Byggande – Sida 8 – Bondbloggen

Undan för undan

Det är speciellt bråttom för alla bönder på sommaren. Det är hötid och Christer har fullt upp med alla sina 40 sorter (eller är det ännu mera ?). Många bönder är numera på jobb och semestern går till att sköta jordbruket. Jag har kanske mest ledigt men allt byggande gör att det inte just blir tid över. Och så är nätterna så korta att man plötsligt märker att klockan är halv tolv på natten.

Jag började alltså med den stora 40-årsstädningen. Sedan 1975 har vi bara burit ut allt till den stora ladan för att sortera “senare”. Men då jag skulle börja så gick det som vanligt. Först måste torken på bodvinden rivas så jag kunde spika upp hyllor att sätta allt materialet i (en del kallar det skräp :-). Men då jag fått upp första hyllan och skulle börja städa ladan så blev jag tvungen att först laga golvet i baakstuvun för att få bort de sista köksskåpen. Och så går det undan för undan med en massa saker som skall lagas “först” …

Nu hade jag i alla fall en oförtjänt tur. Då jag började planera in diskbordet i baakstuvun så märkte jag att jag inte satt tillbaka rören till vattnet. Så då måste jag ta bort den stora fibercementskivan på nytt och visst mumlade jag över det men det var en oförskämd tur. Då jag skruvade ut en av skruvarna så stod det en stråle vatten tvärs över rummet. Till all tur hade jag satt stängare så det vara bara att snabbt stänga vattnet. Det hade varit mycket illa om jag inte upptäckt att skruven gått mitt genom röret. Då hade det läckt litet hela tiden och efter ett antal år hade hela köksgolvet varit ruttet.

Vanligen sätter jag aldrig mer rör och elkablar inne i väggarna för jag har haft mycket dåliga erfarenheter av att bygga in dem. Här var det illa tvunget att sätta rören inne i mellanväggen mot köksdiskbordet. Men det är så att då man täcker in nånting så glömmer man var det finns inom en timme eller mindre. Tur att jag glömde sätta vattenrören till det andra diskbordet bakom skivan.

Mot fördelarstockarna har jag en lucka i fibercementskivan och en plast som skall leda ut eventuellt läckvatten så det genast syns på väggen. Där jag skruvade genom röret så har jag nu en tjock plåt så det inte skall hända igen.

Den här dagen gick till att sätta tillbaka rören och skruva fast skivor på golvet. I morgon skall plastmattan på och så kan jag bära in två rader skåp och arbetsbänkar. Det blir ett slags grovkök. Och sedan kan jag fortsätta med att städa ladan.

Tanken var också att idag börja spruta men det kom regn. Så det blev uppskjutet. Nå, jag städar ladan då det regnar och sprutar då det blir bättre väder. Men det tycks bli en kall och regnig sommar och tydligen sen trösktid. Kanske jag får städat riktigt mycket den här sommaren ?

På tal om undan för undan och det och det och det skall göras först så kom jag att tänka på Harry Belafontes “There’s a hole i my bucket” som är en verklig klassiker. Det är en mycket gammal sång som lär ha rötterna i 1700-talets Tyskland och kom till USA med utflyttarna. Ett ytterst allmänt fenomen som handlar om att Liza (Liese på tyska) vill att Henry (Heinrich) skall hämta vatten. Men det är problem för det är hål i ämbaret. Henry vet inte hur han skall lösa problemet då men den praktiska Liza förklarar vad han skall göra. Henry har alltid nya problem som just går ut på att först måste han göra det och det och det. Nu är Henry en filur och till sist får han det till att han inte kan slipa yxan för att lappa ämbaret utan vatten – och det är hål i ämbaret … Jag hoppas jag inte hamnar i en rundgång likt Henry så jag inte får nånting gjort:

Harry Belafonte&Odette: There’s a hole in the bucket

Sedan har jag en massa maskiner som står och väntar på att bli reparerade. Bakrutan på MF165 kom loss och skall ersättas med en plastglasskiva. Jag har också jobb vid sidan av jordbruket – men jag gör det åt mej själv.

Daamb !

