6 juli, 2013 av Nisse

Katt på hett plåttak

Det är en berömd film från 1958  (med Elizabeth Taylor) men i det här fallet var det en riktig katt – vår lilla Skuttan – som höll mej sällskap på taket. Den är vild på att klättra men då den gav sej ut på plåttaket så höll det på att gå illa. Där hjälpte inte klorna. Jag hörde ett grymt oljud då den försökte få fäste utan att lyckas. Till sist kom den i alla fall snett nedåt till den del av taket som inte ännu hade plåt och sedan var det inga problem.

skuttan_garaasjtak_DSCN2729

Vi hade tur för vi fick upp alla plåtarna på ena sidan just före en ordentlig åskskur. Det har varit hyfsat väder med moln för det mesta. Och om det någon gång varit solsken så har man verkligen känt sej stekt – och så har plåten blänkt så man inte såg nånting.

Jag har borrat hål förrän jag skruvat plåten. Om man slår hål med pryl så blir det lätt gropar och taket börjar läcka. Kanske inte genast men då gummibrickorna blir gamla så tätar de inte mer. Därför skruvar jag också på vågorna – inte mellan dem. Borrspetsen börjar lätt vandra över plåten och därför skall man ge borrmaskinen en liten smäll så borren gör en liten grop förrän man börjar borra. Men det räcker med ett litet slag med handflatan så man inte gör onödigt stor grop i plåten. Det är viktigt att dra till skruvarna ordentligt för annars tätar inte brickan. Jag var tvungen att koppla bort momentet från skruvdragaren och köra på känsla. Men det gäller att inte dra grop i plåten.

Det går fort att sätta upp plåtarna men det gick en hel del tid och arbete med underlaget. I princip så tog jag bort det, satte undertaksplasten på takstolarna och slog samma underlag tillbaka. Men som vanligt kom det en hel del småreparationer som borde utföras då taket var borta. Jag måste också förlänga takstolarna tio centimeter på grund av plåtlängden. Det var bara bra för ändarna på takstolarna var litet ruttna. Huset är byggt 1945. Jag vill ha längre takutskott för regnvattnet strittar upp mot väggen och nedre delen av väggbräderna är  ruttna. Takrännor tänker jag i alla fall installera för att skydda väggarna ännu bättre.

Eftersom man inte skall visa felaktiga bilder så byter jag ut första plåtbilden mot nedanstående  som visar hur undertaket (plasten) ligger på takstolarna under underlaget (30×70 mm). Plåten är skruvad i varje underlag i skarvarna men med en meters mellanrum i varje våg – och i varje våg nere och uppe.

takunderlag_DSCN2727

Jag gillar att jobba med pannplåten som är tjock (0,6 mm) och relativt smal (81 cm).. Då kan man luta sej över sista plåten och skruva skarven.

Tanken var att lämna andra sidan av taket och börja plocka flyghavre men det blev blött i säden efter åskskuren. Jag har sprutat mot flyghavre men inte varenda fläck så det skall plockas i alla fall. Verkliga festen börjar nu – för alla myggor, brömsar och knott …

 

 

30 juni, 2013 av Nisse

Takfeber

Inte bara här utan på flera håll läggs det nya tak i byn. Tiden är lämplig för vi har vanligen torra försomrar. De tak som lades på 50-talet börjar ha tjänat ut och behöver förnyas. Filttaken har hållit väldigt länge men nu är de slut. Plåt är det material som nu läggs men få se om de håller. Jag är inte så förtjust i eländet men de korrugerade galvaniserade plåtar som vi lade på ladan och ladugården har hållit relativt bra. Men så var det också den gamla sorten med tjock plåt och små vågor. Tyvärr kollade jag inte ordentligt plåten som lades på nya torken och den är bara skräp liksom nästan all ny plåt. Den är så tunn att man inte kan gå på den utan att få till stånd stora bucklor.

