4 februari, 2014 av Nisse

Språåk så täär ti kvardas

(Det här är skrivet på vårt vardagliga språk)

Ja las i Östra Nyland (tiinindjin) åmm Helena Palmén som dåktåreerar opa dialektär å hon meina att fålk troor att vi ha glöömd ti praat våårt te vaanli språåtji bara för att vi praatar höugsvenskå me stassbooana – för att tåm int förstaar te vaanli språåtji. Å så tenkt ja att tåm sääkärt troor att vi praatar såm vi skriivär i Bondblåddjin. Men he djär vi int. Så nu tenkt ja skriiv ein gangå opa te vaanli språåtji såm vi praatar så täär ti kvardas me kvaraadär.

Nu ee e ju så att fålk såm praatar te vaanli språåẗji haar svåårt ti les tetta fast he e täras eijji språåk. Men he biroor opa att tå man lesär så staveerar man int uutan siir kvar oord såm ein bild å tå siir til å me te eijji språåtji oovaanlitt uut för tåm ha läärd se ti les höugsvenskå. Men he jelpär åm man lesär me höugär röst så höör man kva he e fråågan åmm. Ja skriivär me NUS (Nisses Uuttaalsrikti Staveerand) å he e skrivi just så såm man praatar. Så ein vokaal e alti kårtär å tvåå vokaalär e alti lang. Å o e o å int å.

Int praatar vi någan svenskå jäär int ti kvardas. Vi praatar te gamal språåtji såm våår förfeedär praata tå näär dåm kåm hii å oodla opp tess ååkrana för tuusn åår sidan (pluss miinus triihundra för he va dåålitt me skriivandi opa te tiinn). Å tå findist he int någan svenskå enn – svenskån e bara sjuuhundra åår gamal. All praata ”dansk tungå” opa set eijji sett. Te täär me räättskriivning å slika he kåm först mang hundra åår seinari opa 1800-tali. Ennu opa 1700-tali så praata pråfessooren sett eijji språåk såm va liiti ooliika i ooliika deilar åå laandi. Ja haar ein book såm e skrivi åå Pehr Kalm 1753 såm va ein ”läärjunge” ti Linné å he e skrivi opa eitt språåk såm liiknar våårt te vaanli språåtji. Kalm va annårs heim ifråån Vasa men flytta ti Sverige undi Stoor oofridn.

Tå näär vi treffas å praatar jäär i byyin så e he noo te vaanli språåtji såm vi praatar. He passar liiksåm best så täär ti kvardas. Å så e he mang oord såm man int riktitt veit hur man ska sej opa svenskå. Nu näär vi e i Tallmosan å huggär så bliir he tal åmm vid å åm man ska sej att ”Bjärtjin bliir mootjigär åm han liggär yvi somarn” så hur gaar he opa svenskå ? Int bliir han rutigär (rutten) uutan bara så täär … mootjigär. Å så lammnar he leidri bara he liggär leng å opa vååren så måst man vent tills he sjtjinas innan man far uut opa ååkärn å börjar såå.

Ja ha sååga tårr grenar (å he e stoor träädär – int någa kvistar) å låmmana e yvi sexti sent. Tåm e så haard att man fåår kvess såågtjedn heila tiinn uutåm åm dåm ha liga opa backan för tå e dåm ruti. Skatana e nestan alti ruti så tåm bliir int ti ana en ratvid. Tii uut opa mosan så finns he bara småå tallar såm e så kviståga att dåm int dågär ti ana en vid. Men he e gooär vid för tåm e teetvext – tåm ha ju staandi dii i sjutti åår fast dåm e så småå.

Ja söökär ett kvastskaft för tåm såm man fåår tjööp e bara skrääp. Tåm e sleet å raak men tåm bristär djinast tå näär man taar ii liiti. Nää, he ska va teetvext grenar såm ha staandi i treti åår undi tåm aadär träädren å int just haar någa kvistar. Tåm haaldär. Fast ja fundeera just att ja sku proo me tallan fråån mosan. Tåm e sääkärt stark men tåm e å tung så elenditt. Grenana e mytji leetari.

