väder – Sida 5 – Bondbloggen

Lättröskat (2021)

Så kom och gick trösksäsongen. Allt var över på två och en halv dag. Det var ytterst lättröskat för där fanns just inget att tröska. Jag läste om en bonde som funderade på att sätta skummarkör på tröskan för annars kunde han inte se var han hade kört. Det var det värsta år jag varit med om.

Det började ganska bra i maj. Vi sådde nästan allt 14-16 maj men sedan kom regnen och det blev tre veckors uppehåll i sådden. Efter regnen stod det vatten på åkrarna och den sista åkern sådde Henrik i vattnet den 5 maj. Och det var den enda åker som gav någon skörd …

Nu efter skörden så ser man att utsädet grodde ganska bra. Det finns rötter alldeles jämnt över hela åkern. Men sedan kom torkan och hettan i juli och rötterna orkade inte producera strån och ax. Det fanns vissa gropar där det inte ens växte ogräs men det stora problemet var nog brodd som grott bra men sedan torkat bort. Och det gällde alla åkrar utom den sist sådda åkern.

Vete har grott men torkade bort och baldersbrå tog över

Det är svårt att veta vad det beror på att den enda bra åkern klarade sej så mycket bättre. Det var gröngödslingsvallen som såddes med vete direkt – utan att bearbetas alls. Jag bara hackade den gamla vallen så lågt det gick för att den inte skulle fastna i såmaskinen. Och sådden gick bra.

Sådd i vatten men det finns ändå litet växtlighet

Det är alldeles klart att mullåkrarna dit gröngödslingsvallen hörde klarade sej mycket bättre än de styva lerjordarna. De allra sämsta åkrarna var också skogsåkrar som torkade upp långsammare. Nu har jag en karta över svackorna för där var det sämst. En del svackor borde gå att få bort bara man skopar bort jord ett tiotal meter så att svackan går ända ut till diket. Vid kanalen ligger det jordvallar från tidigare dikningar som hindrar vattnet att rinna bort. Farsan körde ute en vall på 50-talet med den gamla Fordson Major och orkade med den lilla skopan inte få bort den tillräckligt bra.

Skogsåkern Aaltjärri – bara det som såddes efter regnen blev till nånting

Tidpunkten för sådden var nog avgörande. På bilden ovan ser man att bara det så såddes efter regnen (i mycket blöt jord) klarade sej. På den åkern blev det kvar en bit på mitten som såddes den 6 juni. Det som såddes i mitten på maj torkade bort nästan helt i juli.

Här är skörden från en hel åker (Aaltjärri) på 3 hektar …

Den allra värsta leråkern har vi nu som gröngödslingsvall och det var ju tur för där hade det varit helt bortkastat att så alls den här sommaren. Vallen har däremot växt riktigt bra liksom alla höstsäd som klarat sej ganska bra i år.

Om man hade vetat hur vädret skulle bli så hade man sått alltihop i juni. Men man vet ju inte hurudant vädret blir. Det hade troligen räckt med en enda åskskur i mitten på juli för att få ens någon sorts skörd. Men det kom ingen skur hos oss. Våra leråkrar är ganska bördiga men otroligt känsliga för torka och storregn. Det måste komma precis rätt mängd regn vid rätt tidpunkt för att det skall bli en bra skörd. Och det har faktiskt hänt några gånger. Farsan önskade sej alltid ett stilla sommarregn.

Nu vågar jag inte påstå att gröngödslingsvallen var orsaken till att den enda åkern gav skörd men det vet jag att åkrarna var i mycket bättre skick så länge vi hade kossor och alltså vall mest hela tiden. Då var enda problemet alla torvor som gjorde sådden besvärlig efter det att vallen plöjts upp. Vall är i alla fall bra för våra leråkrar men den ger tyvärr inga inkomster.

Troligen hade plöjning varit mycket bättre i år. Då bildas utrymme under tiltorna dit regnvattnet kan rinna och lagras fram till torrperioden. Med direktsådd borde åkern slutta litet så att det mesta ytvattnet rinna bort. Under torra försomrar är åter direktsådden bättre för då bryts inte kontakten nedåt alls och rötterna kommer åt djupare liggande vatten. Men det var minsann ingen torr försommar i år.

