Växtodling – Sida 10

Hur blev direktsådden ?

Då man sprutar mot ogräs så ser man ganska bra hur sådden lyckades. Den tidiga brodden ger ännu inte så mycket att gå efter. Fastän den ser jämn och fin ut så kan ett åskregn förändra allt på ett dygn. Men då plantorna fått bättre rötter så ser man redan hur skörden blir. Visst kan mycket hända än men större plantor med djupare rötter klarar både torka och regn mycket bättre än den första brodden.

I det stora hela blev det bättre än den katastrof jag var rädd för. Speciellt där vi sådde i alldeles för våt jord trodde jag det inte skulle komma nånting alls. Och vår lerjord är stenhård av allt regnande. Jag bara förundrar mej över att vetet alls växer i den cementen … På många håll ser man stora gula fläckar på åkrarna och visst har vi det också men inte alls så mycket som jag befarade. Vissa ställen är brodden gles men det är inget att undra över. Att köra med den tunga såmaskinen över våt lera måste ju vara illa men vi kunde inte vänta mera då det var 27 maj …

Inget katastrof även om det är dåligt på många ställen. Men nu ser man också alla felen i sådden. De är också ganska få med tanke på att jag ibland inte hade en blekblå aning om var jag hade sått och var jag skulle köra. Markörerna på såmaskinen är nämligen alldeles för dåliga för direktsådd. De består av klena pinnar som kanske ritar en fåra i välharvad och mjuk mylla men för direktsådd behövs tuffare don. Möjligen en ordentlig harvtinne eller något ännu större som orkar dra en fåra i oharvad jord.

I år fungerade sprutspåren ganska bra. Jag stänger alltså inte någon bill utan lämnar helt enkelt ett litet mellanrum mellan två slag var fjärde varv. Då blir bredden 12 meter och det passar precis för sprutan. Egentligen behövs inga stängningsmekanismer alls på såmaskinen ! Det går fint att följa mellanrummet då man sprutar och sätter ena hjulet i det osådda. Man bör förstås alltid köra på samma sida om den osådda remsan. Då passar allt ihop.

Här ser man hur jag kör. Det här mellanrummet blev onödigt brett men det var som sagt problem med körmarkeringens synlighet. Man bör se till att man inte lämnar mellanrum mellan slagen där det inte skall vara sprutspår för då måste man hoppa ur traktorn och mäta var man skall köra. Så sprutspåren fungerar bara vi får körmarkeringarna att synas bättre.

Det jag lade märke till vara att sprutandet före sådd fungerade utmärkt. Synd bara att jag inte körde överallt. Vid direktsådd måste man spruta precis all kvickrot och all baldersbrå som man ser för dessa formligen exploderar senare. Där jag lämnade en ynka liten tuva kvickrot obesprutad före sådden finns nu ett stort område där kvickroten redan gått i ax. Jag börja fundera om man borde spruta precis allt utan undantag före sådden ? Direktsådd är ju i allmänhet ganska sen så en stor del av ogräsen hinner gro före det. I år hann tyvärr kvickroten växa till alldeles för mycket innan sådd så vetet har inte en chans att konkurrera ifall kvickroten inte blev besprutad.

En sak som jag måste fundera på är åkrarnas yta. Vid direktsådd är ytan precis lika slät eller ojämn som på hösten efter tröskandet. Jag kan tänka mej att en våt höst så måste man bearbeta jorden för att få bort spåren från tröskan. Jag undrar om en styv pinnharv skulle kunna användas för att jämna åkern. Problemet är bara att den på nolltid blir full av halm.

I det stora hela är jag riktigt nöjd med direktsådden. Otroligt litet arbete och litet bränsle behövdes. Skörden vet man inget om förrän den är inne men den kan bli mycket mindre än med vanliga metoder och det lönar sej i alla fall med de nuvarande priserna. Vi har 38 % överproduktion på vete och ju större skördar vi får desto lägre blir priset. Så jag sysslar i stället med att minska på utgifterna och arbetet. Det är mer lönsamt än stora hektarskördar där firmorna plockar in största delen av pengarna.

