Fy Fiat, fy !

Efter en lång kamp med fastrostade muttrar på helt omöjliga ställen lyckades jag äntligen få bort växellådan på Fiat Ducato. Och det var värre än jag kunnat tro … De ärans förbenade typerna som byggt bilen hade satt in ett lager av PLAST som trycklager !

Den svarta klimpen är plasten som smält ned till oigenkännelighet. Varför i all fridens namn de har satt in ett sådant skräplager där det är ett stort arbete att byta är helt obegripligt. Kanske någon ekonom hade fått billigt ett parti av skräpet eller nånting. Troligen hade säljaren svurit att det håller lika länge som ett riktigt lager men försäljarsnack är ju lika med förbannad lögn.

Jag har bytt trycklager på en mängd bilar och traktorer men aldrig sett ett lager så fullständigt förstört. Vanligen har trycklagret bara börjat föra oljud men inte har det gått i bitar … Det här var absolut bottennapp för dumma konstruktioner. Skall man sätta in skräp för att spara nån cent så borde man välja platser där det är lätt att byta eländet och inte där man måste skilja åt halva bilen.

Nu vet jag åtminstone hur Ducaton är konstruerad efter att ha legat i nån vecka under bilen. Det blev inte långa dagar för jag måste kravla mej bort och göra annat emellanåt för att mjuka upp mej litet. Den här veckan gick åter till skogsarbete då det blev kalla nätter och bra före på förmiddagarna. Bilen är nästan ihopskruvad men endel  rör och ledningar skall ännu sättas tillbaka.

Jag har kört Fiat sedan 70-talet (Lada hör ju till samma släkt) och varit ganska nöjd men nu börjar jag allvarligt fundera på att byta märke. Fast de är väl alla lika dåliga nuförtiden. Konkurrensen ger inte bättre kvalitet utan tvärtom mera skräp – både billigt och dyrt. I alla fall säjer jag för första gången nu: Fy Fiat !

 

Om man ändå vore elektronikingenjör.

Brukar ibland tänka att lite av Nisses kunskaper skulle komma väl till pass. Som nu den senaste tiden då både kontakten mellan datorn och ventilationselektroniken krånglat och hastighetsregleringen till tvärbandet på lådvändaren inte fungerat som det skall.

Kontakten mellan datorn och ventilationselektroniken bröts i samband med att Windows körde nån automatisk uppdatering en natt för några veckor sen. Jag kunde sen inte komma åt programmet då felmeddelanderutan förhindrade vidare kontakt med programmets startsida. Det brukar gå att få det mesta i ventilationsprogrammet att fungera genom att göra en reindexering men nu kom jag som sagt inte åt den funktionen. Sände hjälpförfrågan till leverantören i Holland men hörde inget därifrån på flera dagar så jag försökte själv trixa lite. Genom att ställa musens kursor på platsen för öppnandet av reindexeringsfunktionen så lyckades jag efter ett otal försök hinna klicka och öppna funktionen innan felmeddelanderutan dök upp och förhindrade vidare åtgärder. Och visst, en reindexering fixade problemet. Så jag sände ett nytt meddelande åt supporten att ”bra karl reder sig själv” 🙂 Fick till svar att dom nog sänt information. Efter lite kontroll konstaterade vi att den inte gått fram då dom hade fel e-postadress. Nå, deras förslag skulle ändå inte ha fungerat. Helt utlämnad har jag ändå inte varit för det vore ju katastrof om inte kylningen fungerade under flera dagar. När jag lät konstruera elskåpet så bad jag elektrikern sätta in brytare med vilka jag manuellt kan styra så gott som alla funktioner för man kan aldrig helt förlita sig på den moderna tekniken.

