Ibland sköter tiden.

Minns att man berättade för mig om redaktören för en finlandssvensk trädgårdstidning som lär ha haft 2 lådor på skrivbordet där det på den ena stod skrivet ”tiden sköter” och på den andra ”tiden har skött”. Berättelsen kan ju vara en skröna men ibland fixar ett och annat sig självt.

Tror det var i detta forum som jag ifjol skrev om att motorn på Same traktorn gick dåligt på låga varv när det i bränsletanken återstod mindre än hälften. Hittade inget fel då jag under säsongbrådskan inte grundligare hann undersöka saken så det var bara att tanka lite oftare och invänta vintern och bättre tid för reparationer. Det blev sen inte av kanske inte enbart på grund av tidsbrist utan av att man vänjde sig vid att fylla tanken när halva bränslemängden återstod. Och tydligen så konstaterade traktorn att den inte får den omvårdnad den ville ha så nu har felet tydligen reparerat sig självt för nu är det inga problem att köra tills varningslampan för tom tank börjar lysa. Men skam den traktor som ger sig i sina strävanden efter lite kärlek och omvårdnad för nu har det blivit problem med laddningen istället. Antagligen blir det frågan om generatorreparation eller så är kolen slut, den har ju i vart fall gått lite över 11000 timmar. Tror inte felet fixar sig självt denna gång och traktorn behövs dagligen framför skördevagnen och andra specialmaskiner så nästa regnvädersdag får jag nog lov att göra nåt åt saken.

Skrivbordet pockar också på lite omvårdnad för när det går åt närmare 3/4-delar av dygnet ute på åkern så vill det samlas en del papper på hög. En del sköter säkert tiden som för tidningsredaktören men en del får man lov att göra nåt åt då det blir någon regnvädersdag. Det va ju bara det att då skulle jag vårda mina maskiner, hmmmm.

Svårt hinna med skrivbordssysslor när det är brått på åkern men visst kunde jag förstås ha läst igenom lite här i stället för att skriva blogginlägg men då jag inte hört av mig på en tid så………

 

Ett skrivbordsjobb skötte i alla fall tiden.

Det var nämligen så att när jag efter att ha ritat jordbruksskiften i VIPU-programmet i närmare 10 timmar med några minuters marginal skulle sända in min stödansökan så tog inte programmet emot ansökan. Jag hann i alla fall printa ut ansökan innan tjänsten stängdes ner och den sände jag åt landsbygdssekreteraren tillsammans med förklaring hur det gått till. Man meddelade att man skulle undersöka saken men att det nog kunde godkännas som att jag skött mina åtaganden i tid. Men eftersom det inte fanns någon inlämnad kartbilaga så bad man mig att på papperskartor rita in de jordbruksskiften jag ritat i dataprogrammet. Man blev ju lagom glad att höra att det mödosamma kartritandet var bortkastad tid. Tänkte ändå att det är bäst att lugna ner sig lite några dagar innan jag börjar rita kartorna på nytt. Jag är heller kanske inte den som hoppar genast när nåt åberopas och det visade löna sig i det här fallet för häromdagen ringde lantbrukssekreteraren upp igen och meddelade att man lyckats hitta och rädda mina uppgifter som jag matat in i VIPU-tjänsten, man kunde inte heller hitta några fel i mina åtgärder så varför det inte gick att sända in ansökan kunde man inte ge svar på.

Tiden sköter…… åtminstone en del 🙂

Fotnot: Egentligen skulle jag ha betalt lite löner nu men bankprogrammet meddelade om tillfällig störning så det fick bli detta blogginlägg istället. Men nu kallar madrassen för det är skörd klockan 6 på morgondagens schema.

Gröna åkrar

Det har varit en kylig försommar och grödorna är omkring två veckor försenade. Regn har det kommit ganska lämpligt. Inga skyfall men man kan säja att vädret varit ostadigt med litet regn då och då. Nu saknas det värme. Värmesumman har stor betydelse för grödornas utveckling. Vetet grodde ganska jämnt men tillväxten kunde ha varit bättre.