Vi har cementtegel på garaget för det var det enda takmaterial man fick efter kriget då alla taken förnyades hos oss. Ladugården byggdes 1945 liksom garaget. Problemet är att cementtegel är fruktansvärt tunga så takstolarna kröker sej så småningom. Under ladugårdstaket måste vi sätta två rader med stolpar för att det skulle hållas upp. Cementtegel fryser också sönder småningom. Det växer mossa på dem som håller kvar vattnet och då vintern kommer fryser vattnet. Inte kan man gå på dem heller. Då jag var tvungen att skotta snö för ett par år sedan så måste jag följande  sommar byta ca. 40 tegel.

gamalt_garaasjtak_DSCN2686

Plåt kan man inte ha utan undertak för det kondenseras fukt under den i stora mängder på hösten. I det fallet är cementtegel faktiskt bättre för de ger inget kondensvatten. en ett undertak går lätt att sätta in då taket läggs om.

Jag började rada bort de gamla cementteglen men hann inte få upp mer än ett par plåtar förrän det började regna. Det är ju klart att det kan vara hur soligt och torrt som helst men då man börjar arbeta med tak så kommer det regn.

takunderlag_DSCN2727

(OBS ! Den gamla bilden som gav fel uppfattning om konstruktionen är utbytt mot en nyare. Den gamla bilden visade bara en provisoriskt uppsatt plåt.)

Mycket regn har här inte kommit – bara så det harmar litet. I morgon skall det regna mest hela dagen men sedan påstår långtidsprognosen att det blir torrväder och då skall plåtarna upp. Och så skall flisveden köras hem.

 

27 maj, 2013 av Nisse

Livat på landet

Nu börjar vi hämta oss litet efter teatern, skogsarbetet och vårsådden så nu blir det fart på föreningarna. Vi hade vårstädning på gamla folkskolan i torsdags och nästa onsdag börjar studiegruppen i Beprövat byggande. Under veckoslutet har det varit full rulle med hela släkten. Brorsan sågade bräder, pojken rev i Ribackhuset som de bygger om och mågen skruvade sönder den gamla JF-tröskan så vi skall kunna bygga vedlider. Och så satte vi potatis. Jag fick ledigt fråm det för det fanns alldeles tillräckligt med barn och barnbarn.

Livet på landet är litet tvärtom mot staden. Veckosluten är livliga liksom sommaren. Då har man absolut inte tid att ta ledigt. Förstås kan man välja: Vill man skruva takplåtar i januari så kan man ta ledigt på sommaren. Det är kanske ett dåligt exempel för att sitta på plåttak i sommarhettan är inte ett dyft bättre än januarikölden.

Det händer så mycket att det är allvarlig brist på veckoslut – och till och med sommardagar. Nu förbereder vi årsmötet för Gamla folkskolans vänner i juni och vill gärna visa upp den (delvis) renoverade skolan. Under sommaren kommer praktiskt arbete på huset att varvas med studiegruppen kring Beprövat byggande. Det är alltså fråga om material och metoder som använts (med framgång) i minst 60 år. Vi har ju också erfarenhet av plastbyggande i snart 50 år men det är mindre framgångsrikt. Hälften av alla skolor dras med mögelproblem – fast det gäller inte gamla folkskolan som byggdes 1899.

stockvegg_DSCN2498

Då vi rev bort spånskivorna i gamla lärarbostadens arbetsrum så var stockarna som nya. Det spred sej till och med en doft av tallkåda i rummet. Det här är hus som lever och andas. Det ställer krav på material och metoder men knappast mer än plastinsvepta lådor med mekanisk ventilation där man inte ens får öppna fönstret för då störs ventilationens känsliga balans. De här husen är byggda att ställas kalla någon vinter. I ett hus med fuktspärr måste det alltid vara varmare inomhus för annars kondenseras fukten på fel sida om fuktspärren – inne i isoleringen.

Snart är det skolavslutning och i juni hembygdsdagar och möten och snart skall johanni firas på Leikanlindån. Där har festen delvis flyttat till uppsättandet av johannistandjin (midsommarstången) och hela familjen är ofta med på dagen då vi pryder och sätter upp den.

Mellan verserna skall det byggas och dikas (förrän leran blir torr och stenhård) och så småningom skall ogräset sprutas. Fjolåret var rena katastrofen också ifråga om kvickrotens bekämpning. Det blev så sent att det inte hade effekt alls. Vissa åkrar har granngröna fläckar redan men inte blir man glad över dessa inte.

