Kategori: Ytterholm

För varje dag som går, så tilltar lervällingen utanför trappan. Vi är nu inne i den absolut dystraste tiden på året enligt mej. Det regnar. Det blåser. Det är exakt en månad till jul. Snön som kom for och allt blev mörkt och dystert… Om det inte vore för julen så skulle man kunna göra som mumintrollen och krypa i ide. Inte hela vintern, men någon månad iallafall… Som tur är finns det jobb i det oändliga. Allt man släpade ut kringom backorna hela våren och sommaren och hösten ska in under tak igen. Vattenslangar. Grillen. Utemöbler. Eltrådar och stolpar. Vattenbaljor. Osv… Tur i och för sej att snön smälte igen så man hittar allt. Båtar ska upp på land och så ska de plöjas nån liten hektar i år igen…

Inte blev de snyggt, men de blev svart.

Men när det är såhär dystert ute, så gäller det att fokusera på det roliga. Julen. Jag var in till Åbo för någon dag sedan och skenade runt och sökte julklappar. Det var lagom rörigt inne i stan och massor av fina julbelysningar och tomtar överallt. För en som är “utsatt” för julhysterin alla dagar kanske det börjar smaka trä när det sen äntligen blir jul, men jag som inte ser allt alla dagar, tycker jag själv får en ganska bra balans på det hela och njuter till 100% när det spelas julsånger i butikerna istället för det vanliga dunkaskumparunt-joxet som normalt öses ur högtalarna. Dock hade inte jusångerna dragit igång inne i butikerna ännu, så nog måste jag fara in till stan en gång ännu innan jul och njuta av hela härligheten 🙂

När jag var där och handlade och vandlade sökte jag lite efter en vinterjacka att ha till lite finare. Att hitta den idealiska jackan är inte lätt, för jag har lite krav på mina jackor och oftast hittar jag inte en jacka som har allt. Lagom varm, lagom lång över baken, snygg får den också gärna vara, fickor med dragked, mjuk och smidig, lätt, såntdär skydd över dragkeden så det inte drar, hög krage och skaplig huva osv osv i det oändliga. Jag hittade en ganska förmånlig jacka, som var lätt, och hade dragked i fickorna och hög krage… När jag kom hem och drog den på mej igen en gång innan jag skulle byka den drog jag upp dragkeden till max och drog huvan över mej, så konstaterade jag att, nog jösses hade den skaplig huva alltid! Det var som att få en stor mjuk hundtratt över huvudet. Nog kommer jag att kunna hålla öronen varma, men se åt sidorna kommer att bli svårare med huva på… Så hälsar jag inte, så har det sin förklaring… och känner ingen igen mej, så undrar jag inte på de alls, konstaterade att man ser mer ut som en vilsen eskimå än en Nagubo med den tratthuvan över huvudet 🙂

Där kom den! Årets första snö 🙂

Ett litet tunt lager snö har vi på marken idag morgon, och det blåser en kall vind som går genom märg och ben. Men det är väl så det kan, ska och brukar vara i när det är november. Vintern kommer och jag är av den åsikten, att hellre lite snö på marken än det där klottiga, tradiga, eviga regnandet. Nå, man ska ju inte ropa hurra för 3mm snö, för den far väl lika snabbt som den kom, men för stunden känns det riktigt bra med lite vitt på marken. Det lyser upp lite och påminner om att vintern kommer…

Vintern… Ggggrrraaaassshhhh!!!! Och jag som inte har frostvakten i potatiskällaren på ordning, inte ha klippt alla fåren, inte ha tömt kaninburen, inte har alla bollar hemma, inte har varken det ena eller det andra… Men, jag bytte till vinterdäck i måndags, och resten lär jag väl hinna med… Och hinner jag inte så lär det väl bli ogjort då. Det är bara att prioritera och få undan det viktigaste och se vad man hinner med.