Bonden har ett dammigt yrke. Men nu har daambarbeiti (dammarbetet) nått nya höjder i och med rivandet av den gamla torken från 1963. Där fanns flera kubikmeter damm och skräp – både från säd och från träflis. Och en del av det har jag svalt. Visst har jag dammskydd men det immar fast glasögonen på nolltid så alltid kan jag inte ha det på. Fast då jag sopade bjälkarna över torken så hade jag alla upptänkliga skydd på inklusive skyddsglasögon för det var bland det värsta jag varit med om.

I de nyare torkarna som vi har i bruk nu så finns en 11 kW transportfläkt som jag byggt om så den fungerar som dammsugare. Den ger 1200 mm tryck (eller sug) så man får vara försiktig för den tar halva tegelstenar om de är lösa. Men den kunde jag inte flytta till den gamla torken som jag rivit. Så det var sopborste och skyffel som gällde.

Det eländiga dammet satt fast så hårt att inte ens en styv borste tog loss det utan jag fick på sina ställen skrapa bort det – också från hyvlat virke. Egentligen är det inte så underligt för man använder ju mjöl som bindemedel till exempel i rödmyllefärg. Så det var rena limmet som jag skrapade loss. Först måste jag i alla fall ta bort alla bräder som fanns ovanpå takstolarna. Och ovanpå bräderna fanns det högar av flis och damm och skräp. Allt kom i nacken där man stod på stegen …

Det hade väl gått an men jag var litet förkyld då jag städade bort dammet. Sedan blev jag ordentligt sjuk och går ännu och hostar och hackar. Visst, visst, man borde ligga i sängen och vila sej. Men dammet kommer inte bort på det sättet. För en anställd går det an att vara sjukledig men en bonde gör allting själv eller så blir det ogjort. Det finns ingen “nån annan” som kan göra det man inte gör själv.

Det är ju helt onödigt att gå till en doktor som skriver ut “sjukledighet” och ordinerar vila. Och vem sköter arbetet ? Ja, ja, jag vet att det gick en massa tid till spillo då jag fick hostan men jag trodde inte det var så farligt med förkylningen. Nån gång om 30 år skall jag vila mej då jag blir förkyld men just nu har jag inte tid.

Jag skall låna brorsans grovdammsugare och se om den får loss dammet. Sedan skall golvet tvättas. Att sopa flyttar bara dammet fram och tillbaka även om jag fått minskat det med nån kubikmeter. Golvet under torken har masonitskivor som verkar vara i ganska bra skick.

Nu har jag nästan hela torken riven. Det är bara en liten vägg kvar och den får vänta. Allt material som användes till torken 1963 finns kvar och skall återanvändas – utom de tusentals krokiga spikar som jag dragit ut. Visst återanvände vi alla krokiga spikar efter kriget då jag var liten för det fanns inte spik att köpa men numera använder jag i många fall hellre skruv som har blivt rätt så förmånlig. Och den får man bort lättare än spikar. Speciellt sådana som är viiade (krökta) eller dubbelviiade (krökta först en gång och sedan med spetsen nedslagna i träet.

Med litet planering får jag de nya hyllorna tillverkade av det material jag fick från torken. Jag behöver inte ens såga av ribborna utan de passar direkt. Det sparar nästan det arbete jag satte på att dra ur spikarna. Och sedan skall det bäras upp en massa saker. Det är inget litet utrymme jag fick utan det är över 70 kvadratmeter – och det är torrt. Inte utan orsak lagrades förr kläderna i andra våningen på bodan. Skivbitar och träbitar skall placeras här men större virke kommer att placeras i ett skilt virkesförråd. Vi har ett för stort virkeslager men ibland är det riktigt roligt att ha tillgång till torrt virke (och inte bara halvtorrt).

Jag har inte direkt känt av den “friska och rena luften på landet” på sista tiden. Det har regnat alldeles för mycket de senaste dagarna och nu står det pölar på leråkrarna. Speciellt där de grävde ned elkablarna. Det klagar jag alls inte över för det är så skönt att slippa stolparna på åkern.

Mer än en gång under rivandet kom jag ihåg min farmors råd: “Ni ska int bygg så starkt för tå bliir he så svåårt ti riiv“. Man tyckte förr att vad vet gumman om byggande och varför börjar hon prata om rivande av den nya torken. Nu börjar jag också inse alltings förgänglighet och bygger för att lätt kunna riva – fast det låter bättre om man talar om “återanvändning”.

