Sida 143 – Bondbloggen

Skogsväder?

Förkylningen börjar vara kurerad så nu kliar det i skogshuggarfingrarna. Idag var det ändå lite i kallare laget med -24 i morse det steg sen till knappa -20 på dagen men föll nu igen mot kvällen. Lite onödigt kallt så det fick bli en skrivbordsdag istället. Läste sen om en som köldskadat fingrarna i måndags och det var ingen trevlig syn så kanske var det ändå inte så dumt att stanna hemma idag.

Jag har annars förberett skogsarbetet i den mån att jag vandrat runt lite, kört upp lite spår, planerat arbetet och faktiskt provhuggit en tank för att kontrollera den värsta abstinensen 🙂

I och med att det var vått när marken började frysa till så rinner det trots kylan ut en del vatten i dikena som då fryser till och bildar svallis. Dikena mer eller mindre bottenfryser då och det håller bra att korsa dikena. — I och med att det var vått när marken började frysa till så rinner det trots kylan ut en del vatten i dikena som då fryser och bildar svallis. Dikena mer eller mindre bottenfryser då och det håller bra att korsa dikena med traktorn.

Getporsmossarna brukar inte frysa till om man inte kör spår men nu bär det bra även här.

Sista fjolårsflisveden tuggades i går onsdag så nu är upplaget tomt och ropar efter ny flisved.

Objekt nummer ett blir mossen nere i mitten av bild och förhoppningsvis hinner jag också fixa planteringen i bildens övre del. — Objekt nummer ett blir mossen nere i mitten av bilden och förhoppningsvis hinner jag också fixa planteringen i bildens övre del.

Mossen nere i bild har stått i tur en några vintrar redan men det har varit alltför blött de senaste åren. Nu ser det bra ut, dikena var vattenfyllda till bredden då det frös och det är nu möjligt att köra överallt. Att dikena är fulla med vatten berättar också att en rensning måste göras för annars försumpas skogen igen. Vattnet ska ut över grannarnas skogsskiften så nu gäller det att också få dem med på noterna, hoppas att dom förstår nödvändigheten med dikesrensningen. Hur som så ska dikeslinjerna huggas upp nu för bättre förhållanden än så här kan det knappast bli och man vet inte hur många vintrar det går innan läget är lika bra.

Från och med i morgon ser det ut att bli en vecka med varmare väder, det utlovas kring -5 grader vilket är lagom skogshuggartemperatur 🙂

2 dagar

Exakt så länge fick jag greja på i skogen, sen slog flunsan till. Jag har en liten ruta kvar på det nya betesområdet ”söderåker”, där jag höll på ifjol, och den hade jag tänkt gå igenom nu, men så kom flunsan och det fick lov att bli en paus. De cirkulerar ju lite flunsor och diverse överallt, så att man får lite flunsa är ju inget konstigt. Bara riktigt onödigt. Nå, bara den lite ger sej så ska jag nog tillbaka till samma ställe där jag slutade, men det är lika bra att låta flunsan ha sin tid och skogen ha sin tid, nu när man kan hålla lite lugnare. Sommartid är det värre, får man flunsa då kan det vara svårare att försöka ta det lugnt. Igår hade jag stegring, men idag känns det redan bättre, så jag hoppas det är en snabbt övergående sort. Må hända jag har lite feber-känningar idag också, är helt slut i kroppen, men huvudet känns inte som äppelmos på samma sätt som det gjorde igår. Jag har inte mätt feber, så jag är nog på bättringsväg. 🙂 Ska ändå hålla lite lugnare idag, jag har skjutsat Mathias till skoltaxin, eldat och burit in ved i mommos hus, eldat och burit in ved i mitt hus, matat fåren och det enda jag måste göra till idag är att hämta Mathias från eftis, skjutsa han till ”miniboll” och sen mata fåren igen, samt läsa läxor. Men, i övrigt tänker jag inte slå så många strån i kors. …. hmm, vad ska jag göra då?

