31 december, 2013 av Nisse

Varma nyårshälsningar

Det är hemskt men det är faktiskt +4 grader på nyårsafton i år. Inte bara det – det skall bli +5 grader nästa vecka. Ingen ände syns på det varma vädret. I flera år har det varit problem med skogsarbetet på grund av mycken snö och köld, Nu är det tvärtom men ännu värre. Man kan inte alls fara till skogen eftersom inget är fruset utan det finns bara blöt lera och blir grymma hjulspår.

Så jag fortsätter med sommarens byggarbeten och städar, städar och städar …

DSCN3297

Visst har vi byggt i januari förut men då var det -20 grader och man frös som en hund. Nu står jag och spikar utan handskar. Det är ingen ordning på vädret – det kastar från ytterlighet till ytterlighet.

Ladugården är byggd 1945 men nu börjar solen äta sönder brädfodringen. Om man tittar närmare på en bräda så ser man att sommarringarna i virket har försvunnit och det är bara de tätare vinterringarna kvar. Bakom foderbräderna vid fönstren är virket helruttet Så jag måste sätta in stumpar. där. Sedan fäster jag takfilt utanpå den gamla väggen och slår ett lager bräder till utanpå. Där får jag en riktigt tät vägg. Söderväggen är illa ute på grund av solen men också därför att vanligaste vindriktningen är sydväst och då slår regn mot väggen. Den nedre raden fönster kommer att försvinna eftersom de inte är till någon nytta – de är bakom väggen till torkens första lår.

För övrigt så spikar jag också väggar på bränslehuset. Det blir färdigt först nästa sommar för jag måste spackla väggarna inifrån förrän jag kan sätta in plastmatta som bassäng. Just nu är farmartankarna tomma och jag kör bränsle i 200 liters tunnor från TB i kyrkobyn. Det går bra med Ducaton men visst ser jag fram emot att få igång farmartankarna. Ett problem är att de har sommarmotorbrännolja på TB och då måste jag tömma tankarna på traktorerna förrän det blir kallt. Jag tar aldrig annat än vinterbrännolja i farmartankarna för då behöver man inte vara rädd att glömma sommarbränsle i traktorn. Det räckte med att jag fick hela bränsleröret fullt med paraffin en vinter.  Det var på Belarusen som har tankarna bakom hytten så bränsleröret var långt …

Vi firar inte nyåret annat än att jag skall torka golvet i stallet :-). Nåja, vi såg på Grevinnan och betjänten på Sveriges TV förstås. Det gör vi varje år och skrattar fortfarande åt de gamla (40 år) skämten. Det blir inte nytt år utan Grevinnan och betjänten.

Jag önska alla ett Glatt Nytt År (och kallt för egen del) !

 

1 december, 2013 av Nisse

Att börja från taket

Här står man i köld, snö och mörker och bygger. Att man inte kunde hitta två dagar på sommaren för att slå upp väggarna … Det vara bråttom hela sommaren så det skulle i så fall ha varit de två dagar vi tillbringade i Åbolands skärgård med Bondbloggen – fast de dagarna skulle jag inte ge bort. Det var mycket intressant att se bönder i skärgården och hur de har det.

Nå, det är inte första gången jag bygger på vintern. Efter 60 år borde man väl ha lärt sej skulle man tycka men en del lär sej aldrig. Inte för att det är så farligt – utom blåsten. Saken är den att jag bygger bränslehus för farmartankarna och som man alltid är kärringen mot strömmen så började jag från taket. Visserligen hade vi gjutit grunden tidigare (se Byggsäsongen har börjat) men väggar fanns det inte. Plåtarna skruvade vi fast den 9 december i fjol så det var ännu senare (se Höstarbeten på vintern). Nu gällde det att få väggar under taket och då var jag glad att jag hade den nya Zetorn med stora Ålölastarn. Med den lyfte jag bort taket och ställde upp väggarna. Det gick bra utom att det börja blåsa och snöa. Blåsten tog taket men med ett par ”tömmar” kunde jag styra litet från traktorn.

DSCN3247

På dagen såg det bra ut men så tog mörkret mej och det var litet besvärligt att lyfta upp taket på väggarna. Med nöd och näppe lyfte lastarn tillräckligt högt. Problemet var att då den lyfte så kom taket närmare traktorn så det lyckades med mycket liten marginal.

