Sida 122 – Bondbloggen

Rågen bärgad.

Om nu Kalle deppar, vilket är helt förståeligt då det glesnar i leden, så känner jag mig ändå ganska nöjd med att ha rågen under tak. Eller egentligen ligger ännu ett halvt lass på gården, det kom lite mera än beräknat och allt rymdes inte in. Det plus att tröskningen gick bättre än väntat är kanske allt att glädja sig åt. Adressen för rågen är ännu oklar då den knappast duger till brödsäd på grund av riklig mjöldryga förekomst. Att den hade lagt sig i regnen medförde också att en del grott i axen vilket sannolikt betyder att maltindustrin inte heller är desto mer intresserad av skörden. I utlandet används en del råg i foderblandningarna men vad jag förstått så förekommer det inte här. Så vi får se vad det blir av årets rågskörd, till först gäller det nu att få den torkad så att den håller för lite lagring. Fukthalten var ganska hög så för att minimera utgifterna tippade jag av lassen på golvtorken för att ta bort den mesta fukten på så vis.

Jag var lite osäker på hur tjockt lager jag skulle våga sätta in för att fläktarna skulle orka blåsa igenom då jag inte torkat spannmål på golvet tidigare. 3 meter flis har inte varit nåt problem och Vasabladet seglar närmare 10 cm över rågen där tjockleken är ca 80cm så kanske det skulle ha gått att lägga lite tjockare lager? Jag kör nu med 2 av de 3 fläktarna så med den tredje påkopplad så klarar det säkert en meters lager. Sen borde man kanske ordna med nån omrörare också? Kom mig inte för att kolla det när jag besökte Nisse förra sommaren.

Tröskningen gick som synes bra trots att största delen hade lagt sig

Det kom närmare 80 m³ råsäd från 6 hektar vilket var lite mera än vad jag räknat med så en del rymdes inte in. Luften gick ändå förvånansvärt bra igenom så nu blir det att skotta in överskottet till ett jämntjockt lager.

Deppigt

Det har klagats endel på vädret denna sommar. Det tänker jag inte göra nu. Själv har jag inte ens börjat skörden ännu, men det har att göra med mina ibland dumma ideer om att det är bättre att låta vår Herre sköta torkningen än St1. Jag brukar säga att det gäller att spänna gummibandet så långt man vågar men släppa just innan det smättar en på fingrarna. De flesta år har jag lyckats bra med mina ideer, endast ett år 2004 blev det riktigt dyrt.

Få se hur det går i år.

Det jag däremot tänkte nämna några rader över är en sak som börjar komma emot mer och mer och som känns allt annat än bra. Man träffar bekanta bondekollegor på byn och antingen får eller ställer (beroende på vem som hinner först) frågan om hur det går med skörden. När man själv berättat får man sen höra att ”Nä, jag har givit upp och slutat, sålt bort eller arrenderat ut”

Att det gäller en och annan i åttioårsåldern och uppåt kan jag väl smälta men numera rör det sig allt oftare om bönder i yngre medelåldern.

Vart är detta land och denna värld på väg egentligen? Är det faktiskt så att man måste ha 1000 hektar för att kunna hålla på med lantbruk. Visst ser jag ju själv också vart lönsamheten pekar, det går som kattsvansen neråt och att betala för att arbeta är det väl inte så många som vill, så visst, på det personliga planet förstår jag naturligtvis besluten, men på ett nationellt och hållbarhetsplan tycker jag det bara är så bottenlöst eländigt.

För varje nerlagt jordbruk blir det nationellt sätt färre arbetsplatser och vem som tjänar på det, det vet inte jag.

För varje nerlagt lantbruk minskar vår självförsörjningsgrad i händelse av nån kris – som verkar lura runt hörnet vilken dag som helst.

Visst, antalet hektar som odlas kanske är detsamma men ingen kan få mig att förstå att det nationalekonomiskt sätt kan finnas en finess i att slå ihop två arbetsplatser till en. Men ändå räknar många på det viset.

Det spelar ju ingen roll, är det frågan om investeringsstöd, byggande, maskiner, slakterier eller vad som helst – det skall vara stort. På vilka villkor som helst.

Sen finns det ju också inbyggt i mina gener att ett lantbruk inte är någonting som man spelar rysk roulette med på kvartalsekonomins altare. Det är i alla fall ett arv efter folk som slet hårt för det dom trodde på och kunde. Ett slit som nu ungtupparna och karriärhönsen tydligen är beredda att offra nästan till vilket pris som helst.

Undrar i mina sämsta stunder hur många år till jag själv orkar simma i uppförsbacke motströms. Det kanske kommer den dagen – Gud förbjude – då även jag står i lunchkön för att inta min lunch med ett utländskt namn och morötter från Polen och berätta för personen bakom mig att jag arrenderat ut. Kanske möjligen arrendera ut. Möjligen. Men att sälja mina fäders jord – det skulle jag ändå inte klara, varken med känslan eller förståndet inkopplat.