Nu vet man ännu inte hur direktsådd fungerar andra år med annat väder. Det kan ju vara rena nybörjarturen. Men jag tänker fortsätta på den här linjen tillsvidare. En otrevlig överrraskning var hur dåligt Zebran växer. Den gamla sorten Reno går mycket bättre. Jag undrar om Zebra kräver mulljord och massor av gödning ? Då passar den inte alls här hos oss. Där ser man att man inte skall stirra sej blind på sortförsök. De kan vara gjorda på helt andra jordar. Det som gäller är förstås hur sorten går på just mina åkrar. Och det är styv och ytterst besvärlig lera som är fullständigt annorlunda än den blommylla som Christer har – och Kalle med för den delen. Det finns lera och lera men den lera vi har är just nu nånting som liknar cement.

Vårbruket igång

Vårbruket har kommit igång rekord tidigt i år. Någon större brådska är det ju inte, vi har ju trots allt först 27 mars idag, men igår var Antte och Kalle och gjorde lite kompletteringssådd på ett par vallåkrar här på Heisala.

På Facebook kunde man också läsa att man i Sjundeå har sått det första vårvetet igår och i dagens Landsbygdens Folk finns en artikel om en potatisodlare från Pargas som satt första potatisen redan i februari.

Tidig start på säsongen, förstås inte riktigt med full fart ännu. En av de (få) sakerna jag kommer ihåg från mina agrolog studier är det då vår växtodlingslärare präntade i oss att fröet behöver kyla för att det ska börja gro. Nu återstår det då bara att se exakt hur mycket kyla fröet behöver och kanske framför all hur mycket kyla det tål.

Årskrönika 2014.

Ett årsskifte har vi åter upplevt och med det brukar det åtminstone för en tid bli problem att komma ihåg att teckna ner det rätta årtalet. Eller egentligen brukar det gå någotsånär de första dagarna, det är efter några veckor man brukar hemfalla åt att teckna ner det gamla årets sifferkombination.

Årskrönika.

Vid nyår i fjol fick jag inte till någon egentlig sammanfattning av det föregående året men försöker bättra mig i år med ett försök att kort beskriva det jag minns av det gångna året. Den som vill fördjupa sig i fjolårets händelser får väl bläddra igenom inläggen i ”arkivet”. Sätter med en del länkar till tidigare inlägg för att underlätta sökandet.

Året började varmt precis som i år och marken var ofrusen fram till 10 januari, det fanns till och med de som plöjde kring den 8-9 januari. Sen fick vi 3 veckor vinterväder varav jag tillbringade några dagar på skidresa i Österike. I slutet av januari började det se ut som om det skulle bli en skogsvinter trots allt men i början av februari började det regna så att både skogsföret och deltagande i BotniaVasan for all världens väg.

Tjälen gick ur jorden redan i början av mars eller närmare 2 månader tidigare än normalt och jag inledde vårbruket det tidigaste jag någonsin gjort med plöjning och övergödsling av kummin i påskhelgen andra veckan i april. Då var det redan så fina förhållanden att man gott kunde ha börjat tidigare bara man vågat tro på så fin fortsättning men man gick bara och väntade på bakslaget (eller ”takatalvi”). I och med att vi var så tidigt ute tog jag mig tid att plöja och harva nästan all areal färdigt för sådd. Normalt brukar man få vänta på att en del åkrars tjällossning och upptorkning men i år torkade allt jämnt och fint.

Sådde det första kornet 27 april och kunde gott ha sått allt då om jag hade haft egen såmaskin och fått hem all gödsel i tid. Den tidiga våren hade också överraskat förnödenhetsleverantörerna. Planterade första sallaten 4 maj, det kunde jag också gjort betydligt tidigare om blott plantorna skulle ha varit klara för utplantering. Dagen efter kom så det väntade bakslaget med flera centimeter snö och kalla nätter. Snön gjorde dock mera nytta än skada för den fuktade den torra jorden och skyddade de nyplanterade plantorna från frosten. I medlet av maj hade vi ett par varmare veckor och växtligheten tog fart men sista veckan i maj kom kylan åter och det blåste friskt. Kylan höll i sig till början av juli och vi hade till och med tre frostnätter under midsommarnatten och i veckan efteråt. Historiskt var att midsommarafton var kallare än föregående julafton. Gurk- och pumpväxterna for illa av frosten trots täckväven. Täckningen med väv gav inte den frostskyddseffekt som den brukar ge då det samtidigt var väldigt torrt och jordens värmekapacitet låg. Torkan i sig hämmade också utvecklingen men eftersom det tillika var kallt var växternas vattenbehov inte så stort att det var någon katastrof.

