Sida 33 – Bondbloggen

Finns det nån måtta?

Ingen rädder för vargen här, vargen här, vargen här… Så sjöng de tre små grisarna. Men, de va grisar det, nu har jag får i tankarna. Som vanligt… Mina får vet inte vad en varg är, och de ska dom vara lyckliga över. Men, får dom stifta bekantskap med varg, ja, då är jag säker på att dom nog minsann är rädda.

Tänk en lugnt betande fårskock som lägger sej till ro. De hittar sin favoritplats där de övernattar och lägger sej en efter en. Lammen med sina mammor lägger de sej för natten. Idisslar lite och bara vilar och samlar kraft inför en ny dag då en stor del av timmarna kommer att gå ut på att förflytta sej och beta. De är de får kan, och de är de får gör bäst. Betar gräs, vass och bekämpar sly. Att det då, i detta lugn smyger sej in en anfallande varg som splittrar flocken. Får flyr för sina liv till både höger och vänster. Lamm som tappar bort sej. Är det mitt i natten ser de antagligen inte riktigt vart de springer. En stukad klöv och de är finito. Ett lätt byte för en slug och hungrig varg. Men får är snabba, på gott och ont, kanske inte vargens kraftiga käft dödar fåret i ett enda hugg utan den river löst nån skinnflaga i bakhasorna och sen först när fåret är trött, slut och smärtan tvingar den att sakta ner kommer dödsstöten. Sjön är farlig för ett får, blir den jagad ut till sjöss, så, inte svänger den om och hoppas att vargen gått hem och lagt sej, nej den simmar nog i panik rakt fram, vart det sen än är som det är… Ända tills den sjunker, eller land kommer emot. Men har man en hungrig varg i hasorna är valet enkelt. Chansa att klara havet framom att bli sliten i stycken.

Utanför mitt fönster går några av mina får på hemåkern. Det skymmer lite och dom har börjat lägga sej för natten. Med några meters mellanrum ligger de mitt på åkern. Dom behöver inte söka skydd under granarna söder om åkern, vädret är vackert och några rovdjur finns inte här. Jag är så lycklig över att mina får aldrig har behövt känna den rädslan. Ännu.

Naturligtvis har jag ju tragedin i Österbotten i bakhuvudet när jag skriver dethär, och jag kan bara säga att det ryser i hela kroppen när jag tänker på det hela. Illamående blir man bara man tänker på varg i kombination med får. De går liksom inte. Och jag vet verkligen inte hur jag själv skulle reagera om varg skulle finnas på de holmar jag har får. Det är ingen lätt situation att försöka ta sej igenom. Har man fåren på hemmabacken, i direkt kontakt med gårdscentra, så man kan ta in dem, stängsla för varg, skaffa vakthund som vaktar fårflocken, osv, ja, de är en sak. Att hålla får på holmar är en helt annan sak.

Ja, jag vet inte vad eller hur, men jag hoppas innerligt att det löser sej för de som drabbats denna höst av varg. Eller, löser sej och löser sej. He foor reii…. De får som är dödade kommer inte tillbaka. Men, jag önskar och hoppas att det finns lösningar och möjligheter för dehär fårägarna att kunna fortsätta med får, sin passion och sina livsverk.

Kämpa på hälsningar söderifrån

Ps. bara för att förtydliga tycker jag inte man nu ska gå man ur huse och svära och domdera om att alla vargar ska skjutas, dränkas eller skickas med enkelbiljett in, innanför ring 3an. Jag betackar mej även för allt påhejjande om varghybrider m.m… Jag, som fårägare, tycker att även varg ska få finnas till i detta land, men, på nåt vis, (och förlåt mitt ordval, men) nån jävla måtta får det väl ändå vara….

Hasi för vetetröskningen

I förrgår kväll körde jag den sista veteåkern och den sista lirpån (30 kvadratmeter) i går.

Tröskningen gick bra i år men skörden var dålig. Torkan var fatal för våra lerjordar även om vädret var bra för taklagandet. Priserna är nu så usla att det inte ens harmar. Tvärtom funderar jag på att öka andelen vall nästa år. Klövern den växer minsann fint. Det skall i alla fall sprutas ordentligt nu så mycket baldersbrå som det fanns på åkrarna. Man vill absolut inte att den skall övervintra.

Nu gäller det att göra nånting åt grönträdan som skall brytas i år. Jag tänkte försöka med direktsådd – hur det nu sedan skall gå till ?

Sista dagen på jobb…

Ja, den kom och den gick, sista dagen på jobb, för en tid. Men, ta lugnt bara, inte händer det någonting dramatiskt, som att jag skulle kasta in handduken och sluta med bonderiet, nej, jag ska bli mamma och blev därför mammaledig i måndags, så söndag var sista arbetsdagen. Och vilken dag de blev. Det föll sej så att skärgårdens skördefest ordnades veckoslutet före min mammaledighet börjar, och som tidigare år så deltog jag i skördefesten både på marknaden på lördag och så med öppen gård på söndag.