Att ligga och glo i takt bara orkar jag inte! Men, kanske jag skulle ta och försöka få några lister på plats på vinden igen?

Ni vet hur det är… Alla ni som byggt ett hus från grunden, batting för batting, bergullspaket för bergullspaket, gipsskiva för gipsskiva, skruv för skruv, tapet för tapet… Sen när man kan bo i huset, sen tar det ibland stop. De sista listerna kommer aldrig på plats!?

När det huset jag bor i blev så färdigt att man kunde bo i det så blev endel lister och lite små diverse detaljer olagade. ”det behövs ju egentligen inte, man kan ju bo i huset ändå”… yess. Det går så bra så, vad ska man med dörrar till egentligen? Den sista lilla tapetbiten behövs ju inte egentligen, ingen kommer ändå att se att den fattas där… Varför ska man ha laminat i en skrubb, det är ju ändå bara man själv som går där…

Då, när huset blev beboerligt på vinden och jag tog den i bruk så var min tanke att ”strunt i diverse allt såntdär, jag orkar inte såga till någå lister nu, såga och passa in lister kan jag göra sen när jag kan sitta på min rollator och vila mej emellanåt”. Inte har jag någon rollator ännu, men jag fick för mej att nu, nu hade jag humör för att få lite lister på plats! Ibland faller ivern på, sådär från en klarblå himmel kom jag på att nu, nu sku de gå att passa in lister! Sånt har aldrig hänt mej förut, så jag blev lite förvånad själv. Supersnyggt och bra kan jag ju inte skryta med att det blir. Men dom ÄR där. Så nu har jag, första gången i mitt liv spikat lister av alla de möjliga sorter, samt lagt in dörrar och fixat fönstersmygar och allt möjligt petande och påtande. Det tar tid, och skillnaden är inte enorm, men aj aj va fint det blir när det blir (sådär, lite ditåt iallafall) som det ska 🙂

Så eftersom jag idag inte är riktigt arbetsduglig i skogen, snarare livsfarlig för mej själv, så tror jag att jag kryper upp på vinden och ser om jag skulle få hängt upp nån gardinstång, tvättat något fönster, och kanske man skulle ta och försöka få den sista lilla tapetbiten på plats,det fattas en tapetbit i detta hus, den ska vara ca 20x30cm och den har inte kommit på plats på 7-8 år, kanske idag?

Äventyrar miljöreglerna matkvaliteten?

Sitter i kylan och läser att fosforbristen i djurfodret äventyrar djurhälsan och drar mig samtidigt till minnes att under hösten rapporterades det att årets spannmål håller låga proteinnivåer. Att fosforvärdena sjunker på grund av hårt reglerad fosfortillförsel har jag själv också noterat vid markkarteringen. Vad gäller proteinet så är bland annat kvävetillförseln avgörande, i år gick det antagligen så att då tillväxten kom sent igång på grund av den kyliga inledningen av växtsäsongen så hade det på våren tillförda kvävet redan förbrukats då det hade behövts som bäst. Många hade kanske inte riktigt koll på det här och för andra så hade den tillåtna mängden redan tillsatts varför ytterligare gödsling inte var möjlig.

Visst ska vi vara miljövänliga i vår odling men då det mer och mer framkommer att det sist och slutligen inte är det finländska jordbruket som är orsaken till de problem som råder i Östersjön så börjar man fundera. För visst är det synd om vi bönder inte kan producera kvalitativa produkter och inte kan utnyttja den skördepotential som finns på grund av allt för snäva miljöbestämmelser?

Kinesiska vasaloppet – after ski.

Väl hemkommen har man drabbats av ett flunsaåterfall, jag som trodde att vinterns snorande var över efter tre veckors förkylningen kring lilla-jul. Sen har det varit lite att se över här hemma så det utlovade ”after ski” – inlägget har låtit vänta på sig. Tänkte ändå försöka få det undan nu och också sätta med det utlovade bildmaterialet så att jag kan återgå till mer vardagliga blogginlägg. Intrycken från resan är ändå många och kommer säkert att snurra på en tid men jag lovar att försöka bespara er från ytterligare semesterminnen.