I år var baldersbrå ett speciellt problem (se bilden ovan). Den var inte överårig utan grodde först i augusti då regnen började komma. Då var vetet redan förstört och baldersbrå breder ut sej alldeles förskräckligt då den inte har konkurrens. Den blommande baldersbrån hann inte bilda frö förrän den blev tröskad men nu gäller det att spruta mycket noggrant så att den inte överlever vintern och börjar växa genast på våren.

Baldersbrå är i alla fall inte så besvärlig för det finns en hel del medel som tar på den. Problemet i år var att den grodde först i augusti och då inverkade inte sprutandet från juni. På bilden nedan ser man de bruna stjälkarna efter den gamla baldersbrå som dog vid besprutningen i juni med florasulam. Men sedan grodde ny baldersbrå i augusti (med vita blommor). Ett normalt år så sprutar man bort baldersbrå i juni och ett normalt vetebestånd håller tillbaka ny baldersbrå riktigt bra. Men man vill inte ha överårig baldersbrå som bildar stora buskar innan vetebrodden växt upp ordentligt.

Om man nu skall försöka se nånting positivt med det här året så är det att vetet var mycket torrt vid tröskandet. Det var omkring 15 % så vi behöver knappast torka det just alls mer i höst utan kan vänta på de torra och soliga vårdagarna.

Som vanligt så får man bara försöka glömma eländet och vänta på nästa vår. Det blev inga spår i åkern vid tröskandet heller. Trots litet regn i augusti så har vi ännu stora sprickor i den stenhårda leran. Ingen halm blev det heller som skulle krångla vid sådden nästa vår. Tröskan blev heller inte ansträngd det minsta – man kunde köra så fort det gick.

Ja, det var ju nästan bara fördelar med det här året. Om man ännu kunde slippa utgifterna och arbetet med sådden så skulle det bli riktigt fördelaktigt.

(Den som inte har sinne för ironi bör fråga någon bekant ifall gubben faktiskt menar vad han skriver …)

Ha en bra höst och tänk på att det trots allt kommer en ny vår snart.

Sommaren som gått (2021)

Det var en gammal professor på Uni som varje höst inledde sina föreläsningar med “Detta ovanliga år …”. Och visst hade han rätt – alla år är olika varandra. Den här sommaren så hade vi en regnig vår som gjorde att vårsådden gick långt in i juni. Sedan blev det mycket hett och torrt. Det kom något litet regn i juni men ingenting alls i juli utom de två sista dagarna då vi fick hela 7 millimeter …

Den brodd som inte drunknade på våren eller försommaren torkade bort i juli. Det som däremot växer så det knakar på våra åkrar är baldersbrå. Det är frön som grott efter det att regnen började i augusti så det hinner knappast fröa innan vi tröskar. Och sedan kommer jag garanterat att spruta glyfosat på all åkrarna. Alternativet är att sluta odla – så allvarligt är det ! Dårfinkarna som vill förbjuda glyfosat utan att det finns något alternativ borde bli utan mat – eller helst bli tvungna att odla sin egen mat.

Jag har inget emot att lämna bort glyfosat OM det finns något att sätta i stället men just nu verkar det inte finnas nånting. Det går förstås bra att förbjuda glyfosat här och sedan importera mat från länder som sprutar mycket värre substanser. Jag tänker i alla fall hålla kvar en liten åker med vete som jag rensar ogräs för hand ifrån. Det blir förstås inget över åt andra än den egna familjen från den. Då är vi tillbaka till gamla tider då alla odlade sin egen mat och inte mycket mera.

Det har inte ens varit en bra sommar för byggandet. Man kunde slå upp litet bräder på morgonen men senast halv tolv på dagen så kom solen runt hörnet på ladan och då var det slut. Jag klarade inte av att stå i solskenet i den hettan. Det gick att gå in i tegelladugården i början på sommaren men snart blev där också för hett. Vi har ingen värmepump som kunde kyla men jag börjar allvarligt fundera på saken.

