Sida 146 – Bondbloggen

Blir det vinter nu?

Termometern visar -7°C och det är klart väder ute så det kan nog krypa ner mot en -10° under natten. Så gott som snöfritt har vi också så kanske det fryser på lite.

Under dagens julgransletande som också blev en runda runt en del av skogsskiftena kunde ändå konstateras att det fortfarande är vått och ofruset i skogen. Konstaterade också att nu växer skogen bra tack vare långa växtsäsonger, det har ju varit några år med lite tjäle så att tillväxten kommit bra igång på våren och långa varma höstar hjälper ju till de med. Och vatten har träden också fått i år, vi börjar ligga på samma nivå som rekordåret 2012 så det blir nog ett nytt nederbördsrekord och då har jag beaktat nederbörden här i byn sen medlet av -60-talet eller under 50 år.

Skogens goda tillväxt är ju glädjande men tillika betyder det också en hel del jobb och nu vore det bra att komma igång med röjningarna innan snön blir besvärande, om vi nu får nån? Det som man undrar över är ju just hur vintern kommer att bli, ska man hålla sig till de fastare markerna där man säkert får ut virket eller vågar man söka sig ut på mossarna? Tidigare i höst menade långtidsprognoserna att det blir en hård vinter men nu tycker jag det låter som om det inte blir nån vinter överhuvudtaget. Nåå, säkrast är väl att börja på där marken bär man kan ju alltid flytta på sig om det fryser på, huvudsaken är att man kommer igång. Dessutom är det bra att börja på den här tiden på året då dagarna är korta så att kroppen hänger med…… jag hör ju till dem som fortfarande brukar motorsågen vid röjningsarbetet.

Lång växtsäsong.

Det är inte enbart i skogen som växtsäsongen blivit längre på sistone, även på åkern har arbetet dragit ut på tiden. Vet sen inte om det beror på att värmen hållit i sig eller om grönsaksbonden börjar bli gammal och långsam. Det känns nog lite som om luften börjat gå ur en de senaste veckorna.

Hur som så skördade vi bort de sista kålrabbina, grönkålen och brysselkålen nu under slutet av veckan och jag plöjde lite till igår lördag. Ännu idag skulle det varit möjligt att skörda och plöja men hur det är efter i morgon återstår att se. Har ännu lite kålrot kvar samt större delen av palsternackorna men dem försöker jag övervintra på åkern för skörd till våren. Kålrötterna kan eventuellt gå att skörda senare om det skulle råka bli varmare igen.

Nisse skrev om den långa säsongen för en tid sen och visst har den blivit lång, vi startade med plantdrivningen under senare halvan av mars så närmare 9 månader har man petat i jorden 🙂

Att säsongen är lång beaktas ändå inte av de statistikförande byråerna. Vi grönsaksodlare har ju i lag skyldighet att meddela odlingsarealer och skördemängder och det står i anvisningarna att man skall beakta hela året. Men det är ju lite svårt att i medlet av november meddela uppgifterna då skörd fortfarande pågår. Därför har blanketten blivit liggande med den påföljd att dom ringde upp häromdagen och undrade hur det är med skördemängderna. Det blev nu tvunget att uppskatta vad som sist och slutligen kan skördas och damen försäkrade att jag inte polisanmäls även om jag inte lyckas få det uppskattade skördat……. det står nämligen inget i lagen om att de lämnade uppgifterna skall vara sanningsenliga 😀 Dessutom var jag inte den enda som fortfarande höll på med skörden.

Kålrabbiskörd 11.12.2015. Ser ut som om min Iranske jobbare också är glad över att ytterligare en åker tömts på produkter :) — Kålrabbiskörd 11.12.2015. Ser ut som om min iranske jobbare också är glad över att ytterligare en åker tömts på produkter 🙂

Tak för virket

Förr åkte man med stockarna till sågen och kom hem med det sågade virket som staplades och så byggde man ett tak över stapeln av bakarna. Ein baka är alltså första brädan som man sågar ur stocken och som har ena sidan raksågad medan den andra är rund. Men det går inte att såga allt på en gång med min Logosol utan man sågar litet virke då och då. Så det blir att ligga utan tak och torkar alltså inte.

Jag har länge tänkt bygga ett fast tak för det sågade virket och nu satte jag igång. Våren 2014 hade jag kört hem en massa stockar som jag tänkte såga men så kom köksbranden i maj och de har legat där nu i två somrar. Litet börjar de ruttna men de duger bra till ett enkelt tak för virket. Jag sågade i alla fall litet grövre virke till taket än jag hade planerat.

