Sida 149 – Bondbloggen

Minnen.

Ett liv samlar på sig en hel del minnen och så här i allhelgonatider återkallas minnena av dem som inte längre finns ibland oss.

Från och till har jag nämnt min son Erik som så tragiskt valde att gå vidare och många undrar säkert vem han var. Så även om det är lite utanför ämnet (bondbloggen) så är minnena av Erik något som så starkt färgar min vardag och väcker så många frågor att det är svårt att förbigå saken. Redan när jag anmälde mitt intresse att blogga för bondbloggen nämnde jag att förutom att blogga om det dagliga livet här på gården så kommer också förlusten av min son samt branden och återuppbyggnaden av ekonomiebyggnaden att vara centrala teman. Jag skall nu dela med mig lite av en del av de minnen jag har av Erik genom att bland annat visa en något förkortad version av videon som jag satte ihop till hans begravning.

Jag har liksom alla andra många nära och kära som gått bort men Erik är nog den som framkallar de starkaste känslorna i och med att han så oförklarligt valde att avsluta sitt liv blott lite på 22 år gammal. Varje år när hans dödsdag de 23:e augusti närmar sig börjar sökandet efter någon form av förklaring och i år blev sökandet extra konkret eftersom så mycket gick i samma banor som sensommaren 2009. Datum och veckodagar stämde överens och vi har på grund av en förskjutning i den 5-åriga växtföljden odlat i stort sätt samma växter på samma åkrar, så man har ofta stått och arbetat med samma sak på så gott som samma ställe som då för 6 år sen. Dessutom hade vi också i år släkt från Amerika på besök veckorna innan precis som då. Ja, till och med vädret upplevdes likadant i och med att sommaren i år infann sig till medlet av augusti.

Många kanske tycker att efter 6 år är det dags att dra sträck och gå vidare men det ligger kanske lite i bondens natur att söka förklaringar och orsaker till att saker gått snett. Vad gäller misslyckanden i odlingarna så får man en ny chans varje växtsäsong men så är inte fallet då man förlorar ett barn eller en ungdom med som man kan tycka ”hela livet framför sig”. Erik hade ändå hunnit med mycket under sina 22 år. Han hade skola och militärtjänstgöring undan och hade arbetat ett par säsonger som skogsmaskinförare, ett arbete han trivdes med. Under menförestider och sommar hjälpte han till här hemma på gården och just sensommaren 2009 var det lite lugnt på skogsfronten. Jag minns att hans arbetsgivare ringde i början av veckan och meddelade att det inte fanns nåt uppdrag för tillfället. Erik hade tidigare nämnt att han borde gallra sitt egna skogsskifte och arbetsgivaren undrade om han skulle sätta på banden ifall han ville låna maskin. Minns att Erik svarade att det inte behövs band då det är fast mark och torrt på det aktuella skiftet. Han sade också att det ”är lugnt” trots att uppdrag saknas då det finns jobb hemma på gården. Innerst inne tror jag nog att han var lite besviken för köra skogsmaskin var nog det som han gillade bäst.

Minnen som väcker frågor.

Vi hade en lada med läckande tak så jag satte Erik att tillsammans med sin kusin, som jobbade här den sommaren, skotta bort det gamla pärttaket och bättra på ”underslaget” så att vi skulle kunna sätta plåt på taket. Jag har ofta undrat om det var fel av mig att inte låta honom ta hand om sin skog utan satte honom på ladutaksreparation, tyckte han att jag bestämde för mycket? Kanske har jag haft Erik kvar om jag låtit honom köra maskin? Det är frågor av detta slag som man ställer då när dödsveckan går i repris. Nåå, kusinen har efteråt berättat att dom hade väldigt roligt där på taket och att dylika dagar borde alla få uppleva. På fredag var det klart för plåtläggning men det blåste ganska kraftigt så jag meddelade att de kan spara läggningen till senare. Det kom att gå många veckor innan jag förmådde mig att i Eriks ställe hjälpa till med plåten och noterade då att Erik som annars på grund av sin dyslexi inte skrev så mycket hade gjort en hel del anteckningar på bräderna på taket. Ville han på nåt vis lämna bevis för sin existens eller råkade det sig bara?

