Etikett: skörd

Tröskj-l

I närmare 25 år har tröskan fungerat bra men i år har den bestämt sej för att krångla riktigt ordentligt. I två veckor har vi skruvat och svurit och skruvat och ännu bara krånglar den.

Nåja, visst har det varit sina problem förr om åren också men vanligen har man klarat sej med en större reparation – byte av remmar och andra småsaker räknas inte. Men nu har eländet spruckit. Inte så att den remnat från för till akter men plåten kring huvudaxeln är sprucken och det är tillräckligt illa. Det började med att kedjan till halmvindan brast hela tiden och då vi började se efter så hade hela huvudaxeln flyttat sej tre centimeter åt sidan …

Då vi riktigt kollade  fästena så märkte vi att huvudaxeln var lagrad enbart i den tunna plåten som utgjorde tröskans skal !  Utan någon egentlig förstärkning alls – det var ju klart att lagerfästena inte kunde hålla. Visst hade jag sett att det var en plåttröska redan tidigare men allt annat går relativt lätt att lappa ihop. Inte fasen hade jag kunnat tro att huvudaxeln var så dåligt fastsatt.

Så vi hade riktigt roligt då vi låg på de vassa halmskakarna inne i tröskan med huvudet nedåt och skruvade. Först måste vi skruva ihop skalet med gängstänger och sedan förstärka lagerfästena med flatjärn. Rosenlews konstruktörer var minsann inte populära i det skedet.

Till all tur hölls vädret torrt och det är ännu tidigt på året så det var inte alltför nervöst. Ännu. Men då tröskan var nödtorftigt ihopskruvad så kom vi bara ett halvt varv på åkern innan motorn började bli alltför het. Efter byte av termostat och kontroll av kylartermometern körde vi ett halvt varv till – ingen förbättring. Mätaren visade över 100 grader och även om kylaren inte kokade så vill man inte köra med risk att motorn skär ihop.

Sedan tog vi bort kylaren och spolade den och kollade vattenpumpen. Bägge var i fint skick och då började det bli svårt att hitta på möjliga fel. En provtur visade att temperaturen hölls kring 90 grader – tills mätarnålen åter började vandra upp över 100 grader. Nu blev det byte av ledningar. De 25 år gamla kontakterna var i ett uselt skick så vi drog nya ledningar rakt till mätaren – också direkt från batteriet och från motorns jord. Jordningar på gamla maskiner är ju typiskt opålitliga.

I morgon blir det ny provtur och visar mätaren över hundra grader fastän allt verkar OK så gör vi som man brukar göra då man inte hittar felet: Kör tills det går sönder ordentligt !

Ganska många gånger måste vi gå på kaffe och läsa annonserna om tröskor till salu för att få ny motivation. Då priserna ligger närmare 100 000 euro så går det att skruva en stund igen. Det har inte blivit dyrt fastän det gått en massa tid. Vår tid kan inte räknas för det här är ju bara en hobby om man ser på inkomsterna.

I alla fall så blir det att titta på nya tröskor för den här börjar närma sej vägs ände. Man kan lappa allt möjligt i all oändlighet men då skalet spricker så börjar det vara slut. Inte kommer det ny tröska så snabbt – om vi nu börjar se på tröskor så kanske det blir byte om tio år. Till dess får vi lappa ihop plåteländet.

Tröskan är den maskin som förorsakat mest reparationer. Det är inte underligt för påfrestningarna är stora och då den skakar fram och tillbaka så är det klart att nånting måste gå sönder. Vickar man en ståltråd fram och tillbaka så brister den så småningom och de är litet samma sak med tröskan.

Alla maskiner är inte likadana. Den Pegoraro fräs som jag köpte ungefär tillika med tröskan har inte behövt repareras en enda gång. Och ändå har jag kört den mot jordfasta stenar så att hela traktorn hoppat. Inte en enda pinne är bytt ! Det kan man kalla kvalitet.

Om nästa tröska kommer från Rosenlew är osäkert. Huvudaxelns fästen skall kollas grundligt och nån liknande plåttröska köps det bara inte. Man får hoppas att de ändrat konstruktionen sedan 1980-talet.

För övrigt var vetet kring 15 % så man behöver inte ens torka det i höst. Jag brukar torka ned de sista procenten på våren då luften är extremt torr. Nu gäller det bara att få in det och det skall väl gå om tröskj-ln håller ihop.

 

Oxberg.

De som skidat Vasaloppet kanske vet vad jag talar om? Det är i alla fall så man börjar känna sig nu, det vill säga när krafterna börjar sina och det är lite för långt kvar för att en sista kraftansträngning skall ta en över mållinjen.