Jag var länge skeptisk till Broadway eftersom baldersbrån inte såg ut att må illa men efter två veckor började den visa tecken på avstannad tillväxt. Jag hade nästan gett upp hoppet och började fundera på att spruta Tooler på eländet. Men något vete blir det inte på baldersbråfläckarna. Den hade så stora buskar att den kvävde brodden. Vad lära vi härav ? Jo, att man måste spruta glyfosat före sådd – antingen på hösten eller på våren. Och på varenda fläck ! Det är ännu för tidigt att bedöma inverkan på kvickrot och flyghavre. Om en månad ser man hur det gick.

Vintern i år var inte bra för klövern. Man ser inte alls samma våldsamma klöverväxt som i fjol. Litet snö och omväxlande varma och kalla perioder var inte bra för övervintringen. Skyddszonen är skördad men det blev inte så många balar efter den kalla våren. Åkrarna är stadiga så det blev åtminstone inga spår.

I samband med vallskörden så såg jag till min glädje ett par tofsvipeungar snubbla omkring så de hade tydligen klarat av direktsådden i alla fall. Fullvuxna tofsvipor är det inte heller brist på.

Nu sågar jag bräder av de gamla stockarna som tyvärr blivit litet mjuka redan. Men en del hårt virke får man i alla fall ur dem och resten får bli flis. Man behöver också en del sämre virke till underlag och nänns inte ta av de fina bräderna. De här skall bli väggar i trädgårdsskjulet som fick tak i fjol men inte väggar förrän nu. De stora blocken går litet långsamt att såga men om man filar sågens ked ofta så går det.

Ytan på bräderna blir ganska hyfsad (om man filar ofta).

Mitt på dagen är det alldeles för hett att såga då solen ligger på men på kvällen går det bra. Och så får man ibland se en massa fina färger med grön brodd, gul rybs och rödbruna tallar i kvällssolen.

 

 

 

 

Ökning av djurantalet

Fastän vi odlar vete så finns det en del djur också – viktiga djur. Och antalet ökar. Skuttan fick en unge som barnbarnen döpte till Julia men som ofta får heta Lillskuttan.

Den är nu i värsta busåldern och far omkring som en skottspole. Bilden ovan var enda tillfället då jag fick ett någorlunda skarpt foto. Då man sitter och dricker kaffe så klättrar den snabbt upp längs byxbenet eller biter en i tårna ifall man inte har skor på sej. Vi har nu fyra katter men Murre har som vanligt flyttat till grannen över sommaren. De är mycket viktiga för antalet gnagare har minskat radikalt sedan vi fick ungkatterna. De patrullerar hela tiden överallt och mössfällorna står tomma.

Och så fick vi en tillfällig inneboende.

Kotte hade blivit skadad på vägen och fick komma hem till oss för att bli omskött. Det såg illa ut men efter ett par dagar så verkade den bli bättre och äter nu gärna äggröra ur handen.

Den skall bli återbördad till naturen och har redan gömt se så grundligt i trädgården att vi inte sett den på ett dygn.

(Och så har en nykomling flyttat in i Ribackhuset alldeles nyligen: En liten hundvalp men den har jag ingen bild på)

 

Alternativ gps

I avsaknad av mackapärer likt dem i mitt förra inlägg så får man söka andra alternativ för att positionera sig på åkern.

I radodlingarna har man inte så stor nytta av gps utrustning efter det att bäddarna körts upp och de säsongvisa körspåren anlagts. I anläggningsskedet kunde det dock sitta fint med gps då man i så fall kunde börja fräsa upp planterings- och såbäddar var som helst på åkern, är man utan så är det enklast att börja vid någon av åkerns kanter eller göra famnstaksmätningar och markering med käppar eller pinnar.

I kumminodlingen där jag sår med kombimaskin på harvad åker är det däremot svårt att veta var man ska köra i de fall man vill göra en ogräsbekämpning innan uppkomst. Ogräsbekämpningen i specialväxtodlingarna är också ett precisionsarbete då man inte vill göra varken mistor eller dubbelkörningar då de leder till att ogräsen tar överhanden eller att odlingsväxten dör ut på grund av för hög dos vid dubbelkörning. Och en bekämpning innan uppkomst är nog att rekommendera om man nu inte råkar ha väldigt från ogräsfrön rena åkrar.