Enklare underhåll som att löda in nytt batteri för minnesfunktionen i elektronikskåpet fordrar inte så mycket elektronikkunskaper, en stadig hand är vad som fordras mest 🙂
men här får man fundera lite innan man börjar ändra på något……..
….enklast är det ändå så här 🙂 Men inte speciellt automatiskt :/

Mitt andra problem har jag inte lyckats lösa….. ännu 🙂

Noterade igår morse att matningen från tvärbandet inte lät sig regleras för att få ett jämnt flöde av produkter genom tvätten så jag sände ett PM (privat meddelande) via facebook åt montören i England. Han förstod inte riktigt mitt problem så han ringde upp mig. Efter lite funderande kom vi till att det antagligen är potentiometern i hastighetsregleringsknoppen som gett upp och därmed inte gav rätt signal åt invertern. För att vi skulle få dagens morötter tvättade så gav han mig via telefon instruktioner så att jag kunde programmera om invertern till en lämpligare hastighet. Idag har vi kört lite lök och där är bandhastigheten avgörande för att få ett jämnt och lämpligt flöde genom topparen så jag provade att byta ut potentiometern som vi trodde krånglade till en annan. Bara för att konstatera att det nog inte är potentiometern som felar utan det verkar som om signalen inte går fram till invertern eller så är det invertern som krånglar. Jag laddade ner manualen till invertern för att lära mig hur hastigheten kunde regleras, den var ”endast” 418 sidor lång så det tog lite tid att läsa mig fram till hur man gör. Nå allt begrep jag nu inte men hastigheten har jag fått reglerad.

Det blir nog ett nytt samtal till England i morgon. Men tänk va enkelt allt skulle vara om man kunde lite mera om elektronik…… som Nisse 🙂

Sommartid.

Vet att det här med klockvridande delar folket och visst känns det lite underligt att ställa om klockorna. Själv använder jag ingen klocka då det är många år sen jag konstaterade att jag inte hinner med mera arbete bara för att jag vet vad klockan är. Så jag följer ljuset eller om jag ska vara ärlig så är det orken som bestämmer arbetstiden åtminstone så här under den ljusa tiden av året. Det blir oftast så att det är antalet timmar ljus som bestämmer arbetsdagens längd.

Men när det gäller de anställda så är det faktiskt lite nytta med sommartiden så jag sällar mig till dem som faktiskt drar lite nytta av klockvridandet även om jag helst skulle se att man justerade klockan lite tidigare på hösten. Det är speciellt under skördetiden som klockans läge spelar in.

Varma somrar föredrar jag att börja skördandet tidigt på dagen medan morgondaggen ligger kvar och grönsakerna är morgonfräscha, gärna klockan sex på morgonen och hade vi normaltid så vore klockan då fem. Och speciellt de yngre arbetarna tycker att det låter bättre när man säger att vi börjar sex i stället för fem, det är antagligen något psykologiskt bakom det där 🙂

Framåt senhösten däremot är det bättre om klockan vrids bakåt senast då när det börjar vara rimfrost i grödorna på morgonen medan det oftast går att skörda framåt sju-åtta-tiden på kvällen. Så gärna kunde klockan ställas om till normaltid redan i början av oktober så att jobbarna fick sluta en timme tidigare.

Dags för inomhusarbeten

Det blåser och kommer blötsnö allt emellanåt så nu är det trevligt att jobba inomhus. Och det behövs för vi har trots allt haft så fint skogsväder att inomhusarbetena blivit efter riktigt ordentligt. Det senaste rycket blev litet för mycket så jag har haft problem att kravla mej upp ur sängen på morgonen med styva och stela muskler. Fast visst lönade det sej att köra ut de sista tallstockarna medan det var bra väder.  Nu börjar jag kunna röra på bakbenen litet bättre redan.

Det värsta var att jag blev utan bil förra veckan då trycklagret för kopplingen gav upp. Jag tog mej inte tid att börja skruva så länge skogsvädret var fint men nu har jag legat under Ducaton och skruvat sönder halva bilen. Förr var det ett barnlek att byta trycklager men det är det inte mera med de nya krångliga framhjulsdrivna bilarna. Efter att ha skruvat i flera dagar så börjar det vara mindre roligt och nu är det bara rå envishet som gäller.