After ski.

Och vilket ”after ski” sen….. normalt under våra skidresor brukar det efter loppet badas bastu och bli en bit mat med lite dryck för att återställa vätskebalansen och i bästa fall också kaffe med bakelse men årets efterspel slår nog alla tidigare ”efterloppet” upplevelser. Vi blev nämligen liksom alla andra deltagare bjudna på en bankett som inte saknade motstycke åtminstone vad gäller programmet. Då jag häromkvällen råkade titta på den inhemska idrottsgalan i tv:n kunde jag konstatera att den i jämförelsen var något blek, visserligen är stämningen på plats något annorlunda men ändå. Kineserna kan verkligen det här med musik- och dansframträdanden och inte var trakteringen vad gällde mat och dryck illa den heller även om det ibland var lite svårt att veta riktigt vad man åt 🙂

Jag har svårt att i text beskriva stämningen på banketten men kanske en skakig videosnutt kan ge lite bild av det hela.

Det är ju inte riktigt tänkt att det ska se ut så här men utan hjälp kommer jag inte längre, mannen i röd halsduk som syns i slutdelen av videon är annars en tiofaldig orienteringsvärldsmästare från Sverige.

VasaloppetChina i bilder.

Genast vid ankomsten till hotellet intervjuades "skidåkaren" av kinesiska televisionen :) (Foto Fredrik Grannas) — Genast vid ankomsten till hotellet utfrågades ”skidåkaren” om förväntningarna inför loppet av kinesiska televisionen 🙂 (Foto Fredrik Grannas)

Spåret korsade nationalparken som planterats av japanska krigsfångar.

Här igenom snötempelstaden gick varvningsspåret.

Invigningsceremonin framför makalös scendekoration. — Invigningsceremonin hölls framför en makalös scendekoration.

"Gustav Vasa" hade också rest till Kina. — ”Gustav Vasa” hade också rest till Kina.

Tionde stämpeln i Worldloppetpasset, medaljen och bankettinbjudan är väl de mest konkreta bevisen på ett genomfört lopp. Men det är mycket annat som kommer att förknippas med dessa både före, under och efter själva loppet.

Sist och slutligen känner vi oss alla som vinnare. Här har hela österbottniska gruppen äntrat scen.

Kina i övrigt då?

När man nu åker så pass långt som till Kina så måste man väl se lite annat än ett skidspår också? Så därför valde jag liksom de andra i gruppen att förlänga vistelsen med ett tre dagars ”turistprogram” för att se de ”stora” turistmålen som det pratas om.

Efter att ha gått igenom "den förbjudna stadens" alla torg och byggnader kan man inte undgå att imponeras över att den byggdes på 14 år i början av 1400-talet. Inget litet projekt i en tid då allt gjordes för hand. — Efter att ha gått igenom ”den förbjudna stadens” alla torg och byggnader kan man inte undgå att imponeras över att den byggdes på 14 år i början av 1400-talet. Inget litet projekt i en tid då allt gjordes för hand.

Kommer man från en liten by i Finland märker man snart att allt som är stort inte är vackert alla gånger, stora befolkningscentra och livlig trafik medför vissa olägenheter. Här har nog miljönissarna annat att fundera över än att varje torp på landsbygden skall anslutas till det kommunala avloppsnätet.

