom magen som ännu inte är inplacerad).

Förutom skådespelarna har folk jobbat bakom scenen och med kläderna åt trettiotalet personer – för olika tidsperioder. Det här är en storsatsning men framgångarna med tidigare pjäser ger entusiasm. Fast jag tror att halva byn kommer att ligga helt urlakad efter föreställningarna i februari.

Urpremiären är den 16 januari och föreställningarna pågår ännu i början på februari. Det går inte att bara komma till dörren och köpa biljett för tidigare föreställningar har varit utsålda långt i förväg. Sätt in en tripp till Hindersby i vinterprogrammet men beställ biljetter i god tid (Mikaela Bosas, tel. 040 7590025 eller Beatrice Bergheim tel. 050- 5273434). Pengarna går till det nya taket som i somras sattes på lokalen. Jättefint och jättedyrt.

Så det är inte bara arbete i bondens liv. Just nu är det korta dagar och massor av mörker. Skogsarbetet har inte riktigt kommit igång än. Just nu har vi litet köldgrader men från och med i morgon blir det varmt igen. Inte så man svettas men vår allestädes närvarande lera kommer att fastna vid alla skodon igen. Det är så man riktigt väntar på vinter och köld.

Minitävling: Var finns spegelbilden ?

Vår ungdomslokal byggdes 1930 enligt ritningar som lånades från Österbotten – men spegelvänd. Det finns olika uppgifter om vara förebilden fanns och jag har inte hittat den. Inte för att jag hunnit åka runt så mycket. Om någon hittar ett liknande hus i Österbotten så är det bara att ta kontakt. Evig ära och berömmelse är priset :-).

Taket är ganska speciellt (och dyrt att underhålla !). Men det finns en möjlighet att det är ombyggt och förstört på originalet. På 60-talet förstördes en mängd gamla ungdomslokaler då idiotbyggandet kom med plast och annat elände.

Det allmänna

Livet på landet är inte bara att pyssla med den egna gården. Åtminstone i vår by sätts det en hel del arbete på ”det allmänna”. Just som vi fått köket i skick att flytta in tillbaka (även om det är halvfärdigt) så meddelade muraren att han kommer. Det hade jag egentligen inte tid med men vi beslöt i våras att mura upp ein piipå (skorsten) på nytt i gamla folkskolan och det var bara att jobba som hantslangare i två veckor.

Ungefär 1952 revs de gamla kakelugnarna i samband med att den nya skolan byggdes ut och fick centralvärme. Det var inget problem då oljan kostade 10 penni litern men vi stängde av den vattenburna värmen genast då vi fick huset och satte in värmepumpar. Med tanke på att det ruttnar stora mängder ved i skogarna runtom så beslöt vi återgå till vedeldning. Dessutom har intresset för gammaldags byggande ökat betydligt och det finns behov av utbildning på området. Värmepumparna finns kvar för grundvärmen.

Så nu murades det upp tegelpipa på nytt på den gamla grunden mot den gamla brandmuren. Vi hade en riktig murare men skötte om allt annat själva. Och det är en hel del arbete kring själva murandet. Blanda bruk och bära tegelstenar förstås men också mycket arbete med ställningarna. Se Hindersby.net.

Jag hade minsann haft en massa arbete hemma med tanke på att allt som jag planerat göra den här sommaren var ogjort på grund av eldsvådan i köket. Så varför stod jag där i två veckor i stället ? Vi har starka traditioner av att gemensamt sköta om byns angelägenheter men visst är alla olika. En del jobbar för ”det allmänna” – andra inte. Det är mest fråga om intresse. En sorts hobby om man så vill. Som farsan brukade säja: ”Han e så för te allmenna”. Kanske det sitter i generna. Min morfar, Gustaf Mickels, skötte i tiderna Strömfors kommun och en mängd andra gemensamma saker. På den tiden fanns det inga anställda i kommunen. Kanske som ”kommunaalarin” i Colorado Avenue.

Nu skall man inte börja arbeta för det allmänna i hopp om ära och pengar. Det är bäst att ta det just som en hobby. Och då får man ju sätta ned tid och pengar på det :-). Personligen tycker jag det är roligt att jobba med gamla hus och den här sommaren har det varit speciellt roligt att se två av byns vackraste hus piffas upp. Lokaaln fick nytt plåttak och gamla folkskolan ein piipå. Vi hade murandet som en ”kurs” i den meningen att folk fick komma med och se på och lära sej hur man planerar och murar. Det finns mycket att beakta.

Snart börjar också repeterandet av den nya teatern som i år för oss bakåt i tiden – omkring 400 år. Det blir spännande att se vad Isa åstadkommit. Fantasin flödar förstås och om jag inte misstar mej så blir också ganska rolig teater. Vi skall se om vi lyckas skaffa fram egen ljud- och ljusutrustning. Det är teatergänget värda för halva byn arbetar hårt med teatern på hösten och vintern.