Att fara på marknad är inget snabbt beslut, och redan i våras funderade jag att ska jag, eller ska jag inte. Kommer jag att orka, och kommer jag att ha någonting att sälja? Som exempel, jag brukar hacka ihop gurksallad att sälja, men för att få gurksallad behöver man odla både gurkor, lök och dill och det ska man besluta sej för redan i maj, eller, gärna tidigare. Så det är ingen huxflux-idee att fara på skördefestmarknad. Många planerar redan samma kväll som marknaden ett år är slut, hur dom ska göra till nästa år, men senast när det ska sås och sättas bör man ha planen klar för sej. Jag visste ju inte i våras om jag alls kommer att stå på benen i september, men tänkte att de får väl gå som det går sen då, och sådde och satte. Somt har blivit ok, som gurkorna, medan pumporna jag sådde inte blev så värst. Energin har minskat, och krämporna ökat vartefter magen växt. Men, skörefest blev det ändå.

Min mammaledighet är också anledningen till att jag i år valt att sälja bort slaktdjuren enklast möjliga väg. Att göra som jag brukar, slakta, stycka, ta hem och sälja hemmifrån, och på marknader, de kan jag inte i år, och de kan jag inte heller sätta på nacken på min stackars avbytare eller familj att fixa. Man får helt enkelt försöka göra saker och ting så smidigt som möjligt för de som finns runt en. Det kommer nog att bli en hel del som de ändå hamnar på att göra, som jag brukar göra. Men, jag försöker ordna, och göra saker och ting så bra och smidigt som möjligt. Men, de är inte direkt jätte enkelt att försöka vara spåtant och sia in i framtiden och komma ihåg allt man brukar göra… Nå, de lär väl ordna sej. 🙂

Så nu va man mammaledig. … ….. Och vad ska man då göra? Mitt liv går ju ut på att fnatta runt på gården och pyssla och pynja, grejja och dona. Ena dagen sortera får och andra ut på sjön. Att sätta sej inomhus platt på rumpan, rakt upp och ner, och inte göra nånting kommer ju att ta kål på mej, åtminstone huvudet. Men, jag får väl pyssla på med det jag kan. Hålla koll på höns och kaniner och se till att jag hålls någorlunda på fötter till dagen D. Den dagen närmar sej och det ska bli spännande att se vad det är för en liten krabat som håller mej vaken om nätterna redan nu med sitt sparkande, och även suger all energi ur mej så jag måste sova nån timme om dagarna och dessutom ordnat till de så både balans och rygg är lite ur spel. Men, hur det blir sen, efter dagen D, ja, de vette tipporna. Det beror ju på vad det är för en liten en. Men den saken är iallafall klar, ett kast i livets villervalla blir det, att komplettera cv.n, där det står ”tonårsmorsa” med ”småbarns mamma”. Men, nog ska det väl gå bra det också, och småningom är jag förhoppningsvis nog tillbaka på jobbet som vanligt igen.

Trebent tröska

Vad brukar hända på fredag kväll eller lördag ? Jo, tröskan går sönder för den vet att man inte får nånting reparerat på veckoändan. Eller visst får man om man betalar en massa. Nu lovade väderprognosen i alla fall torrväder nästan hela veckan.

Ena bakringen på tröskan lossnade nästan från fälgen på lördagen. Men den fick stå och vänta till måndagen på åkern. Vi tog den gamla frontlastaren och skruvade loss hjulet och körde hem det.

Det tog inte många minuter på däckverkstaden att byta däck på måndag morgon och man kunde i alla fall inte börja tröska så tidigt. Nu har vi all Reno tröskad och då tröskan är rengjord så tröskar vi in Zebra (bara fyra hektar).

Vår värsta leråker Brennendjin var ovanligt dålig i år. Den är mycket känslig för torka och om där inte hade funnits baldersbrå så hade den sett ut som en öken. Det var baldersbrå som hade grott ganska sent för den stod i full blom ännu. Och så fanns där fin klöver.

Jag hade varit rädd för att vallinsådden inte alls skulle lyckas eftersom det var ganska uselt väder vid sådden (då kylarslangen sprack på stora Zetorn). Men det blev riktigt fin klöver – möjligen på grund av det glesa vetet. Det är bra för den här åkern är nu i grönträda i tre år vilket verkligen behövs. Våra leråkrar är lämpliga för klöver som vanligen växer till en mindre djungel.