Stockarna lyfte jag på sågen med lastaren och det gällde att var ytterst försiktig inte bara med sågens linjal utan också med taket över sågen. Jag måste bygga om taket så att det kommer längre ut men har en lucka i mitten som kan hissas upp då man använder lastaren. Det behövdes bara grovt virke så jag körde med motorsågen och tog inte det så allvarligt med måttnoggrannheten.

Taket placerades så nära sågen som möjligt på andra sidan vägen till växthuset så man kan hämta virket med släpvagn. Där har vi i alla tider haft virkesstaplarna och de torkar bra i blåsten från slätten. Först satte jag en bädd av fyra meters raksågade stockar med en meter emellan att stapla virket på. Längden på taket blev närmare åtta meter så litet längre virke också skulle rymmas. Därefter ställde jag upp fyra stolpar i hörnen som sträävadist (stöttades). Väggar kan man inte bygga för man måste få bort virket lätt och så skall det torka effektivt.. Även om jag troligen måste bygga en vägg av lösa bräder mot slätten för att hindra att det blir fullt med yrsnö – men det får man se …

Nu behövdes de över sju meter långa plankor jag sparat efter torkbygget. Taket är ett enkelt pulpettak och takskivorna är två meter långa Onduline skivor av skryttad (korrugerad) takpapp. Vi har haft sådana på rian och gamla bastun i snart 40 år och de är ännu i gott skick – utom där jag körde tröskans tömningsrör genom taket. Jag glömde fälla ned det. De nya skivorna har större vågor (85 mm) och är stabilare. Det är samma sort som jag satt på trädgårdsskjulets tak.

Jag lyckades igen bygga i regnet och då jag fick upp takskivorna så blev det sol och vackert väder. Men vår lera fastnade överallt på stövlarna, byxorna, stegen och taket. Nå, den torkar väl till nästa sommer. Dagarna är så korta och mörka att jag måste ha pannlampa hela dagen för att se skalan då jag ställde in sågen. Det gick delvis att bygga i mörkret men det går inte bra att sikta med pannlampa så det tog flera dagar att smälla upp taket. Nu är det nästan klart men jag måste hämta mera skivor för det blev litet större än planerat. Det tar inte mycket mera tid att bygga litet större så jag gjorde det så stort som bara ryms mellan björkarna.

Fem brädstumpar och litet skivor till så är det klart och kan ta emot sågat virke. Fast jag misstänker att det snabbt blir fyllt av allt möjligt annat också som man vill ha under tak men inte vill släpa in i husen – lastpallar till exempel. Så jag får väl snart bygga fler tak …

Förutom duggregnet och leran har det varit bra byggväder. Det har varit så varmt att man kunnat jobba utan handskar. Nu skall det bli litet kallare men inte så kallt att man vågar fara till skogs. Till det behövs -10 grader i en vecka på barmark. Men man kan alltid hoppas på köld :-).

Som gamla gastar

Ja, som gamla gastar står de där och glor på en när man går förbi. Det som i tidernas morgon utgjorde en kärna i gårdens liv och leverne är nu alldeles för smått och klumpigt att ha att göras med. Det som inte används, ständigt repareras och underhålls, kommer sakta att falla offer för förruttnelse, och att hinna undan förruttnelsen är inte lätt när man är en kratta på att bygga, har fullt upp med de hus som fungerar, och dessutom har alldeles för många små kojjor att hålla reda på istället för någonting större, som fungerar lättare att använda. Jag räknade en gång till ca30 små tak som vi håller reda på här på holmen… Inte bara jag, men ”tak som tillhör min familj, som man kan hamna med på takläggartalko till”. Det handlar då om allt från lekstugor, rior, lador, strandbodar, källare, osv, alltså allt som har ett tak, som gärna skulle få vara tätt, för det finns nåt som gärna skulle få bevaras på insidan.

De står där som gamla gastar och glor på en när man går förbi. In ska man snart börja akta sej för att gå, och jag har försökt tömma bort det som finns på insidan. Det är när något gammal hus skall tömmas som man inser hur mycket saker det finns i världen. Men, vad ska man göra av alla möjliga gamla grejjer? Inte bränna upp. Det har jag på det klara. Eller? Suck, vad ska man ha det till då?

