Sida 129 – Bondbloggen

Grönträda, grön-hit och grön-dit

I motsats till de stackars djurbönderna så har stödansökan för en gammal vetebonde varit enkel. Man bara kopierar fjolårets ansökan och ändrar något litet och så klickar man iväg den … Trodde jag.

Nähä, det gick inte alls. Systemet började gnälla om ekoareal. Inte för att jag fattar vad fasen ekologiskt fokuserad areal är för nånting (annat än att det är nån byråkrats vanliga fåniga påhitt). Ändå hade jag allting ungefär som i fjol då det inte var problem. Efter att ha försökt läsa guiderna på nätet (som är gjorda för tryck och alltså riktigt svårlästa på skärmen) så fick jag ge upp och skicka epost åt Sam (vår duktiga landsbygdschef). Och det blev ju alldeles klart var felet låg. Då jag kopierade från fjolåret så kom Silfverhagan som gröngödslingsvall och då syntes inte den ruta där man sätter kryss för efa (ekologiskt fokuserad areal). Men si, om man ändrar till grönträda så syns rutan och man kan sätta kryss i den varvid allt är frid och fröjd.

Fråga inte mej vad skillnaden mellan gröngödslingsvall och grönträda är (annat än i ansökan) men tydligen är det stor skillnad för byråkraterna. På åkern märks inte någon skillnad.

De krångliga reglerna hindrade i alla fall mitt arbete. Sprutan fick stå fastän det är fint väder för man vågar inte lämna stödansökan för att göra nånting nyttigt. Det har varit ett grymt liv om förlängd arbetstid men jag undrar hur mycket tid det går förlorad på grund av byråkraterna ? Troligen miljontals timmar. En bra besparingsåtgärd vore att sparka byråkraterna så att de inte kommer åt att ställa till elände för folk.

Och så anser jag att alla dessa grön-hit och grön-dit borde avskaffas. Det räcker bra med en enda sorts grönträda eller vall. Ute på åkern är det ju precis detsamma.

Den ohemult långa väntan

Läste idag på svenska yle ”försenade stöd drabbar jordbrukarna ojämt”. Ja, nog kan man ju säga att det börjar vara försenat, det är över ett år sedan ansökningarna gjordes, och nu ska de nya ansökningarna (för 2016) lämnas in. Det gjorde jag igår. Endel sorter på vipun, endel sorter på papper, endel papper till kommunen, endel till ntm centralen, endel sorter med ett kryss, och endel sorter ansökte jag om ifjol och behöver alltså inte sökas för årligen, endel sorter vet jag inte om blivit godkända och ändå ska man söka om samma pånytt fast det inte blivit granskat, så man vet inte om man alls får någonting, och andra sorter ansökte jag om ifjol och ny ansökan gör man inte i år utan först nästa år för det blev ju lite konstigt med den nya stödperiodens början och varande och …

Att förstå sej på detta virr varr…

Vidare så läser jag att ombudsmannen på ösp säger att folk lätt lägger locket på och inte pratar öppet om sin situation. Jag tror absolut att det är så. Inte är det någå roligt att stå och berätta att vettni, nu är det slut, tomt och städat på kontot. Räkningarna fortsätter att komma, men kontot är tomt. Vad gör man? Det hjälper inte fast man så sku stå på huvudet! Man kan inte heller sälja det man ska arbeta med. Man kan jobba extra! Ja, visst kan man det,, närdå? När man har fullt upp att sköta om det man har. Och med vaddå? Man kan inte uppfinna jobb hursomhelst. Det är inte sådär bara.

Usch. Det kan ta knäcken på vem som helst. Och ändå är det helt fullt lagligt att vi har ett landsbygdsverk som ”leker” med folks pengar och välmående. Människan kan flyga till månen och knäcka atomer, men ett begripligt, smidigt system för jordbruksstöd, det går det tammegodmorgon inte att få knåpat ihop inom mänsklig tid!

