Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Skrotlinjen går vidare

För ett par dagar sedan så såg det dystert ut och jag började redan läsa annonser om bättre begagnade tröskor. Men i går kom Henrik hem och så skruvade vi en dag på det gamla skrället som fick en ordentlig förstärkning i form av ett L-järn. Med fjolårets reparationer i minnet då Henrik låg på de vassa halmtaggarna så började vi med att bygga ett ordentligt underlag inne i tröskan. Två tunna lister skruvades ihop och sattes på taggarna och däremellan satte vi remsor av spånskivor. Speciellt bekvämt var det inte att ligga där med huvudet nedåt men det var rena lyxen jämfört med i fjol.

Det hade varit svårt att klara det ensam för en måste vara inne i tröskan och skruva och den andre utanför. Nu gick det ovanligt snabbt och på en dag hade vi skruvat fast L-järnet 50x50x7 mm ovanför lagerfästet (i lagerhållarens skruvar). Dessutom skruvade vi fast järnet både i sidoplåten och i takplåten. Den hade redan börjat få sprickor men nu spricker det inte där mera. Motorfästet som ligger ovanför skruvade vi också fast i L-järnet.

Här syns hur tröskan spruckit upp en centimeter trots gängstången som går genom hela tröskan. Inte alls bra. Det nedre flatjärnaet satte vi in i fjol men det räckte inte utan det behövs ett järn ovanför axelns lager också. Jag trodde det skulle vara mycket krångligt och ta massor med tid men det gick sist och slutligen ganska fort.

Här är vinkeljärnet på plats (det övre) och sidoplåt, lager och takplåt ordentligt fastskruvade i det. Nu borde det hålla en tid (peppar, peppar, ta i trä och så vidare …). Dessutom är nu kedjan som drar halmvindan ganska rak så den borde hålla bättre än förut.

Nu vet man inte vad annat som går sönder då vi börjar köra men tills vidare har vi sparat 40 000 euro (för en Rosenlew från 1998). Kostnaderna för L-järnet och skruvarna är försumbara i jämförelse med det. Så skrotlinjen tycks klara sej ännu en tid. Nåja, elhydrauliken är dålig och litet smådelar borde bytas men det är också småpengar jämfört med en bättre begagnad.

Tillsvidare har vi inte ens förlorat så mycket i trösktid eftersom det regnat nästan varje dag. Nästa vecka lär bli torrare så då blir det att testa reparationerna. Torkarna är nästan tomma så det går snart att sätta igång här också.

Tröskeländet igen …

De som tror att det bara är att starta tröskan och tröska ett par dagar per år har aldrig haft en gammal tröska. Mest går det åt tid inne i verkstaden. Jag borde förstås ha börjat skruva på den för en månad sedan men då stod ännu hela köksmöblemanget under och bakom tröskan. Visst gick det bra då huset inte brann upp men den här sommaren har gått alldeles till spillo.

Det gäller förstås mellanaxeln vars fäste i plåten sprack. Vi lappade provisoriskt så vi lyckades tröska i fjol men nu såg jag att lagret vridit sej och övre kanten åkt ut en hel del. Inte vågar man börja tröska med det – det blir att köra tillbaka till verkstaden ganska snabbt. Och då kan plåtarna vara helt söndervridna.

Första problemet var att komma åt att se hur det såg ut. Var jag än försökte sticka huvudet så var det nånting i vägen. Till sist tog jag fram den lilla kameran och stack in den i tröskan och började fotografera. Det gav åtminstone nån sorts bild av hur det såg ut.

Här ser man lagret (en liten del) bakom axelskyddet och under det järnet som vi satte dit som förstärkning i fjol. Gängstången använde vi för att dra ihop tröskans plåtar. Man ser att plåten börjar rämna ovanför lagret men utifrån syns det ännu tydligare.

Här ser man att plåten spruckit och att det finns en centimeters springa. Med tröskans skakningar växer lätt den här springan och kan leda till allvarliga skador. Märk väl att motorn är fäst i den övre plåten. Det är en grymt svag konstruktion för två så viktiga delar som mellanaxeln (som driver hela tröskverket) och motorn.

Så -suck – det blir att bygga nånting att ligga på utanpå de vassa taggarna i halmskakarna. Intressant nog måste man ligga med huvudet nedåt. Om man nu alls lyckas kravla sej dit. Inifrån måste nämligen en tjock plåtvinkel fästas ovanför lagret till mellanaxeln. Trevliga framtidsutsikter …

Det är såna här trevliga arbeten som glöms bort av dem som pratar om att man sår en vecka på våren och tröskar en vecka på hösten. Ibland har man reparerat tröskan i en månads tid.

Ute regnar det men det kan göra detsamma för jag kommer i alla fall inte ut på åkern de närmaste dagarna. Oberoende av om prognosen lovat regn eller sol så har det varit blött på marken hela tiden. Det normala tröskanvädret med andra ord.

