Månad: april 2011

Tack för era svar!

Hela 129 personer deltog i vår användarundersökning förra månaden – tusen tack för alla uppskattande ord, åsikter och tips för vidareutveckling! Som utlovat har vi lottat ut lite Bondbloggengrejer bland de svarande. Sören, Michaela, Mikael, Catarina och Filip har fått post från oss, antingen hittade ni en mössa eller en tygkasse i postlådan – båda givetvis prydda med Bondbloggens gröna och sköna logo – i dem. Grattis, och tack!

Här bjuder vi direkt på några citat ur svaren:

En daglig skön läsestund!

Bondbloggen är rolig, uppiggande och verklighetsnära.

Intressant att läsa om hur det är att vara bonde. Drömmer om det själv, men vet inte var jag ska börja …

Jag läser Bondbloggen för att jag, som är fullständig asfaltsblomma, lär mig mycket om livet på landet …

Man blir beroende efter första bloggbesöket!

Här kan du ladda ner och läsa allt som kom fram i undersökningen!

Klimpsoppa och vårblommor

I går hade vi den traditionella klimpsoppsmiddagen på Hemborg i Hindersby (vanligen kallad Lokaaln). Om nån inte vet vad det är så handlar det om köttsoppa med klimpar (vetemjöl och russin tror jag).  En gammal traditionell rätt.

 

 

Här samlas folk från när och fjärran – nuvarande och tidigare hindersbyggar och folk från grannbyarna. Och ungdomsföreningen som sköter om Hemborg får ett välbehövligt tillskott i kassan i dessa dyrelektricitetstider. Man träffar folk och diskuterar viktiga och mindre viktiga saker.

 

Och så har de förutom klimpsoppan också god “bussoppå” (plommomkräm med vispgrädde). Men till slut blir man tvungen att åka hem i alla fall – annars får man gå då familjen tar bilen. En promenad på tre kilometer är ju inget men just nu är vägarna isbanor och benbrott är inget roligt. Våren har försiktigt börjat men snödrivorna är ännu tjocka och det är rått och kallt. Det står en massa ämbar med fina blommor på verandan men de är för tidigt ute och ser lite dystra och slokande ut.

 

 

 

Vintervägen smälter

I går fick jag de sista asparna fällda men nu smälter vintervägen så det kan bli bekymmer. I morse körde jag ut ett lass men det började slå igenom och det var med nöd och näppe jag kom bort. Det skulle behövas ett par kalla nätter men det ser illa ut – bara plusgrader nästa vecka.

 

Tallar har jag inte alls fällt den här vintern men de har inte så stora kronor så det gör inget. Asparna däremot var både tjocka och breda. Jag hade bråttom eftersom det bara i två dagar var sydostlig vind. Den sista aspen jag fällde i går kväll höll redan på att stjälpa åt fel håll eftersom vinden kantrade mot sydväst men jag lyckades dra den med vinschen åt rätt håll.

 

Vinschen har varit till stor hjälp eftersom det blir mycket säkrare att fälla. Med den får man alltid trädet åt rätt håll – utom om det blåser alldeles fel. Radiostyrning är absolut nödvändig. Man kan inte börja springa till traktorn för att dra utan måste stanna vid roten av trädet för att såga det sista.

 

Men gå för allt i världen aldrig för att “titta på” då någon fäller träd. Det är rent livsfarligt. Den som fäller har inget problem eftersom han står vid roten som egentligen rör sej ganska långsamt men toppen slår ner med våldsam fart.

 

Våren kommer men visst är det rått och eländigt just nu.

 

Mera hage

Som jag skrev i ett tidigare inlägg kommer jag att satsa lite extra på beteshagen sommaren 2012. Under årens lopp har strandbetet nedanför vårt hus betats till och från beroende på årsmån och stängselinspiration, men nu är tanken att betet skall bli bestående igen.