Fredagkväll tillbringade han med sina vänner på Botniaring i Jurva och jag minns att han var väldigt glad över att ha fått köra en bekants Toyota Supra på hemvägen. Hans egna Celica var hans ögonsten och den skulle nog för alltid stå på hans gård men en Supra skulle han också skaffa. Som om inte tre bilar redan skulle ha varit nog tänkte jag. Men säkert skulle det också ha lagts en Supra till hans bilsamling för Erik var målmedveten och speciellt i yngre år lite envis. Hjälpsam var han också och jag bad hans vänner efteråt att nämna tre goda och tre mindre goda sidor hos Erik. En sak som alla ovetandes av varandra nämnde var ordet ”omtänksam”, att Erik alltid månade om att alla skulle må bra, några mindre goda sidor nämnde ingen men det är kanske förståeligt.

Även lördagkväll blev en glad kväll i vänners lag och vännerna har låtit berätta att Erik var på riktigt gott humör så dom hade svårt att förstå vad som hänt då dom under söndagen fick dödsbudet. Erik var väl inte precis den som spottade i glaset men jag tyckte att han hanterade alkoholhaltiga drycker betydligt försiktigare än vad jag gjorde i min ungdom. Några ”Virtanen” hade det blivit under kvällen/ natten på nattklubben i stan och det har också fått mig att undra över om energidrickainnehållet kan ha haft orsak till att Erik gjorde det han gjorde. Hur som helst så hade han på facebook vid halv 6-tiden på morgonen noterat ett enda litet tecken, han hade i sitt statusfält lagt till en punkt alltså en . jag tolkar det som att han då bestämt sig för att nu är det punkt och slut.

Själv hade jag suttit vid datorn under kvällen och natten fram till halv 4-tiden då jag vid tillfället samlade information om släkten för våra en vecka tidigare hemresta amerikanska släktingars del. Erik hade inte ännu kommit hem då när jag gick till sängs men det oroade mig inte. På söndag morgon vaknade jag till ett underbart väder och glada skratt från barnbarnen som hade sovit över eftersom också Rosmarie hade gjort Erik sällskap under lördagskvällen. Framåt natten hade deras vägar ändå skilts åt varför hon inte heller kan berätta vad som hänt under Eriks sista timmar.

När jag kom ut på gården såg jag att Eriks bilar stod snyggt parkerade med bakändan mot väggen till, det var viktigt att de stod startklara ifall det skulle komma brandalarm, frivilliga brandkåren var nämligen en viktig del i Eriks liv. Eriks bilar var hemma också tidigare på morgonen när vår andra dotter, Annsofie, som då arbetade som postutdelare kastade in dagstidningen. Att Erik själv inte syntes till fick mig att tro att han åkt vidare med någon kompis efter att ha fört hem bilen.

Ett par timmar senare fann vi honom hängande livlös i kallagret och mitt liv har inte blivit detsamma sen dess. Det var så tragiskt att ”änglarna grät”, som ambulanspersonalen uttryckte det, eftersom det föll några stora regndroppar från en annars klarblå himmel.

Minnen kan man ha av olika slag och även om många av dem jag här noterat ovan är av det tråkigare slaget så har jag också riktigt många fina minnen från åren tillsammans med Erik.

Tack för dem, Erik!

På tal om minnen så blev det en lucka efter Eriks bortgång och jag kan ännu inte förstå hur jag fick ihop materialet till den i inledningen nämnda videon som kommer här.

Trägen vinner.

Som Ni kanske minns ville det sig inte riktigt med koriandertröskningen förra veckans måndag (19.10). Idag när nordanvinden torkade upp beståndet efter de senaste dagarnas regn gjorde vi ett nytt försök. Och nu gick det riktigt bra att tröska trots att beståndet delvis hade lagt sig och det var väldigt vått i legorna. Problemen med att växtligheten lindade in sig i inmatningen var borta, tydligen hade regnen rötat strået så att det inte var lika segt längre och skörden verkade också ha mognat för nu hade det till och med drösat lite. Hade det inte gått att tröska idag så hade vi planerat att göra ett sista försök i morgon medan växtligheten skulle ha varit fruset. Det är nämligen -4,2°C på väggen nu lite före kl.23 och fullmånen lyser klart från en molnfri himmel så det blir nog kallt innan morgonen. Men nu är hursomhelst koriandern i vagnen och sätts på golvtorken i morgon. Jag hann inte göra det i kväll för jag hade alla vagnar fulla med kål och kinakål och det blev brått att få in dem i lagret då det blev kallt.

27.10.2015 Skördetröskningen avslutades för säsongen med skörd av koriander.

Kålhäran.