 

Ett sakta klonkklonkklonk hördes det. Ibland. Körde sakta framåt, hörde ingenting. Men så mitt i allt, när jag körde saktare och de gällde kanske på lite mer, så hördes det, klonkklonkklonk… Jag lokaliserade ljudet bakifrån. Från vänster. Men va va det som klonka? Svårt att se när man till lika ska köra. Och bara ibland, ett sakta, klonkklonkklonk.

Gick bakom mönkkisen och kikade, såg inget udda. Körde sakta framåt, och inte ett klonk-ljud. Körde på som vanligt någon dag, och klonkljudet kunde mitt i allt höras. Men jag hann inte riktigt börja söka mera varifrån ljudet kom just då. Men, nu! Nu har jag hittat det, kanske. Den där gummitrissåmyssån som sitter vid drivaxeln är kaputt!

Skulle det kunna vara orsaken till klonkeriet?

Ingen aning, men varför inte? Bort med hjulet, skruva löst diverse grejjer, men sen sa det stop för mej. Tusan, där hade jag “själva själven”, som gick att vrida och vända på lite som ett ben man styckar löst från en hjort. Sku det ha varit en hjort vet jag ju nog exakt hur jag sku burit mej åt för att få löst den, men, nu va det metall och diverse låsringar och kråkel som sku löst innan man fick ut själva själven, och fick sett om det var nåt som var skadat. Pappa kom till undsättning och kunde på fem minuter peta löst grunkan, och konstatera att jag antagligen kanske skulle komma undan med ett nytt såntdär skyddsgummi för 80e. Dyrt kilopris på det, men utan blir det inge vidare. Är glad att jag kanske inte behöver mer grejjer och delar. Kanske. Inte är det ju någonting som är säkert? Kan de verkligen ha börjat klonka sådär bara för att det där skyddsgummit brakat och de blivit dåligt av smörja? Eller finns det någonting annat som är slut? Inte har varken jag eller pappa hittat något annat fel, så det blir att reparera det fel som hittats och se om det hjälper.

Skruva är inte min grej, men påta lite kan man ju alltid göra… I synnerhet som man vet att det finns hjälp att få ifall man “kör fast”. Att ha mönkkisen ur bruk är ju ingen katastrof. Men, nog saknar jag den ganska mycket varje dag, främst på morgonen när Mathias ska till skolan.

Varje morgon klockan 07.15 brukar vi starta från köksbordet. Klär på oss, går ut, upp på mönkkisen och kör med den till bron. Utan mönkkis blir starten tidigarelagd med ca 10 minuter. 07.05. Senast. Till bron är det ca 1/2 kilometer. Första morgonen utan mönkkis hade jag bara en liten skruttig ficklampa. Det var lite äventyrligt att försöka lysa åt både mej och Mathias, genom grinden och förbi alla stenar där man inte kan cykla bredvid varandra, utan måste cykla före och efter varandra. Men bra gick det, och fram kom vi i tid. Vi lämnar cyklarna vid bron, och går sedan den andra halva kilometern dit som taxin hämtar Mathias. Det går bra att ta cyklar över bron, men då måste man släpa dem uppför den branta backen och det brukar få vara jag som ska släpa två cyklar eftersom Mathias inte är så pigg på morgonen, utan mer trött och smågrinig. Det bara gör jag inte. Så därför cyklar vi till bron, och sen promenerar. I tid kom vi. Taxin kommer 07.35. Skolan börjar 08.35. Nu har jag utrustat Mathias med en pannlampa, och sku jag bara få mina cykelhjul pumpade till så sku det nästan börja gå bra. Men, den dagen som mönkkisen springer igen, så tänker jag nog inte cykla i mörkret klockan 7 på morgonen, sådär bara för att det är roligt, utan då är det nog mönkkisen som gäller igen.

Man ska använda det man har, men man kan ju inte bli handfallen ifall det går sönder heller 🙂

Mitt i mörka skogen, står ett litet hus med en lykta, med ljus i. Där står vi några minuter varje skolmorgon och väntar på Taxi-Kalle som kör Mathias till skolan.

