väder – Sida 42 – Bondbloggen

Bäst att gå i ide …

Trots att en hel del tid gått åt att elda och täta och isolera så vi klarar kylan så har jag hunnit ut i verkstaden för att laga skogstraktorn (Belarus). Ena stödfoten hade börjat läcka, avgasröret hade brustit och fläkten hade fastnat och luktade bränt då man försökte sätta på den. Allt annat hade gått an men utan fläkten så isar rutorna fast genast och man ser inte nånting. Så traktorn togs in i verkstaden.

Först måste i alla fall tröskans tömningsrör svetsas. Man kan tycka att det inte är någon brådska med det och det har jag tyckt i ett par års tid nu så det har varit osvetsat varje år då tröskandet börjar – och då har man inte tid mera. Så nu lade jag det i vägen för allting mitt i verkstaden så jag var tvungen att svetsa det. Före tröskandet …

Det har inte varit så lätt att värma upp verkstaden nu i kylan men jag fick luften över noll i alla fall. Ibland nästan +5 grader. Då går det an utom då man måste arbeta med bara fingrar. Handskar är ju helt hopplösa i vissa situationer som små skruvar och elledningar. Fläkten fick jag bort efter att ha skruvat bort en massa plåtar. Jag tror jag installerar en helt ny defroster i taket så man slipper det eländiga skruvandet med små skruvar. Och då jag tagit bort fläkten och testade den så fungerade den fint … Kanske den bara hade varit för länge oanvänd ? I princip borde man starta alla fläktar en gång i månaden året runt.

Den läckande stödfoten på lastarn var litet besvärligare men jag hade vanan inne efter det jag svetsat den andra foten för något år sedan. Det eländigaste är all hydraulolja som obönhörligen rinner ut då man tar bort en cylinder. Eller sprutar då stödfoten faller ned …Med hjälp av en massa tidningar och sågspån måste jag sedan försöka få bort det mesta från verkstadsgolvet. Visst hade jag bytta under och under den tidningar men eländet sprutade långt ut över tidningarna. Nutida tidningar är också alldeles för små. Att försöka täcka golvet med de ynkliga lapparna är ganska svårt.

Stödfoten i enkla delar.

Och sedan då man börjar svetsa oljeröret så blir man olje- och eldkastare. Tidningar kan man ju inte ha på golvet då man svetsar så det kom mera olja på verkstadsgolvet. Nåja, efter många kaffe- och uppvärmningspauser fick jag i alla fall allt svetsat. Både oljerör och avgasrör är nu i skick och nästan ihopskruvade. Fläkten går också.

Nu skall ännu tändlåset bytas. Det fuskar ibland med glödgningen och det är inge bra då det är kallt. Jag beställde i förrgår ett nytt från Estland. Det kostade bara två euro så jag tyckte jag måste beställa två – frakten gick på 10 euro. Idag kom tändlåsen. I allmänhet har priserna varit mycket låga och leveranserna snabba. De har massor med billiga Belarusdelar så det passar mej utmärkt. Här i landet är priserna tio gånger högre – om det ens räcker.

Just nu sitter jag åter och eldar. Ute är det -25 grader och sjunker … Man har inte velat plocka fram kameran så ofta i den här kölden men jag tog i alla fall en bild från vedlidret då jag kom in.

Och nu skall jag lägga mej under fem filtar.

Hemmanet ödhe, åbon dödh af hunger

Här gnäller vi om hur dåligt allt blivit och hur vädret är ur led. Men under de kalla dagarna så satt jag och läste Riksarkivets digitaliserade sidor från Boendearkivet från min mammas hemby Kungsböle i Strömfors år 1699 (som då var Pyttis). Då jag stötte på den tredje anteckningen om grannarna ”Hemmanet ödhe, åbon dödh af hunger” så började jag se på den stora hungersnöden 1695-97. Zacharias Topelius beskrev den mycket målande i Fältskärns berättelser s.388-399. De finns på nätet i projekt Runeberg om ni inte har boken.

Det är milt sagt ruskig läsning. Och om vi tror att vädret är ur led så är det småsaker mot vädret från 1688 framåt. Till exempel år 1691 kom våren så brådstörtat att man kunde plocka mogna smultron i Stockholm den 28 april ! De följande åren hade turvis milda och hårda vintrar och kalla eller heta somrar. År 1693 kom det god skörd – så god att den inte gick åt. Men det fanns inga spannmålsmagasin och då det allra hemskaste året 1695 kom med fullständig missväxt så fanns inga lager.