Det som inte håller att ta i, så det måste/kan och får man bränna upp, men redan husens fina breda brädfodring, som är murken nere, men lite hållbar upptill? De är så häftiga på sitt eget sätt, så de ska jag spara. Tror jag… Endel av dem… Hmm… Till vad då? Ja, inte vet jag, men brännas ska de inte… Och så har man då åter en återvändsgränd man inte smidigt kan trassla sej ur, utan att huvudet spelar spratt.

Själva fähusdelen (till vänster i bild) är av tegel. Eller nåt sådant. Visst är det tegel, men de var nog ganska sand-starkt blandning när de tillverkades. Så, håller de i 100år till, (antagligen inte) eller får följande generation på gården nippor och problem med det om man sparar det. Hellre kan jag ta mej an tabernaklet nu så följande får fundera på nåt annat. OM det kommer någon följande som vill filura på här, det vet man ju inte heller, men om. Man måste alltid räkna med att någon kommer att få ta sej an det, om inte jag gör det. Visst, det går det också, men, jag vet hur det är att börja från minus-sidan, med att riva först och sen bygga uppåt, så det vill jag helst inte sätta på någon annans huvud.

Sånt här funderar man. Kanske jag skulle få rumpan i ring i höst/vinter och få bränt upp det som brännas kan, renovera upp kåkarna, eller så… suck, får de stå där ett tag till, tills de kommer ner, och sen… ja, vad sen…

Klimatfrågor.

Plusgrader dygnet runt i början av december, till och med under dagar och nätter med klart väder, får en att undra över om det ändå är som expertisen menar att människan håller på att rubba klimatförhållandena. Och med det förorsaka vittgående följder med extrema väderförhållanden. November lär globalt sett ha varit den varmaste november som någonsin uppmätts och det är väl globalt man måste se på saken för lokalt kan det ändå vara naturliga svängningar i vädret som noteras. Klimat diskuterade vi också med anledning av den varma hösten och pågående klimatkonferens i Paris under fredagens diskussionstillfälle ”fredagsklubben”.

Vad gäller varma höstar så är det inget den senfärdiga grönsaksbonden ogillar precis. Nisse skrev för en tid sen om den långa säsongen och här är säsongen fortfarande igång. Ännu pågår lite skörd av bland annat kålrötter och även lite plöjning återstår. Jag kunde väl ha börjat vara klar om inte förkylningen slagit till, det gick några dagar ”i haisk” men nu börjar näsan torka upp och styrkan återvända 🙂

Kålrotsskörd i varmt och soligt väder under självständighetsdagen 2015.

Några fina skördedagar har också ”slarvats” bort med möten som hör senhösten till men det kan inte hjälpas. Nu senast har det mest varit skogliga frågor på tapeten och under skogsvårdsföreningens fullmäktigemöte förra veckan besökte vi kraftverket på Vasklot där man nu satsat i en stationär flistugg av den grövre sorten. Tyvärr var silon full under vårt besök så vi kunde inte med egna ögon se den i drift men tuggen lär ha kapacitet att på 20 minuter tugga i sig ett helt långtradarekipage med flisved. I princip motsvarar det vad chauffören med bilens kran klarar av att lossa lasten. Tanken med den stationära tuggen är att man sparar in lite på transporterna i och med att flisved tar mindre utrymme än färdig flis. Omlastningarna blir också färre då veden hämtas direkt från upplaget skogen och ibland kan det vara svårt att på smala skogsvägar få plats för flistugg och transportfordon. Eldriven stationär tugg är dessutom både resurs- och klimatvänligare än dieseldriven dito. Flisråvara finns det gott om här vid kusten och varmare klimat gynnar tillväxten. Vi borde öka uttaget ur skogen för Finland utnyttjar nu endast 70% av den årliga skogstillväxten, fortsätter det så här blir mycken energi kvar i skogen och från ruttnande ved frigörs ytterligare koldioxid som lär vara en av bovarna till klimatförändringarna. Blott nu klimatet tillåter arbete i skogen för om den senfärdiga grönsaksbonden gläds åt varma höstar så önskar sig skogsbonden kyla på barmark så att marken fryser till så att bärighet för skogsmaskinerna fås. Det har varit litet dåligt med det de senaste vintrarna.

Flistugg av det grövre slaget vid kraftverket på Vasklot.

Ett billass flisved i väntan på "tuggning". — Ett billass flisved i väntan på ”tuggning”.

Skutt skutt

Hopp och tjolahej!