P.S. Ännu en bild från hopen av damm och flis som jag städat ut. Och då hade jag redan kört bort en lika stor hop tidigare.

Stelli i sjick

I Österbotten skulle man säja “Heimane i sjick” och det kan man göra här i östra Nyland också men “stelli” är vanligare. Nu har jag ju inte “stelli i sjick” efter att i över 30 år jobbat på annat håll och bara gjort det allra nödvändigaste. Under den tiden lärde man sej att helt kallt strunta i allt annat än rena katastrofer. År 1975 sålde vi kossorna och man kan säja att jag fick ta över ansvaret efter det. Farsan var inte alls glad över det men vi jobbade båda pojkarna på annat håll så det bara inte gick att ha kossor – även om jag tyckte om dem.

I 40 år har det bara slängts in allt skräp i den stora ladan och i ladugården så det börjar vara på tiden att sätta stelli i sjick. Inte för att jag behöver imponera på några flickor utan för att pojken inte skall behöva skämmas. Det tog en massa tid att bygga den nya kalluftstorken men den är färdig och det är dags att gå igenom de gamla uthusen. Förra året gick till att bygga om stuvun så det är först nu jag tagit itu med uthusen. Torken i bodvinden är riven och nu skall hyllor sättas upp och lagret av alla sorters material (en del säjer skrot och skräp) skall sorteras in.

Jag har aldrig varit så mycket för att piffa upp fasaden – snarare tvärtom. Det är förstås en sorts omvänt snobberi att skylta med risigt utseende men jag anser att det viktigaste är att det fungerar och sedan har utseendet ingen större betydelse. Det kan vara bra med skräpigt utseende. Till exempel vår gamla rostiga Lada fick vara i fred för alla biltjuvar i Helingfors. Ingen ville ha den så vi hade kunnat lämna dörrarna öppna lika bra.

Nu måste jag i alla fall bygga om ladan för den håller åter på att sjunka i jorden. Stenar på lera sjunker långsamt ned hela tiden. Dörren fick jag såga upp då den nya stora Zetorn kom så den måste göras om. Dörren till ladan är alldeles invid i statens landsväg så den är en sorts visitkort för hela stället.

Snart skall jag bygga en ny dörr och den skall förstås målas röd liksom hela ladan. Den gamla rödmyllefärgen målade vi för omkring 60 år sedan och har hållit ganska bra på nordsidan men på sydsidan måste jag sätta upp ny brädfodring för solen har gått mycket illa åt den nuvarande. Samtidigt måste jag sätta in fönster för då försvinner de 2-3 cm bred springorna som släpper in en massa ljus. Och yrsnö på vintern. Ibland har jag haft stora drivor – inne i ladan. Men ladan skall absolut sättas i skick för den är en utmärkt och torr förvaringsplats.

På tal om målfärg så använde vi för 60 år sedan rödmyllepasta från Hangö Färg. Den kom i små tunnor av fanér och blandades ut med vatten. Nu använder vi samma rödmylla men färgen är kokad på hembygdsdagen på Kycklings med rågmjöl enligt gammalt recept. Fä se om den håller i 60 år också. Märk väl att dörren är litet mörkare. Det var pop på 50-talet att måla dörrarna i annan färg och farsan satte kimrök i den färg vi målade på dörrarna. En del tjärade sin dörrar.

Det finns en hel del att pyssla med ännu innan stelli e i sjick. Jag vet nu inte om det direkt “lönar” sej för erfarenheten visar att en ny generation börjar med att riva det som förfädren knåpat ihop. Det gjorde jag också på min tid. Man får bara hoppas att det nya blir bättre. Men torken som jag konstruerade 1975 är ännu i bruk och fungerar bra så den klarade sej hyfsat.Den tork jag nu rivit var 52 år gammal.

Man vet aldrig hur framtiden ser ut men sist och slutligen sätter man stelli i sjick mest för att det är roligt. Och så får man hoppas att framtida släktled har nån nytta av det man gjort och inte behöver riva allt.

Pyssel i köket

Det känns inte riktigt bra att pyssla i köket fastän inte ett enda vetekorn är i jorden – men vad gör man ? I går körde vi ut såmaskinen (tom) på åkern för att göra grundinställningarna eftersom det ändrade en hel del med de nya tallrikarna. Men det var ganska så blött även om ytan verkade torr så det var bara att köra in den tillbaka. He va alldeilis för spitjitt som man säjer på det riktiga språket.

