11 november, 2013 av Nisse

Gammal bondgubbe

Förra veckan hämtade vi ett trägolv från Stockholm (se Installationer) tillsammans med unga husvärden som bygger om Ribackhuset. Det var litet som att köpa grisen i säcken eftersom virke numera är inpackat så man inte ser vad man köper. I går packade vi upp ett paket och kanske vi inte köpt dyr brännved även om det enligt min mening inte var A-sortering som det stod på paketet (priset var å andra sidan bara en tredjedel).

DSCN0244

Alla brädor var 5 meter långa så det rymdes inte inne i Ducaton men vi satte plast runt ändan och vädret var torrt. Intressant nog var priset för bilen på färjan tre gånger högre då den gick en meter över den normala längden (6 meter).

DSCN0240

Det är 35 år sedan vi började bygga Ribackhuset och man måste bara se sanningen i vitögat – man har blivit gammal. Det lustiga med åldern är att man inte känner sej gammal alls utan lever kvar på 50- och 60-talet. Litet klonkar det i höger knä som jag ”vrickade” i somras då jag spejade efter flyghavre men annars har jag aldrig varit på sjukhus eller hos doktor för den delen. Det räknas inte att gumman lurade mej att till doktorn med en lapp att jag skulle få stelkrampsvaccin (eller nånting). Doktorn läste lappen och innan jag hann protestera så var jag vaccinerad.

Jag har nämligen sjukhus- och läkarskräck. Är man inte sjuk så blir man så fort det är tal om läkare. Förrän jag far till sjukhus skall jag vara medvetslös eller helst död. Till all tur så har jag klarat livet utan behov av någondera. Bara en gång har jag legat på sjukhus och det var efter en krock på väg tillbaka till Dragsvik från en permis. Jag satt bredvid min skolkamrat i en gammal Folkare och sov och minns ingenting förrän jag vaknade på Tilkka. Det fanns en buckla i instrumentpanelen där jag slog hakan (inga säkerhetsbälten på den tiden) och jag känner ännu av ett ärr innanför nedre läppen.

Förr i världen – för 60 år sedan) så var jag fascinerad av de gamla gubbarna som gick i västar och slitna pälsar med en ludimysså (pälsmössa) bakfram på huvudet. Så jag har hela livet drömt om att bli en rotabisi. Det är ganska oöversättbart men kommer troligen från stammen rot (röt-) och bisi som betyder gammal gubber. I vissa sammanhang användes förr ordet ”bise” för hövding.

Förr ansågs en 40-åring vara gammal och 50-åringar stod vid gravens rand. Inte så underligt med hårt kroppsarbete. Numera är gamla bönder igång länge och man får snart börja hoppa över en generation då gården går vidare. Min närmaste granne är 94 år men alldeles klar i knoppen och med ett prima minne. Min andra mamma är lite över hundra och lika skarp i huvudet som många ungdomar. Ända sedan jag var liten har jag uppskattat de äldre och tyckte som ungdom att mina jämnåriga var ganska fåniga jämfört med de gamla gubbarna och gummorna i byn. Även om jag nu inte alltid var av samma åsikt som de äldre.

Det har en massa fördelar att bli äldre. En hel del krav på att man skall vara kul (cool) och göra grym karriär försvinner och man får vara sej själv. Och det är mycket lättare att ha underliga åsikter för omgivningen bara knackar med pekfingret mot huvudet och tycker man är litet gaggig. Däremot blir man mer slö, slapp, lat, loj och likgiltig. Och det är bäst att man tar det litet lugnare. Jag har tennisarmbåge efter det jag ryckte en tryckluftslang och smällde armbågen i schaktbladet för många år sedan. Det tog så jag var riktigt tyst länge. Tar man det försiktigt så sparar man tid i längden – och slipper sjukhuset :-).