Börstana e å eitt probleem. Tåm åå plast e bara skrääp men jag ha iblaand hitta rikti börstar såm e laga åå roottråådar. Ja soopar snöö me dåm å he kan blii ganska tungt. Men he e mytji betäri ti soop te snöönn för tå bliir he reinari en me sjyfflå såm alti lemmar liiti kvaar  så att he vexär til heila vintärn. Så leng såm snöön e tårrär å leetär så gaar han best ti soop. Men he ska va årdentli börstar å skaft tå.

I daa ha ja sååga ypi meira ruum vidär veein. Just täär såm vånn skoog börjar taar te fylld biilveein sluut i ein kårsning så he e klaart att fålk lemmar siin biilar täär. Täför måst ja lag meira ruum så att virtji å ryyms. He e annårs hemst kva he finns mang träädär i skooin. Man såågar å såågar å int bliir he stoorär ypning. He e ju ungskoog täär – int finns he så mang träädär i gamal skoog täär såm dåm e stööri.

I mårån ska ja vääl fåå te laagre fäärditt å kan fell meir tårr grenar. Vi haar te stoor bitan fäärdi men ja såå att runt åmm finns he ganska mang tårr å fast man int siir dåm liika braa i teetär skoog. Täär opa steinbackan hadd dåm all tårka opa eitt stell. Men ti all tuura så ha he kåmi ungskoog undi så nu djellär he ti fåå bort tåm gaambel så foort såm he bara gaar. Annårs slåår dåm bara söndär ungskooin åm han hinnär vext opp meir innan man fellär tåm stoor.

Nu kansji man kan byyt tjed opa sååin. Ja ha havi eitt gamalt ettsåm rootveltåna opp i steinbackan ha kasta opp steinar å saand å he bara gniistrar tå man såågar. Men nu e tåm sååga så man kan vååg byyt ti eitt nyytt tjed. Å så ha ja tjööft nyyär sååg men meir åmm he ein anan gangå ..

 

31 december, 2013 av Nisse

Varma nyårshälsningar

Det är hemskt men det är faktiskt +4 grader på nyårsafton i år. Inte bara det – det skall bli +5 grader nästa vecka. Ingen ände syns på det varma vädret. I flera år har det varit problem med skogsarbetet på grund av mycken snö och köld, Nu är det tvärtom men ännu värre. Man kan inte alls fara till skogen eftersom inget är fruset utan det finns bara blöt lera och blir grymma hjulspår.

Så jag fortsätter med sommarens byggarbeten och städar, städar och städar …

DSCN3297

Visst har vi byggt i januari förut men då var det -20 grader och man frös som en hund. Nu står jag och spikar utan handskar. Det är ingen ordning på vädret – det kastar från ytterlighet till ytterlighet.

Ladugården är byggd 1945 men nu börjar solen äta sönder brädfodringen. Om man tittar närmare på en bräda så ser man att sommarringarna i virket har försvunnit och det är bara de tätare vinterringarna kvar. Bakom foderbräderna vid fönstren är virket helruttet Så jag måste sätta in stumpar. där. Sedan fäster jag takfilt utanpå den gamla väggen och slår ett lager bräder till utanpå. Där får jag en riktigt tät vägg. Söderväggen är illa ute på grund av solen men också därför att vanligaste vindriktningen är sydväst och då slår regn mot väggen. Den nedre raden fönster kommer att försvinna eftersom de inte är till någon nytta – de är bakom väggen till torkens första lår.

För övrigt så spikar jag också väggar på bränslehuset. Det blir färdigt först nästa sommar för jag måste spackla väggarna inifrån förrän jag kan sätta in plastmatta som bassäng. Just nu är farmartankarna tomma och jag kör bränsle i 200 liters tunnor från TB i kyrkobyn. Det går bra med Ducaton men visst ser jag fram emot att få igång farmartankarna. Ett problem är att de har sommarmotorbrännolja på TB och då måste jag tömma tankarna på traktorerna förrän det blir kallt. Jag tar aldrig annat än vinterbrännolja i farmartankarna för då behöver man inte vara rädd att glömma sommarbränsle i traktorn. Det räckte med att jag fick hela bränsleröret fullt med paraffin en vinter.  Det var på Belarusen som har tankarna bakom hytten så bränsleröret var långt …

Vi firar inte nyåret annat än att jag skall torka golvet i stallet :-). Nåja, vi såg på Grevinnan och betjänten på Sveriges TV förstås. Det gör vi varje år och skrattar fortfarande åt de gamla (40 år) skämten. Det blir inte nytt år utan Grevinnan och betjänten.