Det var verkligen rätt inriktning som farsan och morsan hade med 25 mjölkande kossor. Men de stora investeringar som hade varit nödvändiga gjorde att vi på 70-talet gick över till veteodling. Och nu är det ännu värre att gå över till kossor.

Tre reparationer har det blivit på tröskan i år men det har varit ganska små saker: en kedja, en kylargivare och så bakhjulet. Alla har vi kunnat fixa ganska snabbt. Fast det är inte slut än …

I väntan på regnet

Först hade jag tänkt skriva om hur det kommer skur på skur men så såg jag att en ordentlig storm drog över Österbotten och mellersta Finland. Just nu kommer det inget regn alls även om prognoserna utlovat en liten snipa av det stora lågtrycket. Med litet tur så kan vi fortsätta att tröska redan i morgon kväll.

Det har varit bråttom här i ett par veckor. Och så krånglar min rutter till nätet. Men det är inte tid att felsöka just nu. Tröskan är sönder – inte alls förvånande – och vi har över hälften av vetet otröskat.

Takarbetet sköt alla arbeten framåt så att vi lyckades tömma torken bara en dag innan vi började tröska. Och så har här kommit skur på skur på skur. Inte stora mängder men allting har varit blött nästan hela tiden. Trots allt har det varit så mycket torkväder på eftermiddagarna att den andra flisomgången blev torr just före tröskandet började.

I väntan på tröskväder så började jag laga balkongen. Vi satte upp takskivor i två lager och utanpå dem ett dubbelt lager med takfilt – Dual som limmas utanpå varandra så det blir dubbla lager – och litet tredubbelt i skarvarna. Lutningen är nämligen så liten att takfilten måste vara alldeles tät. Det gör ju inte så mycket i vårt fall för det gamla verandataket finns kvar under balkongen men läcker takfilten så ruttnar nog skivorna så småningom.

Till höger syns plåtkanten som skall föra ut regnvattnet från väggen och på sidorna finns trekantlister som hindrar att takfilten bryts. Det blev en hel del avbrott i arbetet då det kom regnskurar. Den sista kom just då vi skulle lägga på takfilten. Det var en åskskur så vi blev ganska blöta. Det har i alla fall varit varmt och blåsigt så regnvattnet torkade upp ganska snabbt och nu är också balkongens golv klart.

Balkongens räck saknas ännu men det får vänta tills vi har tröskat. Utanpå blankorna lägger jag plåtar så att de inte skall ruttna så fort. Trä håller länge men det skall inte ligga så att vattnet blir kvar. Vi hade trallar av trä som balkonggolv men det höll inte alls. Tryckimpregnerat virke vill jag inte ha. Det gamla räcket av svetsade rör skall upp tillbaka men det ser inte bra ut så jag tänker sätta träräcke utanpå för utseendets skull (med plåt).

Sedan blev det två dagar med solsken och tröskandet kunde börja. Det var inga större problem med tröskan i år. Den startade genast och det enda som behövdes var en fjäder till en remspännare. Så vi körde in närmare tio hektar.

Och så började problemen. Jag hade satt en gammal fjäder från en tvättmaskin vid remspännarens hjul och den brast eftersom den var för stor och hjulet slipade av den. Det var ingen stor sak men så började alarmet tuta och slutade inte fastän varvtalet gick upp. Där finns en varvtalsvakt som gör att larmet tutar på låga varv men inte då varven ökar.

Jag hittade inget fel så jag satte en handske ovanpå blinkeländet och fortsatte att köra. Det gick bra tills jag skulle tömma – då brast kedjan till tankskruvarna. Det var bara att köra hem till verkstaden.

Tanken var full med vete och tömningen fungerade inte. Då var det bra att ha en sugtryckfläkt. Med den sög vi bort vetet ur tanken och sedan var orsaken till kedjebrottet klar. Den ena bottenskruven var inte alls kopplad till draget. På den gamla tröskan gick det inte att få in skruven om den inte kopplade på rätt sätt men på den nya tröskan kan skruvens koppling hamna över eller bredvid. Så vi lärde oss att man måste se efter att kopplingen kommit rätt då man sätter i skruvarna. I reservdelslagret hade jag 3/4″ skarvar för kedjan så nu väntar vi bara på regnet – och efterföljande fina tröskväder.

Det blir ingen rekordskörd i år. Den blir ganska dålig. Vädret har inte varit bra för vetet den här sommaren. Baldersbrå finns det däremot mycket av – mest sådant som grott sent så den blommar som bäst. Fukthalten på det tröskade vetet är omkring 20-22 % vilket är ganska lågt i våra trakter.

Det står litet vatten på ytan i svackorna på leråkrarna men de är stadiga efter den torra sommaren. Det går bra att tröska med bordet lågt nere vilket är viktigt vid direktsådd. Jag tänkte i alla fall köra över åkrarna med hacken så att halmen inte fastnar i billarna på såmaskinen nästa vår. Inte för att det finns mycket halm i år. Strålängden har varit ganska kort.

