Sida 286 – Bondbloggen

Kommer ni ihåg – en gång till

Idag var det dags för de sista att få komma hem, sist ut, sist hem? Eller hur var det nu, kommer inte ihåg, var så länge sedan. Men det minns jag, att det var dimma! Tjock dimma var det när vi förde ut fåren till Borstö i ”våras”, någon som minns?

Men det var då det, nu var det dags för att hämta hem dem. Hyggligt väder var det igår och det höll i sej ännu tills idag. Stenhård koll på vädersidorna, vackert utlovades, och det höll i sej.

Såhär såg det ut vid starten i morse. Det var plattstillt. Himlen speglade sej så vackert i vattnet ända tills pappa kom från sin strand med Liselott till min strand, och hämtade upp mej där. Det var som att förstöra en vacker målning när han kom med båten, men där kunde man ju inte bli att stå och stirra och se dum ut, fort fort iväg. Klockan var… morgon… ca 8 tiden. Det är tidig tid för mej att vara på plats i stranden. Jag är som en nattuggla och sitter hellre uppe till halvt mitt i natten än stiger upp klockan 7 vilket jag gjorde den här morgonen…

Nåja, iväg kom vi. Medsamma när vi snett rundade Ytterholms södra udde och tog sikte rakt söderut, började det komma emot vågor. Ju längre fram på dagen som det skulle ta, desto större sjö skulle det hinna dra upp.

Solen steg i öster, dold bakom molnen som tornade upp sej, och såg ut att innehålla en hel del regn, eller kanske de bara stod där och hotade? Det fanns stora, mörkblåa ridåer hängandes i söder, kanske lite längre bort än vad vi skulle, men nu spelade ingen roll vilket väder vi skulle möta, nu skulle fåren hem. Punkt.

Båtturen tog som vanligt sin timme och när vi väl började sikta Borstö holmarna såg vi ett låghängande, grått moln en bit bort och ur det molnet kom det ner regn. Man kunde riktigt se hur skuren, och molnet vandrade vidare där borta. Som tur var, var det en bit bort och skulle inte komma att blöta ner oss.

Så steg jag då iland på den nordöstra delen av den holme där fåren vistas mot höstkanten. Borstöborna är hyggliga och flyttar fåren till en närliggande holme när betet sinar på hemlandet. Jag hade inget hört av dem, om de flyttat fåren eller inte, men de brukar göra det, så ”-nog har de säkert gjort så i år också” var vår filosofi, och det stämde. 🙂

Men var börja leta? Holmen är långsmal och flera hundra meter från ena änden till den andra. När jag blev ilandsläppt siktade jag direkt motvinds, till södra sidan och österut. Vinden låg på där. Fåren brukar trivas ”väderpå”. Jag ropade några gånger med jämna mellanrum, och mycket riktigt, efter kanske 10 minuter fick jag svar 🙂 Och så kom de radandes…

Med flinka klövar skuttar de smidigt omkring på det glashala berget bland enbuskarna som dominerar växtligheten. Jag däremot är inte lika flink och får bara se upp att de inte knuffar omkull mej när de kommer. De är inte av den sorten som springer undan, utan av den sorten som kommer uppklättrandes mot ögonen om de bara får.

Mitt uppe på berget stannade jag och kikade bak mej. Fåren kom radandes som i ett pärlband, innan jag hann få upp min kamera hade några av dem redan hunnit passera mej, men jag fick ändå några av dem på bild med byn, hav, holmar och himmel i bakgrunden.

Så ”krella” vi iväg mot båten längs bergen.

Vi tar alltid ombord fåren vid ett speciellt ställe. På västar änden av holmen, det är ganska lagom djupt där, berget är format passligt så man får fören in i en V formation, så fåren har lättare att hoppa ner i båten.

I år krävdes inte några större lirkanden, lite övertalning med havreämbaret, men sedan gick det nog rätt så galant. De gamla tackorna som var så smidiga, på det för mej, glashala berget, ( trots bra gummistövlar med rediga räfflor, ) förvandlades på glasfibern i båten till balettdansösens raka motsats. Glasfiber och klövar är ingen bra kombination. Det märktes också en stund senare när vi kom ut på öppnare vatten. Det hade redan dragit upp lite sjö och tackorna hade svårt att stå i ända. Någon lade sej ner, men de flesta skulle envist stå. Pappa fick parera och trimma upp båten med trimmplanen för att båten inte skulle kasta sej på sida alltför mycket innan fåren funnit sin position i båten. Det är först alltid ett irrande om var de skall stå, lammen vill stå nära tackan och tackan flyttar runt tills hon har hittat ett sätt att stå stabilt på, om hon inte ramlar omkull. Sjögången leder också till att de alla åker lite från höger till vänster innan de ställer sej stadigt och stilla.

