Bondbloggen – Sida 72

Tillbaka till 1850

Visst är jag intresserad av maskiner och elektronik men ibland önskar man sej tillbaka i tiden. Speciellt nu då jag efter den värsta åskan på två år kämpat med att få nätet att fungera samtidigt som det visade sej att tröskans alla kontakter ärgat ordentligt. Ingendera var någon överraskning men ibland blir det för mycket av det goda. Så man önskar sej tillbaka till en tid utan maskiner och elektronik som skall repareras. Omkring 1850 fanns det inga egentliga maskiner utan de mest invecklade verktygen var yxa och plog.

Inspirationen kom från vår resa till Sverige i början på augusti då vi åkte ångbåt på Strömsholms kanal som är en av de längsta kanalerna – från Västerås upp till Smedjebacken i Dalarna. Bergslagens järn fraktades på kanalen till Stockholm tills järnvägen tog över. På den resan besökte vi Oljeön vid Ängelsberg där ett av de första oljeraffinaderierna i världen fanns. Oljan är nu mycket viktig men först omkring 1850 kunde man börja använda den till nånting. År 1852 uppfann en skotsk kemist fotogenet och tog patent på det. Först därefter kunde man gå över från pärtor, talgljus och tranoljelampor till den ytterst starkt lysande fotogenlampan (enligt den tidens mått). Men ända till slutet på 1800-talet var ljuskällan i ett vanligt bondehem den öppna härden och lyspärtan. Inte hade man råd med stearinljus som började tillverkas i Sverige 1839.

Oljan användes inte alls som drivmedel i början utan bensin var en besvärlig restprodukt – men det ändrades ju senare. Inom jordbruket blev oljebaserade produkter drivmedel först efter andra världskriget även om det fanns ett litet antal traktorer redan på 1930-talet. Jag var ganska liten i slutet på 1940-talet då vi fick vår första traktor som var en Fordson Major med pigghjul som gick på petroleum även om den skulle startas på bensin (genom att veva förstås). År 1952 bytte vi den till en likadan mörkblå hög Fordson som hade gummihjul och hydraulik. År 1960 fick vi första dieseln Massey-Ferguson 65 som vi ännu kör med.

En annan inspiration till att önska sej tillbaka till 1850 kom med nätproblemen efter den hårda åskan den 12 augusti. Då strök en hel del elektronikapparater med fastän stöpslarna var utdragna. Men riktigt stark åska behöver åskan inga sladdar utan den inducerar spänningsspikar i varje liten tråd inne i apparaten … Dessa spikar förstör lätt elektroniken och ju snabbare elektroniken är blir desto känsligare blir den. Men det allra värsta är då den inte går sönder helt utan bara börjar bete sej underligt. Och det var just det som hände nu. En helt död burk byter man ut och så är det klart.

I nästan två veckor har jag sökt efter felet (felen) och problemet med datanät är att de är mycket besvärliga. Det är inte som med elektriska trådar utan paketen rör sej i nätet helt oberäkneligt. Ett paket söker en väg till mottagaren och den vägen kan gå runt hela jordklotet i värsta fall och vägen ändras hela tiden. Så om en apparat beter sej illa så kan resultatet synas i en helt annan del av datanätet. Dessutom innehåller dagens apparatur en mängd lärande algoritmer vilket betyder att det tar tid innan de så småningom börjar skicka paketen rätt väg. Ännu värre är att en del burkar ”suger åt sej” paket som borde skickas annanstans …

Jag bytte en växel fyra gånger och testade dem emellanåt varvid allt verkade vara i skick. Till sist hittade jag felet i en burk som var ansluten till växeln men problemen syntes inte direkt efter det jag bytt växel utan först efter en tid. Man kan bli galen med mindre. Och om nån frågar varför jag inte bytte den burken genast så är de väldigt välkomna att ta över underhållet av vårt nät. Jag har minsann inget emot det.

Som lök på laxen så fungerade inte lyktorna på den nya (begagnade) tröskan. Det var inget att förundra sej över för jag har bråkat med de elektriska ledningarna på vår gamla (byggd i samma fabrik) i närmare 30 år. I alla fall blev jag litet överraskad då jag svängde på säkringshållarna i hytten för alla kontakterna var ovanligt starkt ärgade. Vår tröska är tio år äldre men inte alls i så dåligt skick ifråga om kontakterna men så har den också stått inomhus i den gamla ladan med en halv meter luft under trägolvet vilket ger en mycket bra miljö.

