Första dagen i skogen – äntligen

I går var jag första dagen i skogen den här vintern. Det gick nästan åt skogen med skogsarbetet på grund av reparationen av Zetorn. Men nu är den klar och går som en ängel – peppar, peppar.

Zetorn igång igen

Det var ganska blött i skogen i går men vi hade bråttom att köra upp spår och det lönade sej. I dag var det kallt och skönt och spåren hade frusit så vi hade fina vägar.

Vi städar upp en bit med en mängd torra träd. Det blir säkert tillräckligt med flisved för nästa vinter också. Frågan är hur mycket saluvirke vi får ut men det kan bli en lång och kall mars månad och kanske också april.

I stenbackarna är det inga problem men vi har lägder och mossar där vattnet stiger upp i hjulspåren då man kör. Den myckna snön har inte varit bra för marken under snön är inte frusen.

Nu är det bra att ha lastaren på traktorn så man kan lyfta upp virket ur snön och skuffa omkull träden. Jag testade i dag den nya bomspetsen som jag byggde för svängdämparen. Den är inte riktigt bra för den glider lätt av stammen. Man borde ha en större klyka men den är besvärlig att konstruera för rotatorn måste kunna svängas fritt mellan sidobalkarna.

Men det var skönt att få komma ut i skogen. Konditionen är tyvärr usel efter det att jag i två månader bara gått över vägen till verkstaden. Det märks att man inte varit på skogsarbete för då man kommer hem så slocknar man efter maten.

I dag var det fint solsken och alldeles för varmt i hytten om solen kom åt att lysa in i den. Men utomhus var det -5 grader vilket var riktigt bra. Det börjar komma upp nya plantor på många håll och vi får bråttom att ta bort de gamla träden innan plantorna blir så stora att fällandet förorsakar skador.

Vi håller på att bli ”moderna” igen eftersom vi håller på med ”kontinuerligt skogsbruk” eller vad det nu kallas. Det slutade vi aldrig med även om kalhyggen kom på modet för omkring 50 år sedan. Nu gäller det att hugga för brinnkära livet för småskogen växer upp allt mer för varje år.

Bort med gamla träd – de nya kommer snabbt

Flismataren igång igen

Antalet katastrofer har minskat betydligt nu då flismataren också är igång på nytt. Det felaktiga kedjehjulet kom ovanligt fort – på bara en dag. Nu är den nya motorn med kedjehjul installerad och fungerar åtminstone tillsvidare.

Ny flismatarmotor

Det var tur i oturen att det varit ganska varmt de senaste dagarna. Jag hade tillfälligt satt in den gamla motorn från vår första flismatare men den var alldeles för svag och man måste plocka bort alla större bitar för att skruven inte skulle fastna.

Jag tänker köpa en motor till (begagnad) så att jag har reserv hemma nästa gång det blir problem. Ifall det hade varit -25 grader så hade det inte varit roligt. Och så skall jag testa bensingeneratorn så att den är i skick ifall strömmen försvinner för då är det slut på värmen också. Flismataren behöver under 1000 W för att fungera men ström måste den ha.

Det har varit ganska påfrestande de senaste månaderna men nu ser det ut att bli litet lugnare. Problemet är bara att skogsarbetet blivit ordentligt försenat den här vintern och så kom det en massa snö. Nu blir det bråttom i skogen under de två månader som finns kvar av vintern. Många hoppas på en snar vår – inte jag …

Zetorn igång igen

Nu har vi åter en skogstraktor för i dag körde vi ut lilla Zetorn och började lyfta stockar. Men det gick inte så bra första gången jag körde ut den. Då hade den ett grymt oljud så det var bara att köra in den igen och söka efter orsaken.

Det visade sej att det var ett gammalt problem med fläktvingarna som tog emot plåten bakom kylaren. Jag kom sedan ihåg att jag för många år sedan hade slagit loss en plåtbit för att få bort oljudet. Det hade jag glömt och svetsade fast plåtbiten på nytt.

Nu tog vi bort kylaren igen och kapade fläktvingarna 1 cm så att de säkert inte skulle ta emot plåten. Därefter så blev traktorljudet betydligt vackrare och jag invigde den förnyade Zetorn med att lyfta upp stockar på vedhopen.

Zetorn igång igen

Det finns en hel del kvar att göra men nu måste vi till skogs för att hinna få ut nånting den här vintern. Min kondition är urusel så det behövs en hel del skogsarbete för att komma igång igen. Det blir inte mycket motion av att gå över vägen till verkstaden.

Visst är det roligt att skruva med maskiner men nu började det vara litet för mycket av det goda. I över två månader har jag inte gjort mycket annat är skruvat med Zetorn – utom då det blev snöarbeten.

Bra att få undan en katastrof och komma ut i skogen. Även om där nu är ganska mycket snö så skall vi väl få ut nånting. Dessutom ser det ut att bli riktigt varmt från och med i morgon så då far snön ihop.

Glad vändag :)

Jag vet inte vem du är, jag vet inte om du är min vän. Men, jag vill ändå önska varenda läsare en en glad vändag!