Som synes på de flesta bilder lyser solen från en klar blå himmel något som enligt guiden inte är någon självklarhet i 21 miljonersstaden Beijing med sina 7 miljoner bilar. Den så kallade smogen fick vi erfara vid ankomsten till Kina då den låg tät över flygplatsen och lukten gav en förnimmelse av den man känner när man sotar värmepannan. Tursamt nog var det blåsigt de övriga dagarna så smogen drevs bort. — Som synes på de flesta bilder lyser solen från en klar blå himmel något som enligt guiden inte är någon självklarhet i 21 miljonersstaden Beijing med sina 7 miljoner bilar. Den så kallade smogen fick vi erfara vid ankomsten till Kina då den låg tät över flygplatsen, sikten var bara några hundra meter och lukten gav en förnimmelse om den man känner när man sotar värmepannan. Tursamt nog var det blåsigt de övriga dagarna så smogen drevs bort.

Trafiken var ett kapitel för sig, här hemma förargar sig bilisterna om dom hamnar att köra långsamt efter bondens traktor här fick man vara glad om man kom ett par kilometer på en halv timme. — Trafiken var ett kapitel för sig, där hemma förargar sig bilisterna över att tvingas köra långsamt efter bondens traktor här fick man vara glad om man kom ett par kilometer på en halv timme.

Under en närmare 7 timmars färd med snabbtåget från Changchun till Beijing passerades inte en enda plätt som man kunde kalla för skog. Det mesta var en oändlig slätt med majs- och risfält vilka här och där bröts av städer med febril byggverksamhet och rykande industrier.

Vad jag kunde förstå så hade majskolvarna plockats för hand och nu höll man på med skörd av de torra stjälkarna som buntades och transporterades hem för användande som foder?

Och som om det inte vore tillräckligt med smog från tidigare så spädde man på med att elda förnan efter skörden? Inget större bekymmer över kolbindning och humushalt.

Några bilar lastade med majs? köar vid fabriksporten. (Foto Fredrik Grannas)

Under resan konstaterades också den kinesiska befolkningen vara väldigt slanka, vi antar att största förklaringen ligger i ätandet med pinnar. Antagligen skulle vi nog också magra en del för det tog sin lilla tid att tömma talriken, det skulle ändå inte fallit oss in att försöka få kineserna att äta med kniv och gaffel. Man får ta seden dit man kommer även om köks- och serveringspersonal hade lite roligt åt våran pinnhantering 🙂

Lyckan över att fånga maten med pinnen :) — Lyckan över att fånga maten med pinnen 🙂

Borta bra men hemma bäst……….

Bäst att gå i ide …

Trots att en hel del tid gått åt att elda och täta och isolera så vi klarar kylan så har jag hunnit ut i verkstaden för att laga skogstraktorn (Belarus). Ena stödfoten hade börjat läcka, avgasröret hade brustit och fläkten hade fastnat och luktade bränt då man försökte sätta på den. Allt annat hade gått an men utan fläkten så isar rutorna fast genast och man ser inte nånting. Så traktorn togs in i verkstaden.

Först måste i alla fall tröskans tömningsrör svetsas. Man kan tycka att det inte är någon brådska med det och det har jag tyckt i ett par års tid nu så det har varit osvetsat varje år då tröskandet börjar – och då har man inte tid mera. Så nu lade jag det i vägen för allting mitt i verkstaden så jag var tvungen att svetsa det. Före tröskandet …

Det har inte varit så lätt att värma upp verkstaden nu i kylan men jag fick luften över noll i alla fall. Ibland nästan +5 grader. Då går det an utom då man måste arbeta med bara fingrar. Handskar är ju helt hopplösa i vissa situationer som små skruvar och elledningar. Fläkten fick jag bort efter att ha skruvat bort en massa plåtar. Jag tror jag installerar en helt ny defroster i taket så man slipper det eländiga skruvandet med små skruvar. Och då jag tagit bort fläkten och testade den så fungerade den fint … Kanske den bara hade varit för länge oanvänd ? I princip borde man starta alla fläktar en gång i månaden året runt.