Tidigare år har det också varit hett men aldrig så länge i ett sträck. Det är fånigt att slösa med elström för att kyla ned huset men nu har jag kommit på den ljusa idén att installera solceller så får jag gratis elström. Och kylning behövs just då solen skiner som värst och solcellerna producera massor med elektricitet.

Egentligen passar solenergi oss mycket bra. Vi har stor 11 kW fläktar för att torka säden och flisen och de fläktarna kör vi just precis då vi har mest sol. I kalluftstorken förvarar vi fjolåret vete tills det blir torrluft och starkt solsken på våren. På hösten behöver man inte torka ned vetet så mycket för bakterietillväxten går ned till noll då temperaturen går ned närmare nollpunkten. Och flisen torkar vi alltid i juli-augusti. På vintern behöver vi inte mycket elektricitet för värmen i huset och verkstaden sköts av flispannan.

För något tiotal år sedan funderade jag också på solenergi men då var det närmast leksaker och dyra sådana. Men priserna ha faktiskt gått ned till en femtedel och systemen blivit mycket bättre. De kan producera energi också mulna dagar och på vintern. Då jag dessutom hittade en riktigt förståndig ingenjör i Lappenstrand som skötte om gemensamma anskaffningar så slog jag till.

Nu har jag beställt ett solcellssystem för omkring 14 kW (40 paneler). I år hinner jag inte sätta upp dem för taket måste bytas nästa sommar men det lönar sej att beställa panelerna i november-december för priserna brukar stiga på våren. Det gamla betongpannetaket skall bytas ut mot ett klick-plåttak som är lättare och dessutom passar solmodulernas stativ. Det går att skruva fast dem på fogarna som står upp 35 mm och då behöver man inte borra hål i taket. Det vill jag absolut inte för alla tätningar börjar läcka förr eller senare och solpanelerna skall fungera i 30 år minst.

Byggandet upphörde för en tid nu då vi började förbereda tröskandet. Torken skulle tömmas och städas liksom verkstaden. Det är mycket mera arbete att förbereda tröskandet än att köra över åkrarna. Beroende på året så tar det ungefär tio gånger längre tid att ställa i ordning än att tröska.

I år trodde jag att tröskan var i skick och att den bara behövde smörjas. Men då jag körde ut den för att börja tröska så visade det sej att haspelns centrumrör var av … Nu när jag tänker på saken så betedde sej haspeln faktiskt litet underligt i slutet på tröskandet i fjol. Nå, det var bara att plocka fram gassvetsen och börja svetsa ihop röret. Jag hoppas att det håller.

Att beställa nytt rör hade tagit flera dagar och vi hade knappast kommit igång före tisdagen. Nu blev röret reparerat på en timme och billigt var det … Gång på gång visar det sej att alla anskaffningar till verkstaden är mycket lönsamma.

Humöret har inte riktigt varit på topp den här sommaren. Helst vill man inte alls se på åkrarna och hettan har gjort att man är ootålugär, argär å iilakär (otålig, arg och elak). Det blev inte bättre av att diverse skurkar försöker förstöra våra skogar med en massa vindkraftverk med upp till 300 meters höjd. Det är miljöförstöring – rent av landskapsförstöring – i stora mått, fossilfritt eller inte. Det verkar som om alla miljövårdare skulle stänga ögon och öron så fort någon använder ordet “fossilfritt”. Och det har vindkraftskapitalisterna lärt sej fort.

I dag har det varit riktigt kallt med nordanvind så sommaren är slut och hösten har kommit. Jag kan inte påstå att jag sörjer för det har varit en j-la sommar. Nu orkar man i alla fall börja göra nånting. Då vi har kört över åkrarna så skall byggandet fortsätta och uthuset rustas upp.

Alla silos är fulla med vete som jag undvikit att sälja till det usla pris som vi har haft. Vetepriset lär ska gå upp så jag kanske säljer nån gång i vinter. Men knappast går priset upp till det som vi hade på 80-talet. I dagens mynt skulle det då bli omkring 600 euro per ton. De som skall importera all mat kunde tänka efter litet. Jag såg nyss att priset på en containerfrakt gått upp nästan tio gånger och att det kan bli brist på varor i butikerna.