De här kontakterna fungerar inte – speciellt som de är alldeles lösa. Kontaktvätska hjälper inte mycket i det här stadiet.

Nu har jag beställt nya kontakter och säkringshållare över nätet. Det blev inte alls dyrt men det blir ett stort arbete att byta kontakterna. Samtidigt byter jag strålkastarna till LED som ger mera ljus och drar mindre ström. De är inte heller dyra numera (på nätet) och en 27W strålkastare som ger närmare 3000 lumen kostar bara 6-7 euro hemkörd till verandan (där vår postiljon mycket vänligt placerar paketen). Men visst går det tid att byta dem.

Det värsta var att försöka gå igenom det elektriska schemat. Det tog mej flera dagar att förstå vart ledningarna gick. Egentligen fick jag rita ett nytt eget schema som jag kan förstå. Jag trodde det var problem bara med den första tröskan som var en testtröska med usel dokumentation men det tycks vara likadana problem med en standardmodell också.

Tre veckor i augusti har gått förlorade men växtligheten är så försenad att det nog inte blir tröskande ännu på en tid. I själva verket funderar vi på om vi kan börja ens inom september för vetet är ännu ganska grönt. På hösten är dagarna så korta och om inte temperaturen stiger ordentligt så får vi inte den värmesumma som krävs för mognad.

Ett nytt problem är också att den nya tröskan har ”vingar” (sidoplåtar) som gör den tre meter bredare än den gamla. Jag får svårt att öppna plåtarna inne i verkstaden så nu måste jag hitta på nånting. Man vill gärna sköta reparationer under tak då det blir sent på hösten med regn och kyla.

Tröska eller flygplan ?

Ibland så önskar man sej tillbaka till 1850 då arbetet visserligen var hårt men inte så invecklat. Med en lie får kroppen arbeta men hjärnan vila. Åtminstone var problemen med övervikt mindre på den tiden.

Det händer – ingenting

Vi skriver den 22 augusti och jag vet knappt var min tröska finns. Nåja, det var nu förstås en överdrift men hur som helst har jag inte ens provstartat den för säsongen, än mindre börjat fundera på att sätta den i trafik. Tror det är personsämsta under min karriär. Detsamma gäller dock alla kollegor runt om – jag har inte sett en tröska i åkern ännu, och ännu märkligare, inte utkörd på någon gård heller. Kort sagt – det är sent i år.

Eftersom redan våren var sen så gjorde jag ju ett sent omfall i vårbruket och bytte ut spelparet raps och korn mot korn, havre och grönträda. Eller vall trodde jag, men nu har det visat sig att det nog blev en grönträda. Mer om det senare i texten.

Det är första gången sedan åttiotalet som endast korn och havre växer på mina skiften, men för var dag som går blir jag säkrare och säkrare på att turen spelade mig i händerna i våras, för det verkar nog som om säsongen skulle bli rätt sorglig för specialväxter som skall skördas sent – något som jag annars haft en viss förkärlek för.

Till på köpet försökte jag tänka lite ekonomiskt i våras och körde både med minimerad gödsling och minimibearbetning, något som jag inte kan se någon harm alls av nu. Både havre och kornväxtligheten ser riktigt bra ut, bortsett från att kornet ställvis gått omkull, något jag inte trodde på när jag mätte SPAD värdena i försommars och dom låg runt 35 istället för över 50 som jag brukar vilja ha. Min teori är att våra passliga regnmängder på försommaren lösgjort såpass mycket mumma som legat i marken att växtligheten via den har blivit bättre än vanligt. Om jag sen har rätt eller fel – det vet jag inte.

Sådär i allmänna ordalag kan jag berätta att vädret passat mig perfekt denna sommar. Inte en enda dag har det varit så varmt att man inte kunnat göra nånting, och vatten har också kommit i passlig mängd. Det har klagats mycket på vädret i sommar men den klagosången stämmer inte jag in i, jag har varit nöjd. Hoppas nu bara hösten samarbetar så att vi får in något till hus bärgat.

En ny sak som jag ”råkade ut för” härom veckan var en EU-granskning. Av någon obegriplig anledning har jag nästan ingen erfarenhet alls av åkergranskare, för många år sen fick jag en uppmaning att skicka in skiftesvis bokföringen, men det är allt jag hört hittills av MaVi myndighetsfolk.

