Vad tror du hände sen?

I samband med Bondbloggens tioårsjubileum lovade jag de aktiva bloggarna att skriva ett litet ”vad hände sedan”-inlägg, alltså lite berätta vad som hänt sen jag skrev mitt sista blogginlägg 2013.

Det mesta är väl sig ganska likt. Nån maskin har bytts ut, nåt arrende har tillkommit och nåt har fallit bort men ramarna för mitt jordbruk i stort de samma som för sju år sedan. Stommen i verksamheten är dikoproduktion kombinerat med växtodling. Lite direktförsäljning av kött sysslar jag med, vi säljer ungefär ett djur/månad så det räknas som rätt småskaligt. Jag har gjort ett par smärre utbyggnader av ladugården och håller på att öka koantalet en aning, det skall ligga på 40-50 moderdjur så småningom.

Växtodlingen drivs fortsättningsvis i ett långtgående samarbete med grannen Jonas. Vi sköter båda enheternas åkrar som om de vore en gård och delar på inkomster och utgifter på basen av hur stor areal var och en tillför samarbetet. Det gör att vi får möjlighet att sprida riskerna mer, får effektivare användning av maskiner och kan uppnå lite stordriftsfördelar. Sammanlagda arealen ligger på cirka 150 ha vilket inte är jättestort men tillräckligt för att få lite skalfördelar i verksamheten.

Huvudgrödan i odlingen är korn och havre till utsädesproduktion. Vi odlar allt utsäde på kontrakt med ett utsädespackeri i närheten. Därtill har vi till och från haft en del ärter, rybs och vete de år vi fått det att passa i växtföljden. När Jakobstads Reko-ring körde igång sommaren 2013 beslöt vi att börja odla ekopotatis till ringen och de följande åren svällde den odlingen ut ytterligare en smula. Min gamla båsladugård byggdes om till potatislager och vi skaffade sorterings- och förpackningsutrustning. Just nu är marknaden för ekopotatis inte riktigt i balans och vi har därför minskat på matpotatisen och odlar mer stärkelsepotatis till industrin istället. Vi har fortsatt leverera potatis till Reko-ringen, men en del har också gått till lokala butiker och grossister.

2013 blev jag delägare Tajma, ett småskaligt, lokalt slakteri som startades upp av ett drygt tjugotal jordbrukare. Min tidigare styckare Pentti hade signalerat att han så småningom ville lägga av med kötthanteringen så möjligheten att få ett ”eget” slakteri kom perfekt. Slakteriet byggdes under vinter och sommaren och körde igång på hösten 2014, så vi börjar ha ett par år på nacken så småningom. Nu åker mina djur bil endast fem km och allt från slakt till styckning och förpackning sker på ett och samma ställe. Den dagliga verksamheten sköts av anställd personal, men slakteriet har ingen gemensam marknadsföring utan alla delägare sköter sin försäljning själva.

Odlingsmässigt var somrarna 2015-17 utmanande, med alltför riklig väta vissa år och allt för torrt väder andra. Under ett par av åren var det rent av lite si och så med fodertillgången och jag tvingades minskade djurantalet en aning. De flesta djurägare håller en liten buffert i foderlagret så att man klarar också ett sämre år, men två-tre sämre år i följd har nog ingen marginaler för. De senaste åren har arealen ökat en aning och jag har fått återuppbyggt både djurantal och foderbuffert.

Under åren med Reko-ringen hade vi märkt att en del kunder nog var intresserade av närmat men ändå inte riktigt tyckte att ringen passade dem eftersom tidpunkten för leverans var så kort. Vi undrade om den här gruppen var tillräckligt stor för att bära en gårdsbutik inne i Jakobstad och det fanns ju liksom inte nåt sätt att ta reda på det annat än att testa! Tillsammans med Engagårds som producerar lammkött startade vi en Gårdsbutik Två Gårdar hösten 2017, först i anslutning till Skorpan (ett lokalt cafe) och från hösten 2018 i en försäljningsvagn på torget. Ägarna turas om att hålla butiken öppen och vi säljer förutom produkter från egna gårdar även en del andra jordbrukares varor. När vi är skrytsamma brukar vi framhålla att vi åtminstone vissa tider på året är det absolut största företaget på stadens torg och det är ju inte så illa. (Händelsevis råkar vi även vara det enda företaget som har verksamhet på torget vintertid.)

