Elschema (förbättrat) SR2055

Jag fick jobba flera dagar för att få någon reda med elschemat till tröskan (Sampo-Rosenlew 2055/1998). Till sist måste jag skanna in det i datorn och förbättra det med GIMP bildbehandlingsprogram. Sedan förstorade jag det och delade upp det i tre delar som kan matas ut i tre A4 på en färgskrivare.

Nu har +12V direkt från ackun tjocka röda streck, +12V efter strömlåset hackiga röda streck, jord tjocka svarta streck och ljus (efter parkeringsbrytaren) blå streck. Dessutom satte jag in text direkt vid kontakterna så man snabbt ser vart ledningarna går. All information fanns i fabrikens bok men svårläst.

Här får ni det förbättrade schemat:

Övre delen

Mittdelen

 

Nedre delen

Klicka på bilderna för att se större format ! Hoppas nån har nytta av det förbättrade schemat.

 

Tröskan under tak

I går fick jag tröskan under tak vilket inte var så enkelt. Den nya (begagnade) Sampo 2055 är betydligt högre än vår gamla MF-20  som gått in i ladan med nöd och näppe. Tanken var att sänka golvet i ladan eftersom det ändå måste förnyas men det visade sej att vi inte hann med det den här sommaren. Så jag fick röja upp bredvid verkstaden i det som kallas traktorgaraget. Det är lika stort som verkstaden men har ingen värme även om det är isolerat. Det stora problemet var att det hade samlats en massa saker som täckte nästan hela golvet.

Det är otroligt hur fort ett golv blir fullt. Man behöver att ställe att kvickt få undan saker och snart är det fullt. Det tar tid att soprtera och flytta bort allt det som man kvickt satt undan men det var ju bra att jag måste få in tröskan så blev det gjort. En del gamla Lada-delar fick brorsans ”svärbo” (=dotterns sambo) eftersom han rustar upp brorsans gamla Lada frän 1967 – för övrigt en prima bil som han länge använt som ”skogsbil”. Lada startar ju bra också mitt i smällkalla vintern. En hel del for till skrotinsamlingen som ungdomsföreningen har och så sorterades en massa ”material” upp på bodvinden där jag har det nya förrådet. Det tog nästan en vecka för jag måste också bygga ut hyllorna så jag fick undan järnstängerna som låg mitt på golvet och så måste jag bygga ett bord för presenningarna. Visst har jag rum på hyllorna men jag har slutat med lättpresenningar (som är rent skräp) och de stabila presenningarna är tunga. Jag använder en hel del för gödselsäckarna och en del maskiner.

I alla fall så fick jag golvet tömt och jag måste rikigt ta en bild för att visa att det nog fanns golv under allt skräpet.  Kolla hyllorna som är smalare nertill. Det är för att få mera utrymme närmare golvet och så är hyllorna fastskruvade i väggen så man kan sopa under dem utan problem. Golvet är helt fritt från hinder. Varenda kvadratcentimeter är sopad. Vissa saker är flyttade tillbaka men på det här sättet så får man bäst bort allt onödigt – eftersom man måste flytta allting så börja man fundera om det verkligen behöver ligga där.

Det var sent på kvällen och ljuset dåligt så bilden blev litet oskarp. Nu har jag skruvat upp tre 50 W LED-strålkastare så jag får ljus från tre håll. Tröskan är ju så stor att den skymmer ljuset annars. Förr fanns här en 500 W halogenlampa men nu har jag bättre ljus som drar betydligt mindre ström. Jag måste betställa fler strålkastare för första satsen tog slut. På ebay.de får man 50 W strålkastare för omkring 13 euro hemkörda på verandan. Inte illa …

Tröskan hade problem med lyktorna så jag beställde nya kopplingar och säkringsdosor eftersom den gamla var fullständigt sönderärgade. Jag bytte ett par kontakter till flatstift så jag fick igång lyktorna. Men det var otroligt så dålig kvalitet Rosenlew hade på den här modellens tröskor. Kontakterna satt alldeles löst och då jag tog i dem med fingrarna så föll de sönder … Kontakterna på den här tröskan är av samma modell som används i hushållsmaskiner vilket är ganska uselt. Litet bättre kvalitet måste man ha på en tröska som arbetar i en omgivning som är betydligt värre än inomhus i ett kök.  Jag såg också att Rosenlew ändrat på det elektriska i tröskorna från 2002 framåt. Mycket behövligt och jag hoppas kvaliteten blivit bättre. Visst fick jag nya kontakter för nån euro stycket  på nätet men det är mycket jobb att byta alla kontakter.