Så från att våren varit 1 till 2 veckor tidigare än normalt hade nu den långvariga perioden med kallt och torrt väder lett till att vi låg 1 till 2 veckor efter normal utveckling av växtbestånden. En och annan hann nog bli orolig över om grödorna skulle hinna bli klara innan hösten.

Men sen kom värmen och dagstemperaturerna steg med närmare 20 grader i en handvändning samtidigt som torkan fortsatte och nu hade växtligheten verkligen behövt vatten. Jag råkade naturligtvis i år ha större delen av grönsaksodlingen förlagd till åkrar där vattentillgången är begränsad men också åkrarna belägna vid Solf älvs nedre lopp blev utan vatten då också havsvattennivån långa perioder låg på minus 50-60 centimeter. Sommarsallatsskörden decimerades med en 20-25% men kvaliteten var efter omständigheterna god. Normalt hade sallaten inte klarat en dylik värme men antagligen hade de lyckats bygga upp större rotmassa än vanligt i och med att de hade torrt redan från planteringen och hade utvecklats långsamt. Det varma vädret gjorde också skördearbetet tyngre än normalt och hade någon semesterfirare råkat applådera ”det underbara sommarvädret” under de tyngsta dagarna hade nog smockan hängt i luften. Även omhändertagandet av skörden och produkternas nedkylning ställdes under hård prövning och man var tacksam att man förutseende nog (eller snarare tursamt) hade investerat i vakuumkylen och fått den installerad inför säsongen.

Värmen fortsatte i augusti och nu kom också det efterlängtade regnet, tyvärr inte i den form man önskat. Den fjärde augusti drabbades vi av regn och hagel i kombination med hårda stormvindar som slog omkull växtligheten, bröt träd och till och med vände bevattningsrampen upp och ned. Under några timmar föll det mellan 50-80 mm regn här i trakten. Några uppehållsdagar gav tid till kummin– och korntröskning men sen följde en 10 dagars regnperiod som förhindrade skördetröskning och havren som fortfarande var oskördad for illa i regnet. Regnet gjorde ändå gott åt grönsakerna, frånsett löken vars avmognad och fälttorkning stördes av regnen. De senare planteringarna och höstgrönsakerna och de flesta produkter för lager gav normala skördemängder.

Vid korntröskningen kunde konstateras att en hel del ax frös under midsommarens nattfroster trots att de då ännu inte gått i ax. — Vid korntröskningen kunde konstateras att en hel del ax frusit under midsommarens nattfroster trots att de då ännu inte gått i ax. Till vänster oskadat ax till höger ett som frostskadats.

Uppskattningsvis decimerades skörden med närmare 1000kg på de åkrar som frusit. Men man får väl vara tacksam för de 5800 kg /ha som denna åker ändå gav. — Uppskattningsvis decimerades skörden med närmare 1000 kg/ha på de åkrar som frusit så man får väl vara tacksam för de 5800 kg/ha som denna åker ändå gav trots frostskadorna.

Skördeförhållandena för lagergrönsakernas del var också inledningsvis bra men några kalla dagar i medlet av oktober skadade en del av det som var oskördat. Bland annat hann inte den sista planteringen av blomkål bli skördeklar då blominduceringen blev sen i den långvariga sommarvärmen. Det hjälpte inte sen att det var förhållandevis varmt i november. Däremot möjliggjorde novembervädret att resterande purjo kunde skördas direkt från åkern och det var inte heller någon större brådska med höstplöjningen. Och tur var väl det för den medförde också en del nya erfarenheter :/

Med ett underbart julväder med minusgrader och lite snö men med en varm, regnig och svart nyårshelg då temperaturen tangerade den under midsommaren avslutades år 2014.

