Bondbloggen – Sida 157

Ett steg till för nästa generation

Idag blev unga husbonden officiellt insatt i LPA:s rullor. Och han har lyckats riva en hel del av Ribackhuset som jag började bygga 1977. Så visst är han på god väg att ta över. Det är snart 40 år sedan jag själv började syssla aktivt med jordbruket – före det hjälpte jag bara till litet. Men den nya kallufttorken på ladugårdsvinden planerade jag helt och med det kan man säja att jag tog över ansvaret. Den byggdes 1975 men planeringen började 1-2 år tidigare. År 1975 sålde vi kossorna och gick över till veteodling. Då jobbade jag för fullt i Otnäs även om jag var tjänsteledig nästan varje sommar.

Min pappa var litet skeptisk till sädodlingen – mjölken hade gett stabila inkomster men det började bli nödvändigt med stora investeringar i ladugården och varken jag eller brorsan kunde binda oss till mjölkning varje morgon och kväll även om vi kunde hjälpa till vid sådd och skörd. Nu efteråt kan man säja att det fungerade någorlunda. Inkomsterna sjönk en hel del men med små utgifter och mycket eget arbete med maskiner och reparationer så har det gått runt.

Då tyckte man ladugården var gammal men den var i bruk i bara 30 år (1945-75). Torken har varit i bruk nästan 40 år redan. Hur det går för nästa generation vete fåglarna så osäkert som allting är men farsan brukade säja att folk behöver alltid mat. Och klarar man av att själv göra det mesta så behövs inte så mycket pengar. Helt nöjd kan man konstatera att barnen inte alls har tummen mitt i handen så månne de inte klarar sej.

Ungdomarna har fullt upp med att bygga hus och skaffa familj så jag får väl sköta jordbruket ännu något år men några större beslut gör jag inte mer utan samråd. Att börja ta ledigt är inte att tänka på ens – det finns massor att göra så det gäller att ligga i allt vad man hinner och orkar. Nästa generation har så mycket att göra att de inte hinner ta över hela jordbruket ännu. Det börjar i alla fall finnas en mängd yngre bönder i byn nu så det där med åldrande bönder skall man ta med en nypa salt. Det är också så att äldre bönder orkar jobba mycket längre än då allting skulle göras med armkraft. Så länge vi orkar vrida på ratten och dra i spakarna kan vi få till stånd en hel del (också elände :-).

Även om det är för tidigt med ett fullständigt generationsskifte så kan man inte vara annat än nöjd och hoppas på välgång för nästa släktled.

Praktikanter.

I mån av möjlighet brukar vi ta emot studeranden för utförande av praktikperiod här på gården. Jag minns ju själv från tiden som arbetslärare på trädgårdsskolan att det inte alla gånger var så lätt att hitta lämpliga praktikgårdar. Oftast har också praktikanterna kommit från trädgårdsskolan på Korsholms skolor (eller yrkesakademin i Österbotten som det numera heter).

Under flera års tid har det varit ganska sparsamt med praktikanter men i år har vi haft hela tre stycken som under längre eller kortare tid deltagit i arbetet här på gården. Och dom har för ovanlighetens skull kommit från olika skolor och utbildningslinjer. Oftast har det varit fråga om trädgårdsmästarstuderanden som vi haft här på gården och på senare tid under enbart några veckors tid men i år hade vi för första gången en agrologstuderande här. Hans praktikperiod var också lite längre eller 100 dagar så det fanns möjlighet för honom att följa med hela produktionskedjan från sådd till skörd vilket jag tycker är värdefullt.

Det här med trädgårdsutbildning har annars strulat till sig nu då det inte längre finns möjlighet att direkt från grundskolan gå till trädgårdsmästare eftersom utbildning på svenska endast ordnas i form av vuxenutbildning numera. Det betyder att du antingen avlägger yrkesutbildning inom annat område eller studentexamen innan du har möjlighet att söka till trädgårdsmästarutbildningen. I och för sig så är inte kunskap tung att bära men faran är stor att trädgårdsintresset svalnar under gymnasietiden eller om du studerar inom någon annan bransch till först. Och den erfarenheten har jag från min tid som arbetslärare att de idag duktigaste företagarna inom trädgårdsbranschen är just de unga fördomsfria elever som då kom direkt från grundskolan. Några har förvisso också gått via gymnasiet men framgångsrika trädgårdsföretagare som i 35-45-års åldern omskolat sig är nog lätträknade. I många fall har målet med vuxenstudierna varit att ta sabbatsledigt från tidigare arbete eller att lära sig ta hand om den egna täppan. Och inget illa i det men trädgårdsbranschen behöver också arbetskraft, det är ju en arbetsintensiv bransch, och framförallt så behövs driftiga företagare / odlare. Risken är annars stor att produktionen marginaliseras så att den inte intresserar de stora handelskedjorna. En hög självförsörjningsgrad av trädgårdsprodukter har ju också betydelse för landets ekonomi.