Så kom vi i halvfart hemåt. Fjärd efter fjärd avverkades, och småningom siktades Ytterholm. När vi körde in genom ”strömin” och det började komma land och träd på alla sidor började tackorna vädra luft. De stod med nosen rätt i vädret och näsborrarna blev dubbelt så stora som normalt. Om det var för att det luktade grönt eller ”hemma” vet jag inte, men de verkade gilla det.

På vingliga ben stegade de längs bryggan iland. Jag tvättade ur båten diverse pärlor som de lämnat efter sej… Men när jag sedan skulle söka upp dem för att ta dem med mej upp till fårhuset höll jag inte på att hitta dem. Jag gick en lov och små ropade på dem, inget svar… Mitt i allt fick jag syn på dem. De hade, antagligen direkt, gått och lagt sej för att vila under några låga tallar, och svarade inte fast jag vet att de nog minsann hade hört mej. Antagligen hade resan tagit på…

Hulda surfar

Kommer ni ihåg när jag förde ut Viktoria till sommarbete på holme och hade hjälpredan Sandra med mej, idag var det dags för returen. Lite sent, men som bekant bättre sent än aldrig…

Jag rustade mej med regnkläder, laddad telefon och berättade åt de andra på holmen vad jag hade för planer för dagen. Man vet ju aldrig…

Utfärden gick snabbt och fint, vädret var hyggligt, skulle jag vänta på perfekt så skulle jag antagligen få vänta till maj nästa år, så när vädret idag verkade hyggligt passade jag på.

Att övertala Viktoria och hennes lamm Hedga och Helga, samt Dua och hennes lamm Hulda (som tillbringat hela sommaren på holmen) att komma med hem var inte något större problem. Viktoria hoppade glatt i båten utan större lockningar. Hon börjar bli så gammal och van att hon visste vad som var i görningen. Jag satte halsband på henne så hon inte skulle stå med bredsidan till och hindra de andra från att hoppa i båten.. Hedga och Hulda hoppade med lite vingligare ben efter. Där tackan är, där är också lammen så länge de får välja.

Dua tvekade lite, svängde om och gick en bit bort. Det smällde lite obehagligt om båten när den smådunkade i bergsbottnet när de andra hoppade i. Jag gick en bit upp på land och pratade lite med henne och bjöd henne på lite havre, när hon fått två nävar havre var det som om hon sa: ”jamen okay då…” Hon gick ner mot båten och kikade lite på de som snällt stod i båten och väntade. Jag pratade lite med henne, gick sakta ner mot båten och pratade med låg röst och sade att det inte är något farligt.. Dua satte öronen bakåt och tyckte antagligen att hon blev lite trängd. Jag stannade och lät henne fundera en stund. Hon kikade lite på mej. Hulda stod hela tiden och stirrade på mej och undrade antagligen varför de inte skulle springa vidare på berget längs med vattnet, men Dua stod säkert kvar. Sen steg jag sakta upp och med en gång hoppade Dua över relingen ner i båten. Hulda visste varken fram eller bak, men hoppade i sin lilla yrsel med. Vad hade hon för val? Inte ville hon ner i båten, men då alla andra gjort det, så kunde väl hon. Hon var ju ensam på land, och ett får vill aldrig vara ensam.

Då var det att vara kvick och sansad till lika. Inga alltför hastiga rörelser, Dua kunde ju nog ännu hoppa ur båten om hon ville det, likaså skulle Hulda ha kunnat hoppa ur i ren förskräckelse om man skulle ha varit antingen för hastig eller för långsam i sina rörelser. Men det gick bra, jag skuffade ut båten från stranden, landade själv i fören och lät båten glida ut från land en bit. När båten kommit ut så pass långt att jag var 99% säker på att ingen skulle hoppa ur båten mer, stegade jag över fåren bak till ratten, startade och så kunde hemfärden ta sakta fart.

Det gick inte så värst fort. Det hade börjat blåsa lite mer, inte mycket, men lite, och så hade jag nu vinden snett, rakt framifrån – idealiskt för att bli nerstänkt av vatten. I fören stod Hulda och surfade. Hon kom efter en stund ner i båten när det började gunga lite väl mycket i benen.