Det har senaste tiden varit mycket prat om ensamhet. Väldigt många känner sej ensamma. Eller är rädda för att bli ensamma. Jag tycker det också är på tiden att kanske sätta en liten strålkastare på ensamhet ur ett bonde perspektiv. Mitt perspektiv… Jag har funderat länge på att skriva nåt om ämnet, men de har liksom inte blivit av… Men nu ska jag försöka samla ihop ett bottenskrap av mina tankar om ensamhet… För, bönder är ofta ensamma. På olika sätt. Främst är de kanske det att bönder ofta jobbar ensamma. De tillbringar många, många, MÅNGA timmar om året ensamma i och med jobbet. Har de tur jobbar frun/flickvännen/mannen/pojkvännen också på gården, men de är väldigt få förunnat. Frun/mannen kanske jobbar med annat än jordbruket, så de ses bara nån timme på kvällen, eller så kan de vara så att man inte har nån fru/man. Då kan bonden vara ensam från morgon till kväll. Dag ut och dag in… Då blir det viktigaste man har släkt och vänner. VÄNNER! Riktiga vänner. Hur man definierar riktiga vänner är ju upp till var och en, men, de växer inte på träd…

Så, många är ensamma. Väldigt mycket. Jag är ensam. Väldigt många timmar i veckan eftersom jag jobbar ensam på min gård, jag jobbar ensam i skogen, jag äter oftast lunch ensam och jag bor väldigt avsides, så de viker inte in någon sådär i förbifarten, och kommer någon så blir man helt förundrad och undrar vad i hela fridens tider vill dom nu? Så, för det mesta är jag ensam. Jag trivs med ensamheten, till en viss gräns. Jag är ju inte helt utlämnad till mitt öde, jag har vänner och så finns ju familjen på samma holme, och så bor Mathias med mej. Så inte är jag ju ensam på direkten, men, visst kommer ensamhets känslan krypande in under skinnet emellanåt… Och jag vet att jag inte är ensam bonde om den känslan. Är de kanske så att bönder är mer ensamma än övriga yrkeskategorier? Sen är ju frågan hur man ställer sej själv till fenomenet ensamhet. Är jag ensam? Egentligen? Jag har Conny ett telefonsamtal bort, och vi ses rätt ofta. Pappa och Maret bor bara något 100m bort, Mathias finns hos mej varje dag, jag är med i föreningar, går på kurser, och träffar massor av nya vänner och bekanta hela tiden, men, ändå kryper ensamheten på mej emellanåt. Jag tror det kan finnas en igenkänningsfaktor i det jag skriver hos bönder där ute? Eller är jag ute och cyklar?

Det är ju inte för inte som det startats upp sånahär ”ta hand om bonden” – projekt. Dom behövs. Men, projekt är projekt, de skulle gälla att bonde-kåren skulle ta hand om varandra också. De är de många som gör, håller kontakt med varandra, men långt ifrån alla. Mera sådant. Eller, inte behöver de ju vara bonde-kollegor heller, men, överlag, mer prat, mer kontakt mellan människor. Sitter vi för mycket framför skärmarna med våra fb-vänner, men glömmer bort hur man är vänner ”på riktigt”? …. Knepigt ämne att få rätt ut i text, visst har man sina riktiga vänner på fb också, men… ja, kanske ni förstår hur jag menar…

Som sagt känner jag mej ensam emellanåt, men de råder jag bot på med att ringa någon, fara någonstans så man kommer lite utanför sin bubbla, jag går på kurser, för tillfället lite fler än jag egentligen tänkt… Jag är med i föreningar. Och om int annat så hittar jag på egna stolleprovsprojekt som involverar, (eller drabbar) en och annan…

….. De finns mycket att vrida och vända på inom ämnet ensamhet. De är nästan oändligt, men, man måste ju börja någonstans…

I skrivande stund sitter jag ombord på ms Grace. Jag har följt Mathias till Åland, han ska tillbringa sportlovet där, och själv ska jag styra näsan mot västnyland imorgon morgon för att gå en viltstyckningskurs några dagar.

Så från däck nro 11 önskar jag alla läsare en riktigt glad vändag 🙂

Det blir bara sämre

Vilket är samma sak som att det var bättre förr. I dag fick jag äntligen flismatarmotorn som nog skickades snabbt från Saarijärvi och på torsdag kväll for iväg från Jyväskylä. Då borde den på fredag morgon ha varit i Lappträsk som bussarna från Jyväskylä passerar.

Men alls icke. Den kördes till H:fors och där låg den över lördag-söndag medan vi frös. Och först på eftermiddagen kom den till Lappträsk. Glad i hågen åkte jag och hämtade den men glädjen byttes kvickt till fula ord då det framkom att kedjehjulet var för 32 mm axel och inte 35 mm som det fanns på motorn.

Vissa må nu tycka att det inte var bättre förr men jag vidhåller att jag hade fått motorn på fredagen med det gamla goda systemet. Sedan kan man alltid fundera på om folk numera är mera slöa, slappa, lata, loja och likgiltiga än förr. Jag har en bild av att man hade mera ansvar men det kan ju vara att jag kommer ihåg fel.