Utomhus såg tröskan inte så stor ut men då jag körde in den så fyllde den upp hela utrymmet. Här hade jag haft två stora traktorer bredvid varandra utan problem och en traktor med skogsvagnen tillkopplad. Inte underligt att tröskor är dyra – de är stora och invecklade. Med nöd och näppe fick jag upp ”vingarna” så jag kan reparera den inomhus. Men på ena sidan var det bara fem centimeter till godo.

Det finns en hel del att göra på tröskan ännu men vetet är grönt så vi borde hinna bra. Speciellt hackens knivar skall jag slipa ordentligt så halmen blir finhackad. Det var bekymmer med den torra halmen i våras då den fastnade i såmaskinen. Inget var ju bearbetat efter tröskningen eftersom jag kör med direktsådd. I år har det växt bra men så blev växtligheten så försenad att man inte vet om det går att skörda. I värsta fall blir det först i oktober.

 

 

Tillbaka till 1850

Visst är jag intresserad av maskiner och elektronik men ibland önskar man sej tillbaka i tiden. Speciellt nu då jag efter den värsta åskan på två år kämpat med att få nätet att fungera samtidigt som det visade sej att tröskans alla kontakter ärgat ordentligt. Ingendera var någon överraskning men ibland blir det för mycket av det goda. Så man önskar sej tillbaka till en tid utan maskiner och elektronik som skall repareras. Omkring 1850 fanns det inga egentliga maskiner utan de mest invecklade verktygen var yxa och plog.

Inspirationen kom från vår resa till Sverige i början på augusti då vi åkte ångbåt på Strömsholms kanal som är en av de längsta kanalerna – från Västerås upp till Smedjebacken i Dalarna. Bergslagens järn fraktades på kanalen till Stockholm tills järnvägen tog över. På den resan besökte vi Oljeön vid Ängelsberg där ett av de första oljeraffinaderierna i världen fanns. Oljan är nu mycket viktig men först omkring 1850 kunde man börja använda den till nånting. År 1852 uppfann en skotsk kemist fotogenet och tog patent på det. Först därefter kunde man gå över från pärtor, talgljus och tranoljelampor till den ytterst starkt lysande fotogenlampan (enligt den tidens mått). Men ända till slutet på 1800-talet var ljuskällan i ett vanligt bondehem den öppna härden och lyspärtan. Inte hade man råd med stearinljus som började tillverkas i Sverige 1839.

Oljan användes inte alls som drivmedel i början utan bensin var en besvärlig restprodukt – men det ändrades ju senare. Inom jordbruket  blev oljebaserade produkter drivmedel först efter andra världskriget även om det fanns ett litet antal traktorer redan på 1930-talet. Jag var ganska liten i slutet på 1940-talet då vi fick vår första traktor som var en Fordson Major med pigghjul som gick på petroleum även om den skulle startas på bensin (genom att veva förstås). År 1952 bytte vi den till en likadan mörkblå hög Fordson som hade gummihjul och hydraulik. År 1960 fick vi första dieseln Massey-Ferguson 65 som vi ännu kör med.

En annan inspiration till att önska sej tillbaka till 1850 kom med nätproblemen efter den hårda åskan den 12 augusti. Då strök en hel del elektronikapparater med fastän stöpslarna var utdragna. Men riktigt stark åska behöver åskan  inga sladdar utan den inducerar spänningsspikar i varje liten tråd inne i apparaten … Dessa spikar förstör lätt elektroniken och ju snabbare elektroniken är blir desto känsligare blir den. Men det allra värsta är då den inte går sönder helt utan bara börjar bete sej underligt. Och det var just det som hände nu. En helt död burk byter man ut och så är det klart.