Köpa ny tröska ? Jo, jag har titta på billiga begagnade tröskor hela tiden men den skall vara verkligt billig och betydligt bättre än den här för annars är det ju dumt att betala nånting för den. Med jordbrukets usla inkomster lönar det sej knappt att ens att reparera den gamla tröskan. Så länge det går med små materialkostnader och mycket arbete så … Ett vinkeljärn kan jag väl satsa i alla fall.

Om tröskandet försenas och vetet blir fodersäd så gör det också detsamma. Brödvetet har inte varit mycket högre i pris. I all synnerhet vet man inte hur det ser ut nästa sommar då jag säljer årets skörd. Endel påstår att det blir brist på fodersäd.

Bäst att gå och lägga sej så man orkar krypa in i tröskan i morgon.

Städa bör man

Så var det åter dags för den årliga städningen i ladan och verkstaden. Helt enkelt därför att tröskan skall ut ur ladan och in i verkstaden. Och det lyckas inte utan att man städar upp. Under årets lopp har olika arbeten fyllt upp bägge platserna med allsköns bråte som man snabbt flyttat dit ”för att senare städa upp”. Och ”senare” det är nu. Speciellt i år då ladan var fullsmockad med skåp och grejor som vi bar ut dit efter branden i stuvun.

Det var bråttom att få stuvun i sådant skick att man kunde bära in skåpen tillbaka så man fick bort dem från ladan. Den 10 augusti flyttade vi in tillbaka i stuvun men en hel del var ännu på hälft och sedan dess har jag jobbat på att städa upp i ladan för att kunna flytta resten av skåpen och sakerna så mycket att tröskan kommer ut. Det var inte så lätt med tanke på att ladan också i övrigt var full med grunkor från förra remonten år 1980. Så jag måste först riva en del av den gamla kalluftstorken på bodvinden för att kunna flytta upp saker dit. Vi har tusen kubikmeter utrymmen men gissa om allt är fullt med sparade grejor … Utrymmena räcker aldrig till då man är en skräpsamlare – jag menar förstås materialsamlare.

I verkstaden stod ännu Belarus som skulle få nya tätningar i cylinderfodren men det blev det inget av på grund av branden. Så den måste flyttas till andra sidan (verkstaden har en varm och en kall del). Men där hade vi sågar- och målarverkstad från branden … Så de skulle städas upp först. Efter åtskilliga lass fick jag äntligen i går flyttat Belarusen dit. Nu skall bara litet kramaas (grejer, grunkor, skräp) bort från ladan och mycket grejor bort från verkstadsgolvet. Golvet har jag änvänt som utställning för alla rördelar jag har – och det är inte litet. Dessutom var det fullt med rördelar som jag rev efter branden.

Men i dag skall det regna så jag hoppas få så mycket bort att jag kan flytta dit tröskan i morgon. Regn lär det bli i början på veckan så jag hinner troligen bli färdig med att byta olja och smörja tills det blir tröskväder i slutet på veckan.

I går tömde vi nya torken på flis så där kan man ta in vete från tröskandet. Flislagret blev gansk välfyllt så vi klarar troligen vintern. De nya luckorna fungerade och jag kunde köra ut flisen med stora frontlastaren så långt att skopan kom långt in i lagret och det blev inte så mycket kvar att skyffla för hand.

Städandet är absolut nödvändigt också för att man skall hitta alla grunkor man har och komma ihåg vad man har. En hel del överraskningar kom det i år också: ”Aj tusan, jag har redan en sådan där …”. Då det blir för mycket rådd så hittar man inte det man har utan det går fortare att köra till Ring III och köpa nytt. DÅ är det läge för städning.

Städning vill bara inte bli av för alltid är det någonting annat viktigt och brådskande. För en bonde är det ständigt något viktigt och brådskande som borde göras. Även om en del anser att då man odlar vete så behöver man bara så en vecka på våren och tröska en vecka på hösten. He-he, det är nästan roande. Nuförtiden så är arbetet ute på åkrarna bara en liten del av allting. Det går mest tid åt att underhålla maskiner och byggnader.

Fast ibland undrar man vad man egentligen gör som får alla utrymmen att fyllas med olika sorters grejor … Jag städar varje år och sopar verkstadsgolvet i sin helhet – och då måste det ju tömmas först. Men det är städigt och fint i ungefär tio minuter. Sedan börjar det fyllas igen. Om jag inte gjorde nånting så skulle det ju vara tomt efter städandet eller hur ?

Jag har länge planerat ta ett foto av den städade verkstaden men av nån anledning så hinner jag aldrig. Men kanske nästa år …

I skolan hittade vi på nya uttryck enligt modellen ”Äta bör man, annars dör man”. Nu gäller för mej ”Städa bör man, annars dör man”. Fortsättningen var förstås: ”Städa gör man, ändå dör man”.

Minitävling: Var finns spegelbilden ?

Vår ungdomslokal byggdes 1930 enligt ritningar som lånades från Österbotten – men spegelvänd. Det finns olika uppgifter om vara förebilden fanns och jag har inte hittat den. Inte för att jag hunnit åka runt så mycket. Om någon hittar ett liknande hus i Österbotten så är det bara att ta kontakt. Evig ära och berömmelse är priset :-).