Jag då? Jag började redan ta åt mej av orden ” de som har det allra värst hör inte av sej”. Alltså dom tystnar mer och mer? Drar sej bakåt? Stänger in sej i sin egen bubbla? Jag har inte hört av mej här på bloggen på flera veckor och så tänkte jag att nej, tänk om folk tror att det är därför jag inte skrivit!? Måste fort skriva ett inlägg! …. Alltså, jag är precis som alla andra, bevars om folk tror att jag har det knapert och inte har råd med mina räkningar!!! Nej fy och skam, detta skola icke få ske! … Jag är precis som alla andra… Men, ska det måsta vara så himmelens heligt? Nej, jag sitter inte med bar rumpa på backen, jag reder mej, men, inte har jag någonting till övers! Nog måste jag fundera på varendaste ett inköp jag gör. Varför inte lätta lite på det så heliga locket? Varför inte vara lite mer öppen? Inte behöver man ju sprida ut sin bokföring på sociala medier, men kanske inte stänga igen mer heller? Jag hade ett + på 8000e senaste år. Min lön? Vad är det? Hur definierar man det? På många sätt. Välmående får, ett rikt djurliv på betesmarkerna, glädjen när fåren hålls bakom nyuppsatta staket och bensin i tanken. Men, pengar? Det blir ca 21 e /dag, 6 timmars arbetsdag – 3,50e/timmen, 8 timmars arbetsdag 2,60e/timme… Inte jobbar man kanske stenhårt alla 365 dagar, men ansvaret kommer jag aldrig ifrån så länge jag har djur är det på mitt huvud 365 dagar i året, 24 timmar om dygnet, men så kan man ju inte räkna…? Inte heller räknade jag ut vad timmapengen blir om sommaren då man ibland jobbar 14 timmar, för ibland jobbar man bara 5 på vintern.

Vem tusan står med skiten upp över öronen, svettig och solbränd, eller i snöstormen, genom frusen med snoren rinnandes, eller springer till djuren i pyjamas mitt i natten, för 3,50 euro i timmen? Jo, jag, och många, många andra bönder som är lika frälsta i sitt arbete. Som ger sitt allt för att få behålla och bevara det dom ärvt av sina förfäder för att ge det vidare i släkten. Om det nu finns någon som orkar och vill fortsätta. Det är inget tjohej jobb alla gånger. Min Mathias har längs vintern frågat mej ibland ”Mamma, varför kan inte du ha ett vanligt jobb?”

Ja, visst undrar man…

Det finns så många sätt att se på livet som jordbrukare. Jag själv tycker om friheten. Självtänkandet. Omväxlingen i jobbet både dagligen och årstidsvis. Jag tycker om att se den förändring och förhoppningsvis förbättring jag åstadkommit. Jag försöker se de små detaljerna. Det lilla i det stora. Det lilla som kan ha stor betydelse för mej, men som kanske ingen annan ser.

Men, tycker om och tycker om, det är ingen indrivningsfirma som bryr sej om vad man tycker om när kontot är tomt, men säger att pengar kommer, men jag får dem inte förrän i juni, kanske, om landsbygdsverkets system fungerar …. Den väntan. Den långa väntan. Du vet att du kommer att få, nånting, pengar, småningom, men när… NÄR???

Ja, många är vi i vår herres hage och alla tänker vi lite olika.

Ena del av befolkningen tycker att bönder bara solar bringan och köper nya traktorer, men andra förstår precis vad jag menar. Kan hända det finns många som köper nya traktorer, och bra för dom som kan göra det utan att blinka, men för många så slutar inte historien med en ny traktor – wow, utan det följer ett långt, surt, kallt lån som grädde på moset. Lån som släpar kvar och som ställer till det när pengar uteblir, men utan traktor så kan man hastigt vara utan jobb. Sen finns det också dom som brer på fördomarna om böndernas traktorer, dom köper traktorer, bygger ut, reser till södern men kanske inte betalar av sina skulder som dom borde… men det är någon liten procent…

Iallafall, summa summarum. Jag hade, som så många andra ett tufft 2015, men jag höll skrivbordet städat. Inga räkningshögar som släpat efter. Hur jag bar mej åt vet jag inte riktigt heller, men det gick. Nu försöker jag se lite positivare på 2016. Stöden för 2015 har börjat röra på sej, och livet kanske inte skrattar glatt, men ett litet småleende kan man se om man är optimist! Vilket man måste vara, annars går man under så det brakar om det! Prioritera rätt, bli mer självisk, gör nåt kul ibland och försök le fast det haglar i torrhöet!

