En hälsning från det förgångna

Jag brukar ofta tjata om hur det var förr och hur det var annorlunda och till viss mån kanske bättre. Nu skall jag ta ett rejält skutt tillbaks i tiden och flytta oss hundratals år bakåt. I en fantasihistoria.

Jag har en bekant som är ivrig metalldetektör – eller vad det nu heter när man letar metall i marken med en sånär pipgrej. Han har i sin tur en kompis som är bra på lokalhistoria och förra våren ledde ett slentrianmässigt samtal till att dessa två herrar provletade saker i den åker som jag har i Fållbäcken, Övermark.

Egentligen var jag ganska ointresserad av när det begav sig, inte negativ men jag tänkte väl bara att vill dom så får dom så jag var inte ens närvarande vid tillfället utan ägnade mig åt annat då. Därför engagerade jag mig inte så mycket när jag fick samtalet om vad dom hittat, några mynt, en kedja och nån knapp och några blykulor. Jag lovade komma och hämta påsen vid tillfälle och det tillfället dök inte upp förrän härom dan.

Nu tände det till och det var nu fantasin skenade totalt. Innehållet i påsen var alltså följande: En kedja som tros vara en klockkedja, årtal okänt. Några mynt och två blykulor, en verkar ha misslyckats i gjutningen och den andra verkar ha skjutits och träffat någonting. Det sista var riktigt spännande, nämligen en knapp som lär ska ha suttit på en kossackuniform.

Nu skall vi åka tillbaks till 1808. Jag har väl aldrig varit sådär riktigt påläst på vår historia men ibland får man hjälp från oväntat håll – denna gång från humorgruppen KAJ. Deras sång om Wilhelm von Schwerin bara älskar jag rätt uppifrån och ner och den har fått mig inspirerad att läsa på om slaget vid Oravais och därvid lärt mig följande:

Adlercreutz och Schwerin och deras kompisar hade slagits vid Ömossa i södra Kristinestad innan det skedde truppförflyttningar mot Oravais. Eftersom dom knappast åkte med Satakunnan Liikenne blir väl det troligaste att förflyttningen skedde till fots eller med hästar. Om man tänker sig en vandring från Ömossa till Oravais så kommer mina nuvarande tegar ganska exakt att passeras om man inte vill göra någon omväg. Riksåttan fanns förstås inte då, men vår parallellväg Östra Linjen kan mycket väl ha funnits som nån form av kostig.

Det är ungefär här som fantasin skenar iväg med mig. Tänk om knappen och blykulorna i marken på vår åker har hamnat där när detta gäng passerade. En kittlande tanke. Jag vet ju inte hur det såg ut häromkring runt 1808 men någon form av odlingar bör ju rimligtvis ha funnits så alldeles omöjligt är det väl inte att man stannat till här.

Nu är ju detta bara en fantasiresa i mitt huvud, jag har aldrig hört om något sånt här men hursomhelst, fynden i åkern kommer ju från nånting och en kossackknapp tillsammans med en använd blykula kan ju nästan inte bli något annat än spännande. Hur mycket historia och hur mycket märkliga saker har inte vårt land upplevt långt innan vi som går här nu tog över. Hur mycket spännande finns det att hämta i fädernesjordens mark om man bara på en liten kvällsstund kan hitta så mycket intressanta fynd.

Det är lätt att tappa vördnaden för marken när man bara ser den som ett lager mull som man bäddar ner frön i, tröskar och får EU stöd och sen nästa år samma igen. Men när samma mark börjar skicka hälsningar från folk som trampat på den i hundratals år blir tankarna genast mera påtagliga. Hur såg det ut, vad gick människorna och funderade på och hur levde dom? Jag vet ju inte ens när hästplogarna kom in i bilden och hur länge före det man gick omkring och hackade med gräftona. Knappast var heller åkrarna speciellt stora, men hur det riktigt såg ut, det blir en utmaning för fantasin att reda ut.