Det tog kanske en halvtimme innan jag var så mycket lä för land att det slutade stritta vatten. Jag som vanligtvis sjunger så högt och ljudligt som jag vill, fick lov att vara tyst den här hemfärden. Vattnet strittade rätt upp i ansiktet så det riktigt rann vatten över kinderna. Jag slöt hakan mot regnrocken, och tänkte på sommarens båtfärder då man kan tycka det är riktigt skönt när det lite svalkar i solgasset när det strittar vatten. Annat var det nu, inte iskallt, men tillräckligt kallt för att man nog minsann inte skulle sitta och dåsa till… Bra gick det, hem kom både fåren och jag välbehållna 🙂

Lerbad

Hej igen kärla läsare, det var en stund sen. Så här ser det ut när vi plogar vid skolan. För tillfället är vi precis bredvid motorvägen så kör ni förbi där och ser en grön John Deere traktor så är det jag och Michaela som är ute och slirar. För torrt är det inte, som ni säkert vet. Men i med fyrhjulsdriften och gasen på så går det nog ganska bra! Skämt och sido, det gäller nog att veta lite vad man sysslar med så man inte förstör jorden. Som tur är regnar det inte för tillfället. Nu ska vi slira vidare! Ha de gött 🙂

Katastrof!

Media är nu fullt med reportage och bilder från översvämningarna här i Österbotten och katastrofen är ett faktum för många som fått åkrar, hus och hem under vattenmassorna. Själv har jag klarat mig ganska bra även om det inte var långt ifrån att också våra grönsaksfält översvämmats, en 10-20 cm:s marginal var allt som fattades. Däremot har min bästa vän och kollega råkat illa ut då hälften av morotsarealen nu ligger under vatten, utsikterna för att morötterna skall gå att skörda är nog tyvärr små även om vattnet nu snabbt skulle dra sig tillbaka. Det tar tid för åkrarna att torka så att de kan skördas med maskiner och nu torkar jorden väldigt långsamt då det är så pass sent. Jag är nog illa rädd att vintern hinner före 🙁

Bild 285 — En bild från kollegans översvämmade morotsfält, ingen vacker syn 🙁

Kollegan meddelade att i lager finns skörd för några veckors försäljning så fås inte mera skördat blir det att spänna till svångremmen tills nästa säsong. Detsamma blir det antagligen för hans packeripersonal också då han omöjligen kan hålla dem i arbete om inget finns att tvätta och paketera.

Fem före i den egna odlingen.

Som jag nämnde så klarade jag mig bättre, inga direkta skador men åkrarna är nu för mjuka för att det skall gå att skörda maskinellt så det blir nog att inleda veckan i samma anda som vi avslutade förra veckan, med handarbete………

WP_001446 — Så här nära var det i den egna odlingen……….

WP_001449 — ………. rådiket vattenfyllt och halva vändtegen under vatten, en 10 cm högre vattennivå och vattnet hade runnit in i odlingen 🙁

Inga exceptionella regnmängder.

Några rekordstora regnmängder är det ändå inte som fallit, här rör det sig om 70-80 mm under de senaste 4 dagarna. Jag har nog upplevt flera regn på över 100 mm under en veckas tid tidigare. Så varför blev det nu så här denhär gången? Största orsaken är nog årstiden och det faktum att marken var ganska vattenmättad från tidigare efter en lång period med låg avdunstning. Jag gjorde en hastig granskning av de lokala vattendragen på lördagen och kunde konstatera att en hel del vägtrummor nog är underdimensionerade trots att de inte är alltför gamla. Undrar om det är en beräkningsmiss bland planerarna eller en medveten kalkylerad risk för att hålla kostnaderna nere vid förnyandet av vägtrummorna?

En annan sak som också bromsar upp vattenmassorna är de buskar och träd som tillåts växa på slänterna. Erkänner att jag nog själv också är medskyldig därvidlag men har beslutat att det skall bli ändring på den saken framöver. Vissa slänter som jag haft möjlighet att åtgärda i sommar har jag redan fixat till efter att jag skaffade slyröjaren.

WP_001201 — På slänterna närmast i bild har slänterna fixats till i sommar, slänterna högre upp på bilden står i tur så fort tillfälle ges.

Buskagen på slänterna har nog blivit betydligt vanligare sen skyddsremsorna infördes i samband med EG-anslutningen. Minns att jag vid ett besök till Holland i slutet av 90-talet förundrades över att dylika skyddsremsor inte fanns längs de holländska kanalerna utan allt plöjdes som gick att plöja. På förfrågan fick jag till svar att odlarna bötfälls vid kanalsyn om inte växtligheten tuktas. En australiensisk jordbrukare som besökte oss i augusti förundrades över den frodiga växtligheten på dikesrenarna härstädes. Då jag förklarade att vi har si och så många meter breda skyddszoner beroende på vilka bekämpningsmedel vi använder började han räkna upp vilka medel som dom kunde använda för bekämpning av ogräs på dikesslänterna. Så olika vi kan se på miljöfrågorna här i världen………

Golf?