Så trots att huvudinkomsten i verksamheten fortfarande är produktion som går via de etablerade kanalerna som slakterier och packerier har direktförsäljningen kommit in som ett sidospår och komplement. Egentligen passar det mej inte alls, jag trivs inte med att sälja saker, men kontakten till kunderna är ett element som jag finner väldigt tilltalande. Det sägs ibland att konsumentens syn på maten ändrar när man vet vem som har producerat den, men även min syn på maten ändrar när jag vet vem som äter den.

Så det mesta är som förr och en del har ändrat. Men det är fortfarande lika fascinerande att arbeta med jorden och djuren.

Maskinkombination

Vårbruket är lite långsamt i starten och när det ändå fanns tid passade vi i slutet av förra veckan på att testa en maskinkombination jag velat få i marken ett bra tag. Jag äger en tallriksharv tillsammans med grannen Stefan och den har trepunktslyft baktill. I skogen står också en gammal frontharv som blev arbetslös häromåret. Om man vänder pinnarna på den kunde den bli en rätt intressant efterharv till tallriksharven. På fredagen hängde vi på harven på harven (!) , drog lite hydraulslangar och testkörde ett par hektar som torkat upp någorlunda. Resultatet var inte illa. Kombinationen gick tungt som bara den och min traktor var definitivt i mindre laget, men bearbetningsresultatet blev rätt bra. Betydligt jämnare än när man kör med enbart tallriksharven.  Månne inte efterharven får hänga med då och då i framtiden också. Dessutom passar de två harvarna ihop rent estetiskt också, de är båda ungefär lika rostiga och bleka i färgen. Det är viktigt att tänka på helhetsintrycket.

2013-05-17_12-34-02_489

Fekallogistik

Senaste veckan har delvis ägnats åt fekallogistik, d.v.s. jag har kört ut gödsel till skiftena. Gödseln läggs i högar och skall spridas i ett senare skede när jorden torkat upp. Marken bär för transporten, men inget desto mer heller. T.o.m. vägrenarna är ännu rätt våta, jag höll på att skämma ut mej riktigt ordentligt längs en ägoväg i Sundby på torsdagen. Som bäst hade jag både traktor och vagn på sniskan, i varsitt dike dessutom, men det fixade sig. Den som uppfann diffspärren borde förresten få Nobelpris så här retroaktivt.

En sak jag noterat under turerna längs vägarna är den uppenbara avsaknaden av traktorer i vårbrukstagen. I och för sig är det helt rätt, i våra trakter är jorden på de flesta håll ännu alldeles för våt för vårbruk och det är säkert förnuftigt att vänta några dagar till. Men när våren är så här pass sen brukar förnuftet inte alltid få behålla övertaget, man kör igång även mot bättre vetande. Dock inte denna gång tydligen.

I ladugården kalvar ännu ett par eftersläntrare till vårens kalvningsomgång. Vårkalvningarna har fördelat sig i två tydliga grupper, en i mars och en i maj. Inte världens bästa upplägg eftersom man helst har alla kalvningar i en tät följd på kort tid, men man rår inte på naturen. Lena Ludd kalvade på självaste syttende maj och fick en tjurkalv. Eftersom årets kalvbokstav är K får han av uppenbara skäl heta Karl Johann.

Reko

Ikväll var det dags att göra kontrakt för sommarens Reko-leveranser. För några veckor sedan hölls en första träff, men då hade jag inte möjlighet att vara med hela kvällen. Nu hade jag möjlighet att vara med från början till slut, vilket var riktigt intressant.

Några dussin konsumenter och ett tiotal producenter hade samlats i den lokala yrkesskolans matsal. Vi började med att producenterna presenterade sig själva och sina varor. Det fanns ett par trädgårdsproducenter, två mjölkproducenter, ett par köttproducenter och t.o.m. en bagare. I utbudet fanns gräsbaserat nötkött, ekologiskt griskött, ekologisk majs, surdegabatonger,  råmjölksbondost och en hel del annat. Efter att alla presenterat sitt utbud fick konsumenterna göra leveransavtal med de producenter de själva ville.

Varorna kommer att levereras i stort sett en gång per vecka under de kommande två månaderna. Det blir vissa avvikelser för olika varor, exempelvis köttet kommer att levereras i större partier och färre omgångar medan grönsakerna och brödet förefaller att bli varor som levereras veckovis.