Också den sista huvudkålen skördades idag. Den verkar också ha klarat sig någorlunda från större frostskador efter den kyliga veckan i början av oktober. Lite ytliga skador på ”kålens hjässa” kunde skönjas på solsidan varför jag tror att skadorna är en form av torkskada då solen lyste ganska stark på dagarna och kålen var frusen efter de kalla nätterna så att vätsketransporten inte fungerade. Den inre kvaliteten var bra så med att ta bort ett par extra blad vid marknadsberedningen borde kålen vara ok.

27.10.2015 skörd av lindrigt frostskadad huvudkål.

Det känns bra att få ”kryssa av” produkt efter annan från skördelistan, det blir liksom ett bekymmer mindre för varje gröda man får under tak. Ännu återstår en hel del att skörda men det utlovas varmare väder igen efter inkommande natt som ser ut att bli kall. Håller rapporten sträck borde skördandet vara klart och höstplöjningen påbörjad till farsdag 🙂

Hur gick det sen då?

Förra inlägget var ju en jeremiad av motgångar. Jag lovade återkomma med en uppföljning av vad jag då trodde skulle bli nya färska motgångar, men det kom på skam. Resten av skördesäsongen gick väl så bra som den kunde gå med tanke på att almanackan hunnit så långt som den gjort.

Vi tar en sak i taget.

Tröskan som ätit upp en axlyftare krävde några timmar tid för att lokalisera densamma. Halva låg på veckade planet inbäddad i halm, andra halvan fanns kvar i trumman och underligt nog hade varkendera gjort nån skada alls. Det var bara att peta bort -fast det var inte så bara, en Claas är ju inte precis höjden av gästvänlighet- och fortsätta att köra med den tröskan.

Min egen, som då hade lagerhaveri i slutväxeln kom igång på fredag. Halt ok med tanke på att felet uppdagades en måndagkväll och tröskan är ju inte precis nyast i kommunen om man säger så. Leveranstid om tre arbetsdagar till en 26 år gammal tröska, det kan jag nog acceptera.

Hur som helst kom jag nog undan med blotta förskräckelsen och en lite lättare plånbok. Förutom lagren var det bara ett kugghjul i slutväxeln som behövde förnyas och de kunde nog ses med blotta amatörögat redan vid demonteringen. Visst – det kostade 600 så gratis var det inte, men om man tänker på alternativen får man väl ändå vara nöjd.

Lärpengen som kom med denna historia var en repetion på gammal kunskap. Det lönar sig att lokalisera ett missljud i tröskan genast man hör det, annars kan det bli dyrt. För några år sen gjorde jag precis det och hittade en fästskruv till generatorn som börjat vandra in i fläktvingarna. Det hade också varit otrevligt om det fått fortgå.

Torken gick också riktigt bra under resten av säsongen så återigen en gång får man väl säga slutet gott, allting gott.

En bild från säsongavslutningen då rypsen var klartröskad. Lite häftigt var det nog att köra med dubbla tröskor, arma dagar vad det gick undan och att dom dessutom råkade vara likadana blev ju en visuell kuriositet. Lite noterbart är också att fast båda var ungefär likadant inställda så hade jag mera problem med inmatningen på skärbordet än vad som var fallet på tröskan till vänster.

Hur gick det då? Kornet gick bra, hl vikt +/- 70 kg och hektarskörd ca 5500 kg. Vårrågen tror jag gick dåligt, vet inte ännu men jag tror det blir lite drygt två ton / ha.

Rypsen gav i snitt 1500 kg vilket jag nog inte är helt nöjd med, men det kunde varit värre.

Så skall vi passa på och dra igång en gissnings- eller kunskapstävling i detta ämne. Jag ställer frågan utan svar för jag vill veta vad ni bondekolleger förutsättningslöst tror om detta.

Jag hade rypsen sådd på två olika skiften, men sinsemellan jämförbara.

Skifte 1. Sådd i lättbearbetad jord med solrosor som förfrukt, sådd 22 maj med småfrölådan

Skifte 2. Sådd i plöjd åker, sådatum 7 juni med såbillarna på Simulta. Förfukten var korn.

Alla övriga variabler var samma, kvävegivan 95 på båda, samma rypssort (Juliette) och 6 kg /ha

Resultatmässigt var det stor skillnad på dessa två. Riktigt stor skillnad.

Vilket tror Ni var bättre och motivera gärna. Svar kommer så småningom.

Att hacka eller icke hacka …

Grönträdorna blev fina då jag körde över dem med hacken (betesputsare som det kallas i Sverige). Där fanns en hel del baldersbrå men nu hade också klövern växt till sej ordentligt. Om den övervintrar bra så kanske den kväver baldersbrån nästa sommer.

