Upp, ner, upp och sen bokstavligen ner!

Torsdagen den 16.9 blev en dag som bjöd på ett och annat. Speciellt en massa emotionella svängningar, allt från toppen- till bottenhumör i en snabbt varierande takt.

På tisdagskvällen blev ca två ha ryps otröskat för jag skulle iväg på ett möte. Det kändes helt ok då, men när vattnet öste ner som igelkottar hela gårdagen så kände man en viss påkrypande ånger övar att jag inte ställde in det mötet. Den känslan gick över när denna dag grydde med toppenväder, sol och hård blåst. Det absolut bästa tork- och tröskväder som finns. Jag gick hela dagen på jobbet med stigande humör och insåg att det skulle bli tröskat klart ikväll.

Den känslan  körde brutalt i diket när jag på väg från jobbet mötte ett synnerligen ovälkommet hällregn. Nu blev irritationen total och husbondens nerver kollapsade. Efter att ha tillbringat nån timme med att vara arg och svårhanterlig blev jag upplyst om att det faktiskt inte kommit så mycket vatten totalt på hemmanet. Omfall! Iväg och pröva lyckan på åkern!

Den lyckan var fullständig. Inget spår av vatten utan den helt mogna rypsen hade ruskat av sig det och tröskningen gick som en dans. På två timmar var rypsen, och därmed allt, klart tröskat.

Återkommer till resultatet av tröskningen men vi kan säga såhär, vagnen var tung.

Det visade sig att vagnen var väldigt tung, det var den mindre hästen som drog och helt plötsligt en meter från fast väg gav marken vika och där satt vi, Zetor, vagnen och jag. Prydligt fastkörda!

Det var inte så mycket annat att göra i det annalkande mörkret än att konstatera att ekipaget satt som soppskålen på Emils huvud – fast! Som tur var var ju vägen nära vilket kommer att underlätta en kommande bärgning, och det var inte heller så lång att gå för att hämta en pressenning som sedan var lagom rolig att dra över i den hårda blåsten.

Nu får det bero över natten och i morgon funderar vi på hur vi skall lösa problemet. Just nu känns det bara bra att det är tröskat, även om det hade varit ännu roligare att få hem rypsen också.

Denna dagen ett liv….

Tröskningen fortsätter

Videoklippet visar Dronningborg in action på måndagen. Kollegor som sätter kaffet i vrångstrupen när de ser hur mycket grönt det finns i beståndet kan jag lugna med att berätta att det tack och lov inte är enbart ogräs. Jag hade sått persisk klöver och rajgräs som bottengröda och det här faktiskt växt igenom kornet på sina ställen.

Vi körde med flygande tömning, d.v.s. tröskan stannar inte för tömning, eftersom det sparar lite tid. Igår var det antagligen en riktig prioritering, vi fick skiftet skördat men det fanns inte mycket tid att ge bort. Hade vi kört med stillastående tömning hade vi antagligen fått tröska det sista av skiftet idag.

Igår var första gången i mitt liv jag fick skörda en åker som låg nästan bredvid torken. Rågrannen Micki torkar spannmålen åt mej och avståndet till hans tork var så litet att när kärran var full hann jag köra upp till torken, tömma lasset och ändå vara tillbaka innan tröskans tank behövde tömmas igen. Normalt brukar tröskningen bestå av ett evinnerligt i- och urhakande av vagnar men icke denna gång. Trevligt!

Idag fortsätter tröskningen hemma i Östensö så fort daggen torkat bort. Förhoppningen är att här få lite bättre skörd än i går, men nån rekordskörd lär det inte bli.

Tröskningen inledd

Idag inleddes korntröskningen. Det var Skärviksliden i Sundby som blev först tröskmoget i alla fall.

Tyvärr har torkan beskattat skiftet ganska ordentligt. Skörden ser inte ut att riktigt orka till 2 t/ha, vilket är lite förvånande med tanke på hur beståndet sett ut. När t.ex skördekontrollföreningen besökte skiftet var allmänna omdömet att skörden skulle bli minst 3 t/ha. Vilket igen bekräftar det jag skrev i en kommentar tidigare att man skall vara försiktig med att säga något om skördens storlek innan den är bärgad. 🙂

Kalle: Designmässigt har det inte hänt något sen de första skördetröskorna kom

Lördax ringde upp Bondbloggen-Kalle förra veckan (28.08)  för att snacka lite väder och vind, trender gällande skördetröskor och villaavslutning. Programvärdar: Tobias Larsson och Pia Hellsten.

