Sida 105 – Bondbloggen

Vår i luften.

En dag som denna känns det inte rätt att skriva om skidåkning så jag lägger följetongen på hyllan.

För nu är det vår i luften!

Tofsvipan kom flygande på sitt kännspakt vingliga sätt och solen sken samt gav oss flertalet plusgrader. Jag satte sista handen vid anskaffande av grönsaksfrön under större delen av dagen men när det var klart måste jag bara ut för att kolla läget i jord och skog.

Här utanför gården har isen legat tjock på åkern så första kollen gick till rågåkern för att se om läget var lika kritiskt där, det är ju inget vidare om is och vatten ligger på åkern och kväver de till våren vaknande rågskotten. Så riktigt farligt såg det ändå inte ut då det inte behövs mycket värme till innan rågåkern befrias från istäcket men ännu kan ju mycket hända. Att rågbrodden blev gles i höstas då det var så torrt att sådden grodde ojämnt gör ju inte saken bättre……. men vi får se framåt maj hur det går.

Det som jag reagerade över vid tjäl- och snömätningsrundan i onsdags var att det i år fanns is överallt, också där marken lutar vilket kanske beror på att regn och smältande snö frusit fast på den kalla marken utan att rinna bort. Det finns nämligen en hel del tjäle speciellt på åkrarna den milda vintern till trots men så har det förstås varit väldigt sparsamt med isolerande snö. Och köldknäppen i början av november for säkert iväg med det mesta av den i jorden lagrade sommarvärmen. För den intresserade kan jag meddela att på plöjd åker låg tjälen 56 cm djupt och på stubbåkern 42 medan det i skogen varierade från 4 till 22 cm. Rikligt med is fanns det också i skogsdikena och många trummor var igenfrusna så smältvattnet sökte sig alternativa rutter ner mot vattendragen.

Frånvaron av ordentlig tjäle i skogen oroar mig lite för jag har en del virke liggandes som jag inte hann få ut innan resan till andra sidan Atlanten. De senaste dagarna har jag inte heller hunnit dit då det varit fullt upp med vårbestyren inför odlingssäsongen. Dessutom har jag besvärats av nån slags inflammation i axeln som gör vänstra armen orkeslös och då är man ganska hjälplös i skogen. Den håller som tur är på att bli bättre så jag tror jag försöker mig på lite skogsarbete nu i helgen då det i början av nästa vecka står en del möten antecknade i almanackan.

Om man nu kommer sig till skogen för byvägen är blöt och gropig och skogsvägen var rena isbanan idag, det var just och just att man tog sig fram med paketbilen. Ska man köra virkeslass borde man nog sätta på iskedjorna och det har varit ett stort problem under hela vintern för jag kan inte för böveln komma ihåg vart jag lade dem i våras när jag tog av dem. Jag har letat överallt men neäe dom finns inte att hittas på nåt av de ställen jag brukar sätta dem. Antagligen har jag satt dom på nåt ställe där jag säkert skulle hitta dem? :/

Långmossvägen (bygdeväg 17619) 17.3.2017. Vårvädret går hårt åt vår livsnerv…….

….. medan klingisen ligger tjock på skogsvägen.

Bilden ovan om någon illustrerar i alla fall att vi går mot ljusare tider 🙂

Tallarna utkörda

Nu finns det snart hopp om att jag börjar skriva om annat än skogsarbete. I går körde jag ut de sista tallstockarna. Det finns ännu kvar massaved av tall, asp och björk men det kommer så småningom beroende på vädret. Och så skall vi inte glömma flisveden …

Stockarna ser inte så stora ut på bilden men det var riktigt problem att lyfta den största stocken som var 80 cm i roten och litet under 50 i toppen. Lilla Farma var egentligen för svag för dessa bålastockar. I dag räknade jag stockarna och det är omkring 365 +-40 för jag räknade bara slarvigt. De största stockarna var 1,5 kubikmeter och de minsta bara 0,15. Jag vågar inte tippa vad medeltalet är.

Det var ena kvistiga rackare och det värsta var att de hade tjocka torra kvistar och då godkänns de inte som stock. Så det blev en hel del massaved.

Det blev ju gallrat med detsamma även om det inte blev så stora luckor. Körvägar blev det i alla fall där man fällde en av dessa tallar. Det värsta var en stor tall uppe på en stenbacke. Det var omöjligt att komma nära med traktorn så jag måste dra ut nästan hela trädet. Vinschen orkar inte alls med så stora stockar som dessutom lätt fastnar bakom en sten.