Den läckande stödfoten på lastarn var litet besvärligare men jag hade vanan inne efter det jag svetsat den andra foten för något år sedan. Det eländigaste är all hydraulolja som obönhörligen rinner ut då man tar bort en cylinder. Eller sprutar då stödfoten faller ned …Med hjälp av en massa tidningar och sågspån måste jag sedan försöka få bort det mesta från verkstadsgolvet. Visst hade jag bytta under och under den tidningar men eländet sprutade långt ut över tidningarna. Nutida tidningar är också alldeles för små. Att försöka täcka golvet med de ynkliga lapparna är ganska svårt.

Stödfoten i enkla delar.

Och sedan då man börjar svetsa oljeröret så blir man olje- och eldkastare. Tidningar kan man ju inte ha på golvet då man svetsar så det kom mera olja på verkstadsgolvet. Nåja, efter många kaffe- och uppvärmningspauser fick jag i alla fall allt svetsat. Både oljerör och avgasrör är nu i skick och nästan ihopskruvade. Fläkten går också.

Nu skall ännu tändlåset bytas. Det fuskar ibland med glödgningen och det är inge bra då det är kallt. Jag beställde i förrgår ett nytt från Estland. Det kostade bara två euro så jag tyckte jag måste beställa två – frakten gick på 10 euro. Idag kom tändlåsen. I allmänhet har priserna varit mycket låga och leveranserna snabba. De har massor med billiga Belarusdelar så det passar mej utmärkt. Här i landet är priserna tio gånger högre – om det ens räcker.

Just nu sitter jag åter och eldar. Ute är det -25 grader och sjunker … Man har inte velat plocka fram kameran så ofta i den här kölden men jag tog i alla fall en bild från vedlidret då jag kom in.

Och nu skall jag lägga mej under fem filtar.

Hemmanet ödhe, åbon dödh af hunger

Här gnäller vi om hur dåligt allt blivit och hur vädret är ur led. Men under de kalla dagarna så satt jag och läste Riksarkivets digitaliserade sidor från Boendearkivet från min mammas hemby Kungsböle i Strömfors år 1699 (som då var Pyttis). Då jag stötte på den tredje anteckningen om grannarna ”Hemmanet ödhe, åbon dödh af hunger” så började jag se på den stora hungersnöden 1695-97. Zacharias Topelius beskrev den mycket målande i Fältskärns berättelser s.388-399. De finns på nätet i projekt Runeberg om ni inte har boken.

Det är milt sagt ruskig läsning. Och om vi tror att vädret är ur led så är det småsaker mot vädret från 1688 framåt. Till exempel år 1691 kom våren så brådstörtat att man kunde plocka mogna smultron i Stockholm den 28 april ! De följande åren hade turvis milda och hårda vintrar och kalla eller heta somrar. År 1693 kom det god skörd – så god att den inte gick åt. Men det fanns inga spannmålsmagasin och då det allra hemskaste året 1695 kom med fullständig missväxt så fanns inga lager.

Hungrande människor drog omkring på vägarna och svalt och frös ihjäl i tusental och tiotusental – bara i Finland lär 150 000 ha dött av svält. År 1696 var vintern så mild att det fanns långt gräs i början på februari och man började med vårsådden. Den 7 mars kom en hård köld och isarna lade sej på sjöar och vikar. Vårsäden var förstörd och likaså höstsäden. Det som man fick i jorden frös helt vid den hårda frosten den 8 augusti och fyra dagars frost efter den 22 augusti. Men hösten blev så mild att man åt smultron i september och hallon i oktober. Så det nutida vädret är ett rent under av stabilitet i jämförelse.

Märk väl att det inte bara var i vårt land som det var ett alldeles rubbat väder utan i hela Europa. Nånting att fundera på för alla som tycker att vi bara skall importera vår mat. Då det kommer naturkatastrofer så finns det ibland ingenstans att importera ifrån.

Känner ni till bakgrunden till ”Den blomstertid nu kommer” ? Den skrevs år 1695 av Israel Kolmodin för att ingjuta hopp om en bättre framtid efter svårigheterna under 1688-94. Och då började den stora hungersnöden på allvar 1695 …