Efter att nu ha skördat mer eller mindre varje dag i närmare fyra månader så börjar det ta emot och ännu har vi bara hållit på med skörd för försäljning, någon egentlig skörd till lager har vi inte ännu fått till stånd. Och det är det blöta vädrets fel. Nåjaa, lite lök har vi in men den som ligger kvar går inte att ta maskinellt för tillfället i alla fall. Åkrarna bär nog fortfarande hyffsat men allt blir till lervälling i maskin 🙁

Palsternackorna kommer nog upp men det ställs stora krav på rensning och tvättning innan man ser vad som döljer sig i lådan.

 

Steg för steg…….

Nu är det bara att precis som i ett långlopp försöka ta fasta på alla positiva signaler, varenda sak som fås gjord och slutförd för säsongen är som att ta in på skidåkaren framför eller avverka ytterligare en kilometer.

Några positiva signaler som jag kan meddela är:

Skörden av spannmålen avslutades med skörd av den sista havren senaste fredag 28.9.

De sista hektaren havre som inte hann skördas innan regnet förra tisdagen (26.9.) hade nog en helt annan fukthalt men vad hjälpte det, mera regn utlovades så det var bara att ta tillfället i akt och försöka få bort det som fanns kvar.

Årets sista blomkål skördades idag (tisdag 2.10.)

Det att sommargrönsakerna en efter en börjar vara skördade är väl egentligen lite synd nu då vädret fortfarande är varmt men ändå känns det skönt att få ett och annat avslutat så att man får börja koncentrera sig på lagerprodukternas skörd på allvar.

Med hopp om torrare väder……….

Ny tröska ?

Tjahapp, så tillbringade jag den här dagen där man vanligen är under tröskandet, dvs. i verkstaden. Det gick bra att köra tills jag hittade ett skakarbord på åkern. Det var alltså från min tröska och det hade tappats föregående varv.

Ingen stor sak – det var bara de två fästskruvarna som hade brustit. Det behövdes inga reservdelar men för att byta ut dem borde jag skruva loss ramen för skakarbordet och ta ut den ur tröskan. Och det är ett större jobb.

I det skedet gick jag in på kaffe. Det skall man alltid göra då man får en oemotståndlig lust att sparka på tröskskrället. Just nu har jag inte tid att åka till doktorn med sjuk fot. Samtidigt kan man titta på priserna på nya tröskor så man får mera motivation att skruva och svetsa.

Vår “nya” tröska är omkring 25 år gammal och det behövs litet skruvande och svetsande varje år. Förstås skulle det vara roligt med en ny tröska som inte går sönder så fort man börjar tröska. Men då priset är omkring bruttoinkomsten från jordbruket under tio år så är det knappast lönsamt. Även om hälften av allt man odlar blir otröskat varje år så vinner man ändå på att lappa ihop den gamla tröskan. Visst sparar man en massa tid med en ny tröska men då skall man ha nånting nyttigt att göra under den tiden – som hämtar in pengar. Att bara ligga på sofflocket och titta på den nya tröskan tilltalar mej inte.

Och så är det ju så trevligt med verkstadsarbete …

Nu har jag mest leråkrar kvar att tröska och där har det varit dålig växt i år. Även om jag har halva arealen otröskad så är det mesta inne i torken i kilo räknat. I leråkrarnas svackor är det ren missväxt och de vanligen torra “duntarna” (höjderna) ser mycket bättre ut.  Så för leråkrarna lönar det sej inte att skaffa en ny tröska.

Före det stora regnet förra veckan så var vetet ganska torrt – omkring 21 % – men nu har det varit 29 och 30 %. Kvaliteten är troligen dålig också. Så det lutar åt fodervete men priset är ju bara 10 euro lägre per ton  så det gör ingenting. Brödvetets kvalitetspriser är sådana att man mest bara förlorar på att sälja vetet till bröd. Prissättningen är ett mysterium som ingen bonde riktigt förstår.

Om man jämför dagens “höga” priser med 1980-talet så är vi ännu under hälften av det dåtida priset  som var omkring 40 cent/kg (utan inflationsjustering). Att börja arbeta utanför gården för att få pengar till en ny tröska verkar helt idiotiskt så det blir nog att svetsa och skruva på den gamla. På det sättet håller den mer eller mindre ihop i 25 år till och sedan får man se hur världen ser ut då. Det lär ju bli brist på mat vilket inte är helt omöjligt. Jordbruksarealerna minskar och befolkningen ökar.

I morgon kväll börjar det regna igen. Det lutar åt att det blir oktobertröskande det här året.

 

Tröskning mellan regnskurarna

Visserligen har tröskandet börjat här men det blir hela tiden avbrutet av regnskurar. Det har inte kommit stora mängder men blöter ned säden då och då. Nu ser det ut att bli bättre väder i morgon och övermorgon men sedan hotar man med en hel veckas regnande. Hoppeligen stämmer prognosen inte.