Nu var nu inte samtalet om förestående granskning nån speciellt stor chock eftersom dels måste det ju ske nån gång och dessutom har jag ju utökat arealen inför året och det har jag förstått att drar granskare som flugor till ett saftglas.

Hur som helst så börjar ju nog knäna skaka när det talas om granskning. I princip trodde jag väl nog att jag hade allt i skick, men nån missad § kan ju röra till det mesta så visst var det med en viss spänning man inväntade granskarna.

Med facit på handen och såhär efter utförd granskning kan jag inte säga något illa alls om nånting. Jag fick inga större anmärkningar vid åkergranskningen – lite onödigt mycket ogräs i trädorna nämndes det om och det är jag nog medveten om själv. Jag hade för mig att man inte får slå landskapsträdorna men det får man tydligen om man har problemogräs där. Det har jag.

I övrigt var granskningen mycket saklig och det som skulle granskas granskades nog vederbörligen. Skyddsremsorna var viktiga och behörighetspapprena också. Skyddsremsorna har jag väl tilltagna och pappren var i skick, så det gick nog bra. Nu återstår sen granskningen av skiftesvisa bokföringen senare i vinter, men den oroar mig inte speciellt mycket – till den delen har jag nog ”heimane i skick”

En liten kuriositet är att jag sådde en blandning av timotej och klöver i våras i tron att jag sådde en vall, men på något sätt har jag fumlat i stödansökan och anmält den som grönträda. Fast det går ju bra det också – skillnaden är ju nästan bara byråkratisk.

Märkbart är ändå att man börjar se effekterna av jordbrukets stödpolitik och dåliga lönsamhet när man kör omkring på bygden. Väldigt många grönträdor / vallar och osedvanligt mycket ogräs i spannmålsåkrarna , men det skall man inte klandra någon för, så vill våra överhuvuden ha det och så ser det ut hos mig också. I slutändan styr plånboken det mesta av våra val – även om man skulle önska något annat.

Fortsatt dålig efterfrågan.

Jag skrev ett inlägg om marknadsproblemen för ett par veckor sen och närde då lite förhoppning om att situationen reder upp sig till skolstarten. Så har nu inte skett utan problemen sprider sig till ytterligare produkter och situation är ytterst prekär. Övriga media har nu också noterat saken som till och med nått förstasidesstatus i Vasabladet.

Bland annat på Facebook har folk engagerat sig i saken och jag har fått en hel del samtal från folk som värnar om den inhemska produktionen. Folk har bland annat varit förbannade över att storkök och förädlingsindustri använder sig av utländska varor så att bönderna här hemma får plöja in sina grödor. Det har också kommit förslag om ordnande av självplock, marknadsförsäljning, REKO-kampanjer, donationer till mathjälpen m.m. Även här på bondbloggen kom det några förslag som kommentar till mitt förra inlägg.

Vad gäller självplock så har man jämfört med jordgubbsodlarnas självplock och förundrat sig över att grönsaksodlarna inte använder sig av samma system vid marknadsföringsstörningar. Och visst allt är möjligt men jämförelsen haltar ändå lite. De jordgubbsodlare som säljer via självplock har satt det i system redan när dom planerat odlingen, allt från marknadsföring till parkeringsutrymmen ja till och med barnskötsel har planerats i god tid. Att på en några dagars varsel åstadkomma detsamma i en grönsaksodling för att ta hand om en omgång grönsaker som har ett par tre dagars skördeintervall är inte lätt. Dessutom är inte planteringen planerad för skörd av folk som inte har vana att röra sig i och skörda i fältmässiga odlingar. Produktmängderna är heller inte små, en hektar blomkål kan förväntas ge mellan 10 och 30 ton skörd så ett visst antal kunder fodras det nog. Medel-Meikäläinen äter inte många kg blomkål i året.

Det är ändå roligt när folk engagerar sig, här i Vasa har till och med REKO-admin startat försäljning av vissa odlares överskott. Och visst kan uppmärksamheten resultera i att några odlare blir av med en del av sina överskottslager men någon långsiktig lösning tror jag inte att det är.

Vill man delta i kampanjen att rädda den inhemska grönsaksproduktionen så är nog det bästa att man noga kontrollerar ursprung, skippar halvfabrikaten som ofta innehåller utländska produkter samt ber den lokala handlaren ta hem lokalproducerade grönsaker till försäljning. Har man möjlighet till att handla i den lokala gårdsbutiken eller REKO-försäljningen så går också större del av inköpen direkt till producenten.