Jag önska alla ett Glatt Nytt År (och kallt för egen del) !

 

25 november, 2013 av Nisse

Företagare eller bonde ?

Rådgivarna har tutat ut att man skall vara företagare. Många har gått på det men jag tvivlar starkt på att det är lämpligt för bönder att börja bli företagare. Då är väl det första man gör att sälja hela rasket och flytta till en lönsam bransch.

Det jag lärde mej av farsan var att inkomsterna helst skall vara lika stora som utgifterna. Annars går det illa i längden. Sedan hade han som princip att inte ta lån och det har inte heller jag gjort. Hellre spara och snåla i förhand. Jag minns bra på 80-talet då rådgivarna sprang omkring och försökte få alla att ta lån för det var så lönsamt. Det var inte så bra då räntorna gick upp till flera hundra procent …

Nu kan man ju titta litet på företagsfunderingarna och plocka lämpliga delar som passar för en bonde men att svälja alltihop med hull och hår är dumt. Det är likadant med alla råd. Man bör välja och i all synnerhet vraka bland alla mer eller mindre välmenande råd. För det är inte rådgivarna som går i konkurs utan man själv. Då hjälper det inte att att försöka flytta ansvaret på nån annan: ”Jamen du sa ju att det skulle vara så bra …” Det finns ingen annan som har ansvaret för gården än man själv. Så man besluter helt ensam om vad man gör och inte gör.

Politiker som jamsar om ”marknaden” är väl mest intresserade av att flytta ansvaret till någon annan. Det är förstås väldigt bekvämt att då det går i putten bara rycka på axlarna och säja att ”marknaden” var tyvärr sådan. Men det är bonden som räkar illa ut. Och att någon tror på försäljare är helt obegripligt för mej. De har inget annat i tankarna än att plocka oss på pengar.

Det droppar in en massa reklam från alla håll och kanter om att jag som ”företagare” absolut behöver det ena och det andra. Men jag som bonde slänger allting och tar kontakt då jag VERKLIGEN behöver nånting. Telefonförsäljare stänger jag av direkt – de skall inte uppta min tid och eposten är filtrerad och går direkt i skräpkorgen.

Nu gäller det förstås inte alltid och alla. Det finns faktiskt ”reklam” som kan vara riktigt bra produktupplysning och det uppskattar jag verkligen. De finns också försäljare som är kunniga och som det lönar sej att lyssna på. Men tyvärr är det undantag.

Det värsta är att all sorts lurendrejare kan komma åt bönderna för vi ses ju som ”företagare” och har inte konsumentens rättigheter. Det är enligt min mening helt fel. En bonde är i mycket just en privatperson som fungerar helt annorlunda än ett företag. Speciellt i den meningen att hela existensen sätts på spel då man gör de stora besluten. Det är inte bara att lägga företaget i konkurs och starta ett nytt företag som är skuldfritt.

Förstås är jag gammalmodig (men det behöver inte betyda att jag har fel) då jag ser bonden som nånting helt annat än ett företag. Det är ett liv som man valt – möjligen för att man vuxit upp på gården och trivs med den. Det finns ingen gräns mellan ”företaget” och privatlivet utan man jobbar så gott som hela tiden i bondelivet. Det är en sak som vi har gemensamt med många småföretagare för den delen. Men byråkraterna kan inte fatta det.

På grund av den speciella livssituation vi har så ser jag inte bonden som företagare utan som nånting unikt – just som en ”bonde”. Och då bör man inte mekaniskt försöka tillämpa abstrakta regler från ett ”företag” på bonden utan strängt sålla bort det som inte passar. Nu lever vi i en värld som hela tiden förändras så vi kan inte heller hålla fast vid tusenåriga traditioner utan tvärtom måste vi ändra också på vårt tänkande och handlande och anpassa oss. Men det bör INTE ske genom att kopiera från annat håll – utom då det efter sträng granskning och anpassning verkligen är till nytta för oss och passar in i bondelivet.

