Titta det snöar …

Jahapp, så är vi där igen … Massor med snö. Och ännu värre:  Blåst med fin yrsnö. Under hela eländet ofrusen mark. Igen. Man skottar och skottar och hinner knappt vända ryggen till så är det fullt med drivor på nytt. Man kör snö en halv dag och på kvällen ser det likadant ut. Man hinner inte göra mycket annat är snöarbete.

Vanligen gillar jag vinter. Köld är helt OK och snö är inte så farligt i måttliga mängder med blåst kan jag inte tåla. Det har inte varit så kallt den senaste tiden men blåsten har varit eländig. Och då har vi haft ganska hyfsat väder jämfört med Sverige.

Man borde köra spår för skogsarbetet men det är ingen idé för de fryser inte utan är fulla med yrsnö på nolltid. Ladan är också full med yrsnö som kommit in genom varenda litet springa. Det lönar sej inte att sopa ut den för det kommer mera hela tiden. Gångarna till huset blir bara djupare – och blåsten lägger igen dem lika fort som jag hinner skotta. Det är bara att trampa gångar i snön och vänta på våren.

Med den stora Zetorn har det gått bra att köra bort snön även om vår gårdsplan är trång och man måste köra långa vägar för att få bort drivorna. Tills vidare har jag kört med schaktbladet men nu börjar det vara så mycket snö att det är problem också för den stora traktorn att mala sej fram. Bättre blev det inte av att en kabel till fyrhjulsdriften drogs loss och jag hade plötsligt bara en bakhjulsdriven traktor. Kopplingen är alltså elektrohydraulisk. Väldigt uselt skyddad då trådarna gick i luften under bakaxeln.

Nu fick jag igen vara nöjd med att ha byggt en ordentlig verkstad. Det var en hel del arbete och kostade också pengar men utan den skulle man bara inte klara sej. Jag körde in traktorn och värmde upp den över natten och följande dag gick det att börja reparera. En hel del smältvatten kom det och också en hel del lera från höstens bearbetning men till sist såg traktorn ganska ren ut.

Nu har jag igen en fyrhjulsdriven traktor och det behövs i den här snömängden. Nästa problem är att jag måste använda skopan på frontlastaren för att köra snö eftersom det börjar vara slut på schaktbladssäsongen. Men jag använder samma skopa för att köra flis vilket betyder en del arbete med rengöring. Nu borde man hitta en billig skopa till så det finns en för snöarbete och en annan för fliskörning. Flisen är ju så lätt att det inte behövs någon stark skopa för den.

Till sist en riktigt lögnaktig bild från i går då solen plötsligt tittade fram. Den har man inte sett på länge utan det har mest bara varit snöyra.

Höstarbeten på vintern

Det här året fortsätter att krångla (vädret alltså). Vanligen rengör jag tröskan i september eller oktober men nu blev det december och snö. Det var inte så besvärligt eftersom jag blåser ren den med tryckluft men jag måste vänta på en dag som var litet varmare och då det inte snöade. Och sådana dagar är sällsynta nuförtiden.

Det är absolut nödvändigt att blåsa ren tröskan för annars flyttar gnagarna in i den. Och visst hittade jag ett mössbo under tanken bredvid hytten. Problemet är att just där går det en massa elkablar och jag minns bra det år då de flesta var avgnagda och jag måste dra nya.

Rengöringen är viktig också för underhållet. Nu såg jag att haspelns rullar var sönder och måste bytas före nästa säsong. Det är bra att kunna beställa dem i tid och byta förrän det blir bråttom med tröskandet. Hydraulikpumpen är också svag och ger inte riktigt tryck. Nåja, den ”nya” tröskan är redan över 25 år gammal men med litet reservdelar och skruvande skall den väl gå 25 år till :-).

Nu har jag välbehövligt utrymme för maskiner framför stora dörren i ladan. Man sänder en tacksamhetens tanke till tre och fyra generationer bakåt som 1930 byggde en så hög lada att en ordentlig tröska ännu ryms in. Det var ovanligt med tanke på att höet då skulle kastas in och upp för hand.  Det var mycket arbete att fylla den här ladan på det sättet.