Visst behöver köket göras klart också. Det är ett år sedan branden (på Mors dag i fjol) och baakstuvun är ännu olagad. Mest därför att två stora fibercementskivor stått och väntat. Det är starka skivor som tål litet vad som helst men också är tunga och svåra att bearbeta. Det går bra med vinkelslip med diamantklinga men det dammar så obarmhärtigt att jag inte vill använda den inomhus. Med en tigersåg förstörde jag fyra sågblad och så med kniv skar jag spår och bröt av bitarna som skulle bort. Det var svettigt arbete för skivan är hård. En vanlig kniv håller inte heller så man borde kanske skaffa en riktig fibercementkniv.

Fördelen med fibercementskivor framom gips är att de är mycket starkare och ytan är inte känslig för fukt. Gipsskivorna har ju papper som yta. Dessutom kan man hänga upp vad som helst på en fibercementskiva medan gipsskivorna måste ha tät brädvägg bakom. Dedär specialskruvarna för gipsskivor ger jag inte mycket för. De är mest av typen skruva-upp-en-gång-och-rör-sedan-aldrig. I ett hus som är gjort för att användas i hundratals år med en massa förändringar passar de inte utan stödvägg bakom.

Stuvun är i vårt hus (från 1800-talet) delad i två delar sedan början på 1950-talet då vi installerade centralvärme. Baakstuvun var då pannrum men är numera nån sorts hjälpkök. Skåpen står ännu ute i ladan men den skall snart rustas upp så de skall in tillbaka. Som av bilden synes behövs ännu en golvbräda utmed ytterväggen. Det ordnar sej säkert – speciellt om det fortsätter att regna.

I samma veva sattes äntligen taklisterna upp i stuvun. Det är gammal tradition att listerna blir stående i nån knut i 20 år då man bygger om men nu kom de ju upp ovanligt snabbt :-). Utom två som inte mera passar in utan måste passas in på nytt.

Solen skiner och fåglarna kvittrar så i kväll gör vi säkert ett nytt försök att så. Mullåkrarna förstör man inte så lätt men leråkrarna tänker jag låta torka ordentligt så man inte får en yta likt cement på dem. Men för varje dag som går så blir man allt mer ootålugär å argsintär.

Sommarväder

I skuggan + 18 grader och på solsidan av huset +30 grader. Vårsådden börjar vara klar och vitsipporna lyser i skogsgläntorna. Ja, inte här utan i Sverige. Vi slarvade och åkte förra veckan till vårt hus i Medåker norr om Arboga (i västra ändan av Mälaren) för att kolla huset efter vintern. Det är ingen sommarstuga för på sommaren hinner vi aldrig vara där – bara på våren och hösten. Långt borta hemifrån som det skall vara för att man skall kunna koppla av. Man behöver resa bort hemifrån så man inte blir “gårdsblind”. Och så får vi uppleva två vårer – en i Medåker och en hemma.

Det är en typisk Närkestuga i två våningar. Även om den är en kilometer från länsgränsen inne i Västmanland. Närke är alltså det gamla landskapet med Örebro som centrum. Hustypen var inte ovanlig på annat håll i Sverige heller. Den har utvecklats från enkelstugan medan våra gamla hus oftast är parstugor. Åtminstone här i Hindersby. Tidigare var envånings enkelstuga vanligast men från 1770-talet började man bygga en våning till eftersom man då sparade på takkostnaderna. Taket bara flyttades en våning uppåt. Vårt hus lär vara en av de få Närkestugor som finns kvar i ursprungligt skick Taket är nytt och inredningen från 50-talet men annars orörd.

I samband med laga skiftet 1827 så blev tvåvåningshusen vanliga då en hel del hus flyttades ut ur de tätbebyggda byarna. De mindre gårdarna byggde då tvåvånings enkelstugor medan de större byggde parstugor. Korpral Nornbergs hus ovan byggdes omkring 1856 på Norrgården 3:7 som flyttades ut från Garlinge by.

Huset ligger mitt emellan Mälardalens slätter och Bergslagens skogar och berg. Bakom huset finns ett högt berg så man kan se ned på husets tak. Framför huset finns sista utlöparen av Mälarslätten som vidgar sej till de stora åkrarna kring Västerås. I skogarna finns det varg och älg och rådjur och en massa vildsvin. Vi hittade älgbajs på gårdsplanen framför huset då vi kom.

