För en knappa två veckor sen gick jag in i ett nytt decennium och ganska obemärkt av egen vilja denna gång. Förra gången jag fyllde jämnt blev det heller inget kalas då det inte kändes som om det fanns nåt att fira efter att ha förlorat sonen ett år tidigare och med ruinerna av en nedbrunnen produktionshall som blickfång från stugtrappan. Jag lovade då att jag firar då jag fyller 60 i stället, jag hade väl inte då räknat med att förlora min livspartner och inte heller de festanbegränsningar som coronan förde med sig. Så jag meddelade mina vänner via ett facebookinlägg att det inte blir nåt kalas just nu heller utan dagen går i arbetets tecken men att jag nog är hemma och kokar kaffe som vanligt.
…..ja så skrev jag för snart 3 veckor sen och det blev åter ett inlägg i raden som inte kom till sin ända.
Får väl konstatera att beslutet att skjuta på kalasandet var rätt med tanke på hur läget utvecklats sen dess och även presidenten tog modell och inhiberade årets slottsbal. Så man är i gott sällskap.
I övrigt så känns det som det mesta inte kommer till sin ände, kanske lite tokigt att skriva det jag skriver men kanske känns det bättre sen efteråt. Kanske borde detta ha stannat som en text i min privata dagbok men det är i och för sig inte första gången jag delar personliga tankar.
Men jag har ”leidon” (hittar inget högsvenskt ord som beskriver det bättre) och det är en av anledningarna till att jag varit lite tyst här en tid. Det värsta är att jag inte riktigt kan sätta fingret på varför. Inte är det på grund av uppskjutet kalas och inte tycker jag att det är mera jobb än brukligt så här på hösten. Men ändå känns det som om jag är steget efter hela tiden men inte ens det är ju något ovanligt här.
Så jag vet inte, regn varje dag och att två tredjedelar av lökarealen simmar på åkern är också världsliga problem. Att maskinerna har lite småfel som stör brukar jag fixa under nattens timmar men det vill jag inte få gjort nu. Regnet har förstås medfört att jag inte riktigt fått struktur på arbetsplaneringen men vi brukar ju ändå få flexa här. Försäljningen går nu bättre än i somras och jag känner att vårt arbete och våra produkter uppskattas. Flickorna och jobbarna sköter sig bra och vännerna sänder uppmuntrande hälsningar när jag beklagar mig över något. Och många vänner har jag, egentligen är det bara en person som högt sagt att jag är värdelös och det sade han i vad jag misstänker onyktert tillstånd. Men kanske är det då som sanningen kommer fram.
Trött är jag efter dagens jobb men det brukar jag också vara så här års och det brukar bara kännas bra då det är ett tecken på att man gjort något. Men nu känns det som om inte tillräckligt gjorts. Jag försöker intala mig att 60 bara är ett nummer men kanske är det inte så. Jag tycker jag känner mig svag, de tyngder jag tidigare bekymmerslöst hanterat känns omöjliga att rubba. Visserligen har jag tappat ca 10 kg sen mina glansdagar men det borde snarare underlätta än försvåra det fysiska arbetet då man har mindre egenvikt att flytta på.
Så jag vet inte om det är det allmänna läget som påverkar, att mycket man brukar se fram emot inhiberas och förtroendeuppdrag blir på hälft då normala möten inte kan hållas. Mest leidon har jag dock denna tid på dygnet då alla lämnat gården och man står i beråd att äntra sängen för natten. Den är nu tom till skillnad från tidigare…….
…… men inte vet jag om ens det är bekymret och det kanske inte behövde vara så. Men då man redan från tidigare ligger steget efter är det svårt att finna den tid ett eventuellt sällskap förtjänar. Kanske är det därför jag har leidon? Inte vet jag men det var nog lättare när man var ung och tiden räckte till allt.
Nåå, nu har jag i alla fall tagit mig tid till ett inlägg så kanske finner jag tid till annat också för att bota ”leidon”.