Vänder man på det kan man ju undra vad folket om tvåhundratjugo funderar ut för historier med hjälp av saker som hittas i marken då. Finns det ens nån landsbygd eller ser allt ut på något sätt som vi inte ens kan fantisera om nu. En sak som finns att hitta är i alla fall min fars vigselring som omsorgsfullt plogades ner på en annan åker på 60-talet.

Den historien får nån annan komponera, just nu nöjer jag mig med att leka med tanken att Schwerin och hans polare pausat på vår åker i Fållbäcken. Förmodligen är det förstås inte så men ändå kanske…..

 

Åhå!?

Ja, åhå… och mycket andra välvalda ord sa jag när jag öppnade högerdörren och möttes av glas över hela hytten…

Ja, ni som haft en spräckt ruta vet hur kul det är…

Jag har fått byta någon dörr på Jonte förut nog… En gång körde pappa in i fårhuset med högerdörren öppen… De är inte så stora dörrar på fårhuset att man kan göra det… så det small! Jag som va bakom fårhuset hörde smällen och gick för att se … ”Åhå…” sa pappa, och så va det bara sopa, dammsuga glassplitter och byta dörr. Men, de är ju inte direkt konstigt att dörren far i miljoner små bitar om man lämnar den öppen och kör in i någonting. Den här gången vet jag inte när vänsterdörren pangat. Jag ställde Jonte utanför fårhuset som jag brukar. Två dagar senare hade dörren spruckit i några miljoner små bitar.

?

Gissa om jag blev förvånad! Men, jag har förstått att jag inte är ensam om upplevelsen att mitt i allt ha glas kringom i hytten. De lär ska kunna hända att de bara smäller!?

Någon i annan som varit med om liknande? Att en dörr, eller ruta bara smäller utan att någon/någonting ens är i närheten?

Att en ruta smäller av stenskott, eller när man kör och de ruskar om, eller liknande, det är ju ok, men att ställa traktorn en dag, och två dagar senare är rutan pangad. Och skulle jag helst ha kört me nån annan maskin i närheten, eller … Någonting som skulle ha kunnat orsaka att rutan smällt, men, den sto ju dessutom med vänsterdörren ”bakåt” alltså bort från vägen och huset…

Ja, jag begriper ingenting. Men, va är det där att stå och försöka förstå, det är bara att byta ruta och köra igen 🙂

Mera skogsvideor

Jag testar olika format och här kommer en video till (klicka på länken):

video (Quicktime)

och så i MOV(H.264)

lyft

Drive

Den här videon är uppladdad direkt från kameran (.MOV).

För övrigt så är jag mycket nöjd med den nya lastaren. Den har bra rörelser och man kan till och med plocka virke under traktorn ! Skillnaden till lilla Farma är stor. Den här är ”generation 2” och jag trodde det bara var ett marknadsföringstrick men skillnaderna är faktiskt betydande. Lilla (gamla) Farma har dåliga rörelser och vikbommen är mycket svag i upplyft läge vilket gör att man kan få stockarna in i hytten – lastaren orkar inte hålla emot. Den här har inga sådana problem.

Gamla Nokka 3010 (från 80-talet) var inte dålig för sin tid men hade stora begränsningar i rörelsemönstret som den här inte har. Gripen är i alla fall från gamla Nokka för jag gillar gripklornas form. Farma har alltför böjda klor vilket leder till att den ibland inte släpper virket fastän gripen är öppen.

Ett problem har det varit med att dra in utskjutet men det kan bero på luft i cylindrarna för det har blivit bättre. Med bägge utskjuten ute är räckvidden faktiskt enorm – mycket bättre än Nokka 3010 som redan hade god räckvidd. Det har inte bara betydelse för att dra in träd till processorn utan också då man vill flytta undan kvistar som ju samlas vid bettena i stora mängder.

Jag kör traktorn på tomgång för att inte lastarens rörelser skall bli för snabba men gasar alltid på då jag kör ett träd genom processorn för det är viktigt att det får fart så kvistbettena hugger av kvistarna effektivt.