I nästan två veckor har jag sökt efter felet (felen) och problemet med datanät är att de är mycket besvärliga. Det är inte som med elektriska trådar utan paketen rör sej i nätet helt oberäkneligt. Ett paket söker en väg till mottagaren och den vägen kan gå runt hela jordklotet i värsta fall och vägen ändras hela tiden. Så om en apparat beter sej illa så kan resultatet synas i en helt annan del av datanätet. Dessutom innehåller dagens apparatur en mängd lärande algoritmer vilket betyder att det tar tid innan de så småningom börjar skicka paketen rätt väg. Ännu värre är att en del burkar ”suger åt sej” paket som borde skickas annanstans …

Jag bytte en växel fyra gånger och testade dem emellanåt varvid allt verkade vara i skick. Till sist hittade jag felet i en burk som var ansluten till växeln men problemen syntes inte direkt efter det jag bytt växel utan först efter en tid. Man kan bli galen med mindre. Och om nån frågar varför jag inte bytte den burken genast så är de väldigt välkomna att ta över underhållet av vårt nät. Jag har minsann inget emot det.

Som lök på laxen så fungerade inte lyktorna på den nya (begagnade) tröskan. Det var inget att förundra sej över för jag har bråkat med de elektriska ledningarna på vår gamla (byggd i samma fabrik) i närmare 30 år. I alla fall blev jag litet överraskad då jag svängde på säkringshållarna i hytten för alla kontakterna var ovanligt starkt ärgade. Vår tröska är tio år äldre men inte alls i så dåligt skick ifråga om kontakterna men så har den också stått inomhus i den gamla ladan med en halv meter luft under trägolvet vilket ger en mycket bra miljö.

De här kontakterna fungerar inte – speciellt som de är alldeles lösa. Kontaktvätska hjälper inte mycket i det här stadiet.

Nu har jag beställt nya kontakter och säkringshållare över nätet. Det blev inte alls dyrt men det blir ett stort arbete att byta kontakterna. Samtidigt byter jag strålkastarna till LED som ger mera ljus och drar mindre ström. De är inte heller dyra numera (på nätet) och en 27W strålkastare som ger närmare 3000 lumen kostar bara 6-7 euro hemkörd till verandan (där vår postiljon mycket vänligt placerar paketen). Men visst går det tid att byta dem.

Det värsta var att försöka gå igenom det elektriska schemat. Det tog mej flera dagar att förstå vart ledningarna gick. Egentligen fick jag rita ett nytt eget schema som jag kan förstå. Jag trodde det var problem bara med den första tröskan som var en testtröska med usel dokumentation men det tycks vara likadana problem med en standardmodell också.

Tre veckor i augusti har gått förlorade men växtligheten är så försenad att det nog inte blir tröskande ännu på en tid. I själva verket funderar vi på om vi kan börja ens inom september för vetet är ännu ganska grönt. På hösten är dagarna så korta och om inte temperaturen stiger ordentligt så får vi inte den värmesumma som krävs för mognad.

Ett nytt problem är också att den nya tröskan har ”vingar” (sidoplåtar) som gör den tre meter bredare än den gamla. Jag får svårt att öppna plåtarna inne i verkstaden så nu måste jag hitta på nånting. Man vill gärna sköta reparationer under tak då det blir sent på hösten med regn och kyla.

Tröska eller flygplan ?

 

Ibland så önskar man sej tillbaka till 1850 då arbetet visserligen var hårt men inte så invecklat. Med en lie får kroppen arbeta men hjärnan vila. Åtminstone var problemen med övervikt mindre på den tiden.

 

Bränna flyghavre

Nu kan man se hur årets sprutande fungerade på flyghavren. Vi har hittat flyghavre på två åkerbitar men inte så mycket. Den ena var helt osprutad mot flyghavre eftersom den blev insådd till vall och då kan man inte spruta mot flyghavre. På den andra misslyckades sprutandet delvis, möjligen på grund av för litet fästmedel (det tog slut).

I det stora hela så har flyghavren minskat betydligt jämfört med tidigare år men så har jag också sprutat flera år i rad med flyghavremedel.  Då vi förr plockade säckvis med flyghavre vissa år så är det i år bara fråga om några små påsar. Dessa bränner jag i pannan och det är inget problem.

Det jag inte ännu vet är huruvida det finns korta flyghavrestrån inne i vetet. I så fall är det inte alls bra sprutmedel för det håller kvar flyghavrestammen. En fördel med direktsådd är att eventuella flyghavrekärnor inte myllas ner utan blir liggande på ytan. Nere i jorden kan de överleva upp till tio år men på ytan gror de antagligen redan nästa år (om det inte blir för torrt) och då kan man få bort dem snabbare. Nästa år skall det absolut sprutas mot flyghavre igen.