Ojdå, det här blev ord och inga visor men faktum är att odlarkåren speciellt på frilandssidan börjar bli rätt ålderstigen.

Dagens ungdomar klandrades för en tid sedan i media och beskrevs, om jag minns rätt, som självupptagna och ansvarslösa men de ungdomar som jag haft förmånen att lära känna under deras praktiktid här hos oss har nog skött sig riktigt bra. Vill passa på att tacka årets praktikanter Linda, Lena-Maria och Oskar för deras insats under praktiktiden och önska dem god fortsättning på studierna och lycka till i livet.

En synbarligt nöjd Oskar tackar för sig och åker hem till Åboland.

Brukar i vanliga fall hålla lite distans till praktikanterna för att objektivt kunna bedöma deras kunskaper men vad gäller Oskar så blev det känslomässigt lite speciellt, dels så hade han många egenskaper som påminde mig om Erik och dels så var han så gott som på dagen lika gammal när han påbörjade praktikperioden som Erik var när han dog. Han tog på sätt och vis vid där Erik slutade. Saknaden efter Erik gör sig speciellt påmind nu så här i allhelgonatider……….

HEMMA!

NU är alla fåren hemma. 🙂

Vet ni hur otroligt skönt det känns?

Inget mer guppande ut på fjärdarna med fårlast för i år. Inget stenhårt kollande sjöraporten. Ingen klump i magen, hur månne dom har det när det regnat nonstop en vecka osv… nu vet jag hur alla mår varje dag. Jag kan gå ut, se på dem alla och se med egna ögon att alla är ok, och skulle dom inte vara 100% ok så kan jag snabbt åtgärda om det är ngt, ge dem extra mat, klippa dem, kolla hur det är med tua som är lite halt osv…

Puuussstt. Luften gick lite ur en när sista fåret hoppade iland. Nu är det bara att kolla alla papper, räkna noga och hoppas man inte glömt nån på nån kobbe nånstans… men enligt mitt minne, mitt huvud och mina papper så borde alla vara hemma. Måste kolla en gång till, så jag kan sova lugnt inatt 🙂

Hunger.

”nö böri ja noo vaar hongro” (nu börjar jag nog bli hungrig) sa en av mina medarbetare en hektisk dag på sensommaren. Efter en titt på klockan i telefon kunde jag konstatera att ”normal” lunchtid hade passerat för närmare 2 timmar sen.

Så där vill det lätt bli då ”arbetsledningen” i stridens hetta tappar greppet om tid och rum. Själv har jag ju ett litet reservlager som jag bär på så om det blir ett längre arbetspass utan kosttillskott så brukar ”reserven” mobiliseras efter stund med ”skakadarrin” (ett fenomen som uppstår vid blodsockerunderskott). Men nu är ju inte alla utrustade med reserv och visst måste jag tillstå att den egna prestationen också lider med reserven inkopplad. Charlotta beskrev känslan i sitt inlägg kasta gräftan och skena och i det fallet var det i kylskåpet räddningen fanns 🙂

Nu kan det ju också råka sig att kylskåpet ligger någon kilometer bort om man råkar befinna sig på någon lite mera avlägsen åker. Då står valet mellan att lämna arbetet på hälft eller genomlida ”skakadarrin” tills reserven mobiliserats, om man nu har någon. Är det lite osäkert hur länge arbetet tar så brukar vi naturligtvis ta med lite mat när vi åker ut men ibland håller inte planeringen sträck.