Jag styrde Hondan mot österbotten. Platthetens och växthusens och pälsfarmernas land. Och säkert mycket annat också 🙂

Medan Mathias var på höstlov var jag upp en sväng och kikade på österbotten. Ni vet hur det är, när man träffar någon man känner, men ändå inte ser så ofta. Diskussionen är med en gång i full gång som om man träffades igår! Det finns några i min bekantskapskrets som det fungerar så med. Det är några vänner, mina kusiner och så vi bondbloggare. Det var samma när vi var och hälsade på hos Nisse. När man stiger ur bilen så känner man lite igen sej, men till lika så slår det en att, aiijja, de är sådär de hänger ihop… Men diskussionerna är i full gång. Vilket de också var nu då jag besökte Christer och Kalle.

På fredagen fick jag mej en närmare titt på Christers morotsupptagare. Jag som ju i alla tider med grep kämpat för att ta upp morötter blev ordentligt imponerad. Hemma har man ju otaliga gånger stått och försiktigt försiktigt dragit lite i blasten på en morot, konstaterat att nix, den sitter nog för hårt fast, och poks, där brast blasten… måste gräva bort lite jord… eller närmare sagt lera, bort från själva roten och dra i den, försiktigt försiktigt och så poks, brister den och halva blir kvar där nere i avgrunden någonstans… Men här kom ju morötterna upp utav bara farten ur den fina jorden. MED MASKIN dessutom! Värsta science fiction jämfört med grepen…

Men det är klart, någon upptagar grunka vet man ju att det måste till för att få upp mängder med morötter. Men, nog var det ju intressant att på nära håll få titta på underverket, även om Christer inte hade så många lovord till övers för den eftersom det lite villa krångla och lämna efter sej morötter. Morötter som jag fick vara med och plocka upp 🙂

Där kom dom, och några blev kvar…

Och roligt var det. Eivor tittade lite snett på mej när jag sa att jo-o, visst är det ju roligt! Ombyte förnöjer och det var riktigt roligt att se de fina morötterna, de duktiga jobbarena, den fina jorden och ja… allt.

När man kommer bort en bit hemifrån och får se och uppleva någonting som inte är det man har hemma, så kan det mest tradiga vara intressant för någon annan.

Jag tycker inte fårklippning är särdeles jättetjohejsan, men den som kanske aldrig sett fårklippning kan tycka det är wow!

Egentligen så blir det lite felvridning där också… Jag kan ju också tycka fårklippning är intressant på andra ställen. Det är det där med, hur gör dom? Ajjahaa, dom gör si och så… hmm.. Det är som att vara ute och åka bil och se en flock med får, då kan man utbrista – KOLLA! FÅR! … Liksom som om man aldrig sett sådana förut… När jag var till Kolmårdens djurpark tror jag jag tillbringade mest tid hos fåren… och dvärggetterna… Det var farligt nära att jag skulle ha kidnappat två dvärggetskillingar med mej hem i ryggsäcken och bagageluckan… 😉

Efter morotsplockningen for vi så till Kalle, och inte en endaste bild fick jag av det världsförbättrande mötet. Lite funderingar hit, och lite funderingar dit. Att summera ihop 6 timmars diskussion blir ju inte till någonting har jag konstaterat efter några dagars funderande och smältande av allt, men, vi kom väl fram till att vi väl skriver på! Ibland har man texten och ämnet färdigt, och det bara rasslar till bland tangenterna och så blir det bra. Ibland har man så mycket man skulle vilja skriva om på en gång, och ibland står det stilla fast man inte lider brist på ideer.

En sak vi dock kunde konstatera alla, var ju att ingen av oss riktigt trodde, när vi började blogga, att vi skulle blogga såhär länge. Ibland faller det ur, ibland behöver man en paus. Men, så är det väl, ibland går det upp, ibland ner, men vad gör det, Nisse har alltid någonting lite extra på gångs och håller ställningarna 🙂