Man ska inte tro att allt fortsätter som förut och speciellt inte att allt blir bara billigare och bättre. Pandemin kanske bara var en första förvarning av vad som kommer …

Österbottningarna har fått en ganska god skörd så jag gratulerar dem här från våra nyländska åkrar med katastrofskörd (fast höstsäden blev hyfsad).

Ett livstecken

När trogna bloggföljare börjar höra sig för hur det står till eller som “Per” gjorde söker upp en på åkern för att se hur man mår är det kanske tecken på att någon saknar en trots allt och att det är dags för ett livstecken.

Och joo, jag mår hyffsat bra men har precis som Nisse varit utmattad i värmen och torkan som den ofta för med sig. Eller njaa riktigt bra har man väl inte mått men jag är väl kanske inte den första att klaga och mest lider man med växtligheten som inte kan ta skydd i skuggan och då bevattningsvattnet tar slut i åarna så kan man inte heller lätta deras umbäranden i det fallet. Men visst harmar det att man inte kan ta hem de stora skördarna nu då efterfrågan finns och priserna på en del produkter är lite bättre.

Inte lätt vara orotad sallatsplanta i dylika temperaturer.

Fick jag bara grönsaksarealen lite bättre samlat så blir ett bevattningsprojekt med vattenmagasin att fundera på men som läget är nu så har jag för lite areal i anslutning till den tilltänkta bassängen för att det ska motivera kostnaderna med bygget.

De växter som sallat och kål som gillar svalare väder har mer eller mindre gått i stå i väntan på väta medan – gurk- och pumpväxterna som gillar värmen växer bra blott att vatten finns. De senaste dagarna har vi dock fått lite väta eller närmare 30mm vilket ledde till att vi fick 36,7mm under juli månad vilket naturligtvis är allt för litet med tanke på värmen och uttorkande vindar. Under dylika omständigheter borde vi ju få minst en dylik mängd per vecka.

Nisse företog sig en resa i västerled och jag hade väl hoppats kunna göra en liten mc roadtrip likt den jag gjorde i fjol men nu blir det inget av det i sommar för jag ligger nog efter med en hel del trots att jag hållit mig hemma. En del projekt är också på slarv så måste försöka slutföra dem. Ett sådant är installation av solenergianläggningar närmare bestämt fyra stycken. Den största på 20kW här på hallen har jag i gång och den har ju gett bra i det soliga vädret så den verkar legat bra i tiden trots att jag fick igång den först i slutet av maj. En mindre anläggning på 5kW ska monteras vid gårdsbutiken för att driva kylen där men det gamla plåttaket visade sig ha lite rostfläckar som jag vill få målat innan de göms under panelerna och att måla plåttak är kanske inte att rekommendera i 30 graders värme. De två minsta anläggningarna är solenergidrivna pumpar som jag tänkt använda till att förse underbevattningen med vatten men dom var det inte så stor idé att montera då vattnet tog slut.

En del av energibehovet täcks nu med solenergi.

Solenergiprojektet har jag väl tänkt försöka redovisa lite siffror för ifall det intresserar men jag tänkte samla lite statistik från anläggningen innan dess. Så det ska jag försöka återkomma till.

I övrigt så har en del byråkrati stulit tid från bloggen, bland annat har jag sökt efter mitt telefonaktiebrev för att kunna registrera och börja ta del av utdelningen nu då bolaget ska börsnoteras. Saken var också aktuell för tiotalet år sen men jag tyckte att största delen av utdelningen då gick åt till att upprätthålla värdeandelskontot så jag brydde mig inte om att göra nåt åt saken. Nu har man ändå på bolagsstämman i maj beslutat att makulera pappersaktierna om de inte registrerades så jag ägnade flera kvällar och veckoslut till att söka aktiebrevet som jag senast höll i vid flytten hit till Långmossen 1988. Aktien skaffades ju ursprungligen för att få förmånligare telefonanslutning men i höstas kapades trådarna till fasta telefon så nu behövs den inte till annat än för att ta del av de enorma aktieutdelningarna.

