Vår förstfödda – lilla Mimsan-Pimsan – disputerar i morgon vid Tekniska högskolan och då sitter vi där och försöker se ut som om vi fattar nånting av ämnet: ”Avbildning av språkliga funktioner i hjärnan med MEG och fMRI”. Mest handlar det om att sätta folk in i en jättestor magnet och mäta hjärnströmmarna då de tänker på nånting speciellt. Det är ganska långt ifrån bondelivet men troligen närmare det än mina kategoriteoretiska modeller av parallella och distribuerade system (datanät alltså).
Lilla Mia (som numera heter Liljeström) växte upp och gick i skola här i Hindersby och senare i Lovisa. Men i slutet på 70-talet så bodde vi ännu i södra Helsingfors även om vi alla veckoslut och hela sommaren var hemma i Hindersby. Hon bor nu i vår tvåa på Skepparegatan med sin familj. Det jag mest minns från den tiden var släpandet av alla kassar till bilen på fredagskvällen. Antagligen fick jag tio centimeter längre armar av det. Och så packade lilla Mimsan många många kassar med leksaker som absolut måste med … Det var en stor lättnad då hon började skolan och vi flyttade för gott tillbaka till Hindersby och släpandet tog slut.
Barnen fick vara med i arbetet från riktigt små fast mest var det enklare jobb som att plocka stenar och flyghavre. Jag vill minnas att de fick en penni per sten men upp till fem penni om den var stor. Senare blev det att hjälpa pappa i verkstaden och fröken fick göra rent Zetorns centrifugaloljefilter som hade den svartaste svarta beläggning runt kåpan. Inte så roligt alltid. Och ibland var hela familjen i kallufttorken och skyfflade vete då det blev för tjocka lager och säden måste vändas.
Som tonåring blev det traktorarbete och hon var fenomenal på att gräva med lastaren. Mycket lugnare och grundligare än pappa. En bom gick av men det var en verkligt besvärlig tallstubbe som nog var för stor för den lilla lastaren.
Som student blev det ännu skogsarbete och fästmannen jagades också ut i skogen för att se om han dög till måg – och det har han diplom på. Riktigt imponerad blev jag då ungdomarna rev bort allt utom tegelväggarna på Skepparegatan och byggde om hela lägenheten riktigt snyggt alldeles själva.
Doktorstiteln bryr jag mej inte så mycket om. Vem som helst kan bli doktor om man sitter och nöter stolen tillräckligt länge – det har jag bevisat. Ett papper ger ännu ingen verklig kompetens – det har man tyvärr sett många gånger också. Men det visar att man orkar få ett stort arbete till slut och har en viss uthållighet. För nog är det jobbigt. Speciellt med två små pojkar.
I alla fall måste man som fader få vara litet fånigt stolt över sin dotter i morgon – mest för att hon blev en snäll och duktig flicka.