Vitsipporna hade spridit sej över hela gårdsplanen och slog ut för fullt i värmen. En mängd blå Scilla fanns det också och knoppar på gullvivor som växte på många nya ställen men inte ännu slagit ut.

Brunnen var full av vatten och det var lätt att skjula upp och fylla på byttorna vid husväggen. Vi har ingen pump utan allt vatten tas upp med skjulan. Under diskbordet finns ett minireningsverk så vi får kaffevatten. I vintras hade jag för första gången lämnat kvar det och bara satt in isolering runt och en frostvakt på 200 W inne i diskbordet. Temperaturen hölls precis kring 13 plusgrader hela vintern fastän det varit -7 grader inne i huset som kallast. Reningsverket behövs fastän vattnet ser bra ut. Filtret blir nämligen brunt redan första dagen eftersom brunnen tar in ytvatten och humus från berget bakom huset.

Och hur kopplar vi då av ? Hemma gräver och bygger vi och i Medåker gräver och bygger vi ännu mera. Trädgården blev bra efter det jag körde den med femkantig tjock stjärnlina på röjsågen förra hösten och fick bort det mesta av det långa gräset. Lien gick sönder för det var så tjockt och segt. Motorgräsklipparen står i det gamla svinhuset och är förbjuden att användas. Likaså hugger jag ved med bågsåg och yxa och tar till motorsåg bara då det gäller stora träd och tjudriga bitar. Bra motion men man behöver inte direkt späka sej genom att försöka hugga en tjudrig lönn i bitar som ryms i kaminen.

Den här gången grävde jag ned ett täckdikningsrör i diket mot berget. Därifrån rinner det stora mängder vatten då det regnar och utan dike så kommer allt ut på gårdsplanen. En höst så fastnade bilen i smörjan mitt på gårdsplanen. Nu blir diket täckt men jag lämnar en svacka så ytvattnet kan rinna bort åt sidan.

Då det blev för hett på eftermiddagarna så satte jag nya skivor i trappuppgången. Där fanns bucklande masonitskivor som inte alls var täta. Nu kommer det i stället insulitskivor (mjuka träfiberskivor) som både tätar och isolerar. Insuliten kom redan på 30-talet (Carl G. Muench från St. Paul, Minnesota fick 1915 patent på Insulit) och den sattes innanför väggarna på de flesta stockhusen som blev betydligt tätare och varmare. Men på den ena väggen fanns det gammal lerklining som också är mycket bra tätning och isolering då den innehåller en hel del halm – fungerar lite på samma sätt som insulit. Där fanns också tidningar från 1918 och 1965 så man vet ganska bra när arbetena skedde.

Hacken i stockarna till höger (där lerkliningen tagits bort) är till för att leran skall fästa bättre. Men på den andra väggen är lerkliningen fin och får vara kvar. Det var inte lätt att få de nya skivorna att passa in precis under trappan. Jag provade in dem omkring 40 gånger innan jag var nöjd. Fast det var ju ingen idé att sätta dit nya skivor om de inte blir riktigt täta. Det är väl klart att jag har litet pippi på gamla byggmetoder och material. Jag avskyr de nya materialen och metoderna som kom på 60-talet och lett till mögelhusbyggandet.

Förespråkarna för plastbyggandet säjer att det fungerar bra om man bygger rätt. Men det är omöjligt i ett gammalt hus som ofta är kallare inomhus än utomhus. Då kondenseras fukt mot plasten inne i väggen var man än sätter fuktspärren ! Bättre då hygroskopiska material (fuktupptagande såsom trä) hela vägen. Vårt hus är egentligen riktigt varmt då man en gång fått det uppvärmt.

Litet elektronik hann jag med också. En ny vridbar kamera sitter nu i hörnet på huset (se ovanför stegen på första bilden). Problemet är att komma åt den utifrån eftersom de eländiga operatörerna har stängt alla inkommande portar. Ett stort steg framåt för datakommunikationerna vore att bli av med alla operatörer eftersom de tycks ha som mål att göra livet så besvärligt som möjligt för alla. Det är ungefär som med maffian: Betala eller lid … Vi behöver faktiskt inga operatörer alls (utom nätoperatörer) utan de är fossiler från trådtelefonernas epok.