Den nya dörren fick jag klar då det redan var snö – den gamla blåste ned i somras och var så rutten så den blev ved (söderdörr). Nu är den tät så man slipper yrsnön som letar sej in genom minsta springa. Vi har söder som förhärskande vindriktning och snöyran kommer med fart då det är en kilometer öppna fält åt det hållet. Det syns att jag återanvänt hårdkartongskivor på dörren men varför kasta bort sådant som kan användas ?

Visst blev det vinterbyggande i år också. Vi lade taket på det nya bränslehuset (inspirerat av Mats’ bygge). Nu kanske någon tycker att det är väldigt lågt men det beror bara på att väggarna inte är klara. Poängen är att taket skall gå att lyfta bort så man får ut bränsletankarna ifall det behövs. Så nästa sommar skall taket lyftas upp och väggarna byggas under det. Det låter litet avigt men varför göra det lätt för sej då man kan göra det krångligt :-).

Annars går dagarna åt till att köra snö. Det eländet kommer ned hela tiden. Det är lätt snö som går att borsta bort ganska bra (hög gymfaktor) men då det blivit litet tjockare lager så är det bara att elda upp traktorn (starta den – ifall nån missförstod) och köra bort det mesta. Vi har en så krånglig gårdsplan att det tar en liten vinterdag att få bort snön så man hinner inte göra så mycket annat då det hela tiden snöar.

I alla fall så får man åter vara tacksam över att bo på landet då man läser om hur trafiken brakat ihop i Stockholm där både bussar och tåg stod stilla efter ovädret. Precis som om de aldrig haft snö där förut. Men de har sparat bort för mycket och nu då SJ ställer in hundratals avgångar så börjar politikerna fundera på återreglering.

Här finns det inte något att spara bort mera och vi får klara oss på egen hand. Och det gör vi.

 

Sommaren är slut

Även om många säkert undrar ”Vilken sommar ?” så har jag som princip att sommarhalvåret övergår till vinterhalvåret då jag ställer undan tallriksharven (jag plöjer inte). I år hände det i går. Det var en sådan sörja tidigare att jag inte ville köra i den utan väntade att det skulle frysa på litet. Och visst gick det bra att köra nu. Litet hårt var det redan där det fanns dåligt med halm och för mjukt var det ännu där det fanns mycket halm men i det stora hela gick det fint.

Här är sista biten på sista åkern. Lägg märke till stolpen som troligen är borta nästa gång jag kör där. Men elkabelsgrävandet var litet problematiskt. Då jag körde in på åkern över det ställe där de grävt ned kabeln så var det nära att jag fastnade med den stora traktorn. Det såg slätt och fint ut men diket visade sej vara fullt med mjuk lera som mest liknade vattnig soppa. Så det blev oharvat och jag tänker inte ens försöka så det nästa vår. Våra lerjordar är annars väldigt stabila men om man rör om dem och de blir våta så är de som välling.

Stormen som ställde till med en hel del längre västerut märktes bara som litet hårdare blåst här. Strömmen försvann inte ens hos oss även om den nere i byn (som matas från en annan linje) var borta i två repriser så vi hade ett avbrott i datanätet. Snö har det bara kommit ett par centimeter. Det är inte ovanligt att stormar som ännu i Helsingfors och Borgå kan vara svåra knappast märks hos oss.  En gran brast i alla fall i Ribackan här bredvid men ställde inte till något problem. Elkablarna till Ribackhuset grävde jag ned för flera år sedan.

Det är i alla fall skönt här på landet att det går att köra bort snön relativt lätt. Då vi bodde på Skepparegatan i Helsingfors så var det ett stort elände med snön som täckte bilarna. Gatorna var betydligt sämre än landsvägen här i Hindersby.

Äntligen frost !

Idag har vi minusgrader efter höstens elände och det är fint och torrt. Det är bara ytan som frusit litet så jag gräver ned elkabeln för den nya anslutningen. Det här vädret skulle gärna få fortsätta men tyvärr hotar de med snö på fredag. Så dagen har gått till att plocka in allt man inte vill ha under snön och gräva det som skall grävas för från söndagen blir det ordentligt kallt.