Såleis…..

På nyårsaftonskvällen var det +6°C, som gjort för maskintvätt så jag passade på att tvätta traktorn samtidigt som jag tittade på nyårsraketerna i grannskapet........... — På nyårsaftonskvällen var det +6°C, som gjort för maskintvätt så jag passade på att tvätta traktorn samtidigt som jag tittade på nyårsraketerna i grannskapet……….. för vad är bättre än att få inleda det nya året i en ren traktor? 🙂

Sammanfattningsvis…

…. får man konstatera att de här blev nu kanske inte så kort ändå och innehåller mest väder men beskriver bra hur beroende vi bönder är av vädrets makter. Man kan dock med fog konstatera att året varit extremt varierande om man frånser avsaknaden av en ordentlig vinter. Nå, den varma vintern sparade mig närmare 100m³ flis till uppvärmningen och jag röjde snö med traktorn endast 2 gånger varav den ena gången var i onödan då naturen skulle ha skött saken 2 dagar senare. Nu har året gått och det är bara att med gott mod ta sig an det nya året 2015…….. måste öva lite på sifferkombinationen -2-0-1-5-, -2-0-1-5-……………….hmmm det går ju riktigt bra det här 🙂

Byråkratåret 2015

Det är dags att beställa konstgödsel och i det sammanhanget började jag läsa den broschyr som kom i december om jordbruksstöden 2015. Det var ingen trevlig läsning. Byråkraterna, klantskallarna och fanatikerna har fått igenom en massa helt idiotiska krav. Så länge det är frågan om principer så är det inget fel. Jag tycker också att ensidig odling är mindre bra. Men så fort man ser på de konkreta reglerna så slår man sej för pannan och undrar hur dum människan kan bli …

Speciellt kravet på ”diversifiering” är helt vansinnigt konstruerat. Tre grödor på ett litet jordbruk samma år är så korkat att enbart folk som är totalt okunniga om böndernas verklighet av idag har kunnat konstruera det. Orsaken är att priserna är urusla och att vi måste betala transporten. Det betyder att man måste få ett fullt lass (ca. 40 ton) av en gröda för att hålla transportkostnaden på så låg nivå som möjligt.

Om jag till exempel odlar vete, rybs och har träda så får jag ihop till ett lass på vetesidan men inte för rybsen. Dessutom är det omöjligt att odla rybs på rybs varje år. Vi hade tidigare rybs men fick en massa sjukdomar som drog ned skörden närmare noll. En hel del åkrar med styv lera lämpar sej dessutom inte för rybsodling alls.

Det betyder att jag kan odla 75 % vete, sätta 5 % i träda och 20 % blir i praktiken olönsamt skräp som inte ger någon nettoinkomst utan möjligen ren förlust. Det är väl klart att man inte satsar nånting i onödan på dessa 20 %. Hela systemet är en skrivbordskonstruktion som inte ens är till nytta för miljön.

Det hade varit mycket förnuftigare att ordna diversifieringen så att grödorna växlar med åren. Ett år kunde jag då odla mera rybs så jag får ihop till ett helt lastbilslass medan jag andra år odlar vete så rybsen inte kommer för ofta på samma åker på grund av sjukdomsrisken. Speciellt bomullsmöglet är ruskigt effektivt. Ett år fick vi bara ett par hundra kilo per hektar rybs. Spruta, spruta – men var det inte meningen att minska på sprutandet ?

Byråkraterna och miljötalibanerna borde inte få blanda sej i det konkreta odlandet – det leder bara till just sådant vansinne som i de nya stödreglerna. De vet ingenting, förstår ingenting och bryr sej inte heller. Vi har tillräckligt problem med det nyckfulla vädret och den lika nyckfulla marknaden så vi behöver inte det salt i såren som dessa sysslar med att sprida.

