Vidaklyyvantalkå

På lördag hade vi vidaklyyvantalkå (vedklyvningsarbete) på gamla folkskolan. Lillstubackans gamla vedklyvare från 1920-talet (byggd nästan helt i trä) drevs av en gammal Steyr dieseltraktor.

Enligt Simos Verner som kluvit mycket just med den här klyvaren så behövs det nio personer: Två bär virket till vaggan, en sågar, två klyver och fyra radar in veden i lidret.

Här har vi tre husbergar bakom klyvaren. Brorsan (i hjälm under remmen) klyver, jag kapar och Henrik bär till virke tillsammans med Nybondas Håkan längst till höger. Den andra klyvaren är Antas Bengt och Nybondas Björn radar in veden.

Det behövdes mycket ved förr då all matlagning skedde med ved och huset värmdes upp på vintern med ved. Då vi installerade värmepanna 1955 så skulle den också ha ved men till natten hällde min farfar i koks som brann längre. Jag minns ännu bra bullret från plåten som ledde in koksen i pannan. Men koks var dyrt så man eldade med ved på dagarna. Redan som liten bar man in mängder med ved.

Klyvaren har två yxar som drivs av ett stort trähjul fyllt av cement för att orka driva yxarna. Vi hittade en gammal heteka som vi använde som bord för veden. Vanligen hade man annars upp-och-ned vända potatislådor som vedbord.

Vi tog tillfället i akt och sökte fram de gamla kläderna och stövlarna från 1940-talet. Här cirklar maskinisten Göran Wallén (i vit skjorta och hängslar) som ställde upp och skötte om klyvaren och traktorn. Litet moderna skydd använde vi i alla fall. Skogshjälmarna kan vara nog så bra för ibland flyger det vedträn från cirkelns klinga.

Och så fick vi talkåkaffe då virkeshopen var kapad, kluven och inradad i vedlidret. Inga hade lagat fina smörgåsar och det blev en hel del prat vid kaffebordet. Varje byadel hade sin egen klyvare och man ordnade talko på olika ställen och samlade folk för att klyva veden för följande vinter. De moderna vedklyvarna kan ju skötas av en person men det är roligare att samlas och dricka kaffe :-).

 

Tiden går

Jag kastar en blick på klockan och konstaterar till min förskräckelse att den redan blivit 13 juli. Mitt senaste inlägg är daterat i april. Hur det nu blivit så kan jag inte ens själv begripa, men på något sätt har tiden slutat räcka till riktigt totalt och bland dom saker som fått stryka på foten har varit bloggskrivandet. Nu hoppas jag att det inte handlar om något permanent läge utan en tillfällig förvirring som pågått ett tag nu. Själv tror jag väl inte att jag har fått mera att göra nu än förr, men efter 50 verkar det nog som om saker och ting skulle tendera att ta längre tid i anspråk än förr. Tyvärr.

Andra haken har varit att jag inte haft så mycket att skriva om, både vårbruk och försommar har jordbruksmässigt gått nästan som på räls, våren var lite sen men sen har vädret varit riktigt snällt och givit egentligen all man kan önska från odlarperspektiv. Vatten har kommit då det behövts och solljus och ditåt värme har också funnits i tillräcklig mängd.

Odlingsplaner för 2017 var inställd på ganska stor areal raps, men den sena våren gjorde att jag gjorde omfall på hela planen och nu bland annat för första gången sen början på nittiotalet odlar enbart korn och havre, förutom då  solrosor och vall – det senare helt nytt för mig.

Dock ser man en sak helt tydligt nu, vilket jag nog anat lite smått. Det är nog den areal som plöjdes i fjol höstas som ser absolut bäst ut, tätt följd av den areal där rapsen stod i fjol, båda dessa skiften är en fröjd att titta på och när man mäter SPAD-värdet där så är det också helt bra (ca 45) trots att gödeslgivan medvetet hölls lite i nederkant (av kostnadsskäl) Vad gäller de åkrar varifrån plogen hållits borta i några år nu så kan man nog se en klar försvagning av beståndet. Sen finns det ju den andra vågskålen där man sparar pengar och tid genom att lättbearbeta, men sämre växt, det får man definitivt.

Ett annat märkligt fenomen som inträffade i år syns på bilden nedan. Det är havrebrodd i lättbearbetad kornstubb som är fotograferad i början på juni.

Som synes ser bilden ut som hämtad ur en skräckfilm och vad detta beror på kan jag inte för mitt liv begripa. Varannat såvarv har inte grott alls, men ändå såpass mycket att man ser att det är nånting sått där. Döm sen om min ännu större förvåning (och lättnad) då jag tre veckor senare kunde konstatera att det nog ordnat upp sig, även om nog inte åkern kommer att dela med sig av någon rekordskörd.