 

24 april, 2013 av Nisse

Vår”semester” eller hur man bryter upp sten

Nyss återkommen från vår årliga ”semester” i Medåker (Sverige) börjar man hämta sej efter att ha packat upp allting från bilen. Vår ”semester” går mest ut på att åka runt och samla ihop material som jag köpt över nätet (Blocket-turism). I förrfjol förde den oss till Mariestad för att hämta dubbelhjul till stora Zetorn (kallas ”dubbelmontage” på rikssvenska) och i år tog vi en tur genom Bergslagen till Ludvika – närmast Hörks hage i Grängesberg. Jag råkade ramla över sex stora klotlampor från Folkets hus på Blocket.se då jag sökte taklampor till gamla folkskolan. Egentligen skulle jag ha mindre taklampor för lärarens arbetsrum men det här stora (och jag menar stora) passar utmärkt i stora salen då vi börjar måla taket.

Det var kallt och regnigt i Sverige också. Vårbruket hade inte alls börjat fastän de ibland har vårsådden undan då vi är där i slutet på april. Det fanns snö på norrsidan av skogarna och det stod vatten på åkrarna. Men det var utmärkt väder för att gräva. Så jag grävde grunden för vårt vedlider (som rikssvenskar inte förstår utan de kallar det ”veeboo”). I jämförelse med att på sommaren hacka den stenhårda leran med massor av små och stora stenar inblandade var det rena julfesten nu då leran ännu var mjuk. ”Gräva” är fel ord – mest använde jag jäärnstavurn (järnspettet).

Dagens människor är vana vid att ta en grävmaskin så fort det rör sej om mer än något ynka spadtag men jag har varit med om hur man gräver för hand. Och tar upp stora stenar. Dem har vi ingen brist på. Det går fint med två-tre starka karlar och järnspett men är man ensam så måste man använda huvudet i stället. Farsan talade om ”ti leik opp stein” (att leka upp stenen) i stället för brutalt våld – vilket förstås är viktigare då nån ungdom skall visa sej vara en karlakarl och imponera på flickorna.

Man börjar med att vicka litet på stenen med jäärnstavurn. Här gäller det att känna till hävstångsprincipen och man behöver inte vara professor för det. Förstås kunde manniskan använda hävstången långt före Arkimedes men ett av de mest berömda citaten tillskrivs honom på tal om hävstångsprincipen: ”Ge mig en fast punkt och jag skall rubba världen”. Arkimedes var en grekisk matematiker, fysiker, filosof mm. som levde i Syrakusa 287-212 f.Kr.

Då jag tillämpade Arkimedes hävstångsprincip genom att vicka på de stora stenarna med kårt bråt (kort brott) så rörde de sej och om de rör sej så tar man upp dem. Rör de sej inte så är de jordfasta och då bygger man runt dem i stället. Viktigt är att använda en bra kudda. Varför stödet kallas ”kudda” (ko) vet jag inte men det var ett helt vedertaget begrepp: ”Flytt kuddan närmari så att du årkar lyft” (flytta brottet närmare så du orkar lyfta) fick man ofta höra. Möjligen kan det vara en skämtsam omskrivning av ”kudde” ? Om nån inte vet vad ett ”brott” är så kan man titta i Svenska akademiens ordbok  (SAOB 1922) punkt 7: ”b) stöd mot hvilket häfstången ansättes vid uppbrytning”.

Helt utan SAOB kan man sätta kuddan (en lämplig sten) nära den sten som skall uppbrytas och så gungar man tills stenen är lös. Från olika sidor turvis. Det går bra nu på våren men mindre bra på sommaren då marken är torr och hård. Längst nere på bilden syns jäärnstavurn och under den en liten sten som fungerar som kudda. Den mindre kilstenen på höger sida har en  mycket viktig funktion: Den faller ned då man lyfter och hindrar den stora stenen att falla tillbaka i gropen.