Hungrande människor drog omkring på vägarna och svalt och frös ihjäl i tusental och tiotusental – bara i Finland lär 150 000 ha dött av svält. År 1696 var vintern så mild att det fanns långt gräs i början på februari och man började med vårsådden. Den 7 mars kom en hård köld och isarna lade sej på sjöar och vikar. Vårsäden var förstörd och likaså höstsäden. Det som man fick i jorden frös helt vid den hårda frosten den 8 augusti och fyra dagars frost efter den 22 augusti. Men hösten blev så mild att man åt smultron i september och hallon i oktober. Så det nutida vädret är ett rent under av stabilitet i jämförelse.

Märk väl att det inte bara var i vårt land som det var ett alldeles rubbat väder utan i hela Europa. Nånting att fundera på för alla som tycker att vi bara skall importera vår mat. Då det kommer naturkatastrofer så finns det ibland ingenstans att importera ifrån.

Känner ni till bakgrunden till ”Den blomstertid nu kommer” ? Den skrevs år 1695 av Israel Kolmodin för att ingjuta hopp om en bättre framtid efter svårigheterna under 1688-94. Och då började den stora hungersnöden på allvar 1695 …

För mycket av det goda

I morse hade vi -25 grader här och det kommer två dagar som lär bli ännu kallare. Visst önskade jag mej köld så att skogsvägarna skulle frysa men nu är det litet för mycket av det goda. Det hade räckt till med -10 grader i en vecka på barmark. Men man får aldrig önskeväder med sådan precision. I alla fall torde det inte bli bekymmer med skogsvägarna i år eftersom den här kylan kom på nästan bar mark. Vi har bara nån centimeter med snö.

Nu blir det paus i skogsarbetet och jag sitter inomhus och eldar i alla eldstäder. Inte sprängeldar utan håller elden vid liv så gott som hela dagen. Det hjälper bra till att hålla husert varmt. Och jag behöver få vedlidret tomt på skräp. Vi kommer att ändra vedhanteringen i framtiden. Troligen så att vedbacken flyttas till Rööledun för den gamla vedbacken blev sågbacke då jag ställde upp sågverket där. Systemet för ved har ännu inte riktigt tagit form men blir troligen nån sorts pallar som vi kör hem en åt gången fråån Rööledun.

Troligen sågar vi torra stående träd till knåbbar som får torka under ett tak – helst i ett par år. De stående torra träden är redan i sej så torra att man kan elda med dem men inget slår överårs ved. Den vi nu bränner har torkat närmare tio år och man kan nästan sätta tändstickan direkt till klabben. Det jag absolut håller kvar av det gamla systemet är huggkubben och yxan. Man får riktigt varmt då man hämtar in ved och hugger ett par tjocka knåbbar. Ofta är roten till en stor gran litet rötskadad men det kan räcka med att man sågar av en eller ett par 30-40 cm:s knåbbar för att man skall få fram friskt virke. Detta gäller bara den svarta rötan som sällan går långt upp i stammen medan det bruna rötan lätt tar bort en eller flera stockar.

Jag tänker inte alls fara till skogs med traktor även om vägarna nu håller. Traktorerna startar nog om man värmer dem ordentligt men sedan jag startade Belarusen vid -25 grader och hydrauloljan var så stel att den inte gick genom filtret som exploderade så har jag varit försiktig med att köra i hård köld. Metall och slangar blir sköra och allting är styvt och stelt så man lätt kör sönder maskinerna. Och då förlorar man långt fler dagar än om man tar det lugnt. På fredag lär det bli varmare igen så det är inte hård kyla så länge.

Kälden är nyttig på många vis även om den inte behövde vara så här hård. Man hittar lätt springor och dålig isolering även utan värmekamera. Och så tar den livet av en massa skadedjur och tjälen bearbetar åkrarna. Jag har en hel del verkstadsarbete som bör göras. Fast det kan bli litet svalt i verkstaden också med -25 grader. Nu behövs den 100 kW radiator som jag satte upp i verkstaden. Det finns en fläkt bakom den som blåser varm luft över hela verkstaden. Men bara korta stunder för flispannan är bara 60 kW så den orkar inte mata den stora radiatorn hela tiden. Nu skall en betydande del av energin också in i huset. I verkstaden vill man inte ha alltför varmt utan +5…10 grader räcker bra till. Vissa delar som man måste arbeta med utan handskar kan man lätt värma upp med en varmluftsfläkt.