Egentligen var orsaken till att åka till Medåker den att jag behöver nya tallrikar på såmaskinen. Det gick bra att beställa från Lantmännen i Köping (20 minuters väg från vårt hus) och Christian på reservdelssidan skötte smidigt om att vi inte behövde betala svensk moms. Den får man nämligen inte tillbaka vilket är ett problem då man handlar inom EU och hämtar varorna själv. En mängd firmor ids inte (kan inte) skriva ut exportblankett men den här affären visar att det bara är fråga om lättja. Ifråga om en eller annan skruv gör det inte så mycket men 24 tallrikar till Rapiden kostar redan en hel del.

Så nu skruvar jag och så skruvar jag ännu mer. Innan jag har bytt alla tallrikarna måste omkring 400 skruvar bort och tillbaka. Inte så farligt men en del sitter som berg … Enda möjligheten är att ta bort hela billen och skruva fast den hårt i skruvstädet och sedan gå till attack mot skruvarna. Men jag måste erkänna att Väderstad har bra material för skruvarna är inte fastrostade även om de sitter hårt. Så jag behöver inte göra dem vitglödande med gassvetsen vilket ju är en lättnad.

Sysselsättningen över Wappen är alltså tryggad …

Regnvädersarbete

Eller borde man skriva slåttsnöarbete ? Vintern slog tillbaka här och vi hade 15 cm snö på måndagen. Så det blev ingen skogsdag. Nå, jag har i flera månaders tid “sparat” regnvädersarbeten så det börjar vara på tiden att få dem fixade. Först blev det en stadstur – eller egentligen bara till Ring III via Järvenpää där jag hämtade en syreflaska som varit till påfyllning. Det gick en hel del syre att skära järn till lastarns reparation.

Sedan hade vi styrelsemöte i Gamla folkskolans vänner. Nu fortsätter kurserna i Beprövat byggande. I fjol blev det litet dåligt på grund av att vårt kök brann – men jag fick ju öva mej riktigt ordentligt i beprövat byggande hela sommaren och halva hösten :-). Nu skall vi i alla fall sätta igång på allvar. Vi fick dessutom pengar från Kulturfonden för kurserna (så de är gratis och öppna för alla). Måndagen den 13 april kommer Ewa-Maria Wiik från Stengårdens Fönsterhantverk i Andersby att berätta och visa hur man putsar upp sina gamla fina fönster.

Vi har en hel del fönster som är hundra år och äldre. De är snickrade av utvalt kärnvirke och av mycket bättre kvalitet än de nya fönstren. Ofta behövs det bara omkittning och målning och så är de bättre än nya. Senare i maj tänkte vi bränna tjära och klyva ved med en äkta gammaldags klyvare från Oppbyyin. Kakelugnsmurande finns också på listan men vi får se hur vi hinner.

Det går långsamt fram men det finns ingen panik för vi har vatten och värme i skick och gör resten då vi hinner. För ett år sedan hade vi SILMU:s byggnadsvårdsdag här och slöjdsalen fungerar bra också för det. Nu skall vi ha en mera praktisk kurs och får då 10-12 arbetsplatser i salen med de gamla hyvelbänkarna och verktygen från min skoltid.

Här är salen iordningsställd inför kursdagen.

Och så har jag sysslat med beställningar och elektronik. Tre vridbara nätkameror skall ställas upp och kopplas till nätet. De är bra men det behövs litet förbättringar så jag har skruvat dem i bitar och klippt av ledningar och lött in nya. Nu skall ännu styrsystemet för växthuset och pannrummet få mera styrfunktioner.

Ett lass aspprops fick jag ut i går men idag har det varit verkliga blötvädret så jag har bara sysslat vid tangentbordet. Men i morgon bitti skall det bli -3 och då skall resten av asparna ut. Tiodygnsprognosen lovar nätter med minusgrader under påsken så kanske jag får litet flisved ut ännu. All köld är välkommen för jag räknar med att det tar bort köld från växtperioden. Årsmedeltemperaturen blir ju ungefär densamma som alltid.

I alla fall så börjar vårsådden närma sej så jag beställde idag nya tallrikar till såbillarna på Rapiden. Det blir en spännande vår …