DSCN3249

Nu är det inte bara för att det är roligt att bygga uppifrån neråt som taket är lyftbart. Jag skall ännu lyfta in tankarna i huset och då skall taket bort igen. Likaså då tankarna skall bytas eller skickas på kontroll. Då behöver jag inte riva huset utan kan lyfta ut dem.

Dagarna är så korta att jag inte hann äta förrän jag fick på taket och efter maten så slocknade gubben på soffan. Senare ringde jag brorsan som satt i Jakobstad och drack glögg. Ojämnt falla ödets lotter men jag har själv valt att bli bonde. Och då man hämtat sej efter prövningarna så blir de bara en god historia …

 

 

21 november, 2013 av Nisse

Dagarna blir kortare

Ibland tycker man att man knappt hinner börja på nånting så skymmer det redan. Men det är bara en månad kvar till årets mörkaste tid. Länge funderade jag på om jag skulle köra den sista åkerlappen med tallriksharven eller låta den vara och så direkt i stubben med Rapiden nästa vår. Men så tänkte jag att det är svårt att jämföra olika åkrar och körde hälften med tallriksharven medan hälften nu är orörd. Det var alltså inget som gick sönder :-). Jag har med avsikt lämnat en bit obearbetad.

DSCN3231

Det är egentligen bra med korta dagar. Nu får jag tid att sköta alla innejobb som sköts upp i somras. Det är en hel del installationer och maskiner som skall lagas. Och så bygger vi … Ibland har man en känsla av att jordbruket mest består av byggande och maskinreparationer. Sist och slutligen är det inte många dagar man är ute på åkern. I motsats till förr då man så gott som hela sommaren arbetade ute på åkrarna. Knappt var sådden avklarad så blev det höbärgning och sedan skulle säden in och tröskas.

Jag har byggt hela livet men nu börjar nästa släktled riva det jag byggt. Jag klagar inte – det är bara bra att de river en del av det jag byggde på 70-talet. Som 30-åring hade jag ännu inte tillräcklig erfarenhet och byggde som alla gjorde på den tiden. Nu skulle jag aldrig bygga på det viset mera. Ungefär från 1960 började man nämligen bygga mögelhus – de som nu måste rivas. Det kom nya material och metoder som kantänka  var så bra. Katten heller – det gick alldeles åt pipsvängen med byggandet. För några år sedan slängde jag ut alla nya målfärger och köpte gammaldags linoljefärg i stället. De nya plastfärgerna är nämligen för täta och får virket att ruttna.

Så jag bara hurrar då pojken river det jag byggt. Nu kommer det äkta trägolv i stället. Inte mycket blir kvar annat än stommen.

DSCN3228

Här ligger det nya trägolvet och väntar på att bli lagt men före det finns det en hel del att göra. Rör och kablar går i rännor runt väggarna och dessa måste tätas mot möss. Det fattade jag inte för 35 år sedan men nu blir det aluminiumplåt och galvaniserat nät så småkräken inte kommer in i dem alls. Det finns inga bärande mellanväggar så man kan lätt bygga om huset precis hur man vill.

Själv bygger jag också men i gamla folkskolan som vi byter värme- och vattensystem i. I dag kopplade jag in de sista nya vattenrören i gamla lärarbostaden så snart skall köket vara igång igen. Där bygger vi med gamla material och metoder – men rören är moderna. Alla gamla metallrör är bortkopplade – de frös hela tiden. Nu används bara plaströr som inte spricker om de fryser. Jag satte in plaströr i Ribackhuset 1977 och de har fungerat bra. I gamla skolan läggs rören inuti skyddrör och i isoleringsrör. Under isoleringen sätter vi dessutom värmeslingor så inte fryser de under normala vintrar.

DSCN3236

Här syns rören bakom diskbordet. Skyddsrören är blå och röda, isoleringen grå och värmeslingorna de klena blå. Alla rör dras utanpå väggarna inne i lådor av två ribbor och ett lock av hårdkartong. Inga rör går mera inne i väggarna eller under golvet. Läcker de så ser man det direkt och eventuella vattenskador blir begränsade. Även om hela huset lämnas kallt så fryser de här rören inte.

Nästa projekt blir troligen att skruva upp en massa lampor. Tidigare var man inte så motiverad men de korta dagarna gör att det känns viktigt nu. Jag har köpt två lådor med lysdiodstrålkastare som jag tänkte skruva upp i uthusen. De drar litet ström (10-30W) och blir inte heta som halogenstrålkastarna.