Det här är något vi kan ta oss ur genom att konsumera rätt!

Också broccolin som är så hälsosam har dålig åtgång.

Sorten har betydelse

Gick en runda genom rågåkern i kväll och nu syntes det bra hur mjöldrygaangreppen blir denna säsong. En utdragen blomning lär ju vara stor orsak till svåra angrepp av mjöldryga och i år var blomningen utdragen på grund av svår vinter och kall sommar.

En sak som också ser ut att hålla sträck är att de nya pollenplussorterna verkar klara angreppen bättre då jag inte hittade just några angrepp i Magnifico medan Allawi var svårt angripen. Tänkte inte så desto mera råg i år men har lite överbliven Allawi från ifjol som jag tänkte så upp så det var ju synd att angreppen verkar svåra för just den sorten. Man vet ändå inte hur nästa säsong utfaller det kan ju gå vägen ändå.

I övrigt så har nog rågen tagit sig bra, den står fortfarande och nu hade tyngden i axen som matats böjt strået så att jag ser över växten igen. Det som såg så bedrövligt ut i våras kommer nog att ge lite skörd i alla fall 🙂

Magnifico det ljusare till höger medan Allawi till vänster ser lite mörkare ut i färgen.

En helt vanlig dag?

Ibland när jag haft studiebesök från till exempel någon skola eller träffat någon som intresserar sig för det vi bönder gör så har jag ombetts beskriva en vanlig dag. Mitt svar brukar vara att den för det mesta börjar när solen går upp och slutar när solen går ner.

För faktum är att vanliga dagar existerar inte i mitt liv, dom är alla olika på något sätt. Och det är kanske det som gör det så intressant att jobba med det här odlandet.

Som sagt jag har fått frågan, men det som fick mig att fundera över arbetsdagen var ett radioinslag jag hörde under veckoslutet där någon facklig representant menade att undersökningar visat att människan mår bäst med högst 8 timmars dagar 5 dagar i veckan och att längre arbetsdagar under längre tid leder till sjukdom och olycksfall. Just så tänkte jag som varit sjukskriven blott några dagar sen jag började som egen företagare. Och joo jag var visst och skar mig lite grann i fingret häromdagen kunde det bero på att dagarna blivit för långa? Nää att jag skar mig berodde nog på att jag fick ett onödigt telefonsamtal just som jag skördade broccoli och jag fick lite brått att stoppa undan telefon för att skära loss en broccoli som jag höll på att missa.

Borde väl lyssna på programmet i repris för att desto mera kommentera diskussionen så jag lämnar det därhen.

En typisk dag.

Men för att återgå till frågan i inledningen så tänkte jag att jag kan ju försöka återkalla dagen som gått och försöka beskriva vad som skett för att på så vis ge en bild av hur en dag i mitt liv kan se ut.

Dagen började med att jag försov mig, vilket inte heller är typiskt då det skett endast ett par tre gånger i år. Jag hade helt enkelt glömt att ställa väckningen en timme tidigare då jag meddelat arbetarna att vi börjar 6 i stället för klockan 7 som är det normala. Jag vaknade därför klockan 6:20 och fick lite bråttom ut för att berätta vad som skall göras. Konstaterade dock att arbetet var igång då frugan och våra anställda tagit itu med att samla ihop varor till beställningar för leverans under förmiddagen. Jag tänkte att det är lika bra att dom fortsätter med det dom åtagit sig så jag tog itu med lite skrivbordsarbete under tiden. Sen när dom började bli klara lastade vi skördevagnen för att bege oss till åkern. Klockan började närma sig 9 så vi tog kaffepaus innan avfärd.

Vi inledde skördandet med blomkål….

7.8.2017 Skörd av vit och lilafärgad blomkål.

……och när den var genomgången fortsatte vi med broccolin.

Det tog oss lite längre än beräknat men vi hade ett trettiotal papplådor kvar så vi fyllde dem med isbergssallat samt skördade några lådor specialsallat innan vi gav oss tid att åka hemåt för lunch som idag blev senare än normalt eller först mot tvåtiden.

Innan lunchen lossade vi vagnen och jag satte in broccolin och sallaten i vacuumkylen för snabbkylning. Under tiden kylen arbetade hann jag ta en diskussion med barnbarnet om ditt och datt män emellan.