Jag är rädd för att det blir en höst med snuttetröskning. Man kör en hektar och sedan börjar det droppa igen. Det är litet spänd atmosfär så det bästa är nog att undvika att ta kontakt tills tröskandet är över. Och det lönar sej inte alls att försöka skicka inbjudan till det ena och det andra. Även om det regnar så har jag ingen frid i sinnet att fundera på annat än tröskning just nu.

Om tröskandet blir ännu senare så  borde man kanske skaffa  en skylt: “Varning ! Explosionsrisk !”

Ner som en pannkaka …

I början på sommaren planerar man en massa saker som borde göras men då vetet börjar gulna så kommer eftertankens kranka blekhet och man börjar fundera över vad som kan lämnas ogjort. Skördepaniken slår till och det är närmast fråga om att hinna tömma och städa torken, reparera vad som måste repareras och få tröskan i körskick.

Halva sommaren gör man saker ordentligt men mot slutet av augusti kommer “tjikelvärken” (från ordet “ti tjikel”=att glappa) in i bilden. Silvertejp och ståltråd blir de huvudsakliga materialen – möjligen någon skivbit här och där.

Faran är att man börjar tänka likt bembölingarna: “Klarade det här sej i fjol så klarar det sej väl i år också”.  Det kan fungera i vissa fall men om alltför mycket är ihoplappat så står man mitt i skörden och reparerar. Men då tiden inte räcker till så måste man göra som alla lata byråkrater: PRIORITERA.

Våren blev ju besvärlig och jag sådde ännu små bitar den 15 juni så en hel månad av sommaren gick förlorad i år. Skörden blir senare än vanligt men hoppeligen inte en månad senare. Och man vet ännu inte hur hösten ser ut. Som en bonde uttryckte det så finns det fara för att man möter “juulbottjin” (jultomten) då man kör tröskan på de sista åkrarna.

Men här finns det i alla fall nånting att skörda även om det minsann inte blir någon rekordskörd. Vi var i Sverige förra veckan och där stod det vatten på åkrarna och växterna var för bedrövliga. Rena missväxten. Ett bra pris tröstar inte i det läget för det finns inte mycket att sälja. Här i östra Nyland har det inte regnat så våldsamt. Men det hinner ännu …

Det är litet pannkaksstämning just nu. Vartenda år är det likadant innan man fått in skörden under tak. Sedan kan man litet pusta ut.

 

Äntligen!

På tisdagskvällen avslutades äntligen årets regntunga skördessäsong med att den sista rybsen tröskades. Med tanke på hur många gånger som jag kastat in handduken den här hösten bör det vid det här laget ha blivit rätt tunt i linneförrådet.

Den sista havren tröskades en sen kväll för förra veckan. Marken var genomdränkt, vi fick dra loss den fastkörda tröskan ett par gånger och cirka en hektar blev tyvärr oskördad. I slutet av kvällen fick en av oss gå framför tröskan och känna efter hur våt marken var för att kunna undvika de blötaste surhålen. Som tur blåste det kraftigt vilket gjorde att det inte föll nån dagg och vi kunde köra långt in på kvällen. Vi avslutade dagen 21-tiden och då blev det ännu väder över.

Med rybsen gick det faktiskt bättre, trots att den tröskades senare. Visst drog vi även nu loss tröskan ett par gånger och visst lämnade den på ett par ställen rena skyttegravar till körspår, men på det stora hela var marken faktiskt torrare. Trots det använde vi även för rybsens del metoden att ha en man gående framför tröskan på vissa delar av skiftet för att kolla att marken säkert bar. Av rybsen fick vi bara offra c. 0,25 ha som inte kunde skördas.

Hursomhelst, nu är årets tröskning avslutad. Faktum är att det är en av de sköna sakerna med växtodlingen, nämligen att säsongen alltid tar slut oavsett om det varit en höjdar- eller bottensommar. Mentalt tror jag faktiskt man mår bra av att få sätta punkt, endera glädjas åt eller harmas över det som varit och gå vidare. Och sommaren 2011 var på det stora hela bra, det är bara de senaste veckorna som varit besvärliga.

Angående det där med att ha en person som går framför tröskan och kollar bärigheten berättade en bekant att han en våt höst klarade de sista hektaren genom att hustrun gick framför och han följde efter med tröskan. Efter ett tag konstaterade han att tröskan faktiskt tog sig fram även där hustrun sjönk ner. Vis av många års äktenskap insåg han dock att hans livskamrat kanske inte vill att han påpekar att hon följaktligen har högre marktryck än en skördetröska. Vissa samtalsämnen gör man  helt enkelt klokast i att undvika. 🙂