Nya investeringar

Här investerar vi vilt. Nu har vi köpt en betesputsare (hack) för hela 2800 euro (begagnad förstås). Och nu rationaliserar jag bort inte bara plöjandet utan också tallriksharvandet på hösten. Jag för länge sedan insett att människan är knäpp och att allt går åt fanders. Ekonomfjantarna som stirrar sej blinda på nästa kvartalsvinst kommer obönhörligen att göra systemet så instabilt och känsligt att storstäderna svälter ihjäl då det blir nån kris. Och kriser har inte upphört att komma. Så jag går in för naturahushållning liksom gamla tiders bönder (men med litet hi-tech inslag). De odlade inte för försäljning utan för att hålla liv i familjen. Snart är vi tillbaka till det igen.

Just nu håller jag på att köra halmen och stubben i småbitar med min nya (begagnade) Peregini 280. Det är en tung baddare på 1000 kg så redan skrotvärdet är betydande. Men jag blev imponerad av italienska maskiner efter det jag köpte min Pegoraro fräs. Det är den bästa maskin jag haft och har inte behövt en enda reparation och inte en enda ny pinne på 25 år fastän jag använt den varje år i frässådd (tills jag köpte Rapiden). Speciellt pinnarna är otroliga. Jag har kört mot sten så hela traktorn hoppat men inte lyckats kröka nån pinne ens. Det måste vara verkligt segt stål.

Här är den med luckan öppen och som av bilden synes så har den Y-slagor. De borde vässas men det blev som vanligt ingen tid för det. Stödhjulen är relativt små och far de ned i en grop så äter den jord.

Den är inte precis ny och blänkande men den fungerar. Och så måste man tänka på sin ”image” som bonden som går på skrotlinjen :-).

Nu har jag ännu ingen längre erfarenhet av Pereginin men den verkar vara stabilt byggd och väl lagrad. Det tar lång tid innan trumman slutar rotera efter det man stängt kraftuttaget. Kraftöverföringsaxeln är redan den av dyrbar kvalitet. Vinkelväxeln verkar vara samma som på Pegoraron så den torde också vara av fin kvalitet. Tyvärr hann jag inte slipa knivarna eftersom de började hota med regn så jag körde allt vad tygen höll. Och fort går det. På två korta dagar har jag kört över 25 hektar.

Litet vill de ovassa slagorna böja undan halmstrån men i det stora hela gör den ett hyfsat arbete.

Det slutgiltiga provet kommer nästa vår då jag skall så. Är halmen tillräckligt finhackad för att inte fastna i såmaskinen ? Slagorna borde absolut vässas och det skall jag göra till nästa höst – eller kanske till våren ifall jag måste köra en gång till före sådden. Det blir intressant att se.

Nu har jag alltså hoppat över tallriksharvandet också ! I vår blir det äkta direktsådd. Det är inte frågan om att inte plöjning skulle vara den absolut säkraste metoden för att ge god såbädd men med de nuvarande vetepriserna så gör det nästan detsamma om det växer eller inte. Fjantarna som babblar om att man skall se ”möjligheter i stället för svårigheter” skall jag ta på orden och experimentera nu då vetepriset är uselt. Då är förlusterna inte heller så stora.

Redan för länge sedan har jag lämnat den föråldrade målsättningen om stora hektarskördar. Nä, nu gäller ”He e int tåm stoor innkåmstren uutan tåm småå uutdjiftren” (Det är inte de stora inkomsterna utan de små utgifterna). Så jag strävar efter så SMÅ hektarskördar som möjligt (utan att förlora alltför mycket). Det är ju överproduktion som drar ned priserna så varför i all världen göra den värre ? Att göda och spruta och bränna olja gör bara firmorna feta – inte oss.

Jag vet att jag riskerar stå där nästa vår med åkrar som är omöjliga att så och hela byn kör förbi och flinar åt tokdåren. Men nu skall direktsådd testas också på våra åkrar – de resultat som man fått på annat håll är inte direkt överförbara till våra styva lerjordar. Varje åker är individuell.

Nåja, teorin går ut på att halmen skall hackas fin och spridas jämnt så den snabbt förmultnar och inte fastnar i såmaskinen. Nästa vår kommer jag att ha nya vassa tandade tallrikar på såmaskinens gödselbillar så det borde åtminstone gå bättre att så i den hackade halmen. Jag sådde ju en hektar i år i obehandlad stubb och det gick lika bra som i den harvade delen – nästan bättre. Men man vet aldrig med åren …

Kostnaden för höstarbetet blir i år kring ett par-tre hundra euro för motorbrännolja. Det är inte så farligt och så sparar jag en massa tid som minsann behövs för köket har ännu inte värme efter ombyggnaden (spisbranden).