Efter lunchen plockade jobbarna åter ihop lite beställningar innan det blev dags för kaffe och för dem att avsluta dagen. Under tiden gick jag igenom lite post och svarade på några e-postmeddelanden och jag tror att jag nickade till lite också innan kaffet 🙂

Efter kaffet betjänade jag min kusin och hennes dotter som ville passa på att ladda frysboxen med lite gott till vintern. Det är ett tag sen vi senast sågs så det blev att prata bort en stund. 🙂

Sen efter att ha kollat väderprognosen tog jag itu med kvällskiftet . Det utlovades lite regn till i morgon och det hade torkat upp lagom efter veckoslutets regn för att köra igenom lite grönsaker med tilläggsgödsling och radhackning. Så efter att ha kopplat ur skördevagnen och kopplat till radhackan bar det iväg till Pane för att inleda med morötterna…..

7.8.2017. En sista radhackning innan raderna sluter sig.

……därefter förflyttade jag mig till kyrkbyn för att köra igenom palsternackorna, rotpersiljan och purjolöken.

7.8.2017. Radhackning, tilläggsgödsling och kupning av purjolök.

När det var klart plockade jag ihop lite svartkål och knipplök som fattades till morgondagens leveranser och begav mig hemåt.

Kvällsdimman och skymningen började lägga sig och fullmånen var på väg upp när jag närmade mig hemmet. Kopplade ur hackan, körde in traktorn och fick mig serverad lite varm choklad och semlor av frugan.

Dimman lägger sig och månen reser sig under hemfärden.

Dagen kunde ha avslutats här men jag kom på att jag igår glömt betala lön åt arbetarna, jag brukar betala lön den femte i månaden men då det var på lördag så hade jag tänkt göra det på söndag kväll eftersom det är onödigt att pengarna ligger var dom nu ligger under veckosluten. Jag har nämligen konstaterat att en betalning gjord fredag kväll eller under veckoslutet nog debiteras mitt konto men når inte mottagaren förrän på måndag så för att förhindra någon att runna med slantarna under veckoslutet så sätter jag numera måndag som förfallodag.

Palkkaprogrammet fungerade bra

Palkka.fi för redovisning av löner och andra arbetsgivarskyldigheter.

men när jag skulle betala lönerna från nätbanken blev det stopp så löntagarna får nog vänta till imorgon med betalningen.

Händer nu som då att jag får följande meddelande…… man ska ha tålamod…. suck.

I och med att jag förberett mig för lite tangetbordsarbete så fick det bli detta inlägg i stället för inmatning av transaktioner så hit till bloggen for min sista timme för dagen. Sammanfattningsvis en bra dag som inte förde med sig desto större överaskingar.

Nu loggar jag ut för att samla krafter för en ny dag, få se vad den för med sig.

Go Natt!

Tjärbränning

Sommarens höjdpunkt i mina trakter brukar för de flesta vara Tomatkarnevalen. För mig som inte är något socialt underverk brukar jag väl nöja mig med att axgången är sommarens höjdpunkt, men i år var det annorlunda. Rejält.

Redan för ett antal år sedan, tror det var mars 2013 började eldsjälar (!) i Övermark-Yttermark Lions Club drömma om att anordna ett gammaldags tjärbrännarjippo vid Högåsens sportstugeområde i Övermark. Modell togs från ett antal tjärdalar som eldats i Purmo, med tror jag tio års mellanrum. Att projektet var stort anade man väl första gången man läste om det i tidningarna, men som alltid, en elefant är liten på avstånd så för egen del förbigicks det nog i början med en lätt gäspning och ett närmast totalt icke existerande intresse.

Som tur var gällde detta inte dragarna och alla andra inblandade parter som oförtrutet jobbat på med barkning och utkörning och klyvning och alla möjliga processer som hör gammaldags tjärbränning till. Visst användes moderna maskiner till en del, men mycket av arbetet har gjorts med gamla metoder för att komma sanningen närmast, så att säga.

Varför det brändes tjära förr i världen och hur processen går till får Ni försöka Googla Er fram till, för på det området är jag inte det minsta expert, innan detta projekt visste jag väl att en tjärdal brann och att tjäran var svart men det var nu ungefär det då. Nu vet jag nog mycket mera efter att ha följt tjärdalsveckan på nära håll, men inte tillräckligt för att berätta om det i detalj.