Körspårsmarkeringen har jag löst så att jag monterat ett par  S-pinnar, vars spetsar jag svänger ner vid markering, i efterharven. Lite extra i och urstigning i samband med sådden blir det men det lär ju vara bra att röra på sig och ingen frågar hur länge det tagit att så utan hur man burit sig åt för att få lyckat resultat 🙂

2 extra S-pinnar monterade i efterharven får fungera som spårmarkering.
Så värst tydligt syns inte spåren men ljusa sommarnätter underlättar 🙂 …..
…… och efter en första överfart är det lättare att se var spåren ligger.

 

 

Utgrävningar i ladan

Tömningen av ladan (för att laga golvet) fortsätter och har gått över i utgrävningar i skrotlagret. Då man tömmer en plats så måste man ju sätta alla saker nånstans och därför hamnade jag i skrotlagret som är den gamla ladugården från 1930-talet fram till nybygget av ladugården i tegel 1945. Det var inte litet skrot som samlats under årens lopp. Farsan började sätta in skrot där redan på 50-talet då vi hade den gamla blå Fordson Major med pigghjul och utan hydraulik. Där finns ännu delar från den såsom draget och en del piggar.

Men mest är det skrot som jag samlat sedan början på 70-talet. Där finns också ett skivlager med gamla skivor som burits ut vid olika reparationer. En del är från 1930 då vi (min farfar) byggde om huset och satte in en andra våning. En hel del saker togs bort och flyttades ut vid installationen av värmepanna och centralvärme 1955. Jag hittade en anteckning i kassaboken från 20 juni 1955: ”Resa till H:fors (köpt värmepanna)”. Och 17 augusti betalades den med 113065 mark. Man kan jämföra det med mjölklikviden den 17 augusti på 136264 mark för 6421,5 kg mjölk. Det var alltså gamla mark som var 100 gånger mer än marken efter penningreformen 1963.

Där fanns också den gamla slasktratten som troligen sattes in 1930. Det var då en stor förbättring av hushållets vattenhantering eftersom man inte behövde bära ut slaskämbaret mera. Diskvattnet hälldes i slasktratten som hade ett rör rakt ut genom väggen. Jag kommer bra ihåg dess placering på bakväggen i storstugan före dess ombyggnad till pannrum med en mellanvägg mot den mindre stugan. Det är en fin sak av tjockt gjutjärn som är emaljerat – ingen plåtbytta. Den skall absolut sparas och kanske man skulle lappa emaljen som skadats litet i skrotlagret.  Den är övermålad två gånger men jag minns bra den gröna färgen från min barndom.

Man gör en resa bakåt i tiden då man ordnar upp gamla saker så städandet tar litet tid. Och man inser att det inte är så länge sedan rinnade vatten inomhus och diskbord var nya och lyxiga. Rinnade vatten installerades 1945 då vi byggde ladugården för kossorna skulle ha mycket vatten och då drogs ett rör från pumphuset in till boningshuset också. Före det hade vi en vattenså som fylldes på med pump. Men det var luftrör som måste tömmas för att inte frysa på vintern. Min farfar stod ute i gamla ladugården och skötte pumpen och då vattensån var full så slog min farmor med spiskroken på järnröret som ju förmedlade ljudet bra ut till ladugården och min farfar stängde av pumpen.

De gamla avloppsrören av gjutjärn fanns också i skrotlagret. Dem bar jag ut vid ombyggnaden 1980 då de ersattes med plaströr. Det är tjocka och stabila rör som skarvades genom att man hällde smält bly i skarvarna … I vissa skarvar fanns det också beck. Problemet var att becket torkade och så började lukten komma in genom sprickorna. Det måste ha varit ganska besvärligt att hälla smält bly i skarvarna på trånga ställen !

