Kategori: Bondbloggen

I tisdags klarade jag av den nya tenten för den sk sprutförarexamen. Examen – nåja. Tent – nåja. Det var nu en halv dag på skolbänken och ett papper som skulle fyllas i, men så överdrivet knepigt var det nu inte.

Som vi ju redan har klagat över här på Bloggen så förnyas ju stora delar av regelverket inför kommande säsong. Och enklare blir det inte. Jag läste just i Landsbygdens Folk att den praktiska delen av regelverket inte är hela världen, det är däremot den byråkratiska. Vem som sen drar nytta av det kan man ju bara spekulera i, det är knappast miljön och det är verkligen inte lantbrukarna, utan det är det självgående maskineriet där byråkraterna skall hållas vid liv genom byråkrati som mest förses med ny energi genom dessa åthävor.

Nu råkar det förhålla sig så att jag till skillnad från många kolleger inte har någonting alls emot att sitta av en kurs nu och då, under den förutsättning att man verkligen lär sig något nytt också under dagen. Med nytt menar jag inte hur man skall fylla i ett papper bara för ifyllandets skull, utan mera om hur man praktiskt kan sköta arbetet på gården bättre. Tyvärr har sprutförarkursen gått åt helt fel håll i detta avseende. Den förra kursen var ju en heldag och innehöll mycket matnyttigt om nya rön om olika preparat, nya växtskyddssprutor och hur man skall tänka då man väljer preparat..

Så var inte riktigt fallet med tisdagens kurs. Den innehöll så gott som uteslutande information om nya byråkratin och nya bestämmelser, och vackert så, det är en nödvändighet att känna till dessa också, men det ger ju inte precis nåt klirr i kassan genom ökad yrkesskicklighet, utan mera tvärtom. Istället för ökad kunskap får man en dos ”Lille vän – om du inte sköter din byråkrati går det illa för dig” och det känns inte överdrivet bra.

Sedan måste man ju kanske förstå att man som lekman inte riktigt är kapabel att avgöra vilka av dessa åtgärder som verkligen skonar miljön. OM det verkligen är så att fiskar och grodor och fåglar mår bättre av luftassisterade munstycken så skulle jag gladeligen införskaffa dessa och använda dom, men tyvärr känns det inte som om det skulle vara så alla gånger. Läste bland annat om kravet på en femårig odlingsplan som tydligen skall uppgöras så småningom. Jovisst, det är nu bara det att den odlingsplanen är bara ett önsketänkande, det är ekonomin, vädret och produktpriserna som avgör vad man lägger i såmaskinen på våren. Varför skall jag då göra upp en plan där jag antar att jag 2016 kommer att så ärter och lupiner, när verkligheten kanske blir nässlor och timotej. Däremot är byråkratimaskineriet nöjt så länge planen finns till påseende  Sånt kan jag stanna upp och fundera över.

Tillbaks till kursen. Tyvärr blir det så att genast det nämns ordet tent eller prov så reser sig håret på alla närvarande, och man förmår inte ta till sig kunskapen som erbjuds, utan allt man är intresserad av är ”kommer detta i tenten – kan detta vara en fråga tro” Precis så var det även denna gång. Jag tror inte en av oss som var närvarande tog till oss någonting annat är det som eventuellt kunde komma i provet.

Själva provfrågorna var faktiskt svårare än jag hade väntat mig, resultatet 19/20 som jag då fick hade nog varit högst 10/20 (gränsen för godkänd var 16/20) om jag inte suttit av kursen före. Det är ju numera inte obligatoriskt med själva kursen, utan det räcker med att skriva provet – men det skulle jag nog inte rekommendera någon att göra. Det finns visserligen studiematerial på nätet, men med det kommer man nog bara en bit på väg.

http://www.tukes.fi/vaxtskydd/story.html

Där finns studiematerialet.

Nisse hugger, Christer sysslar, Sonja mjölkar och Lotta är precis överallt. Själv gör jag för tillfället exakt ingenting. Den här vintern har som vanligt, varit sämre än vanligt. Det finns naturligtvis helt naturliga orsaker till detta, till skillnad från de ovanstående har jag mitt dagliga förvärv att knalla till och hem igen. Vintertid innebär ju det att dygnets hela ljusa tid går åt till lönejobbet, dessutom finns det faktiskt inte så mycket annat att göra heller. Livet på en växtodlingsgård är inte precis stressigt vintertid. I vinter har jag faktiskt fått 3 hektar tallskog gallrad, men det har skett som köptjänst så inte ens där har speciellt många kalorier förbrukats.

Därför tänkte jag nu, mest bara för att ha något att komma med, återge hur en helt vanlig dag kan se ut  Med vanlig dag menar jag en dag då inte jobbet stör och ingenting speciellt är planerat utan bladet ligger oskrivet redan från morgonen.

Måndagen i den gångna veckan var en sån dag. Var femte måndag är vi lediga från jobbet och jämnar ut timmar. Det oaktat ringer mat- och sovklockan 06.40 för resten av familjen har ju också sina rutiner. Det är väl närmast här som jag konkret märker att årsringarna börjar sitta lite tätare på stammen, längre tillbaks i tiden var ju sovmorgon en ynnest att stilla bedja om, men numera är det nog oftast innan åtta som dagen börjar. Oavsett ledig eller jobbdag.