Transportsystemet är nu fullständigt åt helvete. Det kommer lika snabbt ett paket från Tyskland än från Saarijärvi (eller H:fors för den delen). Så jag kan inte inse att man behöver understöda slöa finska firmor och transportbolag.

Vad skall man då göra ? Ta bilen och köra upp till Saarijärvi för att hämta reservdelar så man slipper frysa mitt i vintern ? Någon annan transport fungerar inte.

Det skulle vara fint om nån företagsam österbottning skulle starta ett transporttorg (eller nån sorts paket-Uber) där folk som annars också kör från Jyväskylä till H:fors skulle hämta paket till Lappträsk eller nån annan ort på vägen. Jag skulle gladeligen betala bensinen då det gäller så här viktiga reservdelar.

Posten har gått åt fanders och Matkahuolto likaså. Vi måste snart hitta på något nytt som fungerar.

Skenodling – lönsam odling

Det har igen börjat talas om skenodling på grund av Karhinens rapport. Men det är inte alls så enkelt som han låter påskina. Speciellt idén att ta bort stöden från dem som inte har tillräckligt stora försäljningsinkomster är rent vansinne.

De som får ett dåligt pris för sina produkter blir då dubbelt bestraffade. Dessutom är det helt emot alla principer om jämlikhet. Det blir tvärtom snedvriden konkurrens som gör ont värre. EU påstår sej arbeta för jämlik konkurrens så det är i och med det redan ett dött och begravet förslag.

Det finns säkert skenodling men man kommer absolut inte åt den genom att ställa upp inkomstgränser. Den eventuella minskningen av byråkratin kan snabbt kringgås genom att flera små gårdar bildar sammanslutningar.

Men egentligen är jag mest emot förslaget på grund av lönsamheten. Det är upp till var och en att besluta hur och vad man odlar. I dagens läge är det så dåliga priser att man lättast kan öka lönsamheten genom att spara på utgifterna. Om det leder till lägre skördar så är det inte odlarens fel.

Man måste fundera på om det lönar sej att köpa en massa gödsel och kemikalier. Får man tillbaka de pengarna och vad blir en eventuell vinst ? Kanske det i stället lönar sej att köpa aktier på börsen. Det bör man få göra i en fri marknadsekonomi. Eller får man 10 euro mera per hektar och vill man göra en massa arbete för den lönen ?

Firmorna för en massa propaganda och reklam om hur fantastiskt mycket mera man får per hektar med den ena och den andra produkten. Det kan man strunta i. Det enda som har betydelse är hur det lönar sej på de egna åkrarna som säkert inte är likadana som provrutorna.

Problemet är inte att folk inte ids odla utan att det är olönsamt. Med de usla priserna lönar det sej inte att satsa på nya maskiner och byggnader. Att tvinga folk att odla intensivt genom att annars hota dra in stöden är helt fel metod.

Det är klart att vissa gärna vill att vi skall odla stora mängder för ett billigt pris men det är inte alls i vårt intresse. Vad vi behöver är lönsamhet. Vi har tvärtom problem med överproduktion som pressar priserna. Förra årets skörd var litet lägre och priserna steg genast. Alltså borde vi sikta på lägre skördar – till exempel genom att spara på utgifterna. Då sparar vi och kan i alla fall få högre inkomster.

I Brasilien brukar de bränna kaffe då det blir överproduktion. Vi borde kanske också börja bränna överproduktionen. Det skulle förbättra lönsamheten.

Jag har funderat på eko-odling för att slippa utgifterna på gödsel och kemikalier men problemet är att det då går åt mycket mera brännolja. De svindyra ekomaskinerna bara försämrar all lönsamhet. Dessutom har man sett att ekopriserna ibland till och med går ned under de normala priserna så någon patentlösning är det inte alls.

Faktum är att det finns små möjligheter att förbättra lönsamheten på annat sätt än att priserna höjs. Allt annat är specialfall som bara lämpar sej för ett fåtal gårdar. Och så länge världsmarknadspriserna är vad de är så är utrymmet mycket bergränsat. De som har möjlighet till specialodling bör för all del ta vara på den men inte går det för alla att börja odla specialgrödor.

Så vad gör vi andra olyckliga ? Jo, vi skaffa annat jobb och andra inkomster för att överleva. Det är bara bra för hela landet om det finns en mängd bönder som odlar vid sidan om annat arbete. Det är på tiden att sluta drömma om att hela familjen skall kunna leva på jordbruket. Numera är det ett fåtal som klarar det (utom de som har kossor). Det är inte fel att skaffa sej annan utbildning som dessutom kan vara nyttig i jordbruket.

Så jag vill påstå att Karhinen prat on skenodling bör förpassas till papperskorgen och i stället bör man sikta på att öka mångsidigheten inom jordbruket. Distansarbete är nu lättare än någonsin och det är mycket bra om ungdomarna får en bra utbildning och kan jobba från byarna.