11 november, 2013 av Nisse

Gammal bondgubbe

Förra veckan hämtade vi ett trägolv från Stockholm (se Installationer) tillsammans med unga husvärden som bygger om Ribackhuset. Det var litet som att köpa grisen i säcken eftersom virke numera är inpackat så man inte ser vad man köper. I går packade vi upp ett paket och kanske vi inte köpt dyr brännved även om det enligt min mening inte var A-sortering som det stod på paketet (priset var å andra sidan bara en tredjedel).

DSCN0244

Alla brädor var 5 meter långa så det rymdes inte inne i Ducaton men vi satte plast runt ändan och vädret var torrt. Intressant nog var priset för bilen på färjan tre gånger högre då den gick en meter över den normala längden (6 meter).

DSCN0240

Det är 35 år sedan vi började bygga Ribackhuset och man måste bara se sanningen i vitögat – man har blivit gammal. Det lustiga med åldern är att man inte känner sej gammal alls utan lever kvar på 50- och 60-talet. Litet klonkar det i höger knä som jag ”vrickade” i somras då jag spejade efter flyghavre men annars har jag aldrig varit på sjukhus eller hos doktor för den delen. Det räknas inte att gumman lurade mej att till doktorn med en lapp att jag skulle få stelkrampsvaccin (eller nånting). Doktorn läste lappen och innan jag hann protestera så var jag vaccinerad.

Jag har nämligen sjukhus- och läkarskräck. Är man inte sjuk så blir man så fort det är tal om läkare. Förrän jag far till sjukhus skall jag vara medvetslös eller helst död. Till all tur så har jag klarat livet utan behov av någondera. Bara en gång har jag legat på sjukhus och det var efter en krock på väg tillbaka till Dragsvik från en permis. Jag satt bredvid min skolkamrat i en gammal Folkare och sov och minns ingenting förrän jag vaknade på Tilkka. Det fanns en buckla i instrumentpanelen där jag slog hakan (inga säkerhetsbälten på den tiden) och jag känner ännu av ett ärr innanför nedre läppen.

Förr i världen – för 60 år sedan) så var jag fascinerad av de gamla gubbarna som gick i västar och slitna pälsar med en ludimysså (pälsmössa) bakfram på huvudet. Så jag har hela livet drömt om att bli en rotabisi. Det är ganska oöversättbart men kommer troligen från stammen rot (röt-) och bisi som betyder gammal gubber. I vissa sammanhang användes förr ordet ”bise” för hövding.

Förr ansågs en 40-åring vara gammal och 50-åringar stod vid gravens rand. Inte så underligt med hårt kroppsarbete. Numera är gamla bönder igång länge och man får snart börja hoppa över en generation då gården går vidare. Min närmaste granne är 94 år men alldeles klar i knoppen och med ett prima minne. Min andra mamma är lite över hundra och lika skarp i huvudet som många ungdomar. Ända sedan jag var liten har jag uppskattat de äldre och tyckte som ungdom att mina jämnåriga var ganska fåniga jämfört med de gamla gubbarna och gummorna i byn. Även om jag nu inte alltid var av samma åsikt som de äldre.

Det har en massa fördelar att bli äldre. En hel del krav på att man skall vara kul (cool) och göra grym karriär försvinner och man får vara sej själv. Och det är mycket lättare att ha underliga åsikter för omgivningen bara knackar med pekfingret mot huvudet och tycker man är litet gaggig. Däremot blir man mer slö, slapp, lat, loj och likgiltig. Och det är bäst att man tar det litet lugnare. Jag har tennisarmbåge efter det jag ryckte en tryckluftslang och smällde armbågen i schaktbladet för många år sedan. Det tog så jag var riktigt tyst länge. Tar man det försiktigt så sparar man tid i längden – och slipper sjukhuset :-).