brott_DSCN2291

Det som är viktigt är att aldrig sätta fingrar eller fötter mellan stenarna. Man kan däremot lugnt sätta foten en kilsten. Då kilstenen faller ned så kan man byta brott och lyfta litet mer. Man lyfter från olika håll och radar kilstenar på flera sidor utom den sida dit man tänkt flytta den stora stenen. Det behövs kilstenar i olika storlek och man radar allt större stenar runt gropen kant. Nedan är stenen nästan ovanför kilstenen till höger om jäärnstavurn.

tjiilstein_DSCN2295

Och så behövs bara ett sista ryck då man sätter jäärnstavurn långt under stenen och lyfter/vältrar den bort från gropen:

siista_knyck_DSCN2296

Det skedet har jag ingen bild ifrån för jag var litet upptagen med att koncentrera mej på vältrandet. Egentligen borde man ha skild fotograf för den som gör jobbet har inte tid att syssla med kameran. Slutresultaten är att man har en sten och en grop med mindre stenar i. Fördelen är att de små stenarna kan lyftas bort för hand eller så fyller man bara gropen med dem. Vanligen är den stora stenen bara litet för hög för att man skall kunna lämna den kvar men lämnar en stor grop som måste fyllas igen. Lustigt nog är alla stenar alltid med minsta hörnet uppåt och placerade med ”näsan” rakt ned i jorden så det är svårt att få upp dem.

stein_opp_DSCN2297

Tja, det är min hobby (som onekligen liknar det normala arbetet minus stora traktorer). Det är annorlunda jämfört med att samla frimärken men vi är ju alla olika. Semestern var lyckad i den meningen att jag fick upp alla stenarna där vidaliidri (vedlidret eller veeboon) skall byggas. Alla stenarna placerade jag på andra sidan vägen där jag skall räta ut en kurva. Vägen har djupa hjulspår som måste fyllas med stenar – sand håller inte utanpå mjuk lera. Hemma har jag fyllt vägen från torken med grovt grus och småstenar. Ett lager med sådant material håller till och med sädbilarna på 40 ton.

Hemkommen sotade jag pannan efter vinterns eldande och så börjar verkstadsjobbet med oljebytande och småreparationer på vårbrukets maskiner. Inte för att det verkar vara nån brådska men man vet aldrig om vädret plötsligt slår om. Vi har ju ingen tjäle här.

 

 

12 december, 2012 av Nisse

Höstarbeten på vintern

Det här året fortsätter att krångla (vädret alltså). Vanligen rengör jag tröskan i september eller oktober men nu blev det december och snö. Det var inte så besvärligt eftersom jag blåser ren den med tryckluft men jag måste vänta på en dag som var litet varmare och då det inte snöade. Och sådana dagar är sällsynta nuförtiden.

Det är absolut nödvändigt att blåsa ren tröskan för annars flyttar gnagarna in i den. Och visst hittade jag ett mössbo under tanken bredvid hytten. Problemet är att just där går det en massa elkablar och jag minns bra det år då de flesta var avgnagda och jag måste dra nya.

Rengöringen är viktig också för underhållet. Nu såg jag att haspelns rullar var sönder och måste bytas före nästa säsong. Det är bra att kunna beställa dem i tid och byta förrän det blir bråttom med tröskandet. Hydraulikpumpen är också svag och ger inte riktigt tryck. Nåja, den ”nya” tröskan är redan över 25 år gammal men med litet reservdelar och skruvande skall den väl gå 25 år till :-).

Nu har jag välbehövligt utrymme för maskiner framför stora dörren i ladan. Man sänder en tacksamhetens tanke till tre och fyra generationer bakåt som 1930 byggde en så hög lada att en ordentlig tröska ännu ryms in. Det var ovanligt med tanke på att höet då skulle kastas in och upp för hand.  Det var mycket arbete att fylla den här ladan på det sättet.

Den nya dörren fick jag klar då det redan var snö – den gamla blåste ned i somras och var så rutten så den blev ved (söderdörr). Nu är den tät så man slipper yrsnön som letar sej in genom minsta springa. Vi har söder som förhärskande vindriktning och snöyran kommer med fart då det är en kilometer öppna fält åt det hållet. Det syns att jag återanvänt hårdkartongskivor på dörren men varför kasta bort sådant som kan användas ?