För egen del fick jag beställningar som motsvarade ungefär en halv kviga och en del förfrågningar för framtiden. Det skall verkligen bli spännande att se hur det här utfaller under sommaren.

.2013-05-02_18-02-36_289

Ny hemsida

Under den gångna veckan har jag jobbat en del med en av våra hemsidor. Närmare bestämt den södra gaveln.

Som på de flesta andra hus är det södra och västra sidan på vårt hus som får mest stryk av väder och vind och framförallt gaveln har med tiden börjat se lite väl väderbiten ut. Norra och östra sidan går bra att måla ett varv till,  men på södra och västra borde bräderna bytas ut och byggarkompisen Robin städslades för uppdraget. När vi ändå rev ner bräderna passade vi på att spika upp lite vindskyddsskivor också. Huset har hittills saknat egentligt vindskydd och det märks minsann när det blåser.

Själva rivningen gick någorlunda bra, alla fönster var glädjande nog hela när vi var klara. Under brädfodringen blottades faktiskt lite gammal papp, men den var så pass söndervittrad att den nog inte gjort nån större nytta de senaste decennierna. Nedanför ett fönster hittade vi c. 80 cm stock som hade lite rötskador i ytan, men inte så mycket att det var värt att byta.

Rivningen blev intressant när vi hittade numrering på stockarna. Huset flyttades till sin nuvarande plats i början av 1900-talet och enligt uppgift skall södra ändan ha skarvats till i samband med flytten. Men eftersom stockarna var numrerade kan ändan knappast ha varit ett nybygge, då hade ju ingen numrering behövts. Riktigt kul blev det när vi hittade årtalet 1796 inkarvat högst uppe i gaveln. Eftersom gården är köpt för dryga hundratalet år sedan har vi ingen egentlig aning om hur gammalt huset är och vi har gissat på medlet av 1800-talet. 1796 är inte helt otänkbart, det stämmer med vissa inredningsdetaljer som borde vara från den tiden, men jag hoppas trots det hitta nåt ytterligare belägg för det årtalet när vi fortsätter med de andra väggarna i framtiden.

Analyserad och godkänd

Vi odlar utsäde för en lokal utsädesodlares behov på en del av arealen och den här odlingen innebär en viss extraspänning så här års när resultaten av provtagningen börjar droppa in. Oavsett var man odlar påverkar väderlek och odlingsförhållanden skördens storlek och kvalitet, men för utsädets del finns det ett par kvalitetskriterier till vilket gör den odlingen ännu mer känslig.

Det viktigaste kvalitetskriteriet för utsäde är grobarhet, om inte fröna gror är de rätt värdelösa till utsäde. På den punkten var fjolhösten inte den bästa tänkbara. Vått och fuktigt kring skörden riskerar att sänka grobarheten, vilket är precis vad som hände. Normalt skall godkänt och certifierat spannmålsutsäde ha en grobarhet på minst 85% (d.v.s. minst 85% av fröna skall gro) och för havrens del var det många partier som nådde den nivån. Faktum är att Evira som övervakar utsädeshandeln var tvungna att sänka kraven för att havreutsädet skall räcka till i vår. 2013 godkänns undantagsvis partier med en så låg grobarhet som 75%. Det låter kanske inte så mycket, men såna här lindringar är rätt ovanliga.

Ett annat viktigt kriterium är renhet. Om man köper havreutsäde skall det vara havre, inte en massa vete, korn eller andra växter. Här är kraven rätt höga, i ett prov på 500 g får finnas ett (1) korn av något annat sädesslag. Flyghavre som är ett rätt besvärligt ogräs får det inte finnas ett endast frö av, då kasseras hela partiet.

Enligt årets provtagning klarade sig vår havre med ett nödrop och kornet med bravur. Havren hade grobarhet 79% och provet innehöll märkligt nog ett vetekorn, d.v.s. med normala krav hade det här partiet inte godkänts. Kornet däremot hade en grobarhet på 93% och var helt fritt från andra spannmålsslag. Nu skulle det kännas bra att sprätta med hängslena och hävda att man är en nedrans till bonde, men faktum är att resultatet till stor del beror på den som sköter rensmaskinen i utsädespackeriet. Fast lite belåten tänker jag ändå tillåta mej att vara… 🙂