Nackdelen med gamla bondgubbar är att de med hjälp av stora maskiner kan ställa till lika mycket elände som de yngre. Men jag har alltid gillat att gräva för hand och det begränsar skadan en hel del. Då man förfasar sej över de ålderstigna bönderna så borde man betänka att en 70-åring nuförtiden kan göra mycket mera illa än en 30-åring förr. Och traktorerna blir bara bekvämare och lättare att köra. Snart kan man väl åka hiss med rollatorn in i hytten och sedan får ni se på gnistor …

Men ifråga om byggandet så måste jag säja att jag var otroligt dum 1977 då vi började bygga Ribackhuset. Nu skulle jag inte alls bygga det på samma sätt. Visserligen hade jag redan då valt bort alla plastfärger men skivor finns där överallt. Jag gav pojken en kofot för att uppmuntra honom att riva det jag byggde för 35 år sedan. Till alla tur är takvinkeln den riktiga så hela huset behöver inte rivas. Ytterväggarna är också målade med äkta Falu rödfärg.

Nu gäller det att hålla sej i skinnet fram till döddagar och bara ställa till med små eländen. Det bästa är om man bara lagar sådant som kan rivas eller ändras utan större problem. Där har jag hjälp av min farmors visdom: ”Ni ska int lag så starkt – he bliir så svåårt ti riiv” (ni skall inte laga det så starkt – det blir så svårt att riva). Jag arbetar på ett koncept om ”Robust byggande” som innebär att allt man bygger skall vara lätt att riva och ändra. Då är det inte så farligt om man gör litet misstag eller sätter in fel material. Det var förresten just så som de gamla timmermännen och snickarna gjorde. En fönsterbåge eller en spegeldörr var ihopsatt med träpluggar som man kan slå ut och byte enskilda delar lätt som en plätt.

Det är inte så lätt att ha två husbönder på samma gård. Det märkte jag bra med farsan som många gånger skakade på huvudet åt mina funderingar. Tillsvidare kommer vi bra överens med unga husbonden som är strängt upptagen att bygga bo åt sin familj men småningom måste han ju ta över hela ansvaret och jag blir satt på undantag. Det är bara livets gång. Så jag ser fram mot en framtid som hustomte (en sorts rotabisi).

 

 

2 november, 2013 av Nisse

Installationer

Nu är växtperioden slut och vinterarbetena i skogen är inte direkt aktuella i gyttjan så nu skall alla installationer och reparationer skötas. Och det är inte litet det. Det man sköt upp på sommaren för att i stället göra utearbeten är en hel del. Vi har varit en vecka i Sverige för att bygga vedlidret (veebooen) färdig, hämta en hel del material och tömma torpet på vatten inför vintern. I praktiken går det två veckor med förberedelser och uppackande och allting.

Nu är i alla fall värmepumparna installerade. Växthuset behöver inte direkt värmepump mera i år men den måste vara installerad då växtperioden sätter igång i april nästa år. Och så kan den behövas ifall det blir alltför kallt på vintern. En hel mängd äppelträd som är ympade med alla möjliga fina gamla sorter skall nämligen övervintra i växthuset. Det är äppel från morgon till kväll nu – passionen är stark. Det är verkligen synd att jag sedan barnsben haft problem med nån sorts syra i råa äpplen. Magen säjer genast stopp. Däremot går det till all tur bra med äppelmos och äppelbulla och allt som är ordentligt stekt.

DSCN3158

Värmepumpen står på eget stativ av galvaniserade järn (uj, vilket pris på galvaniserat …) Det här är den sjätte som jag installerat och det är ganska enkelt bara man fattat att bruksanvisningen är helt felaktig som bruksanvisningar brukar vara. Det gäller att använda förnuftet och inte bry sej om vad det står i den billiga översättningen som är konkurrensutsatt och alltså gjord snabbt och hafsigt. Värmefläktar är hädanefter portförbjudna. Den här ger i bästa fall 4,5 kW men drar bara kring 1 kW ström så direkt eluppvärmning är rena slöseriet.

Vedlidret i Medåker fick nu väggar som jag sågat med Logosolen. Det är en så kallad friggebod som på kvadratcentimetern när är så stort man kan bygga utan bygglov. Vi var tvungna att få bort veden från bastun efter det vi fick riva det nya bastugolvet då hästmyrorna hade ätit upp det. Det var torrt och prima virke men de kräken byggde flervåningshus åt sej där i alla fall. Man skall inte tro att de bara ger sej på halvruttet virke. Däremot skall man inte lämna virke (eller ved) liggande runt huset. Ser ni en hästmyra så ta det på allvar och strö ut massor av finmalen kalksten runt huset. Det är helt ogiftigt men för myrorna är det som vass sprängsten och går in i lederna på dem så de undviker kalkmjölet.