I dag var det uselt väder – det regnade i natt – så jag hade en mellandag och pysslade med allt möjligt som blivit ogjort under det fina skogsvädret. Och man måste erkänna att det varit prima skogsväder i år trots ett par varmare dagar. Ingen snö att tala om och vägarna har hållit bra. Jag tror jag aldrig sågat så korta stubbar som i år. Även om det står vatten på åkern i dag så talar tiodygnsprognosen om kalla nätter nästa vecka. Då skall jag köra utt massaved och flisved.

Det märks kanske inte att vi huggit utom i vänstra kanten där skogen är litet glesare. Där tog vi bort stora granar för ett antal år sedan och nu de kvarvarande tallarna. Det fanns absolut ingen ungskog under de stora granarna men nu kommer det fin återväxt. En del toppskott är omkring 70 cm långa.

Björkarna skall nu bort härifrån och vi hugger asp och björk restan av den här vintern så länge föret håller.

Att våren kommer ser man på vårt svanpar som håller till på åkern jag kör över till hygget.

Gatineauloppen.

Rubriken i pluralis eftersom jag de facto deltog i 2 lopp under veckoslutet i Canada. Kanske lite dumdristigt att anmäla sig till två långlopp två dagar i följd men det råkade vara 20% rabatt på det andra loppet om man skidade båda och då jag nu ändå var där så……. och så råkade jag anmäla mig innan jag hade fått se banprofilen :/ Banorna i Gatineau råkade vara lite backigare än vad jag är van vid med en totalklättring närapå den i norska Birkebeinerennet. Här på plattlandet finns det liksom just inga möjligheter till att träna i så långa och branta uppförsbackar som dessa.

Jag låter en videolänk till Gatineuloppet beskriva loppen i övrigt och den som orkar se hela videon kanske förstår hur österbottningen kände sig i ”Penguin hill” efter knappa 20 km åkning i fristilsloppet på söndagen den 19 februari (~5:40 i videon). En av deltagarna i vår grupp härifrån syns parstakandes i slow motion under några sekunder vid ~9:30.

Det var förresten nära att vi missat hela skidäventyret för när vi skulle påbörja resan med flyg från Vasa till Stockholm så ställdes flyget in på grund av att planet vi skulle åka med hade fått tekniska bekymmer under en tidigare flygning och SAS hade inget ledigt plan att sätta in på rutten. Via alternativa arrangemang lyckades vi i alla fall med 15 minuters marginal ta oss till Arlanda och flyget till Chicago.

Väl framme i Gatineau som ligger i det fransktalande Quebec möttes vi som jag nämnde i mitt förra inlägg av snörik omgivning och soligt väder, och överaskande nog också av ett vänligt hjälpsamt folk. Det senare hade jag inte så stora förväntningar på då jag fått höra att man inte gillar engelsktalande personer men se där kom mina fördomar på skam. Vi råkade som exempel stiga av bussen en hållplats för tidigt på väg till hotellet men busschauffören kom efter oss på trottoaren och visade in oss i bussen igen för att ta oss ytterligare ett par hundra meter framåt. Också senare vid diskussioner med lokalbefolkningen blev vi vänligt bemötta och speciellt efter att dom fick höra att också vi som svenskatalande hörde till en språkminoritet i vårt hemland. Att vi finländare också gillar ishockey gjorde ju inte saken sämre heller. 🙂

Nåväl, ute i terrängen blev det inte så mycket prat då backarna kom emot så ersattes nog pratet av flåsandet men fina spår i en underbar terräng och ljusa förhållanden då solljuset gassade på i de nu lövfria lövskogarna.

En relativt pigg bondbloggare i mål efter 51 km klassisk skidåkning.

Efter det klassiska loppet på lördag kväll blev vi ”Worldloppet passport holders” inbjudna till bankett och jag hade bland annat nöjet att växla några ord med Pierre Harvey, pappa åt Alex som vann femmilen i Lahtis VM -fast det visste vi inte då- 🙂 En trevlig och ödmjuk man som faktiskt deltagit i både sommar- och vinter-OS eftersom han både cyklar och skidar. Ett annat trevligt återseende var att träffa Alain som skidade jämsides med mig uppför backarna i Österikiska Dolomitenlauf, året därpå hann han upp och kände igen mig i en backe halvvägs i Polska Bieg Piastov. I år mötte han upp när det återstod ett par kilometer av fristilsloppet för att heja på sin ”Finnish friend”. Så förutom trevlig samvaro med skidvännerna i gruppen så knyter man en och annan kontakt med likasinnade världen över. Det skadar nog inte med lite avbrott från det dagliga bondelivet emellanåt 🙂

Gatineauloppet överaskade positivt så jag hoppas att jag någon gång i framtiden har möjlighet att återuppleva trakten med lite mera backträning i bagaget.