ALLA TACKOR UT!!!!

Det blev lite skutt och hopp, och sen följde dom med mej ner till huset. Jag passade på att ta några bilder, men det var allt jag hann med, sen svängde de om, rusade i full galopp upp tillbaka till fårhuset och där stod de resten av dagen. Solen sken och fåren stod, orubbliga uppe vid fårhuset och ville in.

Jag har haft ut de lite nu och då för att de ska få röra på sej, men, det blir mer och mer hopplöst att få de att röra på sej. De vill helt enkelt inte. Ut vill de nog, men gå längre än runt husknuten verkar de inte vara så intresserade av. Visserligen inget problem, de springer ju inte till skogs, men lite längre tycker jag de skulle kunna gå när de får möjligheten. Men. Nä. Och vill de inte, så vill de inte. Röra på sej får de iallafall, men, de rör inte på sej mer än nödvändigt. Nåja, de får gå in och äta till kvällen och natten och så får de gå ut igen imorgon på dagen, om vädret tillåter. Det börjar bli glest om dagar då fåren med glädje går utanför dörren, de dagar det regnar vågrätt lönar det inte ens att försöka, någon kanske går utanför dörren, men, helst ligger de inne hela dagen, de dagarna 🙂

Min första tork 40 år

Farsan hade byggt ett par kalluftstorkar tidigare – bland annat den som jag rev i somras – men då vi slutade med kossorna 1975 så planerade jag en helt ny torktyp som sattes i ladugårdsvinden. Den fyllde 40 år i år så det måste firas. Den allra första torken fanns också på samma plats men längst upp under taket så man körde in från vindsbron under den. Alltså fanns det knappt rum att alls röra sej då man satte in litet säd. Den hade hålskivor av masonit som skyffeln hackade sönder då man skulle tömma den. Om man alls kunde röra skyffeln. Mest gällde det att tömma med en liten sopskyffel och sopborste. Fast då vi hade kossor så behövdes det inte mycket rum för säden.

Den andra torken på bodvinden var betydligt större med hålplåt (se De gamla kalluftstorkarna). Men också där slog man huvidet i taket och i de spikar som stack ned. Dessutom var luftgångarna för små så säden möglade fastän man körde med fläktarna. Alltså tänkte jag 1975 att nu skall det minsann bli en tork där man inte slår huvudet i taket och där det finns ordentligt stora luftkanaler.

Efter en mängd misslyckade planer (jag har en hel låda kasserade ritningar) så kom jag den 4 juni 1975 fram till den här principen. Lägg märke till att man skall kunna gå rak inne i huvudkanalen (nere till höger), ovanpå huvudkanalen och på en bana vid uttagen från torken. Luftkanalerna under plåten är hela 130 cm höga vid huvudkanalen och 90 cm vid uttagen. Där blir inget tryckfall på grund av för små luftkanaler. Huvudkanalen är 190 cm hög och har ett tvärsnitt på ca. 3,4 kvadratmeter. Det finns tre fläktar i huvudkanalens vägg med luckor innanför så man kan köra en eller två fläktar. Sammanlagt är de på 30 kW och kan ge upp till 150 000 kubikmeter luft i timmen beroende på mottrycket (hur tjockt sädlagret är).

Torken är 24 meter lång och 7 meter bred (utan huvudkanal) och uppdelad i 8 lårar. Varje lår har då omkring 21 kvadratmeter plåtyta. Då man tömmer måste man ha på två fläktar i slutskedet då låren nästan är tom eftersom den mesta luften går ut genom den tomma delen av plåten.

Och så här ser den ut nu 40 år senare. De lösa plankorna springer jag längs och det går bra bara man ser till att de inte vickar. De är lösa så man kan svänga dem på kant och hälla ned säd och agnar som samlats på dem. Huvudkanalen finns till höger och gången ovanför uttagen till vänster.

I början hade jag ingen plast ovanför torken men det dammade så eländigt då man blåste ut säden så jag spikade plast ovanför. Det blev sedan i misstag en mycket effektiv solvärmare för torkluften sögs mellan plasten och plåttaket in i fläktarna varvid den värmdes upp ordentligt av solen. Det var inte planerat men har fungerat utmärkt. Plasten har hållit ihop i 40 år men nu börjar den spricka under takfönstren där solen lyst på den och vi ersätter den småningom med hårdkartongskivor.