Det har samlats en del papper med åren och trots att jag relativt bra vet var jag har ett och annat så gick jag bet på att hitta pappret innan deadline för registreringen så det blev plan B det vill säga att via rätten döda pappersaktien och registrera den virtuella versionen. Lite komiskt ändå att jag nu hittade Polar Mills aktierna som jag sökte för några år sen i ett kuvert från Vasa läns telefon 🙂 Dom makulerades tidigare men var inte så mycket värda att jag iddes lägga ner desto mera tid på sökandet. Jag har i alla fall en gång för alla noterat att det där med aktier är inget jag ska syssla med, de må sen utlovas vilka utdelningar som helst.

Höstvetet står inför skörd så fort regnen ger med sig och det ser väldigt lovande ut trots att till och med det brådmognat lite de senaste två veckorna men det känns nog ändå som om man kommer att bli besviken om inte skördemängden börjar med en åtta. Jag jämför då förra årets måttliga bestånd som gav 5,7 ton med årets som ser tätt och axrikt ut. Här tar vi dock inte ut nåt förskott men man gläds i alla fall åt skördeutsikterna. Ska väl återkomma till det senare liksom lite om den övriga växtodlingen.

Det regnar ute men får ändå avsluta här för att ta itu med fakturor och löneberäkningar.

Aldär meir !

Det har varit en tung tid med hetta och torka. Jag kan inte göra nånting utom tidigt på morgonen och sent på kvällen för jag lider alldeles förskräckligt av hettan. Inte ens i verkstaden eller den gamla tegelladugården har det varit dräglig temperatur. Så jag har inte fått mycket gjort och inte heller orkat skriva nånting. Men nu gick temperaturen ned och är 16 grader och ännu svalare blir det i morgon bitti. Helst skulle jag säja “aldär meir” (aldrig mer) om vädret men det bryr sej inte ett dugg om vad jag tycker.

Vi for iväg till Sverige i början på juli och där var det betydligt svalare även om det inte kom mycket regn där heller. Men det kom omkring 30 mm sedan början på juni och det är mer än här i Hindersby. Eftermiddagarna var nog heta – jag mätte +42 grader vid husväggen där jag höll på att reparera trappan. Den var så rutten att allt blev bastuved. Nu är i alla fall den nya trappan färdig och till och med målad (golvet tjärat).

Orsaken till att vi alls for till Sverige var att jag fick en Birka-resa till födelsedagen. Och Birka-resorna ordnas bara i juli. Vi var på 90-talet i Birka då utgrävningarna ännu höll på. Birka är alltså Sveriges “första stad” som åren omkring 750 till 970 var ett viktigt handelscentrum med goda långväga handelskontakter. Speciellt mot slutet var huvudvägen för hela Europas öst-västhandel via Birka och längs Finska viken till Aldeigjuborg (Staraja Ladoga) och längs de ryska floderna till Bagdad och Kaspiska havet. Det var stora mängder arabiska silvermynt som kom till Birka den vägen. Men det viktigaste var ändå vägen till Holmgård (Novgorod), Konugård (Kiev) och Miklagård (Konstantinopel).

Troligen var våra förfäder sådana som inte iddes åka hela vägen till Miklagård utan i stället slog sej ned i den nyländska skärgården eller åkte inåt landet längs åarna. Trafiken längs Finska vikens kust till Ladoga var så livlig att det säkert fanns många provianteringspunkter (bondgårdar) längs kusten.

En del av gravfältet med över 5000 gravar – över 1000 år gamla

Visst var det intressant. Jag har alltid varit intresserad av historia. Men det var nog sista gången jag åker iväg mitt i sommaren. Det blev ett elände för halva släkten som måste vattna i hettan och torkan. Och då man kommer hem så är allt lika ogjort som då man for. En bonde har inte råd att åka bort på sommaren. Aldär meir !