Tufft veckoslut

Eftersom det här är Bondbloggen så betyder rubriken inte att jag varit och festat utan tvärtom jobbat hårdare än vanligt. Det börjar bli tradition här hos oss att veckoslutet är den brådaste tiden. Då kommer ofta Henrik hem och då skall allt lagas som det behövs flera personer till. Tydligen kommer jag att få jobba hårdast på lördag-söndag hela mitt liv för det började redan då jag gick i skolan och farsan hade sparat arbete åt mej. Då jag kom hem med bussen på lördagen (vi hade halv skollördag på den tiden) så gällde det att kvickt byta till arbetskläder och köra hö åt kossorna innan mjölkningen började klockan fem. Det fortsatte sedan då jag studerade och jobbade i Otnäs.

Nu måste vi bygga om luftluckorna (utsläpp) till den äldre torken på ladugårdsvinden. De var ganska ruttna och sönderbrända av solen och fönstren höll på att ramla ut. Huset var byggt 1945 så det var inte mycket kvar av bräderna på solsidan. Dessutom var det brist på virke då ladugården byggdes och bräderna var minsann inte fullkantade – snarare bakar.

De flesta bondearbeten gillar jag men reparationer av torken är ett undantag. Man får nämligen 40 års samlat damm i nacken och damm det gillar jag inte. Luckorna var dessutom högst upp under det 8 meter höga taket så man måste stå på en ganska vinglig stege (fastskruvad) då man jobbade. Henrik som är bergsklättrare kan i alla fall det där med rep och säkringar och så är han betydligt vigare än den gamla gubben på gården.

De grå bräderna är ett par år gamla. Jag försökte nämligen byta luckor redan tidigare men så kom köksbranden och arbetet stannade av för ett par år. Nu är dock de nya luckorna på plats. De är av filmfanér och betydligt lättare än de gamla som helt enkelt var en bit av väggen som jag sågade ur 1975. Dessutom är de utanpåliggande så de fastnar inte liksom de gamla. Samtidigt sågade vi upp öppningen med nån kvadratmeter. Det kommer nämligen stora luftmängder ut då man har tre fläktar på samtidigt.

Gångjärnen är mycket kraftiga och dessutom satte jag in tre på varje lucka. Då hålls luckan rak och bryter inte vid stängandet. Tjockleken på filmfanéren är bara 12 mm vilket är bra då man vill täta luckan men den kröker sej lätt. Det var hård blåst på lördagen så vi måste vänta till söndagen innan vi vågade sätta upp den andra halvan men den uppsatta skivan klarade sej bra trots blåsten. Vi testade genom att hålla den öppen. Som av bilden synes så använder jag linor och block för att öppna och stänga luckorna. Vid stängningen skall den ena luckan stängas före den andra så det snöret är kortare men skarvat med ett gummirep. Kraftiga gummirep är användbara då man stänger luckor för man får ständig spänning så luckan inte läcker eller börjar slå i luftdraget. Jag har ju 96 luckor i den nya torken …

Men det värsta var att sätta upp skivor i taket inne i torken. Plasten som jag satte upp 1975 har hållit bra men nu har solen tagit kål på den under takfönstren. Torken måste vara övertäckt så det inte blir rundgång av den fuktiga luften eftersom jag har alla torkfläktarna inomhus och tar in luft under taket. Dessutom sprids inte damm och agnar till hela huset då man tömmer.

Vi hade helmasker på oss eftersom det kom stora mängder damm ner från det gamla taket där vi arbetade. Och täta jackor med huvor. Det var inte så trevligt för tätheten gjorde att svetten rann under kläderna och det slog imma på glasögonen. Jag har fläkt till min mask men den var för svag – jag måste sätta in en större dubbelfläkt (12V datamaskinsfläktar). Henrik konstruerade en enkel skivhiss med block och linor så det gick trots allt betydligt enklare än förra gången.

Nu är i alla fall torken reparerad och efter bastun så börjar det gå an. Tröskan är inkörd i verkstaden efter en massa städande både i ladan och i verkstaden. Jag drar nya ledningar i elsystemet för i fjol visade mätarna helt fel därför att de gamla ledningarna (eller kontakterna) blivit dåliga. Det är inte riktigt bra med en temperaturmätare som visar 80 grader normalt men som visar 90 då man sätter på hyttfläkten och över 100 då man tänder lyktorna. Temperaturmätaren måste man kunna lita på för en överhettad turbo blir dyr att byta. Jag har bytt en gång men då var det oljefiltrets fot som brast och all olja pumpades ut mitt i tung körning.

