Sida 152 – Bondbloggen

Några kvar ute på holmbete

Lite krababaksabang säger det när fören tar mot berget. Men det gör inget. Båten har skaplig för som tål lite ståhej.

Det är väl inte halt här ändå? Fast det ser fuktigt ut, nå, där är en skreva jag kan sätta foten i och sen kan jag komma upp på den där hyllan, äh jag hoppar långt istället, tar lite längre förtåg.

Det blåser lite från nordost och aktern på båten vill lite svänga sej. Pappa justerar drevet så båten sakta går mot land och håller emot vinden, och kommer sedan ut med ett tåg för att fäst akterändan. Fastsatt och färdigt lägger vi ut landgången så autostradan är klar när jag sen kommer med fåren. Allt är klart. Jag tar en kass med lite brödkanter i, och traskar iväg.

Vart är dom månne?

Jag går upp en bit och svänger sedan mot vindriktningen. Alltså österut. Ofta är fåren på vädersidan. Jag går och går och går, och medan jag går ropar jag med jämna mellanrum:

TAAAAAAAAAAAAASSSSSSSSSSSOOOOOOOOOOOO!!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Jag kommer till östra änden på den hagen, går upp på bergsknallen och får en isande kall vindpust i ögonen. Ja, nog är det höst nu nog, huj vad det är kallt tänker jag och går ner från berget och svänger lite söderut. Då kommer dom! Allihop kommer dom galopperandes med sådan fart att dom inte riktigt hinner stanna när dom kommer fram till mej, utan några far i ivern en liten bit till, vänder och kommer tillbaka. Jag delar ut några brödbitar som slukas med en gång och sedan börjar jag gå mot båten. Alla följer vackert efter och ingen står och ser överdrivet knepig ut. Bra tänker jag, då finns det chans att få dom med sej utan större tilltag. Ifjol gick det inte riktigt som på strömsö, utan 3 hade gett sej katten på att dom inte skulle från sommarbete. Dom överlistades. Nå, får se hur det går i år…

Jag traskar på i god takt och kommer småningom ner till båten. Pappa har gått upp en bit på land, ca 30 meter från båten har han ställt ett ämbar med havre. Jag nappar ämbaret i förbifarten, låter 3-4 tackor ta varsin tugga och så går jag ner mot båten, ut över landgången och ner i båten. Jag skvimpar ur lite havre i båten och hinner knappt vända mej om innan första tackan hoppar ner i båten. Plutt, plutt, plutt kommer de en och en. Alla kommer inte att rymmas med. Nå, vi tar ett gäng. Hämtar de andra senare. Så har 12-13 kommit ombord och vi konstaterar att det är riktigt väl och tillräckligt, lyfter landgången på fören, på båten och börjar kasta loss. Då kommer, som skjuten ur en kanon en mindre ungtacka skuttandes snett från sidan, hon tar skaplig sats och skrinner nästan över kanten, på sidan ner i sjön, på landgången i farten hon har, men fixar det med flinkt klövarbete och hoppar sen ner till de andra. Hon kunde nog inte ana hur släta och hala bräden kan vara. Jag och pappa blir lite förvånade, bara står och ser, hisnar och pustar ut när bravaden är genomförd. Phhiijuh, det gick bra. Som om inte det vore nog kommer det en till på nästan samma sätt, men hon kommer mer rakt på, så hon skuttar med två friska skutt rakt ner i båten.

Snart har vi dom väl alla med oss tänker jag, men, nä, inga fler kommer skuttandes, dom har svängt på klöven och traskar sakta uppåt land. Jag tar havren som är kvar i ämbaret och hivar iland det. På två sekunder är dom som är kvar på land, där och äter och kanske inte bryr sej så mycket fast de flesta i flocken åker iväg, och kanske de inte heller känner sej obekväma till att komma ner till stranden igen om några dagar då jag kan fara och hämta dem.

Jag tar löst akteränden, pappa har startat båten, och så börjar vi bege oss hemåt. Med 15 smått oroliga får i fören tänker jag att det är onödigt att jag klämmer mej genom dem för att komma in i hytten. Jag drar upp huvan och sätter ner mej istället. Jag har bra lä fram i fören vid landgången och så hoppas jag att ingen pinkar på mej. Pärlorna trillar nätt av, så dom bryr jag mej inte så mycket om, men det där våta blir så kallt innan man är hemma och får torra kläder på sej. Men, resan hem går bra.