Åkrarna ser bedrövliga ut. Först regnade det på våren så brodden drunknade och sedan tog torkan det som var kvar. Lustigt nog så är det som såddes till sist jämnast men det är förstås sent utvecklat. Det vi sådde till först är också hyfsat även om där finns fläckar där brodden drunknat. Höstsäden är bäst men lider nog också av torkan. Första vallskörden var ganska bra men återväxten har varit usel i torkan.

Direktsådd bevarar fukten ganska bra men det var inte till fördel den här våren då brodden drunknade. Det som blev kvar är ganska kort så liggsäd behöver man inte vara rädd för. På bilden nedan blev åkern till höger sådd till först före regnen medan åkern till vänster såddes till sist efter regnen – delvis i vatten. Jag vet inte vad man skulle ha gjort även om man kunnat se in i framtiden och förutspå vädret.

Till höger sådd före regnen, till vänster sådd efter regnen

Flyghavren verkar också tycka illa om vädret för det finns ganska litet. Men så har jag sprutat med Broadway som torde bita på flyghavre också. Åkern till vänster var gröngödselvall som skördats varje sommar.

Just nu njuter jag av det kalla vädret. Det är skönt att få huttra litet och vara tvungen att klä på sej. Det räcker inte länge för på söndag skall det bli varmt igen men fram till dess orkar jag göra nånting nyttigt.

Till sist en bild av en av våra katter Lill-Skuttan. Den har liksom Grålle fått för sej att följa med byggandet och klättrar upp och ned på stegarna. I fjol klättrade de upp med stegen till balkongen men den här stegen stod bara lutad mot väggen. Ibland så springer de i fötterna så man måste föra in dem för att få arbeta i fred. Och så är jag rädd att tappa nånting då de svassar omkring under stegen.

Te stoor ledun (soolsiidån)

För tre år sedan så slog vi cementbalkar under moofas te stoor ledun (pappas morfars stora lada) och nu fortsätter vi arbetet med att rusta upp den. Det blev två år emellan för vi måste laga taket på boningshuset och det tog två somrar.

Solen har gått hårt åt ena sidan och brädväggen är så dålig att vi måste sätta ett lager brädfodring utanpå med takfilt emellan. Det yr in snö på vintern så att det ibland är 30-40 cm snö inne i ladan. På norra sidan är väggen riktigt fin ännu så det är solens fel.

Ännu bättre syns hur mycket springor väggen har på en bild från 2018.

Men annars är ladan från 1930 i perfekt skick. Jag satte ett betongjärn genom ladan i ändan eftersom den stora dörren för tröskan tog bort alla stockar som hållit ihop ändan. Då jag kröp under golvet så såg jag att virket var som nytt.

Katten Grålle är alltid med då man bygger utomhus. I röret till höger går vår fiberkabel för datanätet.

Intressant var att väggbräderna var i prima skick under takkanten där solen inte kommit åt dem. Där var de lika fina som på nordsidan.

Prima bräder där takutskottet skuggat mot solen

Tyvärr hade ena hörnet invid den stora dörren ruttnat och det var en besvärlig sak för där finns inte rum för förstärkningar eftersom tröskans bord bara har några centimeter rum på sidorna.

Lägg märke till hur man på 1930-talet låste konstruktionen med tappar. De var ännu ganska starka trots att en del av virket ruttnat. Jag var i alla fall tvungen att sätta en stolpe på utsidan för att stöda konstruktionen eftersom det inte fanns rum på insidan.

Knuten borde nog hålla ihop med tre gängstänger genom stolpen och de nedre och övre stockarna och genom hela ladan.

Sedan var det bara att sätta upp takfilt och spika nya bräder utanpå.

Problemet har varit solen. Det är obarmhärtigt hett i den här södervinkeln och det går bara att arbeta tidigt på morgonen eller sent på kvällen. Eller om solen går i moln. Men i stort sett hela juni har gått förlorat. Jag har mest bara suttit inomhus och druckit kall surmjölk. Inte ens huvudet har fungerat.

I morse steg jag upp halv sex för då var det +13 grader och började såga mera bräder. Tre stockar hann jag såga men sedan tog solen mej och jag måste gå in och dricka surmjölk.