Betet består i till stor del av sankmark och våtmark, vilken hur oromantisk den än kan te sig är rätt viktig ur miljösynpunkt. Våtmarken är en av Finlands absolut artrikaste biotoper och bebos av en stor mängd insekter, fåglar och växter som är helt anpassade för den. När man växt upp brevid ett strandbete ser man det lätt som en självklarhet, men den uppfattningen försvinner senast när man upptäcker hur snabbt slyet tar överhanden. När jag var liten trodde jag att storspoven var Finlands vanligaste fågel (näst efter kråkan) eftersom det ju kryllade av dem i hagarna. Staren var lite mer ovanlig, men absolut ingen sevärdhet.

Förutom miljöaspekten är kött som produceras på naturbete klimatmässigt, ekologiskt och etiskt sett en höjdare, eftersom det betyder att växtlighet som annars hade gått till spillo används som foder. Eftersom vi bor i Finland kommer korna förstås inte att kunna hämta hela sitt årsbehov av foder från betet, men allt de hämtar är hemåt.

Själva stängslet som skall omge betet är i det närmaste en hel vetenskap. Det bästa som finns i stängselväg är något som kallas High-Tensile och innebär att man bygger stängslet av impregnerade stolpar och använder 3-4 galvantrådar som spänns som fiolsträngar. Om man bygger stängslet rätt skall det i princip hålla djuren inne i hagen t.o.m. fast det inte är ström i trådarna. Eftersom en stor del av mitt blivande bete är under vatten vissa tider av året måste mitt stängsel monteras upp och ner varje år och då blir High-Tensile lite för arbetsdrygt. Istället blir det rejäla hörnkonstruktioner med impregnerade stolpar och glasfiberstolpar däremellan. På de områden som översvämmas plockar jag bort glasfiberstolparna till vintern, i övrigt får de stå ute året om.

Växande marknad

Vissa mänskor är väldigt duktiga att se runt hörnet och ana sig till kommande utvecklig och trender, men jag hör inte till dem. Ett av de få undantagen där jag träffat rätt är ekoodlingen, den har nämligen milt sagt vind i seglen för närvarande. Fast i ärlighetens namn var det faktiskt min pappa som gjorde det valet, visserligen påhejad av mej men det var ändå hans beslut.

Husorganet Landsbygdens Folk rapporterar på fredagen från ett ekoseminarium i H:fors. Handeln ropar efter mer ekoprodukter, framförallt ekokött och ekobröd, och frågar sig varför producenterna inte tar fram varor eftersom det finns ett sånt sug från marknaden. Yle berättade tidigare i veckan att efterfrågan på eko ökat markant i butikerna under det senaste året. Konsumenterna vill ha ekologiska produkter, handeln börjar vissa större intresse och likaså den förädlande industrin (åtminstone delvis). Det är inte lätt att hålla pessimismen vid liv i såna lägen ….

Enda orosmolnet som kan siktas är risken att ökningen av efterfrågan i värsta fall kan bli så snabb att produktionen inte hänger med. Om en odlare bestämmer sig för att lägga om sin produktion till eko i år tar det två år innan hans produkter får säljas som ekologiska, eftersom man har en viss omläggningstid när man byter produktionsform.  Finsk ekoproduktion har en enorm marknad, både inom landet och på exportmarknaden, men om vi inte hinner ta vår del av kakan finns det andra som gör det. Österrike, Polen och Danmark kommer på bred front och handeln antyder redan att man måste ta ekolivsmedel från Sverige eftersom de inhemska inte räcker till för att mätta efterfrågan.

Ekologisk produktion är inte vägen till frälsning, den kommer inte ensam att rädda Östersjön och lär inte heller utrota varken cancer eller liktår, men den är en rasande intressant verksamhet om man har de rätta förutsättningarna. Alla gårdar kan inte (och kommer aldrig) att bli ekologiska, men det kunde troligen vara en lönsam nisch för många fler än det är idag. Så bästa kollegor, släng ett öga på om ekoproduktion kanske kunde vara ett alternativ i alla fall. Nu på sextonde året kan jag åtminstone för egen del säga att jag inte ångrat mej, jorden ger fortfarande skörd och ogräset har inte tagit överhanden.

Om inte annat så är det kul att för en gångs skull jobba i medvind. 🙂