Taket är ganska speciellt (och dyrt att underhålla !). Men det finns en möjlighet att det är ombyggt och förstört på originalet. På 60-talet förstördes en mängd gamla ungdomslokaler då idiotbyggandet kom med plast och annat elände.

Det allmänna

Livet på landet är inte bara att pyssla med den egna gården. Åtminstone i vår by sätts det en hel del arbete på ”det allmänna”. Just som vi fått köket i skick att flytta in tillbaka (även om det är halvfärdigt) så meddelade muraren att han kommer. Det hade jag egentligen inte tid med men vi beslöt i våras att mura upp ein piipå (skorsten) på nytt i gamla folkskolan och det var bara att jobba som hantslangare i två veckor.

Ungefär 1952 revs de gamla kakelugnarna i samband med att den nya skolan byggdes ut och fick centralvärme. Det var inget problem då oljan kostade 10 penni litern men vi stängde av den vattenburna värmen genast då vi fick huset och satte in värmepumpar. Med tanke på att det ruttnar stora mängder ved i skogarna runtom så beslöt vi återgå till vedeldning. Dessutom har intresset för gammaldags byggande ökat betydligt och det finns behov av utbildning på området. Värmepumparna finns kvar för grundvärmen.

Så nu murades det upp tegelpipa på nytt på den gamla grunden mot den gamla brandmuren. Vi hade en riktig murare men skötte om allt annat själva. Och det är en hel del arbete kring själva murandet. Blanda bruk och bära tegelstenar förstås men också mycket arbete med ställningarna. Se Hindersby.net.

Jag hade minsann haft en massa arbete hemma med tanke på att allt som jag planerat göra den här sommaren var ogjort på grund av eldsvådan i köket. Så varför stod jag där i två veckor i stället ? Vi har starka traditioner av att gemensamt sköta om byns angelägenheter men visst är alla olika. En del jobbar för ”det allmänna” – andra inte. Det är mest fråga om intresse. En sorts hobby om man så vill. Som farsan brukade säja: ”Han e så för te allmenna”. Kanske det sitter i generna. Min morfar, Gustaf Mickels, skötte i tiderna Strömfors kommun och en mängd andra gemensamma saker. På den tiden fanns det inga anställda i kommunen. Kanske som ”kommunaalarin” i Colorado Avenue.

Nu skall man inte börja arbeta för det allmänna i hopp om ära och pengar. Det är bäst att ta det just som en hobby. Och då får man ju sätta ned tid och pengar på det :-). Personligen tycker jag det är roligt att jobba med gamla hus och den här sommaren har det varit speciellt roligt att se två av byns vackraste hus piffas upp. Lokaaln fick nytt plåttak och gamla folkskolan ein piipå. Vi hade murandet som en ”kurs” i den meningen att folk fick komma med och se på och lära sej hur man planerar och murar. Det finns mycket att beakta.

Snart börjar också repeterandet av den nya teatern som i år för oss bakåt i tiden – omkring 400 år. Det blir spännande att se vad Isa åstadkommit. Fantasin flödar förstås och om jag inte misstar mej så blir också ganska rolig teater. Vi skall se om vi lyckas skaffa fram egen ljud- och ljusutrustning. Det är teatergänget värda för halva byn arbetar hårt med teatern på hösten och vintern.

Det allmänna är viktigt i en liten by som inte mera har egen butik, bank och post. Vi behöver få träffas och vad är bättre än i arbetets tecken. En del av tiden går åt till att dricka kaffe och prata. Och så behöver man litet omväxling till alla (ogjorda) arbeten hemma. Om man bara är hemma så blir man till sist gårdsblind och slö.

Nu borde jag bara sätta in en ny kamera vid gamla folkskolan. Den som där finns kan nämligen inte se upp mot taket och den fina tuutn som är murad på samma sätt som den gamla med två kragar. Ställningarna finns ännu kvar för vi måste sätta plåt runt den men först då den torkat i ett par veckor och blivit stark nog.

Nu får det allmänna vänta en tid för tröskan skall grävas fram. Den blev ganska instängd i maj då vi bara ut alla sakerna till ladan efter branden och det är ett stort jobb redan att få fram den. Men nu är skåpen undanburna så det finns en möjlighet att jag får ut den de närmaste dagarna.

Återflyttning

Jordbruk har jag inte sysslat med de senaste tre månaderna annat än litet mindre än absoluta minimum. All tid har gått till att reparera stuvun efter branden och i dag flyttade vi in på nytt. Visst är mycket halvfärdigt men det mesta fungerar även om vi ännu behöver en slang till diskmaskinen.

Skåpdörrar saknas ännu men de torkar som bäst efter tvätten ute på gräsmattan och skall snart sättas in. Ett litet skåp skall också sättas upp ovanför kylfrysen men jag väntar på att färgen skall torka.

Sedan blir det paus i kökslagandet för nu skall tröskandet förberedas. Vi har bara sent vete så det är inte panik ännu men om vädret slår om så vill man ha in allting så fort som möjligt. Det är i dag precis tre månader efter branden och det kan vara trevligt att syssla med nånting annat än köksremont …