På tal om sågat virke så börjar priserna i byggaffärerna vara skyhöga. Jag har inte märkt det eftersom vi bara har eget sågat virke men jag såg att det var kring 900 euro per kubik – och vi får 70 euro för stockarna. Jag blir alltmer nöjd med Logosol sågverket som jag köpte för ganska länge sedan. Mest sågar jag klena stockar eller sådana som har litet rötfel. Det är så gott som gratis virke. Det bästa är i alla fall att man får precis de mått man vill ha och precis då man vill ha virket.

Det blir nog en helvetisk sommar det här. Inget regn och solen steker vid +30 graders hetta. Och inget lättnad utlovas i juli.

Jag har allvarligt börjat fundera på solenergisystem. Det är ju mest lönsamt för oss som har fliseldning på vintern och kallufttorkar. Fläktarna går ju bara då det är mest sol. Vi har aurinkovirta.fi här i närheten (Villmanstrand) så efter semestrarna skall jag ta kontakt.

Och så har jag sysslat med att motarbeta de vindkraftverk som en schweizisk fond vill sätta upp i vår Tallmosa. Trettio eländiga torn på 300 meters höjd skulle förstöra hela landskapet på 30 km omkrets. Det är ingen “miljövänlig el” utan en miljöförstöring som närmast motsvarar brunkolsbrytning.

Krångelvårsådden 2021

Här går man omkring som en osalig ande. Det har just börjat torka upp litet men nästa stora regn har redan börjat (prognos 25 mm). Och nu är vi i slutet på maj redan. Det är svårt att börja med andra arbeten så länge vårsådden är på hälft. Inte är man riktigt inspirerad att skriva i Bondbloggen heller men visst har jag tid nu.

Den kalla början på maj hindrade oss här att börja med vårsådden fastän det var varmt i slutet på april. En gång hade jag då tid att byta olja i vårsåddstraktorn (Zetor 14245) i lugn och ro. Samtidigt skruvade jag bort luftkonditioneringens kompressor och kondensor eftersom den aldrig hade fungerat. Litet undrade jag hur man skulle tömma systemet men det var helt onödigt – där fanns inte en droppe vätska kvar. Och då jag skruvade loss slangarna blev det helt klart varför för kopplingarna läckte överallt. Det var dessutom fel sorts kopplingar så det var ingen skada att ta bort eländet.

Före detta luftkonditionering på Zetor 14245

Visst vore det bra med luftkonditionering i vårsådden. I glashytten blir man först stekt om det är sol och sedan förkyld då man genomsvettig stiger ut ur hytten för att se på såmaskinen. Men det blir nog en annan sort i så fall med bättre kopplingar och slangar. Kompressorn var också fastskruvad i ett heimlaga fäste som var amatörmässigt och snett. I år var det inte nödvändigt med något kylmaskineri precis för det var ganska mulet och kallt.

Att byta olja i den sexcylindriga motorn har sina sidor. Oljemängden är nämligen lite över 20 liter så den ryms inte i en 20 liters bytta. Och att byta bytta mitt i urtappningen är som farsan brukade säja så där “andligt roligt”. Det skvätter över en massa olja över hela golvet och det går åt stora mängder Hufvudstadsblad för att suga upp oljan. Landsbygdens Folk har alldeles för litet format. Egentligen är det bara Maaseudun tulevaisuus som numera duger till oljebyte – men jag får bara skogsnumren (4 per år).

Jag borde skaffa en större bytta för urtappning av motoroljan men 200 liters tunna är för stor och alla oljebyttor jag har är bara på 20 liter. Man kunde annars suga upp en del olja först men oljestickans hål är så litet att man inte kommer åt. Motorn är alldeles tydligt konstruerad att oljan skall tappas ur genom bottenkorken som har en mycket stor öppning.