3 nöjda linslusar flåsade mej i ansiktet hela vägen hem, men det gjorde ingenting, hellre får de flåsa mej i ansiktet, än skena så långt bort de kan så fort de ser mej 😉

Sommarens första frost

Det är oktober men först nu hade vi den första frostnatten sedan början på maj ! Det har varit nära noll och kanske under på vissa ställen men nu var det en ordentlig frostnatt med -3 grader. Sommaren var inte speciellt varm men det är ovanligt att det inte varit en enda frostnatt tidigare. Det stör inte vetet mera som är alldeles färdigt (ett skifte under 20 %). Men det är inte bra för sprutandet. Och med direktsådd så är höstsprutandet mycket viktigt. Man vill inte ha stora baldersbrå och kvickrot som börjar växa långt förrän man kommer ut på åkrarna på våren. Medan värmen varade så hann jag spruta omkring 8 hektar men det är inte bra då temperaturen gär under 5 grader.

Jag har allt i torkarna och solen påkopplad – även om nästan hälften är i den stora torken utomhus. Den är också den billigaste i drift. Så jag har inte alls haft bråttom att tröska. Det har torkat bra men nu då temperaturen går ned så lönar det sej inte att vänta med tröskandet mera. Tröskan har hållit ihop även om jag haft en hel del problem med generatorn. Fästskruvarna har brustit så de måste troligen bytas till grövre. Det är förstås ingen originalgenerator – det finns inte mycket original på min tröska som är en gammal Rosenlew testtröska från 80-talet. Den var den första som fick hydrostatisk drift i tiderna men nu börjar den gå in i skrotklassen. Det är nu 25 år sedan jag köpte den (begagnad).

Förutom generatorfästet så har tröskandet gått bra i år – tillsvidare. Jag körde visserligen slut bränslet i går eftersom tankmätaren visade fel. Och så var ackun tom i Ducaton eftersom en lampa blivit på. Det tog mej flera dagar att vässa knivarna i hacken men det lönade sej. Inga halmsträngar.

Den väl sönderhackade halmen har fallit ned till marken mellan stubben. Det borde inte vara halmproblem vid direktsådden nästa vår.

Den nya torken är nu full och i morgon börjar jag sätta in i den lite äldre torken. För 40 år sedan då vi körde in de första lassen så var plåten inte fastskruvad i andra ändan än. Nu är den litet mera färdig även om det verkar som om den aldrig blir riktigt klar. Intressant är att plasten som vi satte upp över torken har hållit i 40 år utom där takfönstren släpper in sol. Där måste vi byta till växthusplast eller sätta upp hårdkartongskivor.

Vädret är fint – helt enkelt perfekt höstväder och fortfarande visar tiodygnsprognoserna bara sol och torrväder. Litet kallare ett par dagar men nästa vecka skall det bli varmare igen.

Återigen en av mina kvällsbilder. Vi har inga fantastiska sjö- eller bergslandskap men kvällshimlarna är inte så illa …

Tröska mot kvällshimlen

Måste sätta in den traditionella tröskbilden. Det blev mörkt och jag stängde tröskan för det är ingen brådska – tiodygnsprognosen lovar bara solsken och torrt (ursäkta alla österbottningar …). Förrän jag körde hem sista lasset så tog jag en bild av tröskan mot kvällshimlen.

Efter hela dagen i bullret från tröskan var det skönt med tystnaden och med kvällshimlen. I dag var det en verklig julidag. Då solen gassade in i glashytten så kände man sej både kokt och stekt. Visst finns det luftkonditionering på tröskan men den fungerar förstås inte. En gång fyllde jag på men nästa år var den ur funktion igen så jag tröttnade på eländet. När skall de uppfinna en luftkonditionering som fungerar ?

Den värsta dagen / Kungen har abdikerat

Jag kunde inte bestämma mig för rubrik så jag tog båda.

Det är kväll. Det är oktober och jag är trött i huvudet. Faktiskt i resten av kroppen också. Om man undantar såna saker som sjukdom och död och bara håller sig till det bondementala tror jag faktiskt att denna dag är den värsta jag upplevt.

Vi tar det från början.

Det har inte undgått någon att hösten har varit problematisk. Regnet och senheten har gett upphov till många och långa torktimmar. Allt mitt korn har legat på runt 30% vid skörd och det ger en torktid på ca 15 timmar. Dålig lönsamhet javisst, men vad gör man. Det går liksom inte att vänta ut tiden mera heller när vi befinner oss i månad 10.