Jag körde också flis så vi klarar oss en vecka men det torde knappast vara något problem. Med den fina snabbkopplingen för skopan kan jag lätt lämna den i flislagret så den är torr – åtminstone tills jag börjar köra snö. Det nya flislagret som i år är i bruk för första gången gör det mycket lättare att fylla på flismatarlagret. Gymfaktorn är förstås väldigt låg eftersom jag inte mera behöver fylla vagnen för hand men jag behöver inte heller frysa halvt ihjäl i nya frontlastartraktorn. I den gamla fanns det bara ett tak och en vindruta och det var svinkallt att köra den på vintern.

Nu är det bara ett problem och det är Aaltjärrsvägen som är full av djupa hjulspår efter regnhösten. Jag försökte jämna ut den med schaktbladet men det gick inte alls. Jag borde köra bort de värsta ryggarna då det frusit så mycket att det inte blir nya spår men inte så mycket att leran blivit stenhård.

Snart är det slut på utearbetet i jorden och det blir verkstadsarbete och sedan skogsarbete. Snön döljer snart – barmhärtigt nog –  det som blev ogjort. Och det man inte ser det glömmer man lätt. Tids nog får jag bekymra mej om allt ofärdigt nästa vår igen. I morgon är det troligen sista dagen på sommarhalvåret (om man nu kan kalla det sommar …) och vintern kommer på fredag.

 

Klåss å kultuur

Den här hösten har varit rena definitionen på ”klåss” (våt lera och gyttja). Det har regnat hela tiden eller åtminstone duggat. Jag körde sista leråkern med tallriksharv i en grym smörja och är riktigt förvånad att det gick alls att köra. Tallriksharven gick egentligen för djupt men med den stora Zetorn fick jag åkrarna någorlunda omrörda. Viktigt är att få halmen nedkörd så den börjar förmultna. På våren är det eländigt att så om det finns en mängd torr halm som fastnar i billarna. Men mullåkrarna har jag lämnat och tänkte köra dem först då det frusit på litet – möjligen i slutet på veckan. Nedan en riktigt ren harv – ibland har den varit så full av halm och lera så man inte sett nånting av själva harven.

Och grävandet av den elektriska kabeln fortsätter. Vi var en vecka i Sverige för att tömma huset på vatten och ställa i ordning för vintern men vi hade knappt hunnit in genom dörren där förrän det ringde och jag fick höra att de grävt av fiberkabeln i Hindersby. Den var riktigt bra utmärkt men så kom det ett nytt gäng och började gräva i mörkret … Ett elände med alla dessa underentreprenörers underentreprenörer i femte potens.

Utanför vår port har de kört sandlass efter sandlass men ännu pressas det blöt lera upp ur vägen på grund av det eviga regnandet. Men det klagar jag inte över för vi blir av med alla stolparna sedan. Jag har tuggat mej genom en halvmeters  dubbel tegelvägg på ladugården för att få in kabeln till huvudcentralen och lyckades få sönder min pneumatiska borrmaskin – fast i ärlighetens namn så var det nog borrandet i somras i torkens sega betongmur som tog livet av den. Med en ny borrmaskin och meters stenborrar (hålet måste vara snett så det blir ganska långt) så fick jag efter mycket svett och möda ett hål på 7 cm. Rören till växthuset skall genom väggen också.

Men nu börjar det bli kulturtider i Hindersby. Vi har jobbat länge med boken om Fornminnesföreningens 60 år och med den nya teatern. Kolla in Hindersbysidorna . Det var Sigge Strömberg – teatermänniska, författare och kulturpersonlighet – som startade Fornminnesföreningen 1952 och ordnade stora bygdefester som hade upp till 1000 personer i publiken och det var mycket på den tiden. Hans sonsons dotter Mikaela har skrivit boken som preliminärt har utgivningsfest den 8 december.

