Etikett: skörd

Regnig höst

Igår tisdag inledde jag trösksäsongen. Jo, du läste rätt: inledde. Inte avslutade . Om nån eventuellt tycker att det var i senare laget kan jag inte annat än hålla med.

Odlingssäsongen 2011 har i våra trakter varit enormt bra. Varmt, lämpligt med vatten, god ensilageskörd och riktigt fina utsikter för spannmålens del. Tyvärr avslutades den annars fina sommaren av en veritabel skräphöst med massor av regn. Eftersom min avsaluareal inte är så värst stor brukar jag satsa på två grödor och i år hade jag valt rybs och utsädeshavre. Bägge skall tröskas rätt sent, men en normal höst borde det inte vara några problem. Tyvärr har den här hösten dock varit allt annat än normal och därför börjar det nu bli lite spännande.

De senaste veckorna har regnet kommit i små skurar mer eller mindre dagligen. Även om regnmängden vissa dagar varit rätt liten har det bromsat skördearbetet eftersom spannmålen måste hinna torka innan man åker ut med tröskan. De få tröskdagar som funnits har utnyttjats väl, men de har inte varit så värst många.  Min havre har varit tröskmogen ett tag, men tröskentreprenörerna Jonas och Conny har varit tvungna att först tröska det sista av kornet innan de hinner till min havre. Kornet borde normalt ha varit i silon för flera veckor sedan, så det måste ha förtur.

Som tur är hade Janne som jag gjort utsädeskontrakt med hunnit tröska klart sina åkrar och kunde göra en snabbutryckning för att skörda en del av havren. Växten var rejält blöt och kommer att kräva åtskilliga timmar i torken, men man får glädja sig över allt som är bärgat.

Att havren tröskas så här pass sent är i sig inte alldeles ovanligt, så tiden är egentligen inte i sig så oroväckande. Eftersom min havre skall bli utsäde räcker det dock inte att få den skördad, den borde också ha en tillräckligt god grobarhet och det är just grobarheten som kan bli lidande vid så här sen skörd. Återstår att se hur resultaten från provtagningen blir senare i höst.

 

Tröskandet genom tiderna

Inspirerad av Maria började jag läsa mina gamla tröskhäften. Jag har nämligen alltid ett häfte och penna i tröskan och skriver upp hur tröskandet framskrider – och då nånting går sönder. Den MF-20  som jag kör med köpte vi 1990 från Rosenlew i Björneborg. Det är en testtröska där alla möjliga och omöjliga prylar var installerade för att testas. En del kom senare i serieproduktion men många finns enbart på vår tröska. Så den är helt unik.

Lägg märke till silvertejpen på tömningsröret. Naturligtvis har jag kört röret mot elstolparna och det är lappat många gånger. Ett nytt finns hemma men jag har inte hunnit installera det – och så håller silvertejpen ganska så bra.

Eftersom det inte finns någon handbok som man kan lita på för den här tröskan så tog det mej flera veckor att gå igenom alla ledningar och prylar som var installerade utan dokumentation. Det var ju bra för jag lärde känna tröskan ordentligt.  Det mesta fick jag att fungera men luftkonditioneringen lade av på nytt nästan genast. Den tycks inte fungera på något fordon så den har fått vara sönder sedan dess. Synd, för man skulle verkligen behöva den i hettan.

För det mesta har vi börjat tröska i mitten på augusti och slutat i början på september.  Till och med 1992 då oljefiltrets fäste brast och oljan rann ur motorn. Turbon blev utan smörjning och lagren skar ihop genast då den gick för full fart.  För år 1993 har jag en anteckning att det regnade hela augusti och skörden började först den 27:e. Men 1996 gick samma koppling sönder som i år och då fick vi det sista tröskat först i mitten på oktober. År 1998 var det regnigt och vått och vi började tröska först den 9 september och var färdiga den 7 oktober.

Vanligen startar tröskan på hösten genast då man vrider om startnyckeln men 1999 så hände ingenting alls då jag skulle starta. Mössen hade ätit av varenda kabel mellan hytten och tanken ! Jag var tvungen att dra en hel del nya kablar förrän jag kom igång. Men det var ett tidigt år för redan den 19 augusti var allt tröskat.

De första åren på 2000-talet var ganska normala men år 2004 stod vattnet på åkrarna då vi tröskade i september och den 20:e var det helt färdigt och det året blev rybsen otröskad. Följande år gick allt på en vecka och det sista tröskades den 25 augusti. Både 2008 och 2009 var sena år och tröskandet började långt in i september och var slut i månadsskiftet till oktober.

Men vi har fört skiftesvis bokföring allt sedan 1939 då min pappa började med den. I den ser man att vår första skördetröska var en bogserad Aros som inköptes 20 februari 1960. Senare bytte vi till en JF som var fäst vid sidan om (egentligen runtom) traktorn år 1970. Men då hade vi kossor så det mesta var i vall och ganska litet tröskades.