Kämpa på bönder! Efter regn kommer sol 🙂

Hurra, flismataren gick sönder !

Det är inte ofta man blir glad över att nånting går sönder men jag njöt faktiskt av att ligga under flismataren och dra bort det lager som spruckit i går. Tanken på hur det hade varit om det gått sönder i vintras eller nästa vinter gjorde bytandet till ett nöje. Nu var det inga problem – det var varmt och skönt.

Det är grymma krafter i skruven till flismataren. Utmatningen är så starkt nedväxlad att motorn orkar vrida sönder nästan vad som helst. Det finns en krans med vass egg som skall skära sönder sådana bitar som inte ryms in i matarröret men en torr kvist kan vara grymt hård – nästan som järn. Motorskyddet märker inte ens av belastningen. Så skruvens lager hade spruckit och kättingen hade förstås kommit av då kugghjulen inte mera var mitt emot varandra.

Till all tur hade jag ett reservlager hemma. Där ser man att lagerhållning lönar sej. Det var visserligen litet jobb att få bort det gamla lagret men det gick relativt snabbt i jämförelse med att jag varit tvungen att åka och hämta nytt lager. Nu skall lagret fyllas på med två reservlager utifall det blir bråttom att byta mitt i vintern nån gång. Samma lager passar också till en del maskiner.

Jag såg också att det behöver byggas bättre stöd under flismatarens ben och så tänker jag göra utrymmet under flismataren tätare och bekvämare med tanke på att det skall kunna värmas upp mitt i smällkallaste vintern. Tyvärr så väntar troligen reparationer i framtiden fastän lagret nu är bytt. Flismataren råkar ju ut för den allra hårdaste pressen då det är som kallast.

Och så har vi följetongen med omröraren (se Flisomrörare – andra försöket). Andra försöket fungerar men det är inte helt bra. Det blir en hel del flis kvar på sidorna som den konstruktionen inte tar bort. Bladen på omröraren räcks inte ut till hörnen och flisen rasar inte av sej själv alls. Tvärtom så bildar den valv som sitter ihop tills man knackar till dem. Då jag fyller på med fyra skopor så blir det ungefär två kvar som inte rasar ned i skruven och de måste skyfflas för hand. Nu blir det att fundera på om jag kan flytta den nuvarande omröraren litet eller om jag skall börja experimentera med ett stående rör igen … Det är inte lätt att fundera ut hur flisen beter sej för den är oberäknelig. Att röra om den nerifrån fungerar inte för flishopen är stenhård där.

En robot som skyfflar ned flisen i tratten skulle ju lösa problemet :-).

Bonden, spaden och järnspettet.

Stenrik är jag väl varken i ordets rätta bemärkelse eller i den vedertagna beskrivningen över någon med lite tjockare plånbok. Men det oaktat blir det att byta några bultar till betten på jordfräsen varje år, eller några och några, jag är väl uppe i ett hundratal byten denna säsong.

Allt är inte blomstermylla här i Långmossen, Nisse!

Relativt stenfritt är det ändå men någon tidigare stengrynna som uppodlats finns det här och där. En sådan ligger ett tiotal meter nedanom hallen där jag nu håller på att anlägga en ny sparrisåker. För att ge de bästa förutsättningarna för god etablering av växten gjorde jag en lite djupare fräsning än brukligt med den påföljd att stenar på plöjningsdjupet ledde till några brustna bultar. Valet stod sedan mellan att fräsa lite grundare eller ta bort stenarna, jag valde naturligtvis det tyngre alternativet 🙂

Jag är inte speciellt duktig på att hantera tyngder på gymmet men bryta sten det kan jag om jag nu får säga det själv. Det är lite teknik med allt och har man övat sen barnsben så sitter det i ryggmärgen även om man numera oftast är lite latare och använder traktorn vid stenarbeten.

Nu ville jag ju inte packa till det frästa med traktorn så efter att ha stärkt mig med ett par rågbröd och en mugg av Karins fläderblomssaft hämtade jag spade och järnspett eller ”jännstaanjen” som vi brukar prata om härstedes för att på gammalt hederligt vis med mankraft lyfta stenen ur åkern.

Tröttnar man på att byta bult i fräsen får man göra något åt orsaken till bultbrotten....... — Tröttnar man på att byta bult i fräsen får man göra något åt orsaken till bultbrotten…….

