Ingen rädder för vargen här, vargen här, vargen här… Så sjöng de tre små grisarna. Men, de va grisar det, nu har jag får i tankarna. Som vanligt… Mina får vet inte vad en varg är, och de ska dom vara lyckliga över. Men, får dom stifta bekantskap med varg, ja, då är jag säker på att dom nog minsann är rädda.

Tänk en lugnt betande fårskock som lägger sej till ro. De hittar sin favoritplats där de övernattar och lägger sej en efter en. Lammen med sina mammor lägger de sej för natten. Idisslar lite och bara vilar och samlar kraft inför en ny dag då en stor del av timmarna kommer att gå ut på att förflytta sej och beta. De är de får kan, och de är de får gör bäst. Betar gräs, vass och bekämpar sly. Att det då, i detta lugn smyger sej in en anfallande varg som splittrar flocken. Får flyr för sina liv till både höger och vänster. Lamm som tappar bort sej. Är det mitt i natten ser de antagligen inte riktigt vart de springer. En stukad klöv och de är finito. Ett lätt byte för en slug och hungrig varg. Men får är snabba, på gott och ont, kanske inte vargens kraftiga käft dödar fåret i ett enda hugg utan den river löst nån skinnflaga i bakhasorna och sen först när fåret är trött, slut och smärtan tvingar den att sakta ner kommer dödsstöten. Sjön är farlig för ett får, blir den jagad ut till sjöss, så, inte svänger den om och hoppas att vargen gått hem och lagt sej, nej den simmar nog i panik rakt fram, vart det sen än är som det är… Ända tills den sjunker, eller land kommer emot. Men har man en hungrig varg i hasorna är valet enkelt. Chansa att klara havet framom att bli sliten i stycken.

Utanför mitt fönster går några av mina får på hemåkern. Det skymmer lite och dom har börjat lägga sej för natten. Med några meters mellanrum ligger de mitt på åkern. Dom behöver inte söka skydd under granarna söder om åkern, vädret är vackert och några rovdjur finns inte här. Jag är så lycklig över att mina får aldrig har behövt känna den rädslan. Ännu.

Naturligtvis har jag ju tragedin i Österbotten i bakhuvudet när jag skriver dethär, och jag kan bara säga att det ryser i hela kroppen när jag tänker på det hela. Illamående blir man bara man tänker på varg i kombination med får. De går liksom inte. Och jag vet verkligen inte hur jag själv skulle reagera om varg skulle finnas på de holmar jag har får. Det är ingen lätt situation att försöka ta sej igenom. Har man fåren på hemmabacken, i direkt kontakt med gårdscentra, så man kan ta in dem, stängsla för varg, skaffa vakthund som vaktar fårflocken, osv, ja, de är en sak. Att hålla får på holmar är en helt annan sak.

Ja, jag vet inte vad eller hur, men jag hoppas innerligt att det löser sej för de som drabbats denna höst av varg. Eller, löser sej och löser sej. He foor reii…. De får som är dödade kommer inte tillbaka. Men, jag önskar och hoppas att det finns lösningar och möjligheter för dehär fårägarna att kunna fortsätta med får, sin passion och sina livsverk.

Kämpa på hälsningar söderifrån

Ps. bara för att förtydliga tycker jag inte man nu ska gå man ur huse och svära och domdera om att alla vargar ska skjutas, dränkas eller skickas med enkelbiljett in, innanför ring 3an. Jag betackar mej även för allt påhejjande om varghybrider m.m… Jag, som fårägare, tycker att även varg ska få finnas till i detta land, men, på nåt vis, (och förlåt mitt ordval, men) nån jävla måtta får det väl ändå vara….

Ja, den kom och den gick, sista dagen på jobb, för en tid. Men, ta lugnt bara, inte händer det någonting dramatiskt, som att jag skulle kasta in handduken och sluta med bonderiet, nej, jag ska bli mamma och blev därför mammaledig i måndags, så söndag var sista arbetsdagen. Och vilken dag de blev. Det föll sej så att skärgårdens skördefest ordnades veckoslutet före min mammaledighet börjar, och som tidigare år så deltog jag i skördefesten både på marknaden på lördag och så med öppen gård på söndag.

Att fara på marknad är inget snabbt beslut, och redan i våras funderade jag att ska jag, eller ska jag inte. Kommer jag att orka, och kommer jag att ha någonting att sälja? Som exempel, jag brukar hacka ihop gurksallad att sälja, men för att få gurksallad behöver man odla både gurkor, lök och dill och det ska man besluta sej för redan i maj, eller, gärna tidigare. Så det är ingen huxflux-idee att fara på skördefestmarknad. Många planerar redan samma kväll som marknaden ett år är slut, hur dom ska göra till nästa år, men senast när det ska sås och sättas bör man ha planen klar för sej. Jag visste ju inte i våras om jag alls kommer att stå på benen i september, men tänkte att de får väl gå som det går sen då, och sådde och satte. Somt har blivit ok, som gurkorna, medan pumporna jag sådde inte blev så värst. Energin har minskat, och krämporna ökat vartefter magen växt. Men, skörefest blev det ändå.

Min mammaledighet är också anledningen till att jag i år valt att sälja bort slaktdjuren enklast möjliga väg. Att göra som jag brukar, slakta, stycka, ta hem och sälja hemmifrån, och på marknader, de kan jag inte i år, och de kan jag inte heller sätta på nacken på min stackars avbytare eller familj att fixa. Man får helt enkelt försöka göra saker och ting så smidigt som möjligt för de som finns runt en. Det kommer nog att bli en hel del som de ändå hamnar på att göra, som jag brukar göra. Men, jag försöker ordna, och göra saker och ting så bra och smidigt som möjligt. Men, de är inte direkt jätte enkelt att försöka vara spåtant och sia in i framtiden och komma ihåg allt man brukar göra… Nå, de lär väl ordna sej. 🙂

Så nu va man mammaledig. … ….. Och vad ska man då göra? Mitt liv går ju ut på att fnatta runt på gården och pyssla och pynja, grejja och dona. Ena dagen sortera får och andra ut på sjön. Att sätta sej inomhus platt på rumpan, rakt upp och ner, och inte göra nånting kommer ju att ta kål på mej, åtminstone huvudet. Men, jag får väl pyssla på med det jag kan. Hålla koll på höns och kaniner och se till att jag hålls någorlunda på fötter till dagen D. Den dagen närmar sej och det ska bli spännande att se vad det är för en liten krabat som håller mej vaken om nätterna redan nu med sitt sparkande, och även suger all energi ur mej så jag måste sova nån timme om dagarna och dessutom ordnat till de så både balans och rygg är lite ur spel. Men, hur det blir sen, efter dagen D, ja, de vette tipporna. Det beror ju på vad det är för en liten en. Men den saken är iallafall klar, ett kast i livets villervalla blir det, att komplettera cv.n, där det står ”tonårsmorsa” med ”småbarns mamma”. Men, nog ska det väl gå bra det också, och småningom är jag förhoppningsvis nog tillbaka på jobbet som vanligt igen.