Här regnar det och skall regna i morgon också men det verkar komma mindre mängder än vad prognoserna tidigare hotade med. Hoppeligen kan vi börja tröska vetet i slutet på veckan. Det är ännu augusti så det är inte speciellt sent ännu.

Åter till vardagen …

Det är över en vecka sedan vi kom tillbaka från Sverige men jag har inte hunnit skriva nånting. Som vanligt så konstaterade vi att vi inte borde ha farit bort och då vi kom tillbaka så ramlade allt ogjort arbete över oss. Inga stora katastrofer men desto fler mindre … På morgonen hinner man inte skriva för man måste ut och göra allt möjligt brådskande och på kvällen är man så slut att det är bättre att lägga sej än skriva en massa snömos.

I vardagsbekymren ingår problemet med reservdelar. Vi har skrivit om dessa många gånger och man börjar vara ganska avtrubbad men då jag skulle ha ett nytt rör till trycktvätten så blev jag faktiskt arg. Det är en AlfaLaval och finns förstås inte mera men det torde vara en förklädd Kärcher så jag surfade på nätet för att hitta reservdelar. Men då jag skulle söka reservdelar så fick jag bara upp en sida med följande meddelande:

”Tidigare fanns möjlighet till nerladdning av reservdelslistor från vår hemsida. På grund av garantiregler kan tjänsten tyvärr inte längre erbjudas. En öppnad produkt gör garantin ogiltig, och kan också innebära en hälsorisk. Vi ber dig därför att kontakta närmaste auktoriserad serviceverkstad i händelse av att reparation behövs.” Och så tackar de ännu för min förståelse … Fast den förståelsen är minsann helt obefintlig från min sida.

Det är ändå höjden av fräckhet och om jag förstått rätt så är det direkt i strid med EU:s direktiv om att man inte får tvinga folk till ”autoriserad verkstad”. Det ansågs vara ett sätt att sätta konkurrensen ur spel genom att hindra andra verkstäder att få information. För att inte tala om egenfixare som jag.

Men nätet svek inte. Jag hittade en firma i Tyskland som högaktningsfullt gav blanka fasen i denna fräckhet och hade alla reservdelar lätt tillgängliga. Så jag köpte ett nytt rör (Knotenstück) för 8:09 euro och inom ett par dagar kom det. Frakten var dyrare än röret men huvudsaken var att få tag i rätt reservdel. Rörändarna var nämligen så vridna att det var omöjligt att sätta in ett vanligt rör (/se bilden). Vi försökte lappa med tejp men vad skulle den hålla det höga tryck som högtryckstvätten ger.

En annan reservdelsanskaffning dök upp för stora Zetorn. Den har varit utan bromsar hela sommaren och det går an på våra platta marker för den rullar inte av sej själv så långt. Men i vissa fall behövs bromsarna ändå – speciellt som styrbromsar. Jag bytte bägge huvudcylindrarna men fattade inte att beställa bakre bromscylindrar tillika. Så bromsvätskan rann rakt igenom. Det är inget problem att få Zetor-reservdelar för i Estland finns det mesta i lager och transporten är snabb. Detsamma gäller Belarus. Reservdelarna är billiga i Estland men det viktigaste är i alla fall att få tag i dem. I det här landet hålls sällan reservdelar i lager och det kan ta en månad innan man får dem om man beställer.

Då jag skruvade fast bromscylindrana så märkte jag att kulan i ena lyftarmen hade fallit bort. Det är lätt att byta ändarna på Zetorn men det blev ny beställning igen. Samtidigt köpte jag en ny växelspak. Zetorns gamla växelspak var det inget fel på annat än att den var erbarmligt lång och i vägen hela tiden. Jag har haft ett kort rör i ställer för växelspaken men det faller bort allt emellanåt så nu köpte jag en riktig växelspak som kan skruvas fast. Den skall jag kapa av och med hjälp av gassvetsen kröka tills den passar. Zetorns växellåda är ju besvärlig och man måste slira försiktigt för att alls kunna växla.

Då det är bråttom så blir reparationer lätt uppskjutna och man kör så länge det bara går med hjälp att allehanda trick. Det är i alla fall skönt att ha bromsar på stora Zetorn som är så tung att man inte får den att stanna genom att köra mot en vägg (gammalt trick med de gamla små MF-traktorerna :-). Våra hus ramlar i så fall omkull …

Med tungan rätt i mun.

Rubriken på mitt förra inlägg kunde också ha passat in på kvällens men det var ju liksom redan förbrukat 🙂 Hur som så var det lite spännande att hämta löklossaren från Gilingholmin ikväll.