Där fanns också ett heimlaga (hemlagat) diskbord av galvaniserad plåt. Alla skarvarna var ihoplödda och det måste ha varit besvärligt att tillverka hoarna. Men funktionen var ungefär likadan som med moderna diskbord.

I skrotlagret finns också en hel del från gamla maskiner. Men många plåtar är som nya och det är skydd som skruvats bort genast i början eftersom de var i vägen. Speciellt skydden för kraftöverföringsaxlarna plockades bort genast och sattes aldrig tillbaka för de var helt odugliga.

Visst var det kvalitet på maskinerna förr. Vi har kvar ramen till en gammal kastmaskin (föregångare till tröskverk) som vevades för hand. Troligen är den från 1920-talet. Mycket stabil och jag har den som bord med en skiva på.

Städandet fortsätter då jag går igenom saker som burits ut för 40-70 år sedan. Det är inte något trevligt arbete för allt är täckt med säd- och flisdamm från torken som fanns på bodvinden ovanför. Men under dammet är sakerna nästan helt oskadda. En hel del får åka till skrotsamlingen vid Hosmasgården där ungdomsföreningen samlar in skrot och får en liten peng för det. Vissa saker behövs knappast mera då de legat 60 år i skrotlagret. Medan andra åter som var på väg att slängas bort fått antikvärde. Jag sparar numera ordentligt alla hemsmidda gångjärn sedan jag såg vilket pris de har i byggnadsvårdsbutikerna. Och så är de riktigt användbara ännu. Många gånger betydligt bättre och stabilare än tjööpisgangjärn (inköpta gångjärn).

Städandet och utgrävningarna fortsätter …

 

Precisionsodling.

Läste en artikel om den digitala revolutionen i jordbruket i NyTeknik , tyvärr så gav inte kommentarerna till artikeln något mervärde. Kanske kunde vi få till lite bättre och konstruktivare debatt här?

Precisionsodling eller vad man nu ska kalla det när det är frågan om att tillföra och göra odlingsinsatser i rätt tid och mängd är vad jag menar här. Att man som i mitt fall precist placerar plantor på rätt avstånd och i raka rader kunde också kallas precisionsodling men det är inte det jag syftar på denna gång. Kanske om jag använde mig av gps-teknik för att rätt placera raderna så kunde det omfattas av precisionsodlingssystemet.

Jag har väl försökt mig på att t.ex. bevattna och gödsla enligt nån form av behovsbedömning men det har inte gjorts med desto större tekniska hjälpmedel. Oftast är det regnmängder och uppskattad avdunstning, tillväxt och okulär bedömning av plantornas färg samt eventuella kvävemätningar med jordmånsväskan som stått som beslutsunderlag. Inte speciellt avancerat med andra ord.

En liten försmak av att mera precist och med hjälp av avancerad teknik tillföra gödsel fick jag härom veckan då jag testade att tilläggsgödsla rågen med hjälp av N-sensor utrustad entrepenadspridare. Rågen var ju väldigt ojämnt utvecklad och fältet innehöll en hel del svaga partier som det knappt lönar sig att satsa ytterligare insatser på så jag tyckte att det var ett bra objekt att testa dylik utrustning på.

N-sensor utrustning för styrning av centrifugalgödselspridare.
Det blir många skärmar att hålla koll på när tekniken gör intrång i hytten. Vore nog dags för standardisering så att det mesta kunde skötas via traktorns egna skärm.
Intressant att se hur N-sensorn tolkat växtligheten.

Sen gödslingen har tillväxten varit snabb, ja t.o.m. lite för snabb för jag hann inte ge de bästa partierna den stråstärkningsbehandling som jag hade avsett göra innan den gick i ax. Den når mig nu under armarna och blir antagligen manshög innan stråskjutningen avstannar. Så dess vidare öde står nog och faller med vädrets makter. Hoppas ändå hinna ta mig tid för att utvärdera ”projektet”.

Om någon av läsarna har erfarenheter av dylika mackapärer eller annan precisionsodlingsutrustning så vore det intressant att ta del av Era erfarenheter.