DSCN3192

Vedlidret skall målas falurött nästa sommar och därefter saknas det bara ladugård på Nornbergs som stället heter. Grunden till den gamla ladugården finns kvar och stenarna syns svagt längst nere på bilden. Där fanns Västmanlands sista dragoxar ännu på 50-talet. De lär ha varit vanliga där men jag har aldrig hört talas om dragoxar i Hindersby.

Nästa vecka skall jag igen åka till Sverige. Vi hittade nämligen billigt golvvirke som behövs till Ribackhuset där ungdomarna bygger om och till gamla folkskolan där kommunen rev golvet i lärarens tidigare arbetsrum som nu återställs. Det är prima Siljans grangolv som varit ett varv nere i Tyskland och kommit tillbaka på grund av konkurs eller nånting och nu säljs billigt. Firman finns bara ett par hundra meter från Vikingterminalen i Stockholm så det blir bara en liten sväng den här gången. Förstås hittade jag den på nätet – man är väldigt duktig i att använda nätet i Sverige.

Tur att man ”sparat” en massa inomhusarbete från sommaren. Nu är det mindre roligt att klafsa omkring i leran. En hel del byggarbeten väntar och maskinerna skall repareras. Så den här ”mellantiden” är inte alls mindre bråd – snarare tvärtom. Semestern är avklarad med en tur till Avesta där vi hämtade ett köksskåp för gamla folkskolan. Det är av helträ och så snyggt att det kunde vara alldeles nytt. Det intressantaste på vår Blocket-turism var att dricka kaffe i Norberg på Anna Anderssons konditori. Norberg är en liten bruksort i Bergslagen och nästan helt orörd av dagens rivningsraseri. Helt fantastisk miljö med 1700-talshus med fina dalamålningar på väggarna (konditoriet).

 

21 augusti, 2013 av Nisse

Planering och verklighet

Man funderar och planerar. Sedan bygger man – och så får man riva nästan genast. Det är ju fördelen (?) med att vara bonde att man får sota genast för dum planering. Likaså för dumt byggande. Arbetsfördelning kan vara nog så bekvämt då ingen behöver ta ansvar för hela alltihop men bra blir det inte. Att riva det man nyligen planerat och byggt är mycket lärorikt – man aktar sej noga att göra om samma misstag.

Men ibland så lyckas det inte även om man är försiktig. De luckor jag byggde i nya torken visade sej genast vara alldeles för små för flisen. De fungerar nog för vetet men då det har visat sej att det är enklast att tömma torken med sugtryckfläkten så behövs luckorna inte alls för vetet. Då jag skulle tömma flisen ur  torken i fjol så gick det inte alls. Flisbitarna är inte så stora men då de fastnar i varandra så bildar de stora klumpar. Då man skyfflar flis så bildar den en hård vägg som går rakt upp. Förr försökte jag använda alla möjliga verktyg som skyfflor och grepar innan jag kom underfund med att det enklaste är att sparka uppåt mot flisväggen. Då löses flisen upp och ramlar ned …

Men då det gäller att flytta 150 kubikmeter flis till flislagret så vill man helst använda frontlastare. Den stora Zetorn orkar nog men skivorna gick sönder i fjol och i år så skruvade vi bort luckor och skivor direkt så det blev öppningar som var över en meter höga. Nu går det att skuffa ned flisen i lagret med frontlastare.

DSCN2997

Det extra hål man ser till höger på bilden är en skiva som gick sönder i fjol och skall lappas. Och sedan skall förstås nya luckor byggas. Till all tur skruvade jag fast skivorna så det var enkelt att ta bort både luckor och skivor utan att ha sönder dem. Skruvar är en fin uppfinning och nu då de är relativt billiga så skruvar jag nästan överallt. Visst går det bra att dra ur spikar också – om man inte slagit dem i kors … De som slår spikar i kors borde vara tvungna att riva själva. Tyvärr är endel redan döda så då fungerar den principen inte riktigt.

Speciellt då man hittar på nya uppfinningar så blir det lika mycket rivande som byggande. Hopen med misslyckade uppfinningar växer också för varje år. Men ibland lyckas en konstruktion och blir riktigt användbar. Det känns som om det är ganska sällsynt men man kommer förstås bättre ihåg de misslyckade konstruktionerna.