NHL-ishockey.

Vi tog ut det maximala av vistelsen i Canada då vi förutom skidåkning och banketter också passade på att gå på ishockeymatch.

Snabbt insläpp trots stora köer till säkerhetskontrollen.

Ottawa Senators med svensken Erik Karlsson mötte Winnipeg Jets med årets ”Rookie” Patrik Laine och vi lyckades få tag på några biljetter till den så gott som slutsålda matchen. Hemmalaget förlorade med 2-3 men det kunde lika gärna ha gått till förlängning då pucken låg på mållinjen i motståndarbåset med en sekund kvar av matchen. Trots den jämna matchen där Laine valdes till ”kvällens lirare” tack vare 2 passningspoäng så förvånades jag något över att de lite på 19000 åskådarna höll sig så lugna, jag hade nog förväntat mig mera liv och rörelse på läktaren. Jag går sällan på hockey här hemma men det är nästan mera liv på en Sportismatch än vad det var här.

Vi satt som synes ganska högt uppe men platsen var inte alls dålig för det, man hade bra överblick över plan och pucken syntes bra trots avståndet.

Efter fyra dagar i Canada var det dags att ta sig vidare till nästa utmaning på vår resa………. fortsättning följer så ”stay tuned” 🙂

Bålatall år 2017

Idag fällde jag den här vinterns bålaträä (bamseträd) som ju är en tall. Diametern var ca. 80 cm men det blev en stock på 4,9 meter där toppdiametern var litet under 50 cm så den går att sälja. Max. toppdiameter är nämligen 50 cm.

Det nya svärdet på 15″ (38 cm) räckte egentligen inte till. I mitten finns nämligen en liten pigg kvar som inte blev avsågad (se bilden). Men blåsten tog omkull tallen i alla fall. Det är inte den enda stora tallen som jag fällt men de andra var ”bara” 70-75 cm. Tyvärr hade många av dem tjocka torra kvistar så de dög inte till stock annat än lommen (nedersta stocken). Det är verkligen harm och visar att man inte skall spara träden för länge. Till all tur hade bålatallen nästa inga torra kvistar alls så där blir det många kubikmeter stock.

Lite skräp och skrot

Häromdagen fick jag via en kanal höra följande omdöme om Bondbloggen: ”Det kunde vara lite mera varierande. Nu handlar det om en fiffig pensionär, en riktig bonde, en udda fåraherde och en löntagare”

Bästa replikör. Oavsett hur galet man kan tycka att detta är och att vi på något sätt skulle vara udda får i hagen så är det tyvärr precis just såhär verkligheten ser ut idag. Jag kunde vara den första att beklaga utvecklingen om någon frågar mig, så jag håller i princip med. Detta då inte specifikt gällande Bondbloggen, för jag tänker inte desto mera kommentera en verksamhet där jag själv är ett av hjulen, men verkligheten i det riktiga livet, det som pågår utanför våra dörrar varje dag.

Precis just såhär har det blivit. Jag läste så sent som idag i vår lokaltidning om när bönder för 25 år sedan tände vårdkasar för att visa sitt motstånd mot EU. Jag var själv en stark motståndare till EU då, och är det nog ännu idag också, även om jag nog mjuknat med åren. Idag inser jag väl att Finland svårligen kan stå utanför EU, men ändå tror jag världen skulle vara gladare utan dylika multikolosser.