Bilarna är nu ganska stela och man måste ha värme på dem i nån timme förrän man startar. En kallstart sliter hårt på motorn. Till all tur så installerade jag motorvärmare och laddare i Ducaton i somras. Nu behövs de minsann.

Det kan vara bra att minnas hur det var förr. Före början på 50-talet fanns det bara kakelugnar och det var en hel del vedbärande för att få dem varma på kvällen så det inte var iskallt på morgonen. På 20-talet var det rimfrost innanför väggarna på stugan på morgonen. På 1800-talet så värmde man bara upp ett rum och alla fick sova där. Då sov man gärna i samma säng under samma fäll för att hålla värmen uppe. Dagens utskämda och bortklemade människor tror att man skall kunna fjanta omkring i bara underkläder i hela huset mitt i smällkallaste vintern.

Kinesiska vasaloppet – loppet.

Fortsätter här den i förra inlägget påbörjade berättelsen om mitt deltagande i kinesiska vasaloppet i Changchun.

Det står visserligen någonstans i Bondbloggens beskrivning att vi förmedlar bondens vardag i våra inlägg så jag vill poängtera att dessa inlägg inte representerar vardagen utan en för en några dagar förhoppningsvis välförtjänad ledighet. Ledigheter hör ju inte precis till vardagen och ledigheter hemma på gården blir ingen njutning då man har massor med ogjort arbete som utsikt. Så det är bäst att resa bort så pass långt att man inte kan göra något åt det där hemma. Nå riktigt frikopplad är man ändå inte då man via mail och textmeddelanden bistår dom hemmavid med råd och instruktioner men man slipper i alla fall det praktiska arbetet.

Tävlingsdagen.

Tidig frukost, påklädning av två par underställ och två par tunna strumpor (eftersom det är närmare tjugo minusgrader), tävlingsdräkt, tidtagningschipet på höger vrist, startnummern, ”halsbuffen”, överdragskläderna, skidskor, handskar och skidmössan som denna gång är den orange av researrangören utdelade mössan. Mössan bär den norska flaggan men jag svänger den så att flaggan göms under buffen när jag drar upp den över öronen. Sen görs ytterligare en koll av att kläderna är på och speciellt chipet och startnummern för utan dem blir det ingen start. Sen packas ryggsäcken med byteskläder så att man har möjlighet att få något torrt och varmt på sig efter att svettig och utmattad nått målet. Lite dricka som den här gången består av vatten som jag fyllde drickaflaskan med på toaletten efter säkerhetskontrollen på Vasa flygfält och ett par bananer som jag kom över på frukosten stoppar jag också med i ryggsäcken sätter också med ett par plaspåsar att dra över skidhandskarna. Sen är det bara att ta stavar och skidorna som förvallats och försetts med skidmärkningstarrorna kvällen innan och gå till bussen för avfärd till startområdet. Ungefär så här inleddes tävlingsdagen.

Loppet.

Väl framme på startområdet görs en sista finjustering av vallningen som förutom den hemmavid gjorda glidvallningen och grundvallningen består av igår pålagd fästvalla. Valet av fästvalla var denna gång inte speciellt svårt då spåren till största delen består av hård konstsnö och snötemperaturen visar-15 grader. Några lager Vauhtis K19 med ett lager K21 som ”toppning” visade sig ge bra fäste utan att förstöra glidet.

Vi är ute i god tid så jag hinner se invigningsceremonierna samtidigt som jag rör på mig för att få upp värmen. Invigningsceremonin är av traditionellt spektakulärt kinesiskt slag men tar inte alltför lång tid vilket säkert är bra med tanke på de lättklädda ungdomarna som i kylan framför sina nummer. Skidorna placeras ut på startfältet för att markera var man önskar ställa upp, eftersom jag på grund av snöbristen hemma inte just tränat alls lägger jag skidorna lite längre bak på startfältet. Några kinesiska flickor vill ha några ”selfies” tillsammans med ”atleterna” så det blir lite fotograferande med de enastående snöskulpturerna som bakgrund. Det här är definitivt inte bondens vardag! ?

Nu är det bara en kvart tills start så nu åker överdragskläderna av och påsen med dem och ryggsäcken lämnas in till klädförvaringen efter att jag tagit en sista slurk Vasavatten och stoppat en banan i fickan vid byxlinningen. Ytterligare några minuters uppvärmning blir det innan det är dags att ställa sig på skidorna för att invänta startskottet.

