Jag vet inte om någon märkt det men min väderstation har varit ur bruk i en månad nu. Jag flyttade över programmet till en gammal NSLU2 (en liten dator) från min vanliga bordsdator. Det fungerade en tid men sedan blev det krångel och jag hade inte tid på hösten att slåss med den. Nu gav jag upp och flyttade programmet till min lilla Hallonpaj som fick namnet Vederhallon. Det är alltså fråga om den superbilliga och lilla Raspberry Pi som utvecklats av Cambridge University och sålts i miljonupplagor. Jag har tre av dem.
Den tycks nu fungera tillsvidare. Orsaken till flytten är att jag stänger av min bordsdator då det blir åska och då försvinner väderstationen men den lilla maskinen är kopplad till en bilackumulator och får vara igång hela tiden. Det kommer att fler smådatorer som är inbyggda i kameror och alla möjliga små apparater och kan kopplas direkt till nätet.
Det är SÅÅÅ bekvämt med trådlösa grunkemojänger. En liten dosa i fickan och du kan få kontakt var som helst. Men som med allt annat så finns det en baksida – batterierna skall laddas. Och speciellt de nya smarta grunkorna skall laddas ofta. Varje dag eller kanske ett par gånger om dagen. Och varje grunka skall ha sin egen laddare. Först på senaste tid har det kommit en del som kan använda en mini-USB för laddning som en sorts standard. Så mitt bord är fullt av laddare och sladdar.
Nu börjar det snart gå så långt att det är lättare att köpa en ny grunkemojäng än att hitta den man har i sladdsalladen. Men det skall snart gå att ladda trådlöst … Jag misstänker bara att det igen behövs en skild laddare för varje grunka.
Mobiltelefonen är en jättefin sak för en bonde. Man kan nästan säja livsviktig för om det händer nånting så kan man få kontakt snabbt. Men alla smartprylarna är inte så viktiga. Den bästa mobiltelefonen jag har är en grisbillig (100 kronor=10 euro) icke-smart mobil som bara fungerar på 2G. Den är vikbar – inget bråk med de infernaliska knapplåsen. De går inte att få upp (speciellt inte med handskar på) och inte att stänga. Det har hänt att mobilen ringt nödcentralen i fickan men jag antar att de får tusentals sådana samtal. Jag förstår inte varför inte varenda mobil är vikbar. Det är det enda rätta men nu är bara de gamla och billiga och de svindyra (1000 euros Android med dubbla skärmar) vikbara.
Tills vi får en krets inopererad vid födseln för att hålla kontakt med Internet (som drivs med energi från magen) så får vi väl sucka över laddare och sladdsallad i alla fall för de ”trådlösa” grunkorna. Utan dem kan vi ju inte vara ….
Kanske föranledde rubriken er att tro att detta inlägg skulle handla om min tre år långa frisörsblockad för att få frillan i headbangingskick 🙂 Nää, här är det luggen / blasten på morötterna det är frågan om. Dess skick är inte helt oväsentlig eftersom den maskin jag använder vid skörden lyfter morötterna i blasten liksom för palsternackorna som beskrevs i gårdagens inlägg.
En stadig och frisk blast underlättar skörden väsentligt men den får inte heller vara för lång som i palsternacksfallet. Och det var just vad som hände i år morotsblasten blev lite för lång så att morotsradens blast snärjde in sig i nästa rads blast som då kunde rivas loss och medföra att nästa rads morötter lämnade kvar på åkern. Här spelar ju också radavståndet en viktig roll. Det ligger på 52 cm mellan dubbelraderna och brukar vara tillräckligt i normala fall men i år blev blasten ovanligt frodig och lång trots att jag inte gödslat mera än normalt. Jag antar att den varma försommaren medförde att jordens egna kväveproducerande förmåga mobiliserades så att det lösgjordes mera näring än vanligt.
Nu är det inte enbart blastens skick det hänger på, också ogräsförekomsten spelar in. På den första bilden är åkern relativt ren från ogräs medan det på den andra bilden förekommer en del vitgröe som är ett lågvuxet gräs som obetydligt stör själva moroten men gärna följer med upp tillsammans med morötterna vid upptagningen. Vitgröets rötter drar då med sig en hel del jord som gör att det lätt blir för tungt för remmarna att lyfta massan som då glider ur greppet och drar morötterna med sig.