Förra veckans regn med åtföljande översvämning lade inte bara en del av min mark under vatten den tog också brolocket med sig. Brolocket ligger ca 20 cm över åkrarna men då vattnet som högst nådde närmare 50 cm över så flöt brolocket iväg. Det var relativt nylagt av till 4 tum kantade stockar och ett trettital till antalet så det vore synd om det hade ”reekt” iväg till Södra Stadsfjärden. Lyckligtvis så låg grannens bro jämnt med vattenytan så virket hade fastnat där ett par hundra meter nedströms. Rosmarie och Ines hade lokaliserat virket på förra måndagskvällen och ringde mig för att få hjälp med bärgandet. Det gick sist och slutligen ganska bra men nu ligger virket kvar på grannens brolock och är nu så pass tungt efter att ha legat i vattnet att jag nu inte så där bara bär hem det till sin rätta plats. Tog därför traktorn med de bredaste däcken för att se om det eventuellt skulle gå att balansera över ån på ramarna under brolocket. Och se det gick ju riktigt bra.

15.08.2016. Här är det svårt att avgöra om brolocket är kvar eller inte då stövelskaften var för korta för att lämna traktorhytten. Iddes därför inte pröva att köra över :) — 15.08.2016. Här är det svårt att avgöra om brolocket är kvar eller inte då stövelskaften var för korta för att lämna traktorhytten. Iddes därför inte pröva att köra över 🙂

Brolocket lokaliserat. (Foto Rosmarie Finne)

24.08.2016. Mickel Räv på första parkett (föregående bro uppströms) för att se på när jag körde över ån på ramarna.

Bära eller brista men visst borde det här gå?

....och visst gjorde det det. Nu hem för att lossa löken. — ….och visst gjorde det det. Nu hem för att lossa löken.

Det var inte jag

Det var någon här på Bloggen för ett tag sen som skrev ett överflödigt inlägg under den dumma rubriken ”Nästan onödigt nöjd” Om någon tänker påstå att det var jag tänker jag neka som Petrus. Och OM det mot förmodan var jag var det säkert inte mitt fel. Eller åtminstone inte uppsåtligt…..

Till saken. Det som såg så jättefint ut i slutet på juli har gått i baklås så det bara smällt om det. Regn i ungefär 20 dagar bitvis riktigt hårt har förvandlat en toppensäsong till en riktig katastrof. Eller åtminstone håller det på att bli.

En tur genom kulturlandskapet härom dagen var så nedslående att det inverkade menligt på nattsömnen. Det fanns ställen där vattnet nådde upp till axen och det fanns också ställen där uthus och torkar stod omringade av vatten. På många andra ställen var speciellt havren helt platt och även på vissa ställen var det svår liggsäd i vetet, något som inte precis brukar hända.

På något sätt verkade kornet ha klarat sig bäst och det tror jag beror på att kornsorterna börjar vara förädlade till så kortväxta att dom klarar hot uppifrån bättre. Det värsta ändå är väl det att det inte slutat regna ännu idag, nästan en vecka efter detta. Visst har ån fört iväg översvämningsvattnet och där är situationen någorlunda normaliserad men skadorna finns ju förstås kvar, och dom kommer inte att reparera sig mera i år.

En bild av en havreåker tagen på måndag kväll i Närpes. Ser riktigt illa ut och det värsta är att det blivit bara värre under veckan som gått.

En annan bild av läget på måndag kväll. Det är sannerligen ingen fröjd att titta på.

Det märkliga var att jag på onsdag var en sväng till Seinäjoki och kunde konstatera att bara några kilometer österut var situationen en helt annan. Österom Teuva var tröskning i full gång på många ställen, och inte såg vegetationen speciellt illa ut heller – snarare tvärtom.

Nåja, vad lär vi oss av detta. Intet nytt under solen, när man skall få sin utkomst av jorden är det inte människan eller EU som styr utan det är nog vädret. Det nyckfulla vädret som kan förvandla en blivande succé till en fullbordat fiasko på några timmar. Fast det var ju ingen överraskning förstås.

Nu har det gått några dagar sedan bilderna togs och jag påbörjade texten ovan. Läget har blivit bättre och tröskningen har nog kommit igång här i regionen. Men mycket elände skall nog genomlidas innan snön faller (om den nu inte råkar komma om två veckor förstås). All liggsäd skall plockas upp av jorden och mycket värdelöst spannmål skall tas tillvara. Redan nu hör man rapporter om mörk havre och nästan svarta veteåkrar. Lägg då till energiprisen för torkningen och det urusla spannmålspriset – då är nog bondens leende för länge sedan satt i halsen.

En enda fördel var ju att jag hade riktigt bra semesterväder – tre första veckorna i augusti. Eftersom det regnade sgs hela tiden kunde jag faktiskt unna mig lite ledigt och det är mig inte ofta förunnat.

Men som sagt – nån bloggtext om några toppenförhållanden – det har inte jag skrivit, bara så Ni vet!