Bägge hjulen är borta liksom drivaxlarna men före det måste en mängd rör och ledningar tas bort. Det värsta är att det är nästan omöjligt att komma åt nånting i virrvarret. Växellådan är nästan loss men där finns ännu en bult som är riktigt omöjlig. Jag får på hylsan men kan inte sätta ett skaft på den så att jag kunde dra ur bulten. Den kommer inte bara med fingrarna. Ibland svär man ve och förbannelse över de ingenjörer som planerat de nya bilarna. De har säkert aldrig själva försökt reparera dem. Det har gått åt mycket kaffe då man måste komma in emellanåt medan rostlösningen verkar och man lugnar ned sej samt hittar på nya underliga verktyg för att komma åt.

Man borde ha en led till på armarna för att komma åt de värsta ställena – alltså dubbla armbågar. Flera leder behövs också på hylsnycklarna. Nu har jag använt alla möjliga underliga skaft och leder för att komma åt muttrarna men till den sista bulten behövs det något extra. Kanske ett tryckluftsdrivet skaft skulle fungera men det måste vara mycket litet. Jag har ett men det är för stort.

Sedan är det en hel historia att krypa under bilen. Jag har ingen billlyft så jag har satt den på bockar ca. 40 cm ovanför golvet. På golvet har jag satt stora papplådor som jag skurit upp. De är det absolut bästa underlaget för de tar inget utrymme men wellpapp isolerar bra så man ligget varmt. De underlag som säljes i butikerna är bara skräp. Tidningar kan man inte ha för de skrynklar sej och rivs sönder.

Det ser säkert roligt ut då jag kravlar mej under bilen ungefär som en kålmask. Man lyfter ena ändan och för den framåt och sedan samma sak med andra ändan. Kålmasken är i alla fall betydligt snabbare för den har inget skelett. Jag kommer mycket litet framåt för varje lyft. Sedan då man är på plats under bilen så märker man att man glömt ett verktyg och måste kravla sej ut efter det. Och därefter har man glömt lampan osv. osv. Till sist märker man att man inte alls kommer åt nedifrån utan måste försöka uppifrån eller från sidan …

Folk klagar över hur dyra verkstäderna är men de borde byta trycklager på en framhjulsdriven bil förrän de säjer nånting. Jag börjar snart tycka att bilmontörerna är alldeles oförstådda och underbetalda. Att reparera nånting i de nya bilarnas komplicerade och trånga konstruktioner är närmast ett hjältedåd. Tydligen har våra bilar fungerat alltför bra för det här är första gången jag skruvar litet mera på nya Ducaton. På de två första skruvade jag nästan inget alls och de var också betydligt enklare konstruerade så det gick bra att reparera dem. Speciellt kom man åt allting så mycket bättre.

Nya och nya – den senaste Ducaton är redan 11 år gammal. Det är förstås ingen ålder för en bra bil som borde gå 20-30 år och en halv miljon kilometer utan större problem. Dieselmotorer är ju eviga – utom om fabriken börjat spara på komponenternas kvalitet. Det har tydligen hänt ifråga om trycklagret på Ducaton. Så mycket jobb som det är att byta det borde få planeraren att välja lager som håller minst en miljon kilometer. Men kanske nån &#%$ ekonom köpt en billig sats felaktiga trycklager …

Jag har inte legat under bilen hela veckan. Det finns en massa andra arbeten som blivit ogjorda under skogsperioden. Visst har jag haft ”lediga” kvällar men då har jag mest legat på soffan. Datamaskiner skall också underhållas och programmen uppdateras. Det är en hel del arbete att sätta sej in i de nya versionerna och få dem att fungera som man vill. En större uppdatering brukar leda till en mängd problem och så får man skrapa sej i huvudet och dricka mycket kaffe innan man fått eländet att fungera någorlunda.