Och vill man se ännu längre bakåt så finns en dagbok av min farmors kusin, Bos-Framstu Evert (som senare tog namnet Sundvik). Den är från år 1907 som var mycket intressant eftersom byn genomgick sin kanske största förändring på 1000 år (+- 300 år). Då flyttade man nämligen bort från skifteslagets centrum (Hopenbackan) till de nuvarande platserna – som på den tiden var närmast sank ängsmark utan vägar.

I dagboken kan man läsa att “Korna betade i Petjermosan den 10-28 juni” och det är den åker där tröskan gick sönder förra veckan. Men 1907 var det bara sank äng. Min pappa berättade att då den dikades så måste man ha en planka med sej att stå på – annars  sjönk man ned i dyn långt över knävecken.

Visst är det intressant att läsa gamla dagböcker medan jag sitter här och väntar att rostlösningsvätskan skall verka på remskivan. Så det gäller att skriva en massa – helst riktigt vardagliga saker för de blir de intressantaste i framtiden då allting ändrats.

 

Tröskan hembogserad

Tjahapp, så fick jag då in tröskan i verkstaden  i går natt med hjälp av en talja. Ni vet en sån där som man står och vippar på en spak. Motorn gick nog bra men den bara inte snurrade drivremskivan. Jag tror jag vet vad det är för jag skruvade sönder den för 20 år sedan då den hade ett liknande fel.

Då hade spåren på axeln till drivremskivan slitits bort helt och den snurrade fritt helt oberoende av motorn. I och för sej inte så stor sak men att skilja åt motorn så man fick ut axeln – det var besvärligt. Det fanns nämligen en bit kvar av spåren och att få bort axelbiten krävde både slägga och “jäärnstavur” (järnspett). Till sist så slog jag allt vad jag orkade och tänkte att jag får byta allt som går sönder men bort måste den.

Och skörden är på hälft och det regnar – och skall regna i en vecka till. Så humöret har varit bättre många gånger.  Det är nog bäst att kvinnfolk och barn och alla som är känsliga hålls på avstånd nu.

Tröskandet gick bra ända tills tröskeländet gav upp. Helt enkelt för att det inte finns mycket att tröska här hos oss. Det har regnat i västra Finland och varit översvämningar men här har det varit kruttorrt hela sommaren. Brodden såg bra ut i våras men då det inte kom regn så har det bara blivit sämre och sämre. Förresten fanns det inte mycket  vatten i jorden ens på våren. Det var bristen på tjäle som gjorde att smältvattnet rann bort genast.

Växthusbygget tog också hela min sommar och sedan åkte vi till Sverige. I elva år har stenfoten varit bortplockad så nu beslöt jag att den skall sättas i skick – kosta vad det kosta vill. Det jobbet måste man göra på sommaren. Och det är gjort nu. Hästmyrorna som åt upp det nya bastugolvet var också försvunna eftersom vi strödde ut många burkar gift runt hela bastun. Fast det är inte gift mera utan finmalet stenmjöl som myrorna inte alls tycker om. Så jag lappade ihop golvet – men lämnade en inspektionslucka. Hästmyror är inget att fnysa åt – de är ena baddare att käka friskt trä !

Augustikväll i Medåker

Det har varit en stressig sommar. Huset tak läckte ju i vintras så det rev jag upp också för ett par veckor sedan. Till all tur var det inga större fel men en del bräder skall förnyas och så måste jag troligen sätta in en meters plåt i giren där det läckte. Men nu sätter jag en värmekabel ovanför taket så man kan värma ett hål i den ismur som brukar bildas vid takkanten (så att vattnet slipper bort).

Hösten är räddad och fritidsproblemen verkar mycket avlägsna.  Ifall det blir kris så står det en massa uthus och väntar på att bli uppiffade. Den gamla flistorken skall rivas och allting skall flyttas ett varv då bodvinden byggs om till lager för allt skräp – ursäkta, MATERIAL – som jag samlat under årens lopp.

Men först skall släggan och jäärnstavurn fram och så slår jag tills nånting ger efter – hoppas det blir det mesta  kvar av motorn för den gamla Perkins-dieseln har fungerat utmärkt. Den startade genast då jag vred på strömlåset.

Skörden definitivt på slutrakan

På onsdagen blev frestelsen av det fina torkvädret för stor och jag balade rybshalmen nu istället för att vänta till våren. Lite fegt, men det känns ändå bra att ha strö så man riktigt garanterat klarar sig till nästa höst. I och med det är årets skördesäsong definitivt och slutgiltligen avklarad för min del, det finns helt enkelt inte nåt mer att hämta ute på markerna.