Summa summarum så fungerade sprutande ganska bra i år. Medlet (Broadway) var dyrt men vi sparade genom att inte behöva köpa flyghavremedel som är ännu dyrare. Det kan löna sej att använda Broadway vartannat år. Man måste byta medel så man inte får resistenta ogräs.

Det sorgliga med årets plockande är att jag inte mera är till stor nytta för jag ser flyghavren för dåligt. Jag har alltid varit närsynt men med bra glasögon har jag haft ovanligt skarp syn. Nå, det slut på det och man måste bara inse att det blir sämre och sämre innan det tar slut fullständigt. Inget att sörja över – jag har klarat över 70 år utan sjukhus och mediciner och det kommer ungdomar som är duktiga och energiska. Och ännu orkar gubben bygga och lappa maskiner och pyssla med det ena och det andra.

I år är största problemet att vetet är alldeles för grönt. Det är tre veckor försenat men tre sommarveckor blir till sex höstveckor – eller mer. Tur att man inte satt mera gödsel och inte sprutat med medel som försenar mognaden. Få se hur det skall bli med tröskandet i år. Om det inte kommer ett riktigt varmt september så lutar det snart åt oktober till …

Det händer – ingenting

Vi skriver den 22 augusti och jag vet knappt var min tröska finns. Nåja, det var nu förstås en överdrift men hur som helst har jag inte ens provstartat den för säsongen, än mindre börjat fundera på att sätta den i trafik. Tror det är personsämsta under min karriär. Detsamma gäller dock alla kollegor runt om – jag har inte sett en tröska i åkern ännu, och ännu märkligare, inte utkörd på någon gård heller. Kort sagt – det är sent i år.

Eftersom redan våren var sen så gjorde jag ju ett sent omfall i vårbruket och bytte ut spelparet raps och korn mot korn, havre och grönträda. Eller vall trodde jag, men nu har det visat sig att det nog blev en grönträda. Mer om det senare i texten.

Det är första gången sedan åttiotalet som endast korn och havre växer på mina skiften, men för var dag som går blir jag säkrare och säkrare på att turen spelade mig i händerna i våras, för det verkar nog som om säsongen skulle bli rätt sorglig för specialväxter som skall skördas sent – något som jag annars haft en viss förkärlek för.

Till på köpet försökte jag tänka lite ekonomiskt i våras och körde både med minimerad gödsling och minimibearbetning, något som jag inte kan se någon harm alls av nu. Både havre och kornväxtligheten ser riktigt bra ut, bortsett från att kornet ställvis gått omkull, något jag inte trodde på när jag mätte SPAD värdena i försommars och dom låg runt 35 istället för över 50 som jag brukar vilja ha. Min teori är att våra passliga regnmängder på försommaren lösgjort såpass mycket mumma som legat i marken att växtligheten via den har blivit bättre än vanligt. Om jag sen har rätt eller fel – det vet jag inte.

Sådär i allmänna ordalag kan jag berätta att vädret passat mig perfekt denna sommar. Inte en enda dag har det varit så varmt att man inte kunnat göra nånting, och vatten har också kommit i passlig mängd. Det har klagats mycket på vädret i sommar men den klagosången stämmer inte jag in i, jag har varit nöjd. Hoppas nu bara hösten samarbetar så att vi får in något till hus bärgat.

En ny sak som jag ”råkade ut för” härom veckan var en EU-granskning. Av någon obegriplig anledning har jag nästan ingen erfarenhet alls av åkergranskare, för många år sen fick jag en uppmaning att skicka in skiftesvis bokföringen, men det är allt jag hört hittills av MaVi myndighetsfolk.

Nu var nu inte samtalet om förestående granskning nån speciellt stor chock eftersom dels måste det ju ske nån gång och dessutom har jag ju utökat arealen inför året och det har jag förstått att drar granskare som flugor till ett saftglas.

Hur som helst så börjar ju nog knäna skaka när det talas om granskning. I princip trodde jag väl nog att jag hade allt i skick, men nån missad § kan ju röra till det mesta så visst var det med en viss spänning man inväntade granskarna.