I går kväll när jag gick över gården noterade jag att att torken lät fel. Utmatarna hade stannat någon gång under dagen och hela systemet hade slagit i störning. Ingen panik, man söker upp felet, byter kanske en propp, startar om och går vidare i livet.

Trodde jag.

Det gick inte att få igång utmatarna på något sätt eller annat, så jag ringde torkkompanjonen och vi började demontera de nyssnämnda. Felet kunde ganska snart lokaliseras till växellådan eller elmotorn som driver den. Bra så, det betydde att det kunde varit värre.

Trodde jag.

Demontering av växellådan gav vid handen att ett lager i elmotorn skurit fast, det var tre kulor kvar i lagret. Alltså handlade det om införskaffande av en ny elmotor.

Denna dag började med ett besök hos elmotorgurun på orten som tyvärr kunde berätta att statorn (det hade brunnit ett fält också) inte fanns i hyllan, men skulle komma i morgon. Alltså ingen tork idag, men i morgon. Nåja, det måste väl gå för sig.

En timme senare får jag telefonsamtalet men inte vill ha i detta läge. Det finns ingen tillgänglig reservdel att få tag på. Inga problem, jag konsulterar Anttifabriken, dom har lösta alla mina problem hittills, så gör dom nog med detta också

Trodde jag.

Telefonsamtalet till Antti var mer än nedslående, det var rent av bottenlöst bedrövligt. Företaget som haft en eftermarknad som inte haft dess like och som med ett samtal löst alla problem bara genom att plocka fram ritningarna till min tork meddelade nu kort att man inte längre befattar sig med torkar byggda före 1994. Att ens försöka fråga om växellådan var helt meningslöst för figuren i andra ändan var lika intresserad av gamla torkar som jag av en lokal fotbollsmatch.

Kungen av eftermarknaden har alltså abdikerat.

Sen började ett intensivt ringande till de mest märkliga företag i Finland gällande statorer, alla med samma nedslående resultat. Ett företag som hette Halikon Sähköhuolto var nära att lyckas men det föll på bultantalet i elmotorn.

Nu började det mentala förfallet plus att det började regna. En spannmålstork som inte fungerar är en sak, men en tork full med våt säd (32%) där inte utmatarna vill samarbeta; det är läge för bekymmer, stora bekymmer.

Problemet är alltså att man ju nog kan tömma elementet via elevatorn, men pga dåligt fall på röret går det inte att köra ut våt säd ur min tork, ett litet men naggande gott konstruktionsfel.

När man står där, en kall dag i oktober, det blåser och kommer ett snett regn. Torken är full med våt säd och på åkern är det 15 ha kvar, och tankarna snurrar runt en reservdel som kanske inte ens går att få, då känner man sig som ensammast i världen kan jag lova.

I någon slags panik eller vad det nu kallas började jag såga sönder väggen på torken för att kunna ändra fallet på röret och köra ut säden på backen, bara för det enda jag hade i huvudet var att få bort den ut torken. Hann bara nästan börja innan jag fick telefonsamtalet som räddade resten av dagen. Min torkkompanjon hade kommit på ett sätt att få den gamla statorn reparerad och efter det tog det mindre än två timmar innan torken mullrade igång igen. De första kornen nere i bottnen hade hunnit börja gro så den verkliga katastrofen hade nog varit närmare än jag förstod när jag trodde den var nära.

Slutet gott, men inte riktigt allting gott för detta med Anttis upphörda eftermarknad bekymrar mig rejält. Visserligen fick jag telefonnumret till en pensionerad torkmästare och han förstod nog mitt problem, men kunde tyvärr inte lösa det.

Så nån fler sån här dag vill inte jag ha. Never.

Juliväder i oktober

Just nu är det litet paus för det kom ett litet regn men det har varit solsken och varmt de senaste dagarna. Och SMHI säjer att ett stort högtryck kommer att dominera Europa i ett par veckor. Om det stämmer så hade vi en otrolig tur med vädret. Det blev en torr och varm höst – precis vad som behövdes. Julivädret finns närmast i Skåne men här är alldeles tillräckligt varmt.