Just nu håller jag på att hugga upp skogslaggarna kring åkrarna så det är nära till verkstaden :-). I morse var jag redan tvungen att svetsa lappar på spännjärnen som håller fast lastaren. Den första varianten tog inte mot fästet utan blev att ligga på en bult så de spände inte fast ordentligt. Det var en liten sak att svetsa på bitar men det visar bara att det behövs litet inkörning innan jag kör upp till storskogen …

 

Processorvideo

Jag försöker här sätta in en ny video eftersom inte alla kunde se den förra. Klicka på länken nedan.

tall_11.12_2016.MOV

I det här formatet kan jag inte sätta in en mdiaspelare.

Det är mycket besvärligt med video på nätet. Det finns en mängd olika format men inget som alla nätläsare stöder.

 

Nya lastaren i skogen

Nu har den nya lastaren med processor varit i skogen första dagen.

Det gick annars bra men en planeringsmiss visade sej. Det går att svänga processorns kaphuvud men man måste stänga av oljan till ventilbordet först … Och det blir ganska krångligt att arbeta på det sättet. Så jag måste sätta in en ny ventil för svängandet. Jag försökte hitta ett ventilbord med nio ventiler men det fanns bara sådana som hade åtta.

Sällan går allt som man önskar men det är inte direkt en fatal miss – bara nya planer och mera arbete.

 

Sömmerskearbete

En bonde  – åtminstone en gammaldags som jag – får göra allt möjligt. I dag blev det sömmerskearbete för byxorna sprack. De sprack i går också i bakändan men i dag framme på benet. Tyget är ganska slitet så det var inte så förvånansvärt. På sommaren ids jag inte lappa byxorna för det är bara bra med luftning då det är varmt men nu började det dra kallt.

Egentligen har jag sytt en hel del – men mest tygrör och trattar av tyg ute i torken. Tyg är ett ganska trevligt material. Det är starkt om man ser till att det inte rivs och ändå böjligt. Så symaskinen är inte så obekant för mej. Det är säkert i generna för min mamma berättade att min morfar var duktigt att sy och lappa sina arbetskläder. Jag hann aldrig bli bekant med honom eftersom han dog då jag bara var tre år gammal men jag har hört att han dessutom var bra på att koka gröt. Han steg upp klockan fyra och kokade morgongröt innan han for till skogen. Hans valspråk var att bra karl reder sej själv. Förstås var det nödvändigt för min mormor hade fullt upp med 12 barn.

Någon finsömmerska är jag inte men huvudsaken är att arbetsbyxorna håller ihop och är någorlunda täta nu på vintern. Ett par byxor som började vara hopplöst fall fick ge tyg till lapparna.

Det var knepigt men det blev inte alltför mycket veck och snyrpår på bakändan. Man ser på den sneda sömmen hur sprickan har gått. Dagens spricka hade blivit ganska lång innan jag började lappa den – jag ville inte sluta med arbetet så länge det var dagsljus.

Inte är det vackert men kanske byxorna håller ihop en säsong till. Fast de är så tunnslitna att jag ser att andra benet håller på att spricka snart det också. Det var inte så dyra byxor för de är köpta från svenska arméns överskottslager mycket billigt. Jag gillar dem för de har så stora fickor att jag får med mej halva verkstaden. Eftersom jag dessutom använder grön arméskjorta och stickasjoortå (tröja) så säjer lillflickan att ”Faafa e gröön” och hon tycker det är alldeles fel om jag har på mej andra kläder.

Nästa reparation gäller skjortorna där armbågarna kommit igenom tyget.  Men varför är det bara vänster armbåge som slits ? Jag är högerhänt även om jag kan spika bra med vänster också så kanske det beror på att jag lutar mej mest på vänster armbåge då jag skruvar med höger ?

Jag får väl knappast jobb inom den här branschen så det blir väl bara egna reparationer i framtiden också …