 

6 juli, 2013 av Nisse

Katt på hett plåttak

Det är en berömd film från 1958  (med Elizabeth Taylor) men i det här fallet var det en riktig katt – vår lilla Skuttan – som höll mej sällskap på taket. Den är vild på att klättra men då den gav sej ut på plåttaket så höll det på att gå illa. Där hjälpte inte klorna. Jag hörde ett grymt oljud då den försökte få fäste utan att lyckas. Till sist kom den i alla fall snett nedåt till den del av taket som inte ännu hade plåt och sedan var det inga problem.

skuttan_garaasjtak_DSCN2729

Vi hade tur för vi fick upp alla plåtarna på ena sidan just före en ordentlig åskskur. Det har varit hyfsat väder med moln för det mesta. Och om det någon gång varit solsken så har man verkligen känt sej stekt – och så har plåten blänkt så man inte såg nånting.

Jag har borrat hål förrän jag skruvat plåten. Om man slår hål med pryl så blir det lätt gropar och taket börjar läcka. Kanske inte genast men då gummibrickorna blir gamla så tätar de inte mer. Därför skruvar jag också på vågorna – inte mellan dem. Borrspetsen börjar lätt vandra över plåten och därför skall man ge borrmaskinen en liten smäll så borren gör en liten grop förrän man börjar borra. Men det räcker med ett litet slag med handflatan så man inte gör onödigt stor grop i plåten. Det är viktigt att dra till skruvarna ordentligt för annars tätar inte brickan. Jag var tvungen att koppla bort momentet från skruvdragaren och köra på känsla. Men det gäller att inte dra grop i plåten.

Det går fort att sätta upp plåtarna men det gick en hel del tid och arbete med underlaget. I princip så tog jag bort det, satte undertaksplasten på takstolarna och slog samma underlag tillbaka. Men som vanligt kom det en hel del småreparationer som borde utföras då taket var borta. Jag måste också förlänga takstolarna tio centimeter på grund av plåtlängden. Det var bara bra för ändarna på takstolarna var litet ruttna. Huset är byggt 1945. Jag vill ha längre takutskott för regnvattnet strittar upp mot väggen och nedre delen av väggbräderna är  ruttna. Takrännor tänker jag i alla fall installera för att skydda väggarna ännu bättre.

Eftersom man inte skall visa felaktiga bilder så byter jag ut första plåtbilden mot nedanstående  som visar hur undertaket (plasten) ligger på takstolarna under underlaget (30×70 mm). Plåten är skruvad i varje underlag i skarvarna men med en meters mellanrum i varje våg – och i varje våg nere och uppe.

takunderlag_DSCN2727

Jag gillar att jobba med pannplåten som är tjock (0,6 mm) och relativt smal (81 cm).. Då kan man luta sej över sista plåten och skruva skarven.

Tanken var att lämna andra sidan av taket och börja plocka flyghavre men det blev blött i säden efter åskskuren. Jag har sprutat mot flyghavre men inte varenda fläck så det skall plockas i alla fall. Verkliga festen börjar nu – för alla myggor, brömsar och knott …

 

 

30 juni, 2013 av Nisse

Takfeber

Inte bara här utan på flera håll läggs det nya tak i byn. Tiden är lämplig för vi har vanligen torra försomrar. De tak som lades på 50-talet börjar ha tjänat ut och behöver förnyas. Filttaken har hållit väldigt länge men nu är de slut. Plåt är det material som nu läggs men få se om de håller. Jag är inte så förtjust i eländet men de korrugerade galvaniserade plåtar som vi lade på ladan och ladugården har hållit relativt bra. Men så var det också den gamla sorten med tjock plåt och små vågor. Tyvärr kollade jag inte ordentligt plåten som lades på nya torken och den är bara skräp liksom nästan all ny plåt. Den är så tunn att man inte kan gå på den utan att få till stånd stora bucklor.