Påfyllnings- och tömningsplanerna gick igenom en massa olika skeden men till sist blev det lufttransport med Kongskilde fläktar och rör (med snabbkopplingar). Det var ett dyrt system men fungerar ännu fint och börjar väl bli amorterat. I taket i mitten på torken går ett rör med fyra omkopplare och fyra nedtag. Från nedtagen går säden till en ”saxofon” (som farsan kallade det) som kan vridas och som kastar säden ända till andra ändan på lårarna. Man får ganska jämn fördelning om man ids vrida nedtaget tillräckligt ofta.

Här ser man saxofonen fäst vid en omkopplare. Lådan till höger är en före detta flissilo ovanför pannrummet. Förr blåste vi flisen med samma rörsystem till flissilon och tappade ned den i flismataren. Men flisen vill inte rinna lika bra som säden så det var ett eländigt petande att först få flisen in i rören och sedan att få ut den ur flissilon. Det nya systemet är mycket mindre arbetsamt.

Tömningen gick också genom en massa olika funderingar. Plåten i lårarna lutar mot uttagen vilket torde höja tömningseffekten till det dubbla. Luckorna vid uttagen gick också igenom flera prototyper tills 50 cm plåtluckor (5 mm plåt) slutligen började fungera. Utanför uttagen finns tygtrattar som för säden ned i mataren och ned i tömningsröret.

Och så här ser ett uttag för två lårar ut i dag. Övre delen av tyget kläms fast med en bräda och det är absolut nödvändigt för annars blåses stora mängder agnar och säd ut.

Kongskilde 11 kW centrifugalfläkt som transporterar säden dit man vill – till en annan lår eller till en silo för lastning. På bilden är ett rör kopplat till insuget varvid fläkten fungerar som en tuff dammsugare – främst för att städa lårarna som kan ha en hel del agnar vissa år. Då man tömmer torken på säd så tas sugröret bort.

I ändan på torken finns ett stående rörsystem med en mängd omkopplare så man kan koppla tömningsröret tillbaka till torken (till vänster) eller till lastningssilona (till höger) eller till gropen (röret i mitten som nu är täckt av en plastsäck).

Det stående röret går ända ned till bottenvåningen där den stora upptagningsfläkten finns som för säden från kippgropen upp till torken (eller till silona).

Här har jag en 22 kW Kongskilde dubbelfläkt som jag köpte senare. Den lilla transportfläkten som vi använde först orkade inte med det tunga vetet som under våta höstar var över 30 %. Från kippgropen faller säden ned i mataren och sedan upp med det stående röret. Som av bilden synes så kan man också mata sorteraren till vänster från kippgropen. Tygrör har blivit en av mina favoriter. Jag använder dem för många ändamål – också då jag tömmer silo, lastar såmaskinen med bigödsel och med utsäde. Det sker just här i tröskhuset och Rapiden syns svagt bakom kippgropens tygrör. Tygrör är mjuka och flexibla men man måste ha starkt och stadigt tyg. Markistyg har fungerat bra.

Man kan också tömma lårerna i kippgropen för sortering och då går säden genom en förrensare (konen högst uppe). På bilden nedan syns det stående röret till höger. En omkopplare går till det liggande röret som används då jag suger säden ur den nya torken alldeles bakom fotografen.

I värsta fall kan man ha närmare 100 ton säd i torken så den måste vara starkt byggd. Plåtarna vilar på plankor på kant som ligger på stockar. Så här ser det ut under lårarna.

Luckorna till lårarna och till fläktarna blev ju ganska stora men jag gjorde dem av 4 mm hårdkartong på en lätt ram så att lufttrycket skulle täta dem ordentligt. De hänger i gångjärn och hissas upp med snören. Här syns i huvudkanalen luftluckorna till lårarna (till vänster) och en lucka mot en fläkt (till höger). Då det blir tryck i huvudkanalen så pressar den lätta hårdkartongluckan mot ramen kring fläkten och tätar ganska bra.

Pust. Det blev en lång artikel som säkert bara de mest entusiastiska sädbönderna orkar läsa. Men så är då 40-årsjubileet firat med besked. Tork 1975 är fortfarande i prima skick och används hela tiden. Hoppas den nya torken fungerar lika länge den också. En sista bild från dörren till huvudkanalen där jag skar in datum för litet över 40 år sedan. Men då var plåtarna i lårarna ännu inte på plats och vi spikade dem ännu då vi tog in säd i andra ändan på torken. Torken ser nästan likadan ut som då – men är betydligt dammigare.