Det här tillfället föranledde lite diskussion vid kaffebordet senare på dagen och jag tyckte att det egentligen är lite underligt att man inte laddar upp före och underhåller näringsreserven när man arbetar liksom man gör inför till exempel ett långlopp på skidor. Då brukar man speciellt om det rör sig om lite längre sträckor noga se till att kroppen är ”laddad” med energi (kolhydrater) före start och under loppet underhåller man energiförrådet vid ”saftstationerna” med ungefär en halv timmes mellanrum. Varför gör man inte detsamma under arbetsdagen? Nu är väl arbetsintensiteten inte riktigt fullt ut lika hård i det dagliga arbetet som under en skidtävling men det är faktiskt ibland fråga om hårt kroppsarbete. Speciellt i samband med skörden av grönsaker som oftast görs manuellt. Det har hänt att jag efter arbetsdagen varit mera utmattad än vad jag varit efter ett Vasalopp. Pulsen har förstås inte legat lika högt under arbetet men ett Vasalopp brukar ändå inte ta mera än 6-7 timmar medan arbetsdagen under säsong lätt närmar sig det tredubbla. Så visst vore det befogat att noga se över energibehovet, kanske kunde man orka prestera lite mera på så vis?

Tror jag skall göra en jämförande undersökning när det blir dags för lite skogsarbete så småningom. Ena dagen kör jag på som brukligt med lite kaffe och smörgås vid varannan tankning av motorsågen medan jag den andra stoppar i mig lite Energy bars, gel och sportdryck ett par gånger i timmen. Är det någon som testat motsvarande?

Tungtransport

Förutom på Heisala och ”fasta” Pargas, skördar vi ensilage också på den holme som ligger sist på förbindelsebåtsrutten. Att ta sig dit med maskinerna och arbeta går ju relativt enkelt genom att åka förbindelsebåten. Men att ta skörden hem därifrån är sedan en annan femma.

Visserligen har vi ju all rätt att åka förbindelsebåten, men det tar ju en hel del av däckutrymmet att ha en frontlastartraktor och släp ombord. Alla gånger finns där inte heller utrymme för en så stor kombination och då måste det bara vänta till en annan tur. Dessutom går det inte med vilken tur som helst att åka ut eftersom det tar en stund att få allt lastat, i praktiken har Antte eller hans pappa åkt ut med t.ex. 5.45 turen och kommit hem igen kl.10.

Som sagt så får förbindelsebåten användas, men det finns också ett speciellt fartyg som är gjort för dylika uppdrag nämligen tungtransportfartyget Pontus. Pontus är till för alla här i skärgården, med den går det att transportera allt från djur till byggnadsmaterial och allt där emellan. Den är dessutom byggd så att den ska klara av att ta iland också på andra ställen än bryggor.

På väg hem med ett par lass ensilagebalar

Igår och idag har Antte och hans pappa kört hem balar från Pensar med Pontus. Igår körde de tre turer och idag lika många till. Lite balar blir där ännu kvar, men de rymms bra på ett släp så dom hämtas hem med Ankan i ett senare skede.

Pontus fungerar genom att man bokar den i god tid och sen har man den till förfogande enligt överenskommelse, väldigt smidigt och bra system. Tack vare den tog det bara en dryg dag att köra hem 170st ensilagebalar 🙂

Älgarnas favorit.

Har konstaterat att älgarna har en av mina favoritgrönsaker som sin favorit de också. Kålrabbina och rödbetorna verkar vara de första som dom ger sig på när dom är ute på finsmakaräventyr. Och visst förstår man dem, mjällare och sötare grönsak får man leta efter. Själv föredrar jag dem – alltså kålrabbina 🙂 – som råa, brukar skala dem och äta som äpplen. Rårivna är också gott men de bör ätas omgående efter finfördelningen för ”nedbrytningen” börjar snabbt och de får lite bismak av att stå i kylskåp. Kanske har bloggläsarna egna ”recept” att dela med sig av? Kålrabbisäsongen börjar annars vara förbi för i år så det blir nog att vänta framåt midsommar nästa år innan vi kan gotta oss med kålrabbi igen……….

Efter älgarnas fest har man inte mycket att hämta...... — Efter älgarnas fest har man inte mycket att hämta……

...av den upptrampade stigen att döma så vet dom vart dom skall söka sig. — …av den upptrampade stigen att döma så vet dom vart dom skall söka sig.

Vad gäller älgarna så tror jag att de lokala jaktlagen börjar ha höstens kvot fylld vilket är lite synd då det verkar finnas kvar av de ”åkerälgar” som fått smak för grönsaker. Jag brukar be jaktlagen plocka bort de älgar som håller till i mina odlingar till först men det är väl inte så lätt alla gånger. Jag är ju ingen jägare så jag vet väl inte riktigt hur det går till men har ibland lekt med tanken att rigga upp en vajersnara längs stigen som leder till åkern. Av ”trafiken” att döma borde det inte ta länge innan fångst? Känner någon till hur pass grovt träd som behövs för att tjudra en älg?