Med facit på handen och såhär efter utförd granskning kan jag inte säga något illa alls om nånting. Jag fick inga större anmärkningar vid åkergranskningen – lite onödigt mycket ogräs i trädorna nämndes det om och det är jag nog medveten om själv. Jag hade för mig att man inte får slå landskapsträdorna men det får man tydligen om man har problemogräs där. Det har jag.

I övrigt var granskningen mycket saklig och det som skulle granskas granskades nog vederbörligen. Skyddsremsorna var viktiga och behörighetspapprena också. Skyddsremsorna har jag väl tilltagna och pappren var i skick, så det gick nog bra. Nu återstår sen granskningen av skiftesvisa bokföringen senare i vinter, men den oroar mig inte speciellt mycket – till den delen har jag nog ”heimane i skick”

En liten kuriositet är att jag sådde en blandning av timotej och klöver i våras i tron att jag sådde en vall, men på något sätt har jag fumlat i stödansökan och anmält den som grönträda. Fast det går ju bra det också – skillnaden är ju nästan bara byråkratisk.

Märkbart är ändå att man börjar se effekterna av jordbrukets stödpolitik och dåliga lönsamhet när man kör omkring på bygden. Väldigt många grönträdor / vallar och osedvanligt mycket ogräs i spannmålsåkrarna , men det skall man inte klandra någon för, så vill våra överhuvuden ha det och så ser det ut hos mig också. I slutändan styr plånboken det mesta av våra val – även om man skulle önska något annat.

Lutar åt Sampo 2055 (-98)

I höstas brast huvudaxeln på tröskan (MF20X dvs. Sampo 680). Vi har lappat den länge och det värsta är att den sprack ett vått år. Alltså själva huvudramen som är en fyrkantig plåttunnel. Troligen blev lagerfästena så sneda att axeln bröts av senare. Så vi har i närmare ett år funderat på om  vi skall fortsätta lappa den gamla tröskan …

Man kan byta en mängd saker – till och med motor – men då plåtarna ger upp så börjar det vara slut. Det lönar sej inte att svetsa för det spricker bredvid ganska snart. Så småningom kom vi fram till att det blir en ny tröska (begagnad naturligtvis).

Jag har alltid varit för att fortsätta med samma märke ifall det nu inte är helt hopplöst. Sampo Rosenlew var nära hopplöshetsgränsen då huvudramens plåtar började spricka. Men så läste jag att de från och med 1998 bytte plåtkvalitet till 40 % starkare. Det var ju helt nödvändigt. Så vi har sökt efter en tröska som är av årsmodell 1998 eller nyare. Orsaken till att det blev en Sampo är att man kan plocka reservdelar från den gamla (utom remmar och slitdelar).

Eftersom vi har haft en testtröska från fabriken (1987) så hade den alla möjliga finesser såsom hydrostatisk drift och automatisk smörjning  mm. Det är inte riktigt möjligt att gå bakåt så nån mekanisk variator kom inte på fråga. Om man dessutom vill ha en riktigt billig tröska så börjar det bli svårt. Intressant nog så hittade vi till slut en 2055 som fanns i grannbyn …

Modellen är ganska lik den gamla tröskan och många delar är desamma – på gott och ont. Den är litet bredare även om bordet är detsamma och hytten högre. Den fyrcylindriga Perkinsmotorn på MF20X är utbytt mot en sexcylindrig Valmet och så är tanken och  hjulen större.

Köpebrevet är ännu inte underskrivet för jag vill se om plåtarna har sprickor kring axelfästena. Då är det för dyrt att betala för samma problem som vi redan har. Tröskan står nu utanför verkstaden och i morgon skall den undersökas.

Nu undrar man förstås om man gör nånting dumt. Att betala en massa för samma problem ? Det är den dyraste maskin som jag köpt även om priset bara är en bråkdel av vad en ny tröska kostar. Säkert hade det blivit billigare att byta axel på den gamla tröskan. Men man blir så sur då tröskan spricker och man vet att det bara är början på en lång rad reparationer. Hopplösa sådana. Om man byter ett lager eller en axel så håller den 20-30 år till men lappar man en plåt så brister den föjande år alldeles invid lappen. Den eviga frågan är när man skall sluta lappa och byta tröska.

Tiden får utvisa om det var dumt eller riktigt dumt …