Visst blev det vinterbyggande i år också. Vi lade taket på det nya bränslehuset (inspirerat av Mats’ bygge). Nu kanske någon tycker att det är väldigt lågt men det beror bara på att väggarna inte är klara. Poängen är att taket skall gå att lyfta bort så man får ut bränsletankarna ifall det behövs. Så nästa sommar skall taket lyftas upp och väggarna byggas under det. Det låter litet avigt men varför göra det lätt för sej då man kan göra det krångligt :-).

Annars går dagarna åt till att köra snö. Det eländet kommer ned hela tiden. Det är lätt snö som går att borsta bort ganska bra (hög gymfaktor) men då det blivit litet tjockare lager så är det bara att elda upp traktorn (starta den – ifall nån missförstod) och köra bort det mesta. Vi har en så krånglig gårdsplan att det tar en liten vinterdag att få bort snön så man hinner inte göra så mycket annat då det hela tiden snöar.

I alla fall så får man åter vara tacksam över att bo på landet då man läser om hur trafiken brakat ihop i Stockholm där både bussar och tåg stod stilla efter ovädret. Precis som om de aldrig haft snö där förut. Men de har sparat bort för mycket och nu då SJ ställer in hundratals avgångar så börjar politikerna fundera på återreglering.

Här finns det inte något att spara bort mera och vi får klara oss på egen hand. Och det gör vi.

 

25 oktober, 2012 av Nisse

Full rulle

Det brukar bli lugnare efter tröskandet men i år är det full rulle. Jag har inte hunnit göra ren tröskan än för den ena katastrofen har avlöst den andra. Men den nuvarande brådskan är jag bara glad över. Man kunde inte tro att man skulle bli av med stolparna (se Elstolparna) men just nu dundrar en stor grävskopa förbi fönstret och hela huset skakar. I går grävdes elkabeln ned på vägen utanför huset.

Det var inte så lätt. Vägen går tvärs genom vår gårdsplan med huset på ena sidan och ladugården, verkstaden och torken på andra sidan. Så det går tre buntar med rör och kablar under vägen – bland annat värme och el till huset. Det var litet nervöst då grävskopan kom närmare. Då hade redan grannens telefonkabel grävts av och en vecka utan värme och el i huset verkade inte alls lockande.

Men gubbarna som grävde var lugna och försiktiga. Vi hittade de gula plastremsor jag lagt ned för 30 år sedan men rören och kablarna hade jag till all tur grävt ned riktigt djupt. Inte för att jag kom ihåg hur de låg nu mera. Det var före digitalkamerans tid så det fanns inte fotografier heller. Men jag hade ritat hyfsade kartor även om djupet inte blivit uppskrivet. De tre rör som används för datanätets kabel och fiberkabeln var bara 60 cm under vägen så där måste vi dra elkabeln under rören. Men det gick bra och vi har både värme och elektricitet i huset ännu.

Till all lycka hade vi lagt ned fiberkabeln bredvid kommunens vattenledningar på nästan två meters djup så det är inget problem med elkabelsgrävandet. De lägger den på ca 1 meters djup så där finns god marginal. Att bara dra ned kablar till 50 cm djup är ganska farligt för vad som än grävs går ned till det djupet.

Förutom kabelgrävandet måste jag få upp den ladudörr som blåste ned på sommaren. Den var inte så liten – 3,6×4,2 meter så det var litet besvärligt att få upp den ensam. Men man har vant sej vid att göra allting på egen hand så med litet organisation och den stora lastaren fick jag (med nöd och näppe) upp den stora dörren. Man måste bara ta det försiktigt så man inte blir under ifall nånting ger efter. Det värsta var att få ut den ur ladan på sned och sedan svängd.

Men alla är i livet ännu och de täcker just nu kabeldiket i vägen så jag är ganska nöjd. Det blir kallt och snö och värmerören i huset sitter fast men det skall väl ordna sej så småningom. I går spolade jag en slinga som var full med rost så nu är det varmt i arbetsrummet åtminstone.Och så kan man ju elda i de gamla kakelugnarna ännu. Vedlidret borde städas och skräpet  brännas upp. Det är inte fullt med ved eftersom mellantaket måste lyftas upp då den gamla torken rivs.

Ännu inga större fritidsproblem i sikte …