Det är bara att få tröskandet undan och så vänta på nästa vår …

Det räckte till en sedel!

Ja, de räckte till en sedel per får. Endel fick jag inget för, andra lite mer för. Summa summarum räcker de ju till ungefär en 10e sedel per får. Och då va dessutom transporten betald! Men, överlag, det är ju ingen munter läsning, inte sporrar de ju… Eller jo, det är ju just det de gör! Att jag gör såhär i år, säljer djuren direkt till slakteri, de ska jag återkomma till så småningom i ett annat inlägg. Men, just nu är de bara att svälja siffrorna och gå vidare, mer sporrad än tidigare. Sånahär siffror ska man aldrig låta ta över ens tankar om hopplöshet, orättvisa och uppgivenhet, även om de lätt blir så, nej, man ska svänga på dem och tänka att nej nu jä-lar!!! Siffrorna, de ser i stort sett ut såhär

Eu.nummern är lite avskalad längst till vänster, sen följer staplar med vikt, klassificering, sort, pris per kilo, med och utan moms och så totalt vad jag får för de djuret.

Sort – alltså om de är över eller under 1 år, alla djuren va över 1 år, dock under 1,5 år, och skulle i andra länder klassas som ungfår, men någonting sådant har vi inte i detta landet, vilket jag tycker är tassigt… (de kan jag hålla utredningar om i nån timme om någon är intresserad…) Utgående från vikterna kan man ju konstatera att de inte är några stora djur de är frågan om, de är alltså djur som ifjol på hösten vägde alldeles för lite för att skicka till slakt, som fått vara kvar över vintern och sommaren för att växa till sej, men, vad har jag för det kan man ju fråga sej… Det är ju också frågan om renrasiga finska lantrasfår som inte har storleken på sin sida. De har däremot andra fördelar som jag värdesätter, men, just när man ska sälja till slakt blir de andra fördelarna ganska marginella… En ytterligare orsak till att de ifjol va så många som va så små, hänger ihop med den sena lamningen som jag hade då… Ja, de finns många funderingar som man kan vrida och vända på i evigheter, men de intressantaste tycker jag ändå är, när dom klassificerar ner djuren så lågt de bara möjligen går för att 0-värdera dom, vad händer det med köttet då? De måste ju bli svinbilligt i butiken! Eller vad tror ni händer med det köttet? Är det helt osäljbart? Oätligt? Problemavfall? Foder? Javisst har slakteriet kostnader för slakten, men så rysligt stora summor vet jag att det inte är…

Men, ja, såhär går det ju till. Bonden får som vanligt finna sej i systemet och har inte mycket att säga till om. Hur ska jag kunna bevisa motsatsen? Att djuren inte alls behöver klassas så lågt som de gjorts eller är det en schysst klassificering? Att vikten stämmer? Att väga djuren, och kolla hur feta dom är innan man skickar dem garderar för en del, men inte allt… Och hur kan sedan kunden i butiken veta vad den egentligen köper? Känner den vanlige finländaren skillnad på steken på ett djur under 1 år, och på ett som är 2 år. Sätter man några stekar bredvid varandra, så visst ser och känner man skillnaden på gamla och yngre, men när nu mor Agda köper en lammstek i butiken, kommer hem med den och pluttar den i ugnsformen, marinerar och gräddar, kan hon då vara säker på att det är just lammstek hon bjuder på eller är de tackan Bräka 2-3år hon bjuder på…

De är ju inte de att köttet från ett lamm alla gånger är 100 gånger bättre än köttet från ett ungfår, eller äldre får, de är ju de att kött från olika åldrar passar till olika rätter. Man ska inte tillreda kött från ett lamm på samma vis som från en 3åring. Ingetdera är oätligt, eller bättre, men, vetskapen om vad man har i handen avgör ganska långt vad man gör med det. Dessutom är smaken som baken -> delad.

Så. Hur ska man då veta vad man äter? Jo, köp av bonden. Då går de att fråga vad de är man äter. Åtminstone jag vet vad jag säljer när jag säljer kött direkt hemmifrån. Och då kan man ju fråga sej varför jag hoppar jämnfota och säger köp av bonden, när jag själv säljer djuren till slakt, men som sagt, jag återkommer…

Vidare ska man också komma ihåg att alla slakterier är olika, och dom har inte heller alltid möjligheter att justera sej än hit än dit. Det finns uppköpare, schysstare och mindre schyssta, det finns ärligt folk och mindre ärligt folk. Det finns regelverk och det finns alltmöjligt inblandat.

Mat… De är komplicerade grejjer de…