Men enligt lagen om alltings jäklighet så borde nu tröskan gå sönder och reparationen ta så lång tid att det hinner blir regnigt väder igen. Tills vidare har den hållit ihop och jag hittade också felet på den elektriska sidan. Ett stort antal säkringar har brunnit och det har varit omöjligt att hitta felet. Antagligen har det varit en tillfällig kortslutning då tröskan skakar som inte mera syns då man stängt av och börjat mäta. Nu rev jag bort kontrollamporna som satt i en eländig plasthållare. Jordningen av lamporna skedde via metallbitar som förstås lossnat från plasten och troligen förorsakat kortslutning. Man kom inte åt att se eller mäta nånting då plastbiten satt fast men jag rev sönder den och tog bort lamporna. Nu använder jag bara lamporna för oljetryck och laddning. De är absolut nödvändiga.

Temperaturmätaren har betett sej konstigt en längre tid men det beror på att den är känslig för matningsspänningen. Den visar konstant +80 grader utom då man sätter på hyttens fläkt varvid den börjar visa +90 grader. Och sätter man på lyktorna så visar den +100 grader. Det är inte bra med en felvisande temperaturmätare för den behövs verkligen. Då det dammar så fastnar gallret till kylaren fast och motorn blir för varm. Det är inget problem för det är bara att ta borsten och sopa bort det värsta dammet från gallret och så kan man köra åter. Men man måste ha en pålitlig temperaturmätare.

Nu tänker jag skaffa en regulator som från en spänning på 8-18 Volt ger ut en stabiliserad spänning på exakt +12 Volt. Det borde fixa problemet. Jag använder sådana för att mata apparaterna i fibernätet från ackumulatorer men de är kanske inte riktigt lämpade för en tröska. Det finns i alla fall bilregulatorer som är ingjutna i plast och klarar både vatten, olja och damm.

Det första lasset var 22,4 procent men det jag tröskade från den först sådda åkern var 20,4 procent vilket är ganska bra. Problemet är bara att torken fylls snabbt då jag lägger ett ganska tunt lager. Men tjocka lager torkar sämre så det är bättre att torka ned först och sedan fylla upp. Nu har jag fullt arbete att laga mätkablar till nya torken. Det behövs 36 meter kabel med tre meter mellan givarna. Givarna löder jag in direkt i kabeln och sätter krympslang utanpå.

Här kippar jag andra lasset för i år i den nya torken. Det går snabbt att fylla på så här och det är inget stort arbete att litet jämna ut det kippade lasset.

Släpvagnen är gammal och liten men vi har alla åkrarna nära (under 500 meter) på bägge sidor om vägen så det går bra att tömma litet oftare.

Nu hoppas vi bara att tröskan skall hålla ihop. Det är lättröskat i år så belastningen är liten. Och hacken fungerar utmärkt. Det lönade sej att vässa knivarna ordentligt. Man ser inga halmsträngar efter tröskan i år …

Vetetröskandet börjar

Äntligen har jag kommit igång med tröskandet. Vi har ju bara vete så jag har fått se på då de andra tröskat höstsäd, korn och havre. Men idag körde jag det första lasset och det gick bra (peppar, peppar, ta i trä …). Visst fanns det gröna korn men mätaren visade på 23 % och det är oväntat litet. Jag var rädd för att det skulle vara över 30 %.

Men det har varit ganska varmt och torrt här de senaste dagarna – utom litet morgondimma och dagg. Och tiodygnsprognosen lovar bara torrt väder. Så jag hade ingen brådska att börja utan gick grundligt igenom elsystemet som krånglat i många år. Nu har jag ny generator, ny ackumulator och nytt tändlås och det verkar fungera.

Vetet ligger bara på små områden så det är ganska lättröskat. Skördens kvalitet vet jag inte än men det kommer ganska mycket. Så där i efterhand borde jag ha dragit ned litet på konstgödseln men det visste man ju inte i våras.

Torkarna har jag lappat ihop. Det finns alltid litet springor som borde tätas också i den nya torken. Men den är snabb att fylla på – man bara backar in och kippar lasset … Visst skall det bredas ut men det är inget större arbete om man är noggrann med att kippa på rätt plats. En strålkastare till behövs där i alla fall för det blir mörkt ganska tidigt. Morgondaggen gör att man inte kommer igång med tröskandet så tidigt men på kvällen kan man köra ganska sent utom då det börjar slå dagg. I dag var det mulet och då blir det sällan dagg på kvällen. Men solvarma dagar kan det slå dagg genast då solen går ner.

Nu är det bara att tuta och köra – tills plåttröskan går sönder …