Själv var jag inte på något sätt involverad i projektet heller från början och hade väl egentligen inga planer på att bli det heller. Någon gång på vårvintern ändrades dock dessa planer när det visade sig att Yttermark ÖSP avdelning skulle bidra med ett antal funktionärer till jippot. I och med detta fick man börja fundera i lite mera handgripliga banor gällande sommarveckan. Detta gjorde också att projektet kom mentalt närmare och det blev att börja sätta sig in i hur det var tänkt, och i och med detta gick det också upp hur fruktansvärt stort arrangemang det handlade om.

Arbetsfördelningen blev sådan att Övermark Brandklubb bistådda av Övermark och Yttermark ÖSP skulle stå för parkeringsarrangemangen och redan där satt man ju fast från två håll. Eller tre egentligen för via min yrkesroll så skulle jag ju även godkänna säkerhetsarrangemangen i själva tjärdalen, något som inte beredde den minsta svårighet för arrangörerna hade helt klart gjort ett toppenjobb både med själva dalen och alla kringarrangemang.

En vacker onsdagskväll tändes dalen. För en yrkesskadad brandman som hela sitt liv sett eld löpa amok var det mycket fascinerande att se hur kontrollerat dalen tändes och hur snabbt elden spred sig precis som den skulle. Det var förstås ingen tillfällighet utan bara resultat av mycket jobb och bra jobb.

Funktionärerna bar så långt det var möjligt tidstypiska kläder från epoken då tjärdalarna brann lite varstans i Finland. Dvs från nån gång på 1700-talet till cirka 1940 då den sista kommersiella tjärdalen brann i Övermark. Som en liten onödig parentes kan också berättas att jag har synliga rester av en tjärdal också på egen mark inte så långt från gården. När den eldats vet jag inte, men spåren i skogen syns mycket tydligt än i dag.

Min egen uppgift under veckan blev parkeringsväkteri och sen gjorde jag ett återfall till mitt gamla jag och hoppade in bakom bussratten. Det fanns ju inga möjligheter att ta upp personbilar till dalen i skogen så det ordnades skytteltrafik med bussar från parkeringen nere vid riksåttan upp till stugan vid dalen.

Här blev det lite kulturkrock, visst hade det varit roligt med gamla bussar också men sådana fanns inte att uppringa sådär bara.

Början på veckan var väl ingen riktig succé, kanske 300 personer såg dalen tändas och ännu torsdag och fredag var lite lama. På lördagen tappades första tjäran och lördagskvällen skulle jag vara parkeringsvakt. Fredagen hade jag kört skyttelbuss till 03 på morgonen och trodde nog att jag såg i sömnen när jag kom till parkeringen. Det var ett bilhav helt enkelt. Nu hade folket hittat till Tjärdalen.

Resten av veckan var det massor med folk och både själva tjärdalen med dess tappningar och all kringunderhållning uppskattades stort i det fina sommarvädret. Man kunde både känna historiens vingslag samt nya tidens talkoanda i en riktigt spännande härlig blandning.

Att få vara med som ett litet litet kugghjul denna vecka och samtidigt få se och beundra arrangörernas storslagna jobb skapade ett minne för livet. Vädret var på ”vår” sida och att dessutom få göra ett litet återfall till bussjobbet gjorde att hela tjärbrännarveckan blev ett oförglömligt minne för mig, och förhoppningsvis för alla andra besökare och funktionärer.

Den andra kvällen som jag körde var det så fantastiskt mycket folk att vi fick sätta in fyra bussar istället för de två som var planerade. Jag körde hela kvällen med fullpackad buss och njöt nått så obeskrivligt av allt. Vädret, omständigheterna, folket och stämningen.

Det viktigaste måste väl ändå vara att tillställningen var en kulturhistorisk händelse av omätlig betydelse. Man behöver bara se till mig själv, inte visste jag det var så mycket jobb med att få fram några liter tjära, men inte visste jag heller vilken känsla som kom med dom första dropparna när allt gått i mål.

Alla dom 7500 personerna som besökte dalen fick en fantastisk upplevelse, det vittnade pratet i bussen ner från dalen om. Det var inte bara en och två som var lyrisk – det var nästan alla.

Det visade också att det inte behöver vara sprakande färgrann och storslagen underhållning med allt från karuseller till lakritsremmar, det lågmälda arvet från vår historia intresserar också. Det var tjärdalsveckan i Övermark 2017 ett synligt exempel på.