I måndags började vi också med Hindersby-Bäckby historiska sällskap på gamla folkskolan. Det kom en hel del folk som var intresserade av våra byars historia. Jag laddade ned en hel del från Riksarkivets digitala arkiv där det numera finns Generalregistret över bosättningen i Finland som till stor del bygger på Gustav Vasas jordaböcker från 1539 fram till Stora ofreden 1712.  Där finns alla våra förfäder med för Gustav Vasa var noggrann då det gällde att driva in skatt. Han skötte riket som sin egendom (liksom Sipilä) och plockade åt sej så mycket gods och guld han bara kom åt. I Hindersby hade vi två ”godz” som var ”Kungl.Maj. arff och eget” och i Bäckby fanns det tre. Hans räkenskaper ger oss i alla fall en indirekt bild av våra förfäder.

Vi gick också igenom vikingarnas färder i österled där huvudrutten till Miklagård (Konstantinopel) gick utmed Finska vikens norra kust till Aldeigjuborg (Staraja Ladoga) och vidare längs floden Volchov till Dnjepr och Konstantinopel. Ryska forskare (Tjernykh) gjorde 1985 dendrokronologisk utredning av Aldeigjuborgs tillkomst och kunde datera den till år 753.  Det är alldeles klart att den var en skandinavisk handelsplats så vikingarna har seglat och rott här förbi i minst 1250 år. Den bättre hälften har sina rötter i Pellinge skärgård så kanske ”vikingens broder” tog i land där, struntade i att fara vidare till Miklagård efter ära och guld och började fiska, bruka jorden och sköta boskap här i stället … En del vill ut och slåss medan andra föredrar att vara hemma i lugn och ro.

Lustigt nog har jag inte haft någon värre influensa på hela vintern men det beror säkert på att jag bara varit i skogen och sågat tallar. Bacillerna klarar inte av den friska luften :-). Och så får man ingen smitta då man bara köper allting över nätet … Nu då musklerna i bakdelen börjar mjukna (man står oftast krokig då man sågar med motorsåg) så går det an. Litet bekymrad är jag över det varma vädret. Det slår troligen tillbaka med stark kyla i april eller maj. För ett antal år sedan kom det -17 grader i mitten på april och det är inte bra även om jag tycker om kyla på vintern.

Nu börjar i alla fall våren vara i antågande och planerna för vårsådden skall göras upp. Blir det någon eftervinter så finns det en massa aspar och björkar som skall tas bort …

 

 

 

Vår i luften.

En dag som denna känns det inte rätt att skriva om skidåkning så jag lägger följetongen på hyllan.

För nu är det vår i luften!

Tofsvipan kom flygande på sitt kännspakt vingliga sätt och solen sken samt gav oss flertalet plusgrader. Jag satte sista handen vid anskaffande av grönsaksfrön under större delen av dagen men när det var klart måste jag bara ut för att kolla läget i jord och skog.

Här utanför gården har isen legat tjock på åkern så första kollen gick till rågåkern för att se om läget var lika kritiskt där, det är ju inget vidare om is och vatten ligger på åkern och kväver de till våren vaknande rågskotten. Så riktigt farligt såg det ändå inte ut då det inte behövs mycket värme till innan rågåkern befrias från istäcket men ännu kan ju mycket hända. Att rågbrodden blev gles i höstas då det var så torrt att sådden grodde ojämnt gör ju inte saken bättre……. men vi får se framåt maj hur det går.

Rågåkern 17.3.2017

Det som jag reagerade över vid tjäl- och snömätningsrundan i onsdags  var att det i år fanns is överallt, också där marken lutar vilket kanske beror på att regn och smältande snö frusit fast på den kalla marken utan att rinna bort. Det finns nämligen en hel del tjäle speciellt på åkrarna den milda vintern till trots men så har det förstås varit väldigt sparsamt med isolerande snö. Och köldknäppen i början av november for säkert iväg med det mesta av den i jorden lagrade sommarvärmen. För den intresserade kan jag meddela att på plöjd åker låg tjälen 56 cm djupt och på stubbåkern 42 medan det i skogen varierade från 4 till 22 cm. Rikligt med is fanns det också i skogsdikena och många trummor var igenfrusna så smältvattnet sökte sig alternativa rutter ner mot vattendragen.