Lite bilder som beskriver problemet:
Här är blasten i gott skick, åkern ren och morötterna lyfts jämnt och fint upp.
Här är blasten i sämre skick, ogräsförekomsten större och morötterna vill inte riktigt följa med upp…….
…… vilket leder till att det blir lite morötter kvar på åkern.
Bilderna ovan är tagna samma dag men på olika platser på åkern så det kan variera en hel del. Skördeförlusterna uppskattade jag till nåt mellan 5 och 10 % men jag tyckte ändå att det var lite harmt att lämna dem kvar så jag beslöt att vi kompletteringsplockar för hand efter maskin. Det var ju fint väder och torrt i marken så att det tog lite tid borde inte betyda nåt. Men nu råkade det sig så att den kalla måndagen för 2 veckor sen blev lite för kall så att en 2-5 cm av morötternas övre del frös lite grann. Morötterna är ändå användbara om man skär bort lite av övre ändan men lagerhållbarheten har nog farit. Så mitt beslut att plocka 5-10% spillmorötter förbyttes i att 25% blev oskördade. Det är lätt att vara efterklok men det hade faktiskt i detta fall lönat sig att köra ned skördespillet i stället för att handplocka efter maskin.
Men ibland löper det fint också (till skillnad från gårdagens palsternacksvideo), sätter in en videosnutt där det går som det ska. (Ljudet eller oljudet, beroende på hur man ser på saken, är lite högt så det kan löna sig att sänka volymen lite innan ni spelar upp klippet)
Tänkte så här lite i efterskott beskriva höstens skördearbete. De vill inte riktigt bli tid till aktuella blogginlägg alla gånger, men bättre sent än aldrig sägs det ju 🙂 Nu är det mörkt och regnigt och bättre hälften njuter av värmen söderöver så det är bäst att ta tillfället i akt och blogga lite när man får ha datorn för sig själv 🙂
Helt smärtfritt har inte skördearbetet förlöpt i höst men det är inte vädrets fel i år, vi har ju haft en fin och torr höst fram till nu. En del är fortfarande kvar på åkern men palsternackorna har jag i alla fall skördade så jag kan ju börja med dem så får vi se var vi landar. Som jag nämnde i mitt inlägg om skördeutsikterna så har årets palsternackor sett fina ut hela säsongen. Och visst blev det en god skörd också till sist.
Palsternackorna växte sig nästan lika långa som odlaren själv…..
….och det visade sig ställa till lite problem vid skörden. Fram till den första nattfrosten i månadskiftet september-oktober var det inga problem då blasten hölls upprätt men efter köldnätterna lade sig blasten och snärjde in sig från rad till rad så att det blev stockning i maskin.
Öppningen där blasten ska igenom är inte särskilt stor……….….. och det blir lätt lite för trångt när stora blastmassor skall igenom.
En liten videosnutt kanske beskriver det bättre 🙂
Stockningarna i maskin ledde förstås till att det som jag hade tänkt att vi klarar av på en eftermiddag istället fordrade nästan två dagars arbete. Samt att flickorna fick lite styrketräning 🙂 Med facit i hand borde jag ha försökt konstruera någon form av blastskärare som skulle ha kapat bort lite av den överflödiga blasten innan den gick in till blastningsenheten. Men det fanns det inte tid till då längre och som sagt det fungerade fint så länge blasten stod upprätt och gav ett jämnt flöde av material.
Nåjaa, palsternackorna fick vi in till sist och det är frågan om om inte årets skörd av dem är den bästa jag haft under de närmare 40 år jag odlat dem.
Ja, hujeda som de blåste idag ett slag… Jag måste riktigt ner till södra sidan för att dra i mej lite av den styrka som havet kastade omkring sej…
Det var emellanåt lite svårt att hållas på fötter, så det är lite skakadarrigt och viftigt.