.... som i det här fallet visade sig vara en jordfast sten på ett spadtagsdjup. — …. som i det här fallet visade sig vara en jordfast sten på ett spadtagsdjup.

Ojdå den var visst lite större än jag till först trodde....... — Ojdå den var visst lite större än jag till först trodde…….

.... men opp kom den :) — …. men opp kom den ….

... och bonden är nöjd. — … och bonden är nöjd. 🙂

Bumlingen fick sällskap av ett antal mindre stenar också innan kvällens gym-pass förklarades avslutat.

Det finns förövrigt stenbrytartraditioner här i gården som bör vidmakthållas. Brodern till bonden vi köpte gården av var en riktig hejare på dikning och stenbrytning.

Avslutar inlägget med en historia som jag förtäljts av en granne till en av mina åkrar. Hilding, så hette brodern, höll på med en stor sten i en grop på åkern och en annan granne gick dit för att se hur det gick. Hilding var fåordig av sig men bad ändå grannen ta tag i ”löödon” (hävstången) för att bända upp stenen något så att han kunde få in fingrarna under stenen. När så lyckades sa Hilding åt grannen: ”dö foår gaa nö” (du får gå nu).

Så för att hedra minnet av tidigare stenbrytande generationer tycker jag att varje bonde bör ta bort någon sten nu som då, stenarna har ändå en märklig förmåga att växa år från år.

Mer fel i ledningen

Det är dags att se över sprutan och efter att åter ha städat undan allt som samlats i ladan under vintern fick jag ut sprutan. Alla munstycken sattes tillbaka och slangarna fast. Till vintern måste man ju tömma alla rör och slangar även om man sätter frostskyddsmedel i sprutan. Allt gick bra och bara två membran till droppstoppen måste bytas. Men så vägrade stängningen att fungera. Den är motorstyrd på den här modellen och en ny motor kostar 500 euro så det såg inte alls bra ut.

Nu kom mätinstrumentet till hjälp. Utan ett universalinstrument (multimeter) som kan mäta spänning, ström och motstånd är man helt hjälplös. Men med instrumentet såg jag snabbt att det inte kom spänning till motorn och till all tur är sprutan så gammal att den inte har någon elektronik utan bara strömbrytare och raka trådar. Strömbrytaren var helt enkelt sönder. Det är en litet kinkigare konstruktion som skall byta polerna till stängarmotorn så den tvinnar åt ena hållet eller åt andra.

Nu hade jag inte hemma en likadan strömbrytare men en låda med litet mindre format men med samma funktion som jag köpt billigt i lager. Så det var bara att löda bort den gamla strömbrytaren och löda in en ny. Visserligen passade den inte direkt men med litet ledningar så fungerar det utmärkt. Det krävdes alltså bara litet arbete och en strömbrytare från gammalt lager och sprutan fungerar igen.

Bekämpningsmedel för ogräs har jag beställt och det blev i år metasulfuron (Ally) och litet MCPA. Strängt taget behövdes inte MCPA men det lär vara bra med blandningar av två medel som verkar på olika sätt så att man undviker resistens. Och MCPA är mycket bra mot tistlar. I lantbrukssällskapets utmärkta guide om växtskydd för åkergrödor kunde jag lätt hitta lämpliga medel. Skriften är faktiskt mycket bra uppställd. Det jag behöver är medel för direktsådd. Och jag har haft problem med stora baldersbrå som övervintrat. Andra besvärliga ogräs på våra åkrar är måra, nata (våtarv?), leidärgres (målla) och de vanliga korsblomstriga. Metasulfuron tar på alla andra än måra men metasulfuron+karfentrazon (Ally Class) som tar på måra var mer än dubbelt dyrare så jag riskerar litet. Blir sommaren torr så är det inget problem.

Och jag fortsätter på den snåla linjen för vetepriserna ser inte ut att stiga. Förut har jag använt triasulfuron (Logran) som är ännu billigare men jag riskerar inte att få likadana problem med baldersbrå som jag hade efter viltåkerseländet. Jag satte namnet på medlen inom parentes men jag köper medel över nätet med samma verksamma substans. Det är inte bara för att det är billigare utan också för att jag får dem hemkörda för en ringa penning.