Frånvaron av ordentlig tjäle i skogen oroar mig lite för jag har en del virke liggandes som jag inte hann få ut innan resan till andra sidan Atlanten. De senaste dagarna har jag inte heller hunnit dit då det varit fullt upp med vårbestyren inför odlingssäsongen. Dessutom har jag besvärats av nån slags inflammation i axeln som gör vänstra armen orkeslös och då är man ganska hjälplös i skogen. Den håller som tur är på att bli bättre så jag tror jag försöker mig på lite skogsarbete nu i helgen då det i början av nästa vecka står en del möten antecknade i almanackan.

Om man nu kommer sig till skogen för byvägen är blöt och gropig och skogsvägen var rena isbanan idag, det var just och just att man tog sig fram med paketbilen. Ska man köra virkeslass borde man nog sätta på iskedjorna och det har varit ett stort problem under hela vintern för jag kan inte för böveln komma ihåg vart jag lade dem i våras när jag tog av dem. Jag har letat överallt men neäe dom finns inte att hittas på nåt  av de ställen jag brukar sätta dem. Antagligen har jag satt dom på nåt ställe där jag säkert skulle hitta dem? :/

Långmossvägen (bygdeväg 17619) 17.3.2017. Vårvädret går hårt åt vår livsnerv…….
….. medan klingisen ligger tjock på skogsvägen.

Bilden ovan om någon illustrerar i alla fall att vi går mot ljusare tider 🙂

Tallarna utkörda

Nu finns det snart hopp om att jag börjar skriva om annat än skogsarbete. I går körde jag ut de sista tallstockarna. Det finns ännu kvar massaved av tall, asp och björk men det kommer så småningom beroende på vädret. Och så skall vi inte glömma flisveden …

Stockarna ser inte så stora ut på bilden men det var riktigt problem att lyfta den största stocken som var 80 cm i roten och litet under 50 i toppen. Lilla Farma var egentligen för svag för dessa bålastockar. I dag räknade jag stockarna och det är omkring 365 +-40 för jag räknade bara slarvigt. De största stockarna var 1,5 kubikmeter och de minsta bara 0,15. Jag vågar inte tippa vad medeltalet är.

Det var ena kvistiga rackare och det värsta var att de hade tjocka torra kvistar och då godkänns de inte som stock. Så det blev en hel del massaved.

Det blev ju gallrat med detsamma även om det inte blev så stora luckor. Körvägar blev det i alla fall där man fällde en av dessa tallar. Det värsta var en stor tall uppe på en stenbacke. Det var omöjligt att komma nära med traktorn så jag måste dra ut nästan hela trädet. Vinschen orkar inte alls med så stora stockar som dessutom lätt fastnar bakom en sten.

I dag var det uselt väder – det regnade i natt – så jag hade en mellandag och pysslade med allt möjligt som blivit ogjort under det fina skogsvädret. Och man måste erkänna att det varit prima skogsväder i år trots ett par varmare dagar. Ingen snö att tala om och vägarna har hållit bra. Jag tror jag aldrig sågat så korta stubbar som i år. Även om det står vatten på åkern i dag så talar tiodygnsprognosen om kalla nätter nästa vecka. Då skall jag köra utt massaved och flisved.

Det märks kanske inte att vi huggit utom i vänstra kanten där skogen är litet glesare. Där tog vi bort stora granar för ett antal år sedan och nu de kvarvarande tallarna. Det fanns absolut ingen ungskog under de stora granarna men nu kommer det fin återväxt. En del toppskott är omkring 70 cm långa.

Björkarna skall nu bort härifrån och vi hugger asp och björk restan av den här vintern så länge föret håller.

Att våren kommer ser man på vårt svanpar som håller till på åkern jag kör över till hygget.