Lyssna på Arenan.

Ur Kalles blogg:

Kalle tappar skördenerverna: Psykologi, lång lärokurs, praktiska delen

Kalles önskelista: Brev till tomten

Om tröskor…

Eftersom det mest är tröskandet som snurrar i huvudet nu, men själva utförandet inte låter sig göras så kan jag lika gärna skriva lite om dessa pjäser.

I Lördax pratde vi lite om utvecklingen av tröskorna och eftsom en bild säger mer än 1000 ord så skall jag sätta in en bild på en gammal och – nåja – ny tröska.

Jag är inte helt uppdaterad på årtalet, men jag vet att min far ingick i ett av de första tröskbolagen som bildades i byn. Detta bör ha varit runt 1960. På den tiden var det ju inte tal om att en bonde skulle ha skaffat egen tröska, dels pga pengar, men också pga att varje hemman hade mycket mindre spannmål då än nu. Det fanns ju kor på varenda gård och dessa skulle ha betes-  och vallmark, dit gick en stor del av arealen.

Varje stomhemman i Yttermark är på ca 16 ha och det var mycket ovanligt att någon bonde hade mera areal än så på 60-talet.

Åter till tröskan. Den första Claas tröskan såg ut såhär, på bild från ca 1966.

På en punkt var denna tröska fundamentalt annorlunda än dagens, den saknade nämligen spannmålstank. Ingen spannmål hanterades på denna tid i lösvikt, utan i säckar som skulle bäras hit och dit. Alltså, till höger på bilden där min far och två barn står togs den tröskade spannmålen tillvara i säckar som slängdes ner på marken vartefter dom fylldes. Dessa samlades senare ihop med traktor och tömdes i kalluftstorken där den förvarades över vintern.

Som synes är arbetsskyddet kraftigt eftersatt på maskinen, och dessa tröskor har nog en och annan arm på sitt samvete.

Följande tröska anskaffades av tröskbolaget 1970 och var en Claas Cosmos, en grön. Denna hade både spannmålstank och säcksystem, det var bara att välja.

Tröskbolaget upphörde 1973 då min far ensam skaffade en fabriksny Massey-Ferguson 186. Jag vill minnas att den kostade runt 50.000 mark. Denna tröska överlevde generationsväxlingen och var i min ägo ända till 1995, alltså 22 fantastiska år. Den ersattes av en M-F 440, årsmodell 1983 med hytt som jag hade fram till 2007. M-F tröskorna var enastående både till sin kvalitet och funktion och hade garanterat varit gårdens märke än i dag om inte Sampo-Rosenlew kastat sig över varumärket och införlivat det med sitt eget. En lite nyare Ferguson är idag en tvilling till Sampo och tillverkad i Björneborg.

2007 skaffades en begagnad Claas som direktköp av en “byssbo”. F.ö samma kille som hade haft min förra tröska före mig, så jag litade på honom fullt ut, och har inte behövt bli besviken.

Egentligen behövde jag inte byta tröska, denna förde inte med sig just några nya finesser, men det började bli svårt och dyrt att få reservdelar till M-F, något som inte borde vara något problem till denna. Modellen tillverkades ännu 2006. Dessutom behöver man tydligen inga reservdelar (ta i trä) till Claas.

Jämför man nu då dessa två Claaströskor så kommer det fram att själva inmatnings och urtröskningsprincipen är oförändrad. Det är bara finesser, hytten och spannmålstanken som kommit till. Och förstås driftsäkerhet och effektivitet.

Idag håller hela tröskmarkanden på att gå överstyr för oss småbönder. Jag personligen anser att min Claas är i större laget för mina 35 ha men faktum är att en så liten tröska som den finns inte mera att få för pengar. Tröskorna som bjuds ut idag är rullande monster på fyra-fem meters arbetsbredd och en sådan höjd att om man snubblar på översta steget så dör man. Naturligtvis kostar dessa manicker också därefter. Effektiva är dom som sjutton förstås, men vad gör man med en mega-tröska då torken i alla fall blir en flaskhals i så fall.

Personligen tycker jag det är av yttersta vikt att triangeln tröska-vagnar-tork passar ihop, och det gör min 135 hl tork, min Claas och mina tre vagnar. En ytterst lysande lösning.

Bara det inte skulle regna……