Och så har man problemet med att byta oljefilter. Zetorns motor är konstruerad för en cyklon som renar oljan och det fungerar fint på lilla Zetorn (8011) men så tänkte de “modernisera” 14245 och satte in två utbytbara filter. Förstås blev det mycket krångligare. Inte bara för att filtren sitter bakom fästjärnet till frontlastaren så man har svårt att komma åt utan också för att filtren är felvända. Då man skruvat loss ett filter och lyfter upp det så rinner massor med olja ut så det gäller att vända det kvickt. I alla fall behövs det mängder av tidningar under traktorn. Förstås har jag en bytta under också men olja flyger ganska långt då man bara kommer åt med en hand bakom fästjärnet.

Oljefilterhållarna (täckta med papper) bakom fästjärnet till frontlastaren

Då jag hade oljan urtappad så passade det att byta slangarna till oljekylaren. Det var strängt taget inte nödvändigt för läckaget var ganska litet men då jag fick nya slangar för någon euro i samband med att jag köpte reservdelar så bytte jag i alla fall. Det var inte så lätt för kopplingarna satt fast som berg. Jag måste sätta dem i skruvstädet förrän jag fick loss dem.

I fjol gick nedre kylarslangen sönder men den nya verkar hålla tätt. Värre är det med bromsvätskan för den nya kopplingscylindern läcker så man måste fylla på allt emellanåt. Zetorn har ju urusla bromsar (både gamla och nya) men jag vet inte om det lönar sej att byta bromsband. Problemet är konstruktionen för ställer man dem tätare så tar de nog – man kommer inte ur fläcken …

I år testade jag också vår nya GPS RTK antenn som skall ge centimeternoggrannhet. Traktorns antenn satte jag på en träbit med magneter under för jag måste ta bort den då jag kör in i tröskhuset för att fylla på såmaskinen. Och visst blev noggrannheten betydligt bättre än förut även om jag mera tror på 10 cm noggrannhet än 1 cm. Det kan också bero på programmet som visar körningen. I alla fall så märker man att skog hindrar signalerna från satelliterna som ju är väldigt lågt här uppe i norr. Då jag körde norr om en skogsdunge så började spåret vingla ordentligt vilket man kan se på nedanstående bild.

Antennen skall nog flyttas bakåt-nedåt så att den kommer under takhöjden för man bör inte lita på att man kommer ihåg att ta ned den då man kommer för att fylla på såmaskinen. Det bästa kanske skulle vara att sätta den på själva såmaskinen men då måste jag bygga något torn på den så att antennen kommer högt och fritt upp. Försöken fortsätter …

Då jag en gång var i farten att plocka bort utrustning så tog jag bort skummarkören från sprutan. Den har aldrig fungerat så bra och är nu onödig då jag har GPS. Men jag slutar inte med att lämna sprutspår för elektronik är inte att lita på. Det är också problem med Blåtandsanslutningen mellan GPS-antennen och plattan i traktorn. Kanske jag måste byta till kabelanslutning. Trådlöst är ingen fördel för jag måste i alla fall ha strömkabel till antennen. Trådlöst är mest ett krånglande elände.

Just nu är största problemet att få den tidigare gröngödslingsvallen sådd. Det jag hann köra med hacken blev ganska bra så jag tror nog att jag kan så direkt men problemet är blötan. Jag körde i går sju varv runt åkern och det gick ganska bra tills jag kom till den blöta delen. Zetorn orkade nog men remmarna som drar hackorna klarade inte av belastningen. Jag körde alltså så lågt som möjligt så hackorna tog i den sega leran. Det stod också vatten på åkern ännu.

Perugini hack med fyra kilremmar som driver hackornas cylinder

Det var förstås för tidigt att ge sej ut på åkern som inte torkat upp men jag ville ha bort gräset från gröngödslingsvallen och hacka höet som jag slog i höstas. Det blev ganska bra där det var litet torrare så jag tror nog jag kan så direkt efter det att jag hackat.

Problemet är vädret. Prognoserna ser inte bra ut. Frågan är om det hinner torka upp till onsdagen ? Man borde hinna så innan nästa regn kommer. Det är en riktig krångelvår i år.

Till sist en bild för att illustrera diskussionen om dubbelhjul. Zetorn är ganska bred med dubbelhjulen på. Man kommer med nöd och näppe in i tröskhuset. Men dubbelhjulen behövs för det är en tung traktor – över 6000 kg.