Nackdelen med gamla bondgubbar är att de med hjälp av stora maskiner kan ställa till lika mycket elände som de yngre. Men jag har alltid gillat att gräva för hand och det begränsar skadan en hel del. Då man förfasar sej över de ålderstigna bönderna så borde man betänka att en 70-åring nuförtiden kan göra mycket mera illa än en 30-åring förr. Och traktorerna blir bara bekvämare och lättare att köra. Snart kan man väl åka hiss med rollatorn in i hytten och sedan får ni se på gnistor …

Men ifråga om byggandet så måste jag säja att jag var otroligt dum 1977 då vi började bygga Ribackhuset. Nu skulle jag inte alls bygga det på samma sätt. Visserligen hade jag redan då valt bort alla plastfärger men skivor finns där överallt. Jag gav pojken en kofot för att uppmuntra honom att riva det jag byggde för 35 år sedan. Till alla tur är takvinkeln den riktiga så hela huset behöver inte rivas. Ytterväggarna är också målade med äkta Falu rödfärg.

Nu gäller det att hålla sej i skinnet fram till döddagar och bara ställa till med små eländen. Det bästa är om man bara lagar sådant som kan rivas eller ändras utan större problem. Där har jag hjälp av min farmors visdom: ”Ni ska int lag så starkt – he bliir så svåårt ti riiv” (ni skall inte laga det så starkt – det blir så svårt att riva). Jag arbetar på ett koncept om ”Robust byggande” som innebär att allt man bygger skall vara lätt att riva och ändra. Då är det inte så farligt om man gör litet misstag eller sätter in fel material. Det var förresten just så som de gamla timmermännen och snickarna gjorde. En fönsterbåge eller en spegeldörr var ihopsatt med träpluggar som man kan slå ut och byte enskilda delar lätt som en plätt.

Det är inte så lätt att ha två husbönder på samma gård. Det märkte jag bra med farsan som många gånger skakade på huvudet åt mina funderingar. Tillsvidare kommer vi bra överens med unga husbonden som är strängt upptagen att bygga bo åt sin familj men småningom måste han ju ta över hela ansvaret och jag blir satt på undantag. Det är bara livets gång. Så jag ser fram mot en framtid som hustomte (en sorts rotabisi).

 

 

2 november, 2013 av Nisse

Installationer

Nu är växtperioden slut och vinterarbetena i skogen är inte direkt aktuella i gyttjan så nu skall alla installationer och reparationer skötas. Och det är inte litet det. Det man sköt upp på sommaren för att i stället göra utearbeten är en hel del. Vi har varit en vecka i Sverige för att bygga vedlidret (veebooen) färdig, hämta en hel del material och tömma torpet på vatten inför vintern. I praktiken går det två veckor med förberedelser och uppackande och allting.

Nu är i alla fall värmepumparna installerade. Växthuset behöver inte direkt värmepump mera i år men den måste vara installerad då växtperioden sätter igång i april nästa år. Och så kan den behövas ifall det blir alltför kallt på vintern. En hel mängd äppelträd som är ympade med alla möjliga fina gamla sorter skall nämligen övervintra i växthuset. Det är äppel från morgon till kväll nu – passionen är stark. Det är verkligen synd att jag sedan barnsben haft problem med nån sorts syra i råa äpplen. Magen säjer genast stopp. Däremot går det till all tur bra med äppelmos och äppelbulla och allt som är ordentligt stekt.

DSCN3158

Värmepumpen står på eget stativ av galvaniserade järn (uj, vilket pris på galvaniserat …) Det här är den sjätte som jag installerat och det är ganska enkelt bara man fattat att bruksanvisningen är helt felaktig som bruksanvisningar brukar vara. Det gäller att använda förnuftet och inte bry sej om vad det står i den billiga översättningen som är konkurrensutsatt och alltså gjord snabbt och hafsigt. Värmefläktar är hädanefter portförbjudna. Den här ger i bästa fall 4,5 kW men drar bara kring 1 kW ström så direkt eluppvärmning är rena slöseriet.

Vedlidret i Medåker fick nu väggar som jag sågat med Logosolen. Det är en så kallad friggebod som på kvadratcentimetern när är så stort man kan bygga utan bygglov. Vi var tvungna att få bort veden från bastun efter det vi fick riva det nya bastugolvet då hästmyrorna hade ätit upp det. Det var torrt och prima virke men de kräken byggde flervåningshus åt sej där i alla fall. Man skall inte tro att de bara ger sej på halvruttet virke. Däremot skall man inte lämna virke (eller ved) liggande runt huset. Ser ni en hästmyra så ta det på allvar och strö ut massor av finmalen kalksten runt huset. Det är helt ogiftigt men för myrorna är det som vass sprängsten och går in i lederna på dem så de undviker kalkmjölet.