Om det sen är EU eller Marknaden eller Sipilä eller Gud som styrt det finländska jordbruket dit där det är idag, det vet jag inte riktigt, men väldigt konstigt har det blivit. Precis just så konstigt som inledningen gör gällande. Draget ur ärmen och högst empiriskt skulle jag säga att det är just precis så, en del är fortfarande riktiga bönder – precis som Christer då -, förutsatt att man blir ”riktig” om man har en New Holland och odlar morötter, kanske det är så, inte vet jag. Däremot vet jag att många av mina kollegor på slätten sedan länge är det som kallas pensionärer – precis som Nisse då – men fortsätter med sitt värv därför att ingen direkt vill stiga till och ta över, av ekonomiska skäl förstås, och man har för starka band till sitt jordbruk för att släppa det till salu. Sen hur många ”udda fåraherdar” det finns har jag ingen koll på, men visst finns det idealister som kämpar på som när lössen simmar uppförsbacke i tjära, och som bara gett sig fanken på att det skall gå för att det måste, men gör det på bekostnad av Mercedesen, Thailandsresan och shoppingturerna på lördagarna som många andra unnar sig per rutin. Åtminstone jag kan låta mig imponeras av dessa inte alltför vanligt förekommande individerna, må dom sen vara udda fåraherdar, konstnärer, musiker eller bara annars idealister.

Till slut några ord om löntagaren. Av vår typ finns också många, precis av samma orsak som pensionärsgruppen. Själv ställde jag i tjugoårsåldern upp målet att vid 45 skall jag börja leva på jordbruket. Det tycker jag fortfarande, men det tycker inte marknaden, och nu har jag väl börjat inse att tåget har gått, det kommer aldrig att ske. I grund och botten tycker jag det är ett misslyckande, men ett misslyckande som jag varken är skyldig till eller på något sätt ensam om. Här kan jag inte låta bli att citera bonden som vann på Lotto och fick frågan vad han skulle göra med pengarna? Svaret blev: ”Jag fortsätter väl med jordbruket tills dom är slut”

Hur som helt – intet är som förr. För bara 40 år sedan var det ytterst få bönder i Yttermark som samtidigt var löntagare, nu är det precis tvärtom. Antalet svinfarmer är ensiffrigt, hönsfarmerna knappt ens det. Var detta skall sluta vete fåglarna, men någon lycklig utveckling är det absolut inte.

Så oavsett om man gillar det eller inte så är det nog en pensionär, en löntagare och en udda fåraherde tillsammans med en och annan riktig bonde som skall hålla landskapen öppna och naturens mångfald i skick i framtiden. Om det inte händer något riktigt oväntat och bra. Kanske att vi får tillbaks postbussarna! (Dom som känner mig vet vad jag menar)

Den estniska osten och jag

I en diskussion härom kvällen…

– Den smakar riktigt som finsk ost (ni vet… dendär runda vanliga)

– Men, VA!?!? Estnisk ost? Äter du estnisk ost!?

– Ja, den e ju billigare den…

– Ja… Men ESTNISK OST???

Det var lite som om jag ramlade av kärran… Hur i världens tider köper man estnisk ost? Till lika konstaterade jag ju att den estniske bonden ska väl leva han också. Och varför skulle den vara konstigare än den finska osten? … Men, ändå.. Estnisk ost. Svensk ost vet jag att många köper, så det hade jag inte reagerat någå desto vidare på, men denna estniska ost kom lite snettrakt från höger och slog tomt i planeten på mej. En sån liten sak som ost från grannlandet. Men, de går ju inte fram hos en sån som mej att ens komma på tanken att äta estnisk ost. Men där satt jag vid kvällsteet och åt estnisk ost, och sade: Så länge ingen i världen får reda på att jag sitter och äter estnisk ost, så går de bra….

Nå, nu har jag tutat ut det på bondbloggen. Varför? Jo, för att jag fick syn på SLC reklamen om inhemsk mat. 6 goda själ att äta inhemskt. Vidare har jag också sett uppmaningen till folk att fråga varifrån maten kommer när de går på restaurang. Det tycker jag man bra kan göra, för, varifrån kommer maten? Egentligen?

Och jag då? Kanske har jag stuvat i mej massor av estnisk ost förut? Utan att jag vetat om det? Och kanske har jag suttit och stuvat i mej köttbiffar som kommer från typ spanien, italien, ungern där man använder 4-5ggr mer antibiotika till djuren än vad man gör i Finland!? De är ju en sak vad dom gör där, och vad dom stoppar i sej…. men, de luddiga i storyn är ju att jag inte har brytt mej ett endaste ett litet skvatt om att fråga! VARIFRÅN KOMMER RÅVARAN?

Skämmas får man… Här sitter jag och har mej över den estniska osten, då jag inte själv har en aning om varifrån osten på pizzan jag åt för någon dag sedan kommit. Eller senast jag var på restaurang och åt gris… Varifrån kom den grisen… Dags att ta sej själv i kragen och börja fråga…

Våga fråga! Hur ska man annars få veta nåt…