Regnbyxor och regnjacka, handskar, mössa, halsduk och, ja… påpaltad upp över öronen, men det var inte alldeles kallt om näsan, så det gick bra att stå någon halvtimme och se på spektaklet. Mäktigt och gratis 😉
Vilken kraft det finns i havet… Så mjukt, men ändå så skarpt!
Stormen är spännande, men ack så mycket extra den för med sej… Strömavbrott hade vi någon timme och båtarna måste kollas extra.
Högvatten i stranden
Här kan man se att lilla ”tvålkoppen” ligger till viss del uppe på låga bryggan … inte bra. Jag flyttade den och drog upp den på stranden istället, så jag får väl kämpa som en dåre sen när vattnet gått ut för att få ut den igen. Men, såhär kunde jag i alla fall inte lämna den. Man kan få en sönderslagen båt, eller om vattnet går ut och den hänger upp sej, kan man kanske ha en dränkt båt om det vill sej illa. Jag trodde inte vattnet skulle stiga så mycket, men tji fick jag. En annan företeelse som också kan förekomma när vattnet stiger är att repen som båten är fäst med kring pållarena, skakas upp eller halkar upp, och då kan man få leta efter båten i andra stränder. Jag hade dock fäst den lite extra i järnknaggen som också uttern sitter fast i.
Uttern, ja, senaste tillskottet. Har länge sökt någonting större än lilla tvålkoppen att åka med och på sensommaren kom den här mot mina ögon. Man skall ta det när man ser det, och inte sen när man behöver det, för då kan det vara farit. Inte har jag använt den till så mycket i år, men nu har jag stadig, bra båt färdigt inför nästa säsong. 🙂
Idag blev unga husbonden officiellt insatt i LPA:s rullor. Och han har lyckats riva en hel del av Ribackhuset som jag började bygga 1977. Så visst är han på god väg att ta över. Det är snart 40 år sedan jag själv började syssla aktivt med jordbruket – före det hjälpte jag bara till litet. Men den nya kallufttorken på ladugårdsvinden planerade jag helt och med det kan man säja att jag tog över ansvaret. Den byggdes 1975 men planeringen började 1-2 år tidigare. År 1975 sålde vi kossorna och gick över till veteodling. Då jobbade jag för fullt i Otnäs även om jag var tjänsteledig nästan varje sommar.
Min pappa var litet skeptisk till sädodlingen – mjölken hade gett stabila inkomster men det började bli nödvändigt med stora investeringar i ladugården och varken jag eller brorsan kunde binda oss till mjölkning varje morgon och kväll även om vi kunde hjälpa till vid sådd och skörd. Nu efteråt kan man säja att det fungerade någorlunda. Inkomsterna sjönk en hel del men med små utgifter och mycket eget arbete med maskiner och reparationer så har det gått runt.
Då tyckte man ladugården var gammal men den var i bruk i bara 30 år (1945-75). Torken har varit i bruk nästan 40 år redan. Hur det går för nästa generation vete fåglarna så osäkert som allting är men farsan brukade säja att folk behöver alltid mat. Och klarar man av att själv göra det mesta så behövs inte så mycket pengar. Helt nöjd kan man konstatera att barnen inte alls har tummen mitt i handen så månne de inte klarar sej.
Ungdomarna har fullt upp med att bygga hus och skaffa familj så jag får väl sköta jordbruket ännu något år men några större beslut gör jag inte mer utan samråd. Att börja ta ledigt är inte att tänka på ens – det finns massor att göra så det gäller att ligga i allt vad man hinner och orkar. Nästa generation har så mycket att göra att de inte hinner ta över hela jordbruket ännu. Det börjar i alla fall finnas en mängd yngre bönder i byn nu så det där med åldrande bönder skall man ta med en nypa salt. Det är också så att äldre bönder orkar jobba mycket längre än då allting skulle göras med armkraft. Så länge vi orkar vrida på ratten och dra i spakarna kan vi få till stånd en hel del (också elände :-).
Även om det är för tidigt med ett fullständigt generationsskifte så kan man inte vara annat än nöjd och hoppas på välgång för nästa släktled.