Det första steget är att erkänna att bondelivet är annorlunda – inte ett företag. Först därefter kan man börja fundera på vad man kan ha nytta av från företagsvärlden. Bonden har traditionellt varit väldigt flexibel – åtminstone de som överlevt – och varit mångsysslare som av nödvändighet sysslat med allt mellan himmel och jord. Dalabönderna gick ju den långa vägen till Stockholm för att tjäna en välbehövlig extra slant då sommarens arbeten var slut. Vi kan gärna fortsätta den traditionen och vara företagsamma (inte ”företagare” så där schablonmässigt). Att utnyttja lantbrukets maskiner till annat är bra idé men det är inte alltid möjligt på alla håll.

Förstås ser jag gärna att man använder det kommande optofibernätet för att plocka in en slant extra. Det finns faktiskt en hel del nätbutiker i glesbygderna. Över huvud taget kan vi gärna använda ny teknik där det bara är möjligt. Även om man inte skall bli överentusiastisk och tappa omdömet.

Det finns ingen genomsnittsbonde. Alla är olika och har olika förutsättningar. Det finns ingen enkel formel för att lyckas (som att ”bli företagare”) utan man bör utgående från sina förutsättningar göra det bästa av situationen. Utbildning och kunskap är ingen belastning för någon men kan vara till stor hjälp. Jag brukar säja att en bonde egentligen borde ha utbildning på ett dussin olika områden. I alla fall så gäller ännu Hávamál (från den tusenåriga  isländska Eddan):

því at óbrigðra vin
fær maðr aldregi
en manvit mikit

eller på modern svenska

Osvikligare vän man ej får än mycket mannavett

 

11 november, 2013 av Nisse

Gammal bondgubbe

Förra veckan hämtade vi ett trägolv från Stockholm (se Installationer) tillsammans med unga husvärden som bygger om Ribackhuset. Det var litet som att köpa grisen i säcken eftersom virke numera är inpackat så man inte ser vad man köper. I går packade vi upp ett paket och kanske vi inte köpt dyr brännved även om det enligt min mening inte var A-sortering som det stod på paketet (priset var å andra sidan bara en tredjedel).

DSCN0244

Alla brädor var 5 meter långa så det rymdes inte inne i Ducaton men vi satte plast runt ändan och vädret var torrt. Intressant nog var priset för bilen på färjan tre gånger högre då den gick en meter över den normala längden (6 meter).

DSCN0240

Det är 35 år sedan vi började bygga Ribackhuset och man måste bara se sanningen i vitögat – man har blivit gammal. Det lustiga med åldern är att man inte känner sej gammal alls utan lever kvar på 50- och 60-talet. Litet klonkar det i höger knä som jag ”vrickade” i somras då jag spejade efter flyghavre men annars har jag aldrig varit på sjukhus eller hos doktor för den delen. Det räknas inte att gumman lurade mej att till doktorn med en lapp att jag skulle få stelkrampsvaccin (eller nånting). Doktorn läste lappen och innan jag hann protestera så var jag vaccinerad.

Jag har nämligen sjukhus- och läkarskräck. Är man inte sjuk så blir man så fort det är tal om läkare. Förrän jag far till sjukhus skall jag vara medvetslös eller helst död. Till all tur så har jag klarat livet utan behov av någondera. Bara en gång har jag legat på sjukhus och det var efter en krock på väg tillbaka till Dragsvik från en permis. Jag satt bredvid min skolkamrat i en gammal Folkare och sov och minns ingenting förrän jag vaknade på Tilkka. Det fanns en buckla i instrumentpanelen där jag slog hakan (inga säkerhetsbälten på den tiden) och jag känner ännu av ett ärr innanför nedre läppen.

Förr i världen – för 60 år sedan) så var jag fascinerad av de gamla gubbarna som gick i västar och slitna pälsar med en ludimysså (pälsmössa) bakfram på huvudet. Så jag har hela livet drömt om att bli en rotabisi. Det är ganska oöversättbart men kommer troligen från stammen rot (röt-) och bisi som betyder gammal gubber. I vissa sammanhang användes förr ordet ”bise” för hövding.