Och så har byns nuvarande teaterguru Isa Stenberg igen skrivit en pjäs om Hindersby, den här gången på 60-talet. Vår andra teaterguru Robert Jordas har regisserat och 40 byyssari (bybor) är med i en av de största kultursatsningar vi haft.  Jag hörde att skådespelarna skrattat så de knappt kunde repetera pjäsen.

Kultur betyder ju ”odling” (från latinets ”cultivare”) så det passar oss odlare att efter klåsset bänka oss och skratta litet åt livet på landet på 60-talet. Det handlar om riktiga existerande människor från vår lilla by som vi mycket väl minns. Dramatiserat av Isa förstås. Det här är ingen konstgjord snobbteater från underliga miljöer som vi aldrig sett utan riktigt äkta heimlaga från början till slut. Isa är född och uppväxt i byn även om hennes karriär inom teatern förde henne till Sverige. Hon känner till byn  och dess människor inifrån men är tillika proffs och kan föra ut det på ett sätt som vi vanliga dödliga inte behärskar.

Det kan löna sej att åka långa vägar för att se på äkta byateater som dessutom går på det riktiga gamla språket.Så nu tar vi steget från åkerkulturen till teaterkulturen och väntar på våren då det igen blir att harva och så och hoppas på ett nytt och bättre år än det här klåssåret.

 

Att harva ackumulatorer

Nä, det är ingen bra idé att köra över ackumulatorn med tallriksharven – enda ursäkten är att det var mörkt. Det var alltså fotsteget som lossnade på stora Zetorn och ackumulatorlådan är fäst vid det. Så allt hamnade under bakhjulet och sedan under tallriksharven. Därefter hade jag en före detta ackumulator och en bucklig plåtlåda. Men eftersom en diesel inte behöver ström – annat än att starta – så gick det bra att köra hem.

Fotsteget satt fast med fyra stabila bultar men hade inget stöd så det vickade till varje gång man steg på det och till sist tröttnade metallen och brast. Bultarna höll nog men ramen under hytten gick sönder. Det var ju en korkad konstruktion som helt enkelt måste gå sönder. Då jag får höstbearbetningen klar så skall det svetsas fast stöd så att fotsteget inte kan röra sej.

Då jag berättade om olyckan så frågade dottern (svagt försmädligt) om jag inte märkt att fotsteget vinglade ? Jovisst, men som vanligt så tänkte jag att jag fixar det senare …

Ny acku hade jag hemma så det gick att reparera. Att banka tillbaka plåtlådan för ackun i sin gamla form var emellertid omöjligt. En skrynklig plåt får man aldrig rak igen. Men jag lyckades slå ut den så mycket att ackun ryms i lådan.

Annars så har det gått bra att köra med tallriksharven efter frosten. Nu börjar det emellertid bli så varmt att leran blir kladdig igen. Men jämför man med andra höstar så hålls harven riktigt ren. Jag har inte behövt laga ren den en enda gång i år än. Vissa höstar så klibbar leran fast så att man måste hacka lera efter ett par varv. Och lera blandad med halm kan bli stenhård.

Det värsta jag varit med om med tallriksharven var i alla fall då jag körde ett torrt augusti. Jag kom inte ens ett varv innan halmen lindats runt axlarna så att de inte alls rörde sej. Då är våta höstar bättre och tydligen bäst med litet frost (men inte för mycket).

Jag tror inte riktigt på direktsådd efter höstens regn. Det finns stora spår i leran och då den torkar på våren så kan det vara svårt att så. Med tallriksharven så jämnar man ut spåren och myllar dessutom ned halmen så den börjar förmultna. Det är inte så roligt på våren med stora mängder torr halm. Den torra halmen börjar nämligen släpas med såbillarna.

Det har varit lätt att köra med tallriksharven i år – lustigt nog. Nu har jag nästan alla ”leidärlaand” (leråkrar) körda och mulljordarna är lättare att bearbeta även om det fryser på litet. Men tiodygnsprognosen lovar ganska varmt väder. Även om dagarna är korta så hinner man bra köra 5-7 hektar per dag utan att ha bråttom. Det beror litet på åkerns form. Om man måste backa och vända ofta så blir det långsammare.