Vi har cementtegel på garaget för det var det enda takmaterial man fick efter kriget då alla taken förnyades hos oss. Ladugården byggdes 1945 liksom garaget. Problemet är att cementtegel är fruktansvärt tunga så takstolarna kröker sej så småningom. Under ladugårdstaket måste vi sätta två rader med stolpar för att det skulle hållas upp. Cementtegel fryser också sönder småningom. Det växer mossa på dem som håller kvar vattnet och då vintern kommer fryser vattnet. Inte kan man gå på dem heller. Då jag var tvungen att skotta snö för ett par år sedan så måste jag följande  sommar byta ca. 40 tegel.

gamalt_garaasjtak_DSCN2686

Plåt kan man inte ha utan undertak för det kondenseras fukt under den i stora mängder på hösten. I det fallet är cementtegel faktiskt bättre för de ger inget kondensvatten. en ett undertak går lätt att sätta in då taket läggs om.

Jag började rada bort de gamla cementteglen men hann inte få upp mer än ett par plåtar förrän det började regna. Det är ju klart att det kan vara hur soligt och torrt som helst men då man börjar arbeta med tak så kommer det regn.

takunderlag_DSCN2727

(OBS ! Den gamla bilden som gav fel uppfattning om konstruktionen är utbytt mot en nyare. Den gamla bilden visade bara en provisoriskt uppsatt plåt.)

Mycket regn har här inte kommit – bara så det harmar litet. I morgon skall det regna mest hela dagen men sedan påstår långtidsprognosen att det blir torrväder och då skall plåtarna upp. Och så skall flisveden köras hem.

 

27 maj, 2013 av Nisse

Livat på landet

Nu börjar vi hämta oss litet efter teatern, skogsarbetet och vårsådden så nu blir det fart på föreningarna. Vi hade vårstädning på gamla folkskolan i torsdags och nästa onsdag börjar studiegruppen i Beprövat byggande. Under veckoslutet har det varit full rulle med hela släkten. Brorsan sågade bräder, pojken rev i Ribackhuset som de bygger om och mågen skruvade sönder den gamla JF-tröskan så vi skall kunna bygga vedlider. Och så satte vi potatis. Jag fick ledigt fråm det för det fanns alldeles tillräckligt med barn och barnbarn.

Livet på landet är litet tvärtom mot staden. Veckosluten är livliga liksom sommaren. Då har man absolut inte tid att ta ledigt. Förstås kan man välja: Vill man skruva takplåtar i januari så kan man ta ledigt på sommaren. Det är kanske ett dåligt exempel för att sitta på plåttak i sommarhettan är inte ett dyft bättre än januarikölden.

Det händer så mycket att det är allvarlig brist på veckoslut – och till och med sommardagar. Nu förbereder vi årsmötet för Gamla folkskolans vänner i juni och vill gärna visa upp den (delvis) renoverade skolan. Under sommaren kommer praktiskt arbete på huset att varvas med studiegruppen kring Beprövat byggande. Det är alltså fråga om material och metoder som använts (med framgång) i minst 60 år. Vi har ju också erfarenhet av plastbyggande i snart 50 år men det är mindre framgångsrikt. Hälften av alla skolor dras med mögelproblem – fast det gäller inte gamla folkskolan som byggdes 1899.

stockvegg_DSCN2498

Då vi rev bort spånskivorna i gamla lärarbostadens arbetsrum så var stockarna som nya. Det spred sej till och med en doft av tallkåda i rummet. Det här är hus som lever och andas. Det ställer krav på material och metoder men knappast mer än plastinsvepta lådor med mekanisk ventilation där man inte ens får öppna fönstret för då störs ventilationens känsliga balans. De här husen är byggda att ställas kalla någon vinter. I ett hus med fuktspärr måste det alltid vara varmare inomhus för annars kondenseras fukten på fel sida om fuktspärren – inne i isoleringen.

Snart är det skolavslutning och i juni hembygdsdagar och möten och snart skall johanni firas på Leikanlindån. Där har festen delvis flyttat till uppsättandet av johannistandjin (midsommarstången) och hela familjen är ofta med på dagen då vi pryder och sätter upp den.

Mellan verserna skall det byggas och dikas (förrän leran blir torr och stenhård) och så småningom skall ogräset sprutas. Fjolåret var rena katastrofen också ifråga om kvickrotens bekämpning. Det blev så sent att det inte hade effekt alls. Vissa åkrar har granngröna fläckar redan men inte blir man glad över dessa inte.