Förr ansågs en 40-åring vara gammal och 50-åringar stod vid gravens rand. Inte så underligt med hårt kroppsarbete. Numera är gamla bönder igång länge och man får snart börja hoppa över en generation då gården går vidare. Min närmaste granne är 94 år men alldeles klar i knoppen och med ett prima minne. Min andra mamma är lite över hundra och lika skarp i huvudet som många ungdomar. Ända sedan jag var liten har jag uppskattat de äldre och tyckte som ungdom att mina jämnåriga var ganska fåniga jämfört med de gamla gubbarna och gummorna i byn. Även om jag nu inte alltid var av samma åsikt som de äldre.

Det har en massa fördelar att bli äldre. En hel del krav på att man skall vara kul (cool) och göra grym karriär försvinner och man får vara sej själv. Och det är mycket lättare att ha underliga åsikter för omgivningen bara knackar med pekfingret mot huvudet och tycker man är litet gaggig. Däremot blir man mer slö, slapp, lat, loj och likgiltig. Och det är bäst att man tar det litet lugnare. Jag har tennisarmbåge efter det jag ryckte en tryckluftslang och smällde armbågen i schaktbladet för många år sedan. Det tog så jag var riktigt tyst länge. Tar man det försiktigt så sparar man tid i längden – och slipper sjukhuset :-).

Nackdelen med gamla bondgubbar är att de med hjälp av stora maskiner kan ställa till lika mycket elände som de yngre. Men jag har alltid gillat att gräva för hand och det begränsar skadan en hel del. Då man förfasar sej över de ålderstigna bönderna så borde man betänka att en 70-åring nuförtiden kan göra mycket mera illa än en 30-åring förr. Och traktorerna blir bara bekvämare och lättare att köra. Snart kan man väl åka hiss med rollatorn in i hytten och sedan får ni se på gnistor …

Men ifråga om byggandet så måste jag säja att jag var otroligt dum 1977 då vi började bygga Ribackhuset. Nu skulle jag inte alls bygga det på samma sätt. Visserligen hade jag redan då valt bort alla plastfärger men skivor finns där överallt. Jag gav pojken en kofot för att uppmuntra honom att riva det jag byggde för 35 år sedan. Till alla tur är takvinkeln den riktiga så hela huset behöver inte rivas. Ytterväggarna är också målade med äkta Falu rödfärg.

Nu gäller det att hålla sej i skinnet fram till döddagar och bara ställa till med små eländen. Det bästa är om man bara lagar sådant som kan rivas eller ändras utan större problem. Där har jag hjälp av min farmors visdom: ”Ni ska int lag så starkt – he bliir så svåårt ti riiv” (ni skall inte laga det så starkt – det blir så svårt att riva). Jag arbetar på ett koncept om ”Robust byggande” som innebär att allt man bygger skall vara lätt att riva och ändra. Då är det inte så farligt om man gör litet misstag eller sätter in fel material. Det var förresten just så som de gamla timmermännen och snickarna gjorde. En fönsterbåge eller en spegeldörr var ihopsatt med träpluggar som man kan slå ut och byte enskilda delar lätt som en plätt.

Det är inte så lätt att ha två husbönder på samma gård. Det märkte jag bra med farsan som många gånger skakade på huvudet åt mina funderingar. Tillsvidare kommer vi bra överens med unga husbonden som är strängt upptagen att bygga bo åt sin familj men småningom måste han ju ta över hela ansvaret och jag blir satt på undantag. Det är bara livets gång. Så jag ser fram mot en framtid som hustomte (en sorts rotabisi).

 

 

4 november, 2013 av Nisse

Ett steg till för nästa generation

Idag blev unga husbonden officiellt insatt i LPA:s rullor. Och han har lyckats riva en hel del av Ribackhuset som jag började bygga 1977. Så visst är han på god väg att ta över. Det är snart 40 år sedan jag själv började syssla aktivt med jordbruket – före det hjälpte jag bara till litet. Men den nya kallufttorken på ladugårdsvinden planerade jag helt och med det kan man säja att jag tog över ansvaret. Den byggdes 1975 men planeringen började 1-2 år tidigare. År 1975 sålde vi kossorna och gick över till veteodling. Då jobbade jag för fullt i Otnäs även om jag var tjänsteledig nästan varje sommar.