Snart finns inte mycket kvar att rationalisera bort. Möjligen hela sådden. Jag läste att det kommer sädeslag som skjuter nytt strå från den gamla roten följande år … En sorts vete på hörot. Då gäller inte mera att ”den som icke sår skall ej heller skörda”.eller hur det nu var.

Mät- och styrcentralen på nätet

På grund av ganska hård blåst så håller jag litet paus i sprutandet och lagar halvfärdiga sysslor i stället. I går kväll fick jag det nya mät- och styrsystemet att fungera. Det är en utvidgning av mitt gamla 1-trådssystem (som i verkligheten behöver två eller tre trådar). Det nya är ett par kort med reläer som kan styra olika funktioner – och så fick jag skriva en hel del nya program.

I enlighet med gammal tradition så använder jag burkar från hushållssidan. Som elvaåring byggde jag min första radio i en gammal tvålask av plast och på den vägen är jag ännu. Fjärrrstyrningen (via kablar) till torkfläktarna satte jag 1980 i en marmeladask av trä och den har fungerat fint men nu köpte jag en förvaringsburk från Biltema som tål både frys och mikrovågsugn. Den har dessutom fyra starka knäppen och tätningar i locket. Mycket bättre än de dyra specialburkarna för elektronik. Inte illa för ett par euro. Elekronik tycker inte om fukt så marmeladlådan fick gå i pension.

Nedre bilden visar den gamla marmeladlådan med frontplattan lösskruvad. Enkel grej men den har sparat många steg eftersom man först måste gå 30 meter till andra ändan av ladugården, sedan klättra upp i torken och gå 30 meter tillbaka till den sista fläkten.

På den övre bilden syns det fjärrstyrda reläkortet med 8 utgångar. En liten och billig grej men kopplad till datamaskinen och Internet blir det en effektiv styrning. Över en vanlig nätläsare kan man se reläernas läge och också styra dem men jag skrev i hop ett litet ”skript” (program) som jag kan köra varifrån som helst i världen. Då vi är i Medåker (Sverige) så kan jag sätta på och stänga av fläktarna via det här kortet och programmet. Jag har länge haft mätare som man kan följa med över nätet.

Här ser man att jag på söndagen litet före klockan tolv satte på fläktarna varvid inkommande temperatur steg till +32,8 grader (solen gassade på plåttaket) och utgående temperatur sjönk till +21,9 grader. Det betyder att torkningen var effektiv för då luften tar upp vatten så sjunker dess temperatur. På kvällen då temperaturskillnaden blir liten så lönar det sej inte mera att köra fläktarna och då stänger jag av dem (från Sverige :-).

Ett annat kort sitter i pannrummet i flisvakten som skall se till att elden inte kan gå bakåt i matningsröret. Fyra mätkroppar är placerad runt röret som mäter temperaturen. Ifall den stiger för mycket så kopplas larmet på och matningen stängs av. Då får jag ett sms till min svenska mobiltelefon. Fast först skickar mitt program epost till min gmail-adress som är programmerad att skicka sms till mobilen. Så larmet går via många apparater och länder – kanske det till och med hamnar i NSA:s spiondatabas :-).

Så här ser styrkortet ut på en vanlig nätläsare:

Reläernas utgångar anges i PIO.0 till PIO.7 och kan ändras genom att man klickar på Change. Och kostnaderna ? Tja kortet kostade litet på 700 kronor och burken som sagt ett par euro. Sedan kommer en hel del arbete men det är ju min hobby att pyssla med elektronik sedan 11-årsåldern så det hör till nöjeskostnaderna. Farsan och morsan var litet oroliga över att jag satt med näsan i elektroniken nästan dygnet runt men de tröstade sej med att jag åtminstone inte söp upp pengarna …

Synd bara att vetet är alldeles torrt redan så systemet behövs egentligen inte mera i år.