Fastän jag och även de andra på Bondbloggen är klara med skörden innebär det inte att alla är det. Jag pratade tidigare i veckan med en kollega som ännu satt på tröskan, byns morotsodlare är i full färd med skörden, likaså sockerbetsodlarna i nejden. Beträffande just sockerbetorna ligger vi på absoluta nordgränsen för odling, det är inte helt ovanligt att den första snön hinner komma innan de sista betorna är uppe ur jorden. Norr om Pedersöre finns det inga sockerbetor överhuvudtaget. Så följaktligen kan Bondbloggen härmed skryta med nånting rätt så unikt; en bild av världens absolut nordligaste sockerbetsstuka (sockerbetshög). Alltid är man värst på nåt. 🙂

Torken tömmes

Nu gäller det att sälja bort allt vete som jag pantat på då priset var uruselt (ännu i juni). Vetepriset har fördubblats från maj och så måste jag faktiskt få torken tömd så jag kan börja flisa ved för vintern. Jag änvänder nämligen samma kalluftstork för säd och för flis. Det var litet svårt att bedöma exakt hur mycket vete det fanns eftersom det är första gången jag använder den nya torken. Det fanns mycket mer än jag trodde så det blir att köra bort ett lass till för att få den tömd.

Den nya torken har ögonlocksplåt så man kan blåsa ut säden men trattarna och luckorna är inte ännu klara så jag suger i stället bort säden. Det gick så bra att jag inte vet om jag ids bygga urtappningsluckor alls. Sugtryckfläkten är en Kongskilde dubbelcentrifugalfläkt på 22 kW och den flyttar torrt vete upp till 20 ton per timme. Vanligen brukar kapaciteten vara överdriven men det här gick verkligen fort. Man behöver inte stå och hålla i munstycket utan det räcker att man då och då flyttar det framåt. Men vetet var också verkligt torrt – närmare 11 %.

Fläkten är köpt begagnad förstås – men den var som ny. Priset på en sådan är ganska tufft om man köper den från en affär. Jag hade tur eftersom säljaren var missnöjd med kapaciteten – men jag upptäckte sedan att nån kopplat mataren (den lilla runda cylindern på röret) att gå åt fel håll ! Då jag bytte riktning så fungerade den fint. Problemet med en 22 kW motor är att man skall ha stora huvudsäkringar. Men det behövs i alla fall 63 A för torkfläktarna så det gick an. Men inte skall man köra något annat tillika. Givetvis har jag byggt om den litet och satt in en lysdiod som tänds då motorn går i triangelkoppling och lyser på luftmätaren som visar hur belastad den är. Jag borde bara bygga en större indikator så man ser på långt håll hur mycket man kan suga.

Och så märkte jag att det behövs ordentliga nivåmätare i varje silo som man ser eller hör då man suger. Jag satte in sådana redan för många år sedan men det skulle behövas trådlösa indikatorer som tutar i hörlurarna då silon är full. Jag skall försöka sätta in larm via WLAN till hörlurarna. Nu blir jag tvungen att springa till silon hela tiden för att se när den är full.

Slutspurten

Rybströskningen fick en flygande start på torsdagen. Det hade regnat på onsdag och rybsen var alldeles för våt för att tröska. I stället ägnade jag dagen åt att köra hem lite halmbalar. Det blåste dock rejält redan från morgonen och mot eftermiddagen började både jag och tröskaren Jonas på varsitt håll fundera om det inte skulle kunna gå att tröska lite i alla fall. Blåst torkar nämligen upp växtligheten betydligt bättre än enbart solsken. Vi gick en runda och kunde konstatera att det var på gränsen. Det var fortfarande blött nere vid marken men stora delar av beståndet var så pass torrt att man i nödfall kunde börja tröska. Efter att ha kollat väderprognoserna och sett att det utlovades regn mer eller mindre hela den kommande veckan var det lätt att bestämma sig. Jonas hämtade tröskan och körde igång och jag fixade fram en vagn.

Slutresultatet blev att vi fick tre hyfsade trösktimmar vilket innebar att vi skördat ungefär halva rybsarealen innan det började regna. Rybsen är definitivt inte för torr, men det duger som en paniktröskning. På fredag morgon åkte den in i torken och vi kollade vädret framöver. För fredagen lovade en vädertjänst regn hela dagen, en annan uppehåll och 12 m/s. Kan jag få det sistnämnda, tack?

Och visst kunde jag det. Trots prognosmakarnas dystra utsikter höll sig regnet borta hela dagen. Visserligen kom vi inte upp till de utlovade 12 sekundmetrarna, men det blåste rätt bra i alla fall. Jonas och Conny fortsatte tröskningen under regntunga skyar på fredag eftermiddag och lite efter kl 18 var årets trösksäsong över för min del.

Rybsen var ordentligt fuktig, mellan 16 och 20%, så vi ser fram emot ett rejält antal timmar i torken innan den är nere under 10%. Mängdmässigt är det väl lite i samma stil som kornet, acceptabelt men en liten besvikelse med tanke på hur sommaren sett ut. Jag har kalkylerat med 1 t/ha och ser preliminärt ut att ha fått nåt i stil med 1,3. Det är samma medelskörd som jag hade i fjol och med tanke på att växtsäsongen varit betydligt bättre hade jag hoppats på lite mer i år. Men man skall inte klaga, det här är helt ok.