Men sedan blev det att fundera på veteåkrarna. Det gick bra att tröska och stommen blev ganska hög. Är det bra eller illa att hacka den ? Det beror förstås på vädret nästa vår men det vet man ju inget om. Stående halmstomme torkar kanske bättre än liggande hackad halm. Vilkendera det är lättare att så i med Rapiden är svårt att avgöra. Så jag körde bara ett halvt skifte och vi får se hur det går nästa år.

På bilden ser man att den hackade halmen inte är så kort. Slagorna borde vässas men det är ett större jobb som jag inte hade tid med just nu. Det var lätt att köra på veteåkrarna då halmen var torr men jag kan tänka mej att det kommer att vara tungt i lång och frodig klöver nästa år.

I alla fall så är mina höstarbeten slut för i år – de tog inte många timmar. Nu blir det verkstadsarbete och byggande för hela slanten.

Och skördandet fortsätter….

…. med kinakål. Nu när morötterna är skördade fortsätter vi med resterande grödor. Eftersom det fallit 17,5mm regn de två senaste dagarna kändes det lite blött för palsternackorna men ovan jordytan stör inte regnet så vi tog oss an den direktsådda kinakålen i stället. Den var i god tillväxt då frosten besökte oss så den stod bra emot kylan. Ett par extra blad får vi väl ända ta bort men det soliga vädret har gett kålen god smak i höst så den är väl värd att ta vara på.

Kinakål på bandet...... — Kinakål på bandet……

Morotshäran.

I kväll kunde vi stryka ytterligare en produkt från ”what to do”-listan i och med att vi skördade de sista morötterna.

De som följt mina uttalanden i radio och tidningarna undrar säkert hur det sist och slutligen gått efter den kalla veckan som hotade spoliera det mesta av lagerskörden. Det är ännu lite för tidigt att veta hur lagerhållbarheten blir men vad gäller löken som vi skördade det sista av igår så fanns det nog en hel del totalförstörda lökar med i de lådor som nu satts på torkning i löklagret. Det var närmast små lökar som legat överst i löksträngen på åkern som förstörts, lökar som låg undertill med kontakt mot jorden hade klarat sig bättre och de verkar som om de rehabiliterar sig anefter som de torkar. Ett betydligt ökat lagersvinn får vi nog räkna med där blott jag nu får dem så effektivt torkade att ”vattenbollarna” inte blöter ner den friska löken och hela partiet förstörs. Jag kör nu fläktarna på fulla varv och med ordentligt med tilläggsvärme från flispannan så får vi se hur långt det räcker.

Morötterna däremot verkar ha klarat sig bättre än vad jag först befarade det är endast de som av någon anledning vuxit uppåt så att ”nacken” legat ovanom jordytan som uppvisar lite frostskador. Det är ändå så små skador så där tror jag inte att det inverkar på hållbarheten. Morötterna gick också riktigt bra att skörda trots att blasten, som behöver vara stark eftersom maskin lyfter via den, fått sig av frosten. Att skörden löpte bra trots skadad blast får vi tacka den torra hösten för, hade det varit normalfuktigt eller vått hade nog maskinskörden inte lyckats. Nu gick det som sagt riktigt bra och mullprocenten i lagerlådorna är säkert den lägsta jag haft på år och dag, men sen kommer jag inte ihåg att det skulle ha varit så torrt i oktober någon gång tidigare heller. När vi tog de sista lådorna idag började det duggregna så smått så det var i grevens tid vi fick dem ur jorden. Skörden i övrigt var lite mindre än normalt, morötterna var fortfarande i tillväxt då frosten kom och de såddes också först i juni och växte långsamt till en början då det var så kallt och vått under försommaren. Man kunde se att de fortfarande hade rothåren kvar och inte ännu var helt avmognade men blasten fick sig så pass att det inte fanns något annat val än att skörda in dem. Jag brukar annars skörda sent för att rötterna skall hinna avmogna och samla åt sig lite socker för jag vill ju att morötterna skall smaka bra. I övrigt så är det riktigt fin kvalitet på rötterna och de är av lämplig storlek för konsumentförpackningarna, däremot blir det nog ont om större rötter för storköken.

"Morotspojkarna" Mick och Johnny verkar nöjda över att morotsupptagningen är över. Dagens duggregn såg till att klädseln fick den färg den ska ha i skördetider :) — ”Morotspojkarna” Mick och Johnny verkar nöjda över att morotsupptagningen är över. Dagens duggregn såg till att klädseln fick den färg den ska ha i skördetider 🙂