Vädret har som sagt varit optimalt åtminstone i våra trakter, något som vi inte är speciellt bortskämda med. De senaste 10 åren har det ju antingen varit för mycket regn alternativt exceptionellt torrt vilket inte är att föredra något av det.

Nu har den tid av året kommit då man inte kan hjälpa till så mycket mera, det blir som det blir. Men bra ser det onekligen ut. Med allt annat utom priserna och jordbrukets läge överhuvudtaget. Men det vet vi ju alla.

Som avslutning lägger jag in en bild som inte har nån annan gemensam nämnare än att den i mina ögon är vacker.

Kålrot 2.0

Ibland misslyckas det även för trädgårdsmästaren, i det här fallet första gången under en livslång karriär. Men nån gång ska det ju va den första.

Kålrötterna brukar jag så ganska sent framåt midsommar för att klara mig undan lite ogräsbekämpning och för att rötterna ska va i tillväxt ännu vid skördetillfället och inte ha stagnerat med träiga rötter som följd. Men framför allt så brukar problemet med jordlopporna vara betydligt lindrigare då. Men så inte i år. Det har överlag varit lite insekter i farten under den kyliga våren och den har kanske försenat utvecklingen hos lopporna så att de vaknade till liv först under de något varmare dagarna innan midsommar. Och då kålrötterna såddes den 17 juni så var det just till midsommar som dom borde ha kommit upp. Men nu kom inga plantor upp då lopporna angrep dem redan när dom började nå markytan. Att jag missade besprutningarna då får väl tillskrivas lathetskontot eller så var det SLC:s fel då jag råkade delta i deras fullmäktigemöte på Åland just efter midsommar.

Som tur var så hade jag tillräckligt med frön kvar för att så om åkern och hoppas att hösten blir varm så att de hinner växa till sig. Sådde lite glesare för at ge mera utrymme och försnabba utvecklingen för säkerhets skull.

Lyckas det inte med första försöket får man göra om och göra bättre.

Kålrötter och i viss mån rovor har annars varit populära i år och fröförsäljarna pratar om rekordförsäljning av frön till dessa. Det går inte så mycket frön åt till en hektar kålrötter och de är förhållandevis förmånliga så tröskeln till att odla kålrötter är ganska låg för den som vill pröva på lite alternativa grödor. Att bemästra ogräs och som här ohyra är däremot inte så lätt och blir beståndet allt för glest så kanske det inte uppfyller kraven för odling enligt god sed vid en granskning. I mitt fall med någon enstaka planta per kvadratmeter var det nog befogat med omsådd.

Ibland sköter tiden.

Minns att man berättade för mig om redaktören för en finlandssvensk trädgårdstidning som lär ha haft 2 lådor på skrivbordet där det på den ena stod skrivet ”tiden sköter” och på den andra ”tiden har skött”. Berättelsen kan ju vara en skröna men ibland fixar ett och annat sig självt.

Tror det var i detta forum som jag ifjol skrev om att motorn på Same traktorn gick dåligt på låga varv när det i bränsletanken återstod mindre än hälften. Hittade inget fel då jag under säsongbrådskan inte grundligare hann undersöka saken så det var bara att tanka lite oftare och invänta vintern och bättre tid för reparationer. Det blev sen inte av kanske inte enbart på grund av tidsbrist utan av att man vänjde sig vid att fylla tanken när halva bränslemängden återstod. Och tydligen så konstaterade traktorn att den inte får den omvårdnad den ville ha så nu har felet tydligen reparerat sig självt för nu är det inga problem att köra tills varningslampan för tom tank börjar lysa. Men skam den traktor som ger sig i sina strävanden efter lite kärlek och omvårdnad för nu har det blivit problem med laddningen istället. Antagligen blir det frågan om generatorreparation eller så är kolen slut, den har ju i vart fall gått lite över 11000 timmar. Tror inte felet fixar sig självt denna gång och traktorn behövs dagligen framför skördevagnen och andra specialmaskiner så nästa regnvädersdag får jag nog lov att göra nåt åt saken.

Skrivbordet pockar också på lite omvårdnad för när det går åt närmare 3/4-delar av dygnet ute på åkern så vill det samlas en del papper på hög. En del sköter säkert tiden som för tidningsredaktören men en del får man lov att göra nåt åt då det blir någon regnvädersdag. Det va ju bara det att då skulle jag vårda mina maskiner, hmmmm.

Svårt hinna med skrivbordssysslor när det är brått på åkern men visst kunde jag förstås ha läst igenom lite här i stället för att skriva blogginlägg men då jag inte hört av mig på en tid så………

 

Ett skrivbordsjobb skötte i alla fall tiden.