Det allmänna är viktigt i en liten by som inte mera har egen butik, bank och post. Vi behöver få träffas och vad är bättre än i arbetets tecken. En del av tiden går åt till att dricka kaffe och prata. Och så behöver man litet omväxling till alla (ogjorda) arbeten hemma. Om man bara är hemma så blir man till sist gårdsblind och slö.

Nu borde jag bara sätta in en ny kamera vid gamla folkskolan. Den som där finns kan nämligen inte se upp mot taket och den fina tuutn som är murad på samma sätt som den gamla med två kragar. Ställningarna finns ännu kvar för vi måste sätta plåt runt den men först då den torkat i ett par veckor och blivit stark nog.

Nu får det allmänna vänta en tid för tröskan skall grävas fram. Den blev ganska instängd i maj då vi bara ut alla sakerna till ladan efter branden och det är ett stort jobb redan att få fram den. Men nu är skåpen undanburna så det finns en möjlighet att jag får ut den de närmaste dagarna.

Österbottnisk rundtur – del Kalle

Det gick in på småtimmarna hos Christer men på lördagen åkte vi till Kalle i Närpes, i Östra Yttermark. Vi hann med nöd och näppe till middagen i Växthuset. Det såg först helt smockfullt ut men efter fem minuter fick vi bord i alla fall. Det var ett fint växthus och en fin restaurang. Han som har ”Heimani skick” är Christer och det kan man ju hålla med om. Ifall nån icke-österbottning inte känner till det så kommer uttrycket från en sång av den i Österbotten världsberömda gruppen CAJ.

För att bevisa att vi varit där så sätter jag in en bild med hela gänget (minus Sonja och plus Kalles flickor).

Sedan var Christer tvungen att åka till Kristinestad medan vi andra tog en tur runt Närpes. Kalle har försökt klaga på att Närpes inte har sevärdheter men han motbevisades helt på rundturen. Förutom de helt fantastiska kyrkostallen så är själva kyrkan en sevärdhet. Troligen landets första stenkyrka från 1435 (äldsta delen). Det pågick ett bröllop då vi var där så vi fick nöja oss med att se på den utifrån. Men kyrkstallena är verkligen ovanliga. Visst finns det kvar ett och annat på många håll men här finns nästan alla kvar (omkring 150) och de är i fint skick. Det här är bara en liten del av dem och som gammal byggnadsvårdare skulle jag ha kunnat kolla in detaljer hur länge som helst.

För mej personligen var det i alla fall mest intressant att titta på ”vridin” (vridläktaren). Från min gröna ungdom står besökena till Närpes teater ut med Puntila och drängen Matti (Georg Backlund var en gudabenådad skådespelare). Och så minns jag Hästupproret då till oss utbölingars överraskning plötligt ett äkta ånglok kom in på scenen ! Visst finns ångloket kvar.

Närpes teater förstörde helt mina teaterbesök efter det. De stora teatrarna verkade hopplöst fåniga efter att ha sett närpesbornas äkta teater på sitt eget språk (Hindersby teater undantagen :-). Men det var inte slut med det. Kalle fick backa då han körde förbi den gamla prästgården. Den är också en verklig sevärdhet i nivå med de finaste palats. Och i så fint skick att det riktigt gläder en byggnadsvårdares hjärta.

Efter kaffe med en väldigt god tårta så gick vi husesyn och upptäckte att Kalle hade gamla bilar litet här och var i och utanför husen. Dessutom besåg vi det hus han nyligen fått och som är en verklig pärla som stått oförändrad sedan 40-talet. Skicket är inte alls dåligt trots att förstukvisten farit litet illa. Men visst skulle det krävas en massa arbete. Klart att det kliade i fingrarna på mej men avståndet från Hindersby gör det omöjligt att börja rusta upp huset. Vi byggnadsvårdare är erkänt galna men jag har sett mycket värre exemplar som blivit riktigt fina. Taket är helt vilket har räddat huset.

Och så tog vi en tur runt åkrarna som inte alls är så dåliga som Kalle velat påskina. Torkan har onekligen varit besvärlig i Österbotten (fastän vi nästan drunknat i söder) men visst blir det skörd av det här.

För mej var det mycket intressant att se hur Carriern bearbetat – och jämföra med små områden som blivit obearbetade. Och Kalles maskinpark är ju helt imponerande. Förutom Carriern den nya fina Simulta såmaskinen, krossvälten och en ny stor Väderstadharv. Gissa om det diskuterades jordbearbetning riktigt grundligt.

Vi var en gång tidigare och hälsade på Kalle för flera år sedan men det besöket blev alldeles för kort. Nu hann vi se oss omkring mycket bättre. Men allt roligt tar slut nån gång och nu mitt i sommaren hade alla bråttom hem för att fortsätta med bondesysslorna. Lotta styrde kosan till Ytterholm, Christer tillbaka till Solf och jag började köra hemåt de 480 kilometrarna till Hindersby. En sista bild från Närpes med de finaste åkrarna vi har i landet.

Och så till att nöta vägen hela natten …

Hjärtligt tack till Christer och Kalle med familjer !