Min pappa var litet skeptisk till sädodlingen – mjölken hade gett stabila inkomster men det började bli nödvändigt med stora investeringar i ladugården och varken jag eller brorsan kunde binda oss till mjölkning varje morgon och kväll även om vi kunde hjälpa till vid sådd och skörd. Nu efteråt kan man säja att det fungerade någorlunda. Inkomsterna sjönk en hel del men med små utgifter och mycket eget arbete med maskiner och reparationer så har det gått runt.

Då tyckte man ladugården var gammal men den var i bruk i bara 30 år (1945-75). Torken har varit i bruk nästan 40 år redan. Hur det går för nästa generation vete fåglarna så osäkert som allting är men farsan brukade säja att folk behöver alltid mat. Och klarar man av att själv göra det mesta så behövs inte så mycket pengar. Helt nöjd kan man konstatera att barnen inte alls har tummen mitt i handen så månne de inte klarar sej.

Ungdomarna har fullt upp med att bygga hus och skaffa familj så jag får väl sköta jordbruket ännu något år men några större beslut gör jag inte mer utan samråd. Att börja ta ledigt är inte att tänka på ens – det finns massor att göra så det gäller att ligga i allt vad man hinner och orkar. Nästa generation har så mycket att göra att de inte hinner ta över hela jordbruket ännu. Det börjar i alla fall finnas en mängd yngre bönder i byn nu så det där med åldrande bönder skall man ta med en nypa salt. Det är också så att äldre bönder orkar jobba mycket längre än då allting skulle göras med armkraft. Så länge vi orkar vrida på ratten och dra i spakarna kan vi få till stånd en hel del (också elände :-).

Även om det är för tidigt med ett fullständigt generationsskifte så kan man inte vara annat än nöjd och hoppas på välgång för nästa släktled.

 

24 augusti, 2013 av Nisse

Marsmänniskans återkomst

Nu är det åter den tiden på året då torken skall göras ren för att ta emot nästa skörd. Lera, olja och snö har jag inget emot men dammet i torken är inte alls trevligt. Så jag klär mej i tät rock och en massa skydd då jag skall städa torken och ser ut därefter.

DSCN3004

Nästa steg är fullständig rymddräkt och det kan bli nödvändigt för jag märkte att det kom agnar innanför skyddglasen så de var inte alltför täta. Det stora problemet med all skyddutrustning är att det inte går att arbeta i den. Tydligen är allt gjort bara för inspektörer som står och ser på. Man behöver inte skyffla mycket vete så är man genomvåt av svett och ser  ingenting alls för all imma på glasögonen. Vi har faktiskt hjälmar med fläktventilation men de är så anskrämliga och stora att de är näst intill värdelösa. Så sökandet efter användbara skydd fortsätter …

Bastu blir det varje kväll med det här arbetet. Det är skönt att tvätta av sej damm och svett ordentligt. Jag har aldrig blivit förtjust i duschen – det skall vara en ordentlig svettbastu för att man skall känna sej ren. Och ordentlig tjärshampoo i stället för det parfymerade eländet. Och oparfymerad tvål som inte innehåller nån sorts olja som man aldrig lyckas tvätta bort hur mycket man än sköljer.   Snart får man väl börja tillverka egen tvål åter då allting blir  parfymerat och oljigt.

Inte för att jag är någon extrem bastubadare. Omkring 60-70 grader räcker bra till om man kastar på ordentligt. En svettomgång medan man sitter och filosoferar om världen och livet i lugn och ro, sedan tvätt och så knallar man hem i den svala natten så man blir avkyld innan man går till sängs. Bastun skall naturligtvis inte vara inne i boningshuset utan på lämpligt avstånd så man får sin lilla kvällspromenad och avsvalkning. Vi drack tjeckiskt öl (det bästa öl som finns) efter bastun tidigare men nu har vi svårt att få slut på en flaska eller burk på tu man hand så det har minskat.

Om nån har en lätt och smidig rymddräkt – gärna väl ventilerad – så hör av er.