Det var nämligen så att när jag efter att ha ritat jordbruksskiften i VIPU-programmet i närmare 10 timmar med några minuters marginal skulle sända in min stödansökan så tog inte programmet emot ansökan. Jag hann i alla fall printa ut ansökan innan tjänsten stängdes ner och den sände jag åt landsbygdssekreteraren tillsammans med förklaring hur det gått till. Man meddelade att man skulle undersöka saken men att det nog kunde godkännas som att jag skött mina åtaganden i tid. Men eftersom det inte fanns någon inlämnad kartbilaga så bad man mig att på papperskartor rita in de jordbruksskiften jag ritat i dataprogrammet. Man blev ju lagom glad att höra att det mödosamma kartritandet var bortkastad tid. Tänkte ändå att det är bäst att lugna ner sig lite några dagar innan jag börjar rita kartorna på nytt. Jag är heller kanske inte den som hoppar genast när nåt åberopas och det visade löna sig i det här fallet för häromdagen ringde lantbrukssekreteraren upp igen och meddelade att man lyckats hitta och rädda mina uppgifter som jag matat in i VIPU-tjänsten, man kunde inte heller hitta några fel i mina åtgärder så varför det inte gick att sända in ansökan kunde man inte ge svar på.

Tiden sköter…… åtminstone en del 🙂

Fotnot: Egentligen skulle jag ha betalt lite löner nu men bankprogrammet meddelade om tillfällig störning så det fick bli detta blogginlägg istället. Men nu kallar madrassen för det är skörd klockan 6 på morgondagens schema.

Gröna åkrar

Det har varit en kylig försommar och grödorna är omkring två veckor försenade. Regn har det kommit ganska lämpligt. Inga skyfall men man kan säja att vädret varit ostadigt med litet regn då och då. Nu saknas det värme. Värmesumman har stor betydelse för grödornas utveckling. Vetet grodde ganska jämnt men tillväxten kunde ha varit bättre.

Jag var länge skeptisk till Broadway eftersom baldersbrån inte såg ut att må illa men efter två veckor började den visa tecken på avstannad tillväxt. Jag hade nästan gett upp hoppet och började fundera på att spruta Tooler på eländet. Men något vete blir det inte på baldersbråfläckarna. Den hade så stora buskar att den kvävde brodden. Vad lära vi härav ? Jo, att man måste spruta glyfosat före sådd – antingen på hösten eller på våren. Och på varenda fläck ! Det är ännu för tidigt att bedöma inverkan på kvickrot och flyghavre. Om en månad ser man hur det gick.

Vintern i år var inte bra för klövern. Man ser inte alls samma våldsamma klöverväxt som i fjol. Litet snö och omväxlande varma och kalla perioder var inte bra för övervintringen. Skyddszonen är skördad men det blev inte så många balar efter den kalla våren. Åkrarna är stadiga så det blev åtminstone inga spår.

I samband med vallskörden så såg jag till min glädje ett par tofsvipeungar snubbla omkring så de hade tydligen klarat av direktsådden i alla fall. Fullvuxna tofsvipor är det inte heller brist på.

Nu sågar jag bräder av de gamla stockarna som tyvärr blivit litet mjuka redan. Men en del hårt virke får man i alla fall ur dem och resten får bli flis. Man behöver också en del sämre virke till underlag och nänns inte ta av de fina bräderna. De här skall bli väggar i trädgårdsskjulet som fick tak i fjol men inte väggar förrän nu. De stora blocken går litet långsamt att såga men om man filar sågens ked ofta så går det.

Ytan på bräderna blir ganska hyfsad (om man filar ofta).

Mitt på dagen är det alldeles för hett att såga då solen ligger på men på kvällen går det bra. Och så får man ibland se en massa fina färger med grön brodd, gul rybs och rödbruna tallar i kvällssolen.

 

 

 

 

Ökning av djurantalet

Fastän vi odlar vete så finns det en del djur också – viktiga djur. Och antalet ökar. Skuttan fick en unge som barnbarnen döpte till Julia men som ofta får heta Lillskuttan.

Den är nu i värsta busåldern och far omkring som en skottspole. Bilden ovan var enda tillfället då jag fick ett någorlunda skarpt foto. Då man sitter och dricker kaffe så klättrar den snabbt upp längs byxbenet eller biter en i tårna ifall man inte har skor på sej. Vi har nu fyra katter men Murre har som vanligt flyttat till grannen över sommaren. De är mycket viktiga för antalet gnagare har minskat radikalt sedan vi fick ungkatterna. De patrullerar hela tiden överallt och mössfällorna står tomma.

Och så fick vi en tillfällig inneboende.

Kotte hade blivit skadad på vägen och fick komma hem till oss för att bli omskött. Det såg illa ut men efter ett par dagar så verkade den bli bättre och äter nu gärna äggröra ur handen.

Den skall bli återbördad till naturen och har redan gömt se så grundligt i trädgården att vi inte sett den på ett dygn.

(Och så har en nykomling flyttat in i Ribackhuset alldeles nyligen: En liten hundvalp men den har jag ingen bild på)