Startskottet går och fältet med åkare börjar röra på sig, ömsom går det snabbt och ömsom långsamt för att ibland stanna helt när någon framför ramlar omkull i trängseln. Arrangörerna flyttade fram en hel del kinesiska juniorer vid sidan av startfältet och jag får en av dem tvärsöver skidorna då han/hon faller under försöket att ta sig in i spåren. Kinesen är liten och lätt så jag föser försiktigt den åt sidan för att fortsätta innan jag själv blir pååkt av någon bakifrån. Stoppet gjorde att alla mina kamrater hemifrån försvunnit ur sikte men i uppförsbacken efter startområdet kommer jag inte förbi. Efter ett par kilometer kommer en brant utförslöpa och jag väljer att vid sidan av spåret ta mig förbi dem som bromsande tar det lite försiktigare. Här kommer jag åter i kontakt med en del av lagkamraterna och vi följs åt några kilometer innan vi åter splittras upp. Det går sakta i uppförsbackarna vilket passar mig bra otränad som jag är speciellt vad gäller backtagning. Min tyngd ger däremot bra fart utför så jag kan passera flera åkare i så gott som varje utförslöpa det gäller bara att undvika bli omkulldragen av dem som faller. Jag når första saftkontrollen och får nåt obestämbart, som är alltför hett, att dricka. Jag får ta det försiktigt för att inte bränna mig i munnen.

Sen är det bara att skida och staka sig fram kilometer för kilometer, ibland passerar man nån löpare och ibland passeras man av nån som är för snabb att man orkar ”hänga på”. Efter 25 kilometer är man åter inne på startområdet för varvning eftersom detta lopp körs i två varv längs en 25 kilometers konstsnöbana. Nu återkommer backarna under banans första halva och det är ingen trängsel längre efter att de som valt det kortare 25 kilometers alternativet har gått i mål vid varvningsplatsen. Nu kunde man ha gått betydligt snabbare uppför om krafter och kondition funnits. Jag äter nu bananen som blivit lite mosig för att få lite extra energi och blir uppåkt av två kineser som mot reglerna, eftersom detta är ett klassiskt lopp, skejtar. När dom håller på att passera säger jag ”there’s no skating allowed” och dom faller tillbaka men jag ser när jag tittar bakåt att dom nog fortsätter sitt skejtande. Hinner senare ifatt en ryss och vi följs åt tills nästa station, han stannar inte så jag tappar bort honom under tiden jag dricker två muggar dricka.

Jag stakar vidare och får så småningom syn på ryssen igen och kommer lite närmare för varje stavtag och det ger lite extra kraft. Vid nästa saftkontroll stannar vi båda och jag går ut först med ryssen hack ihäl. Vid ett par tillfällen försöker han gå förbi men kommer inte mer än jämsides innan han faller av och lägger sig bakom igen. När vi kommer ner till sjön börjar den tilltagande vinden som blåser emot bli riktigt besvärlig och jag saktar in för att låta ryssen dra men han är nu utvilad efter att ha åkt i lä och gör ett ryck som jag inte orkar svara på. Jag passerar en som åker med en stav innan jag når sista saftkontrollen där det visar sig att all dricka är slut. ”No water, we are sorry” meddelar funktionärerna så det är bara att törstig efter motvinden fortsätta. Efter några hundra meter möter jag en snöskoter i full fart, antagligen får kontrollen påfyllning men jag vänder ändå inte tillbaka. Nu nere på isen får jag så småningom undanvind och det går lätt att staka sig fram mellan spåren i stället för i spåren som delvis fyllts med drivsnö. Jag passerar två estländare innan spåret åter svänger i motvind före upploppet till mål. Jag går i mål till tonerna av ACDC’s ”Highway to hell” med tiden 3 timmar och 44 minuter.

Efter att tidtagningschipet tagits bort och jag fått medalj, kram och lite dricka blev det ytterligare selfiefotograferande. Tydligen duger man som fotoobjekt trots svett och fastfruset snor eller kanske just därför ? Man försöker vänligt ställa upp men blir så småningom tvungen att söka sig till omklädningstältet för att sätta på torra läder innan man blir frusen. Diskuterade loppet med några ryssar och rumskamraten som kommit i mål några minuter tidigare innan vi satte oss i bussen för transport till hotellet, stämpling av skidpass och…….. ”after ski”. Vilket jag återkommer till senare för nu ska jag sova en stund för att orka bestiga muren i morgon. Bildmaterial kommer senare eftersom jag inte får dem uppladdade via telefon, det är ändå rätt fantastiskt att tekniken tillåter en att till ackompanjemang av rumskompisens snarkande skriva inlägg från ett land som begränsar användande av social media. Go natt!