Någon som golfar? Helt tydligt att någon golfat nära mina åkrar…

Jag gjorde ett fynd här om dagen när jag rensade och städade ut skit från fårhuset. Jag använde Jonte och ”krabben”. I ett skede skulle jag gå ut och söka handgrepen för att få bort de sista lilla som blivit lämnat lite här och där, när jag kom på returen mot traktorn fick jag i ögonvrån syn på någonting gult, jag såg lite närmare och kunde konstatera att det var en gul golfboll.

Av allt man kan hitta hos fåren, så, en golfboll! Vilken resa den haft, bli slagen, landat i gräset, klarat slåtterkrossen… eller, egentligen kanske det är så att jag har klarat att den klarat slåtterkrossen, för tänk om en golfboll skulle få svung av slåttern? Skulle den gå sönder eller komma som en projektil? Sedan har den blivit balad och utfodrad åt fåren, men blivit ratad och sedan ramlat ner och blivit påtrampad ner i halmen och så legat där X antal månader tills jag kommer med stora krabben och råkar köra in spjuten och lyfta bort skiten, just så att bollen syns.

Att jag inte har sett den tidigare… Nåja, glad är jag att inget får försökt äta den så att de skulle ha fått den i halsen, eller att den skulle ha blivit i magen.

Golfbollar i fodret har jag inte hört om förut, däremot aluminiumburkar! Dessa otyg! Eller ja, det är ju inte burkens fel att den hamnar ute på en åker och att den blir sönderslagen av slåttermaskin, balad och sen utfodrad. Men, den ko eller får som äter krossad aluminiumburk, kan säga tack och gonatt till det som varit. De vassa kanterna river sönder både ett och annat när det kommer på insidan, och det enda som finns att göra i sådana fall är att försöka förkorta djurets lidande så mycket som möjligt.

Sådana historier är inget jättevanligt, men det händer! Och att det händer en gång är redan det en gång för mycket.

Det finns en poäng här, om det är någon som inte har insett den så kommer den här: Ge blanka 19 i att kasta och hiva omkring saker som inte hör naturen till!!!

Om inte på ett sätt så på ett annat……..

……fortsätter skörden. Behöver väl knappast meddela att det inte riktigt går som planerat just nu men det vill sig inte riktigt med skördandet. Men för att se positivt på saken så är det ju en tröst med brett sortiment….. går det inte att skörda det som växer under jorden så är det lite lättare att få in lite av det som växer ovan jord, speciellt om man gör det för hand. Lite harmar det att sådana grödor som man försökt mekanisera också verkar att bli ett handarbete, handarbete har jag ju tillräckligt av från förut så jag hade sett fram emot att få skörda lite från traktorsitsen också.

Till de grödor som jag försökt mekanisera hör löken. Löken växte länge i år då sommaren varit sval men den sena lossningen efter att blasten lagt sig efter stormen lyckades riktigt bra men sen blev det lite väl fuktigt för att den skulle torka så pass att den kunde ”rulla” igenom potatiströskan. I början av förra veckan blåste det upp så jag beslöt vända löken och den torkade så pass att den borde ha gått att skörda. Tyvärr blev det att tröska lite havre efter vändningen och under tiden började det regna, hoppades att det inte skulle regna så mycket att det skulle försvåra lökskörden. Försökte faktiskt köra upp lite, bra gick det inte men största problemet var nog att löken blev så smutsig. Hoppades på en ny torr dag men någon dylik verkar det nu inte bli. Nu har löken legat så pass länge ute på åkern att jag befarar att den skall börja fara illa, så ska den tas tillvara är det bäst att börja på om det sen så skall ske för hand.

WP_001402 — Går det inte med maskin så får man försöka för hand…… tar ju bara lite mera tid.

WP_001405 — Sen in med löken på torkgolvet och fläkten på så att ytfukten fås bort.

…. eller på ett tredje…

Igår eftermiddag blev det till och med för vått för handskörd av löken, men stor efterfrågan på inhemsk broccoli sände oss ut på broccoliskörd då vi ännu har ett par sena planteringar av broccoli kvar.

WP_001413 — Tack vare det relativt varma vädret växer broccolin fortfarande 🙂

…….. fortsätter skörden.

I dag stod skörd av stjälkselleri och kål i tur då regnet ytterligare förvärrades och det nog inte ser ut att bli någon morotsupptagning de närmaste dagarna. Stjälksellerin skördades till stor del under tiden som jag lämpligt fick orsak att lämna den blöta åkern för att sätta mig i den torra och varma YLE studion tillsammans med Agneta och Jacke för att ventilera ett och annat aktuellt i fredagsklubben. På eftermiddagen fanns inga godtagbara undanflykter så det blev att ta på regnkläderna igen och hjälpa till med kålskörden.