Största utgiften var i alla fall medel mot flyghavre. Vi hade länge översvämningar som spred flyghavren mycket effektivt och det var hopplöst att bli av med den. Nu tänkte jag i alla fall spruta bort den men vi får se hur det går. Samtidigt beställde jag en mängd glyfosat som är absolut nödvändigt mot kvickroten. Politikerfjantarna bråkar om glyfosatet men utan det så blir det problem att odla något annat än kvickrot i längden. Det kan ta något år men sedan är åkrarna en tjock matta med kvickrot. Träda mot kvickroten sänker inkomsterna och kan vara sista halmstrået som knäcker kamelens rygg.

Det finns ännu en del maskiner som skall ses över och troligen blir det mera arbete med ledningar men sedan lutar det åt byggarbete – en hel del är på hälft. Och så hjälpte inte städåret 2015 utan det finns en hel del att städa upp också i år. Det värsta är att det inte hjälper att städa för så fort man börjar göra nånting så blir allt en salig röra på nolltid. Eller så är det bara fel på gubben …

Fel i ledningen

Det brukar ta en vecka innan man hämtar sej efter ledigheten. Nu blev det bråttom med att se på Ducaton eftersom motorvarningslampan börjat lysa. Den har lyst litet emellanåt hela vintern men då bilen fungerat bra så har jag inte orkat bry mej om den. Men nu började dessutom kylarfläktarna gå fastän bilen var avstängd … Det gör kvickt slut på ackumulatorn så jag måste dra ur säkringarna då jag stänger av. Det hade ingen betydelse på vintern men på sommaren kan bilen bli för varm – speciellt nu då vi har +25 grader i skuggan.

Så jag kände mej tvungen att sätta in en strömbrytare för att sätta fläktarna av och på från hytten. Men då jag började se på säkringshållarna i motorrummet så hittade jag en helt avbränd ledning. Ibland gav den kontakt och ibland inte. Det är den värsta sortens fel för då man skall mäta var felet finns så är förstås allt i skick. Den var på ett lömskt ställe under säkringshållarna och man såg den bara om man lyfte bort alltihop.

Nå, det var inte så svårt att löda ihop tråden. Men så skulle jag se vart ledningen gick och det var ett stort arbete som tog massor med tid. Visst finns allting på nätet men jag måste ladda ned Ducatons elscheman och installera ett program för att kunna se på dem på min datamaskin. Och så har Fiat lyckats få dokumentationen så invecklad att det tog en hel dag att fundera ut hur man skulle läsa den. Dagens bilar är nämligen lite mera invecklade än gamla Lada som bara hade generator, startmotor och ackumulator förutom lamporna. Hela schemat rymdes nästan på en sida.

Nu är det allsköns styrburkar för varje funktion som är ihopkopplade så man inte vet vad som gör vad. Och då har min Ducato från 2006 ett enkelt system om man jämför med dagens nya bilar. Visst finns det diagnostiksystem men de ger för det mesta en felaktig felkod och gnäller om bromsarna fastän felet finns i motorstyrningen. Jag avskyr elektroniken i dagens bilar – så elektronikingenjör jag är. Det är inte fel på elektronik i allmänhet men så som systemen är konstruerade idag så är de helt hopplösa. Och dessutom svindyra. Men jag vet att det alltid är så i början och om 10-20 år får vi (hoppeligen) system som är robusta och fungerar och dessutom grisbilliga. Så där inom parentes är det lustigt att det heter ”svindyr” men ”grisbillig” :-).

Eftersom jag skruvat sönder halva instrumentbrädan så tänkte jag ”meddetsamma” fixa en del andra saker som blivit ogjorda alltför länge. Det tog förstås inte så litet tid och till sist så lyckades jag klåpa så att det blev kortslutning … Då var klockan två på natten och jag beslöt att det är bättre att jag sover än att jag i ilskan slår sönder nånting. Det har blivit en hel del jobb på natten nu då det är alldeles för hett på dagen. Problemet är att då det blir svalare så kommer myggorna. Men jag har varit noga med att hålla verkstadsdörrarna stängda så att myggorna och hettan hålls utanför.

Efter att ha byggt om en hel del av bilens elsystem så fick jag igång den och allt fungerade. Utom motorvarningslampan som ännu lyser …