Rivstart för skogsarbetet

Före jul var det +6 grader och det såg ut att bli en sen start för skogsarbetet eftersom de till och med hotade med plusgrader till nyårsafton. Men det visade sej att temperaturen sjönk med nästan 20 grader på fem dagar. Men ingen snö. Så jag fick precis vad jag önskade mej: Köld på barmark. Och det fungerade bra. Skogsvägarna frös till ordentligt. Till och med mosaveein i Tallmosan var stenhård. Jag har nu kört flera dagar med gamla MF165 som har breda bakhjul och väger ungefär en tredjedel i jämförelse med de stora traktorerna. Den gör fina spår i gräset och mossan.

Vi började såga upp vägar i Tallmosan och kommer troligen att ta björkar som nu piskar de fina granar som växer upp. Det kommer att bli en hel del björk och asp i år om vädret fortsätter lika fint. Dessutom skall vi hugga upp nya vägar utmed dikena för de gamla vägarna går genom sanka marker. Den väg vi högg upp för tre år sedan utmed diket blev mycket bra och tanken är att bygga en likadan på andra sidan diket.

Till höger syns den väg som byggdes för tre år sedan och till vänster skall det bli en likadan. Det finns en gammal dikesvall också till vänster. Med en grävmaskin som jämnar ut den litet och sätter in fyra nya broar så kan vi få en bra vinterväg också för den skogsbit som finns till vänster. Men först skall det sågas en hel del- Tillväxten har varit mycket bra på vallen.

För övrigt är Tallmosan inte någon bra växtplats för skog även om den är dikad. På bilden nedan ser man fin tallskog men det är bara det att den är gammal. Årsringarna är täta men inte blir det något kvalitetsvirke av tallarna ändå för de är fulla med kvistar.

Jag sågade på prov en del tallar från mossen och även om det var tungt och tätt virke så var det krokigt och kvistigt. Möjligen kunde man använda det till mindre saker. Jag är rädd för att det tar hundra år innan vi får ut bra virke härifrån.

I alla fall blev det rivstart på skogsarbetet. Tyvärr så kom den första snön förra natten. Jag hade siktat på att få in Belarusen torr och fin innan snön skulle komma (i morgon) men den kom en dag tidigare än prognoserna lovat. Det är ingen katastrof men det blir blött i verkstaden då snön smälter och traktorn måste värmas upp en dag till förrän det blir trevligt att arbeta med den. Verkstadsarbetet blev litet försenat nu då vintern började så plötsligt. Jag hade satt tiden på att bygga utomhus då det var ganska bra byggväder ända fram till jul.

I alla fall har skogsvintern i år börjat på bästa möjliga sätt – hoppas bara att vädret i fortsättningen blir lika bra. Men man får ta det som kommer …

Skogsvintern började

I dag var vi första gången till skogs. Vädret var strålande. Förra natten hade det varit -9 grader så det hade börjat frysa på. Men inte en flinga snö har det kommit – vilket är utmärkt. Vi gick till fots genom skogen men snart kan man börja köra med lätta MF165 för att trycka ned gräset så vägarna fryser.

Vi har haft litet blåst men inte egentliga stormar. Fem stora träd hade blåst omkull där vi högg i fjol så det var inte så farligt. Om det inte kommer mycket snö så fryser det nu på och det skulle vara utmärkt för gallring. Prognoserna visar på måttlig köld med -8 på nätterna men nästa vecka skall det bli kallare. Tyvärr lovar de också snö men man får se hur det blir.

Det gäller att sätta fart på skogsarbetet för det är bara lite på tre månader kvar innan våren kommer. Och det finns mycket att göra i skogen. Först och främst skall björkarna bort från en bit blandskog. De håller redan på att fila sönder grantopparna.

Före jul hotade prognoserna med plusgrader på nyåret men det var fel. Nu hoppas jag bara att prognoserna stämmer åtminstone ifråga om kölden. Bättre skogsväder än det här kan det inte bli.