När dom andra åkt iväg och det bara var yngre dottern och jag kvar hemma, och hon fortfarande sov började jag planera dagen över en tallrik gröt. Det brukar vara just här som de största misstagen görs, för här kommer tids- och energioptimisten fram, dvs dagarna brukar överplaneras. Vad behöver göras idag då? Om jag skulle börja med räkningarna, sen kan jag kanske bokföra en stund, lite uthusstädning och projektet med att få in gödseln som kom häromsistens. Det låter ungefär som en plan. Den kör vi på. Naturligtvis ringde telefonen, och en vidpass 20 minuter samtalstid drog sitt förseningsstrå till stacken..

Det står 6 ton gödsel under en pressenning synligt från vardagsrumsfönstret och den stör mig. Den levererades för nån vecka sen och borde köras in under tak, men det är ett projekt i sig eftersom en hel del skall flyttas om innan den ryms in. För att få detta gjort behöver jag ha igång Avanten, Valtran och Zetor. Av dess vädrar jag problem med Zetor eftersom den stått stilla sedan början av december. Eftersom telefonen sådär passande ringde så kunde jag dock tänka på annat en stund.

Problemet blev inte Zetor, utan Avanten. Död och strömlös. Huvudströmbrytaren hade varit frånkopplad och batteriet är ganska nytt. Efter lite exercis med multimätaren visade det sig att huvudströmbrytaren tacket för sig. Nån ny hade jag inte i hyllan så en sådan behövde införskaffas. Zetorn fick jag inte ut före jag snöröjt med Avanten och utan att få ut Zetorn slapp jag inte åt storsäckslyften. Att lossa huvudströmbrytaren på Avanten ger lite urmakarfeeling, men sånt gillar jag och det var ju inte speciellt kallt så en stund senare morrade Avanten igång på konstgjord väg. Snöröjning, problemfri Zetorstart, bortsett från att det luktade mus i hytten, något som jag inte tycker om.

Kunde i samma sväng konstatera att något störde. I hallen där Zetor står är det sandgolv och det hade varit lite vått och naturligtvis hade jag tidigare lyckats lämna ett 40 kg tungt lastbilsbatteri framför traktorframhjulet, och den var nu då stenhårt fastfrusen i moder jord. Härvid ringde telefonen och jag fick annat att tänka på. Ögonen föll sedan på en  lastbil som stod på tomten och ville ha hjälp att sådär passande  få kyl- och spolvätska samt lite allmän översyn, så då blev det igen ett lappkast i programmet. Och så ringde telefon förstås

Mot middagstid skulle dottern sjussas till dagklubben och på samma resa kunde jag då skaffa en ny huvudströmbrytare. Innan det kunde bli aktuellt stod dock matlagning på programmet. Jag kan väl inte precis säga att jag är född med en slev i handen – långt därifrån, för en tid sen misslyckades jag faktiskt med att steka ägg, men man gör så gott man kan och någon sorts mat blev det nog idag också. Lasagne som inte var hel klar inuti medan osten på toppen var bränd, så det avvek inte heller så mycket från det normala. Det som var mera normalt var förstås att telefonen ringde och höll på att försumma mig så dottern höll på att försumma sin dagklubb.

När jag ändå var i centrum kom jag på att förutom strömbrytaren skulle jag också hämta upp en serie däck till en av mina veteranbilar som jag fått tag på höstsidan, men inte bärgat hem ännu. Det gick annars bra, men ”förstörde” resten av dan. Kom hem, släpande in däcken och fick skruvmotivation. Det handlar om en VW bubbla av -73 årsmodell som jag kom över i fjol. Fint skick ovanpå – dålig undertill. Behöver knappast berätta att resten av dan gick åt till denna klenod. Demonterade frambromsarna eftersom dessa var i ett bedrövligt skick. Började också på bakbromsarna, men då tog både tiden, orken och storleken på avdragaren slut så då gick jag in, kokade kaffe och började vänta på att äldre dottern skulle komma från solan.

 

I något skede kom jag att kasta en blick på gödselsäckarna, tätt följt av en blick på klockan som gav vid handen att av detta blev då ingenting. Av projekten räkningar, städa porten och köra in gödselsäckar hade jag fått en sak gjort – demontera bromsar på en folkvagn.

Så långt allt precis normalt.

Kvällens program avvek dock en rejäl smula från det vanliga. Byn har med talkokrafter och EU pengar fixat en ny ishockeyrink. Denna skulle invigas ikväll och eftersom jag vänligt men bestämt har placerats i skolans föräldraförening och dessutom råkar inneha en ljudanläggning så skulle jag hålla ett litet anförande vid öppningen. Inget ont i det, det är ju bara det att jag och ishockey passar ihop ungefär som tums- och millisgängor. Däremot tycker jag det är jättebra att barnen / ungdomarna kan ha något att göra i den egna byn, så rinken – den invigde jag med glädje, om än lite improviserat.

Dagen avslutades med ett Facebookpass och under den tiden satt jag och tittade lite lojt avvaktande på räkningshögen som inte heller hade betalat sig själv under dagen,

Märkligt