DSCN3192

Vedlidret skall målas falurött nästa sommar och därefter saknas det bara ladugård på Nornbergs som stället heter. Grunden till den gamla ladugården finns kvar och stenarna syns svagt längst nere på bilden. Där fanns Västmanlands sista dragoxar ännu på 50-talet. De lär ha varit vanliga där men jag har aldrig hört talas om dragoxar i Hindersby.

Nästa vecka skall jag igen åka till Sverige. Vi hittade nämligen billigt golvvirke som behövs till Ribackhuset där ungdomarna bygger om och till gamla folkskolan där kommunen rev golvet i lärarens tidigare arbetsrum som nu återställs. Det är prima Siljans grangolv som varit ett varv nere i Tyskland och kommit tillbaka på grund av konkurs eller nånting och nu säljs billigt. Firman finns bara ett par hundra meter från Vikingterminalen i Stockholm så det blir bara en liten sväng den här gången. Förstås hittade jag den på nätet – man är väldigt duktig i att använda nätet i Sverige.

Tur att man ”sparat” en massa inomhusarbete från sommaren. Nu är det mindre roligt att klafsa omkring i leran. En hel del byggarbeten väntar och maskinerna skall repareras. Så den här ”mellantiden” är inte alls mindre bråd – snarare tvärtom. Semestern är avklarad med en tur till Avesta där vi hämtade ett köksskåp för gamla folkskolan. Det är av helträ och så snyggt att det kunde vara alldeles nytt. Det intressantaste på vår Blocket-turism var att dricka kaffe i Norberg på Anna Anderssons konditori. Norberg är en liten bruksort i Bergslagen och nästan helt orörd av dagens rivningsraseri. Helt fantastisk miljö med 1700-talshus med fina dalamålningar på väggarna (konditoriet).

 

21 augusti, 2013 av Nisse

Planering och verklighet

Man funderar och planerar. Sedan bygger man – och så får man riva nästan genast. Det är ju fördelen (?) med att vara bonde att man får sota genast för dum planering. Likaså för dumt byggande. Arbetsfördelning kan vara nog så bekvämt då ingen behöver ta ansvar för hela alltihop men bra blir det inte. Att riva det man nyligen planerat och byggt är mycket lärorikt – man aktar sej noga att göra om samma misstag.

Men ibland så lyckas det inte även om man är försiktig. De luckor jag byggde i nya torken visade sej genast vara alldeles för små för flisen. De fungerar nog för vetet men då det har visat sej att det är enklast att tömma torken med sugtryckfläkten så behövs luckorna inte alls för vetet. Då jag skulle tömma flisen ur  torken i fjol så gick det inte alls. Flisbitarna är inte så stora men då de fastnar i varandra så bildar de stora klumpar. Då man skyfflar flis så bildar den en hård vägg som går rakt upp. Förr försökte jag använda alla möjliga verktyg som skyfflor och grepar innan jag kom underfund med att det enklaste är att sparka uppåt mot flisväggen. Då löses flisen upp och ramlar ned …

Men då det gäller att flytta 150 kubikmeter flis till flislagret så vill man helst använda frontlastare. Den stora Zetorn orkar nog men skivorna gick sönder i fjol och i år så skruvade vi bort luckor och skivor direkt så det blev öppningar som var över en meter höga. Nu går det att skuffa ned flisen i lagret med frontlastare.

DSCN2997

Det extra hål man ser till höger på bilden är en skiva som gick sönder i fjol och skall lappas. Och sedan skall förstås nya luckor byggas. Till all tur skruvade jag fast skivorna så det var enkelt att ta bort både luckor och skivor utan att ha sönder dem. Skruvar är en fin uppfinning och nu då de är relativt billiga så skruvar jag nästan överallt. Visst går det bra att dra ur spikar också – om man inte slagit dem i kors … De som slår spikar i kors borde vara tvungna att riva själva. Tyvärr är endel redan döda så då fungerar den principen inte riktigt.

Speciellt då man hittar på nya uppfinningar så blir det lika mycket rivande som byggande. Hopen med misslyckade uppfinningar växer också för varje år. Men ibland lyckas en konstruktion och blir riktigt användbar. Det känns som om det är ganska sällsynt men man kommer förstås bättre ihåg de misslyckade konstruktionerna.