Etikett: Växtodling

Blött

På lördag såg det rätt bra ut – bara en pöl på vägen till åkern. Men så kom det regn riktigt ordentligt. Folk påstår att det kom mer än 25 mm. Min väderstation visade 266 mm men den är inte riktigt pålitlig ifråga om regnmängden. I alla fall så är vägen till åkrarna helblöt och jag satte halva dagen på att gräva rännor för att få bort ytvattnet. Jag var också tvungen att ta bort en del jord med frontlastaren på stora Zetorn vilket resulterade i grymma hjulspår.

Man borde inte köra i den mjuka leran men man måste få bort ytvattnet så det torkar upp snabbare. Vägen skall göras om så den blir högre på mitten men det går inte före sådden eftersom det då kommer en massa besvärliga torvor upp på vägen. Vår lera är av värsta slag. På sommaren då den torkat så är den så stenhård att schaktbladet inte tar bort det minsta av den.

Åkrarna är inte mycket bättre. Mulljordarna ser inte så farliga ut men på lerjordarna är det dystert. Visst drar täckdikena bort vattnet så småningom men det tar tid och då hinner tiltorna bli stenhårda utanpå. Mellan tiltorna plaskar vattnet.  Då får man fundera på när man vågar köra ut på åkern med harven. Kör man för tidigt så packar man leran så den blir som betong och för sent så får man stenhårda stora kokor.

Från landsvägen ser man inte vattnet mellan tiltorna så mången stadsbo undrar säkert varför vi inte börjar harva. Men jag har nån gång kört för tidigt på leran och det är rena katastrofen. Det tar flera år innan den går att bruka ordentligt igen.

Och så hotar vädergubbarna med mera regn på fredag …  Om det kommer 20 mm till så går det inte att harva ens nästa vecka och då börjar sådden bli riktigt sen. Och inte har man ro att börja ta itu med nånting annat heller – annat än småsaker. Det här är nog den nervösaste tiden på året.  Utsädet borde i jorden så tidigt som möjligt för vi har torra försomrar och om sommaren blir lika het som de senaste åren så torkar allt bort.

Nya fåror

Som jag skrev i ett tidigare inlägg har jag nöjet att lära mej använda en för mej ny plog i höst. Dessutom får jag i år plöja på marker jag inte är så bekant med. Grannen Jonas och jag kommer att intensifiera vårt  samarbete och som ett led i det kommer jag att plöja åt honom. Det betyder att jag får stifta bekantskap med nya jordfasta stenar och brunnar som man borde lägga på minnet. Att köra på en stenbumling eller ett brunnslock i full fart kan nämligen ställa till med en hel del skada på plog och traktor och i värsta fall t.o.m. på föraren. Eftersom just minnet inte direkt hör till mina mest utvecklade egenskaper har jag tagit hjälp av en vanlig gps-navigator. När det skräller i plogen och jag förstår att jag kört på en sten märker jag ut platsen på navigatorn och sparar den. På så vis kan jag ju nästa år när jag återkommer till samma skifte påminna mej om var stenarna finns och var man borde vara extra försiktig.

Fast det förutsätter förstås att man kommer ihåg navigatorn…. 🙂

Att sluta är inte lätt

I många sammanhang är det inte svårt att börja men nog att sluta. Ifråga om plöjandet (nu snackar vi tegplog) så kan all vår början vara svår också om man har styv lerjord och det är vått och slipprigt. I år gick det i alla fall ganska bra och jämfört med västra Finland så har vi ju stadigt under hjulen här på våra torra lerjordar. Höstregnen har bara inverkat litet på ytan ännu – på plöjdjup är det torrt.

Att sluta med en tegplog är i alla fall svårare. Man måste i god tid se till att det oplöjda området har samma bredd hela vägen och att plogfåren är raka. Det är inte bara för utseendets skull som de måste vara raka utan för att man skall kunna plöja slutfåran utan problem.

Då det är tjugo meter kvar så börjar jag mäta bredden ordentligt. På fotografiet i inlägget Att vända tilta syns ”famntjeppn” (famnkäppen) som jag använder utanpå plogen. Det är helt enkelt två slanor som är ihopspikade med ett stöd till en triangel  så att spetsarnas avstånd är precis två meter. Förr var det en famn som är tre alnar som är lika med sex fot (1,78 meter).  Ena slanan är litet längre så man får ett bra handtag. Det går väldigt snabbt att mäta med famnkäppen – man mäter lika fort som man går.Men det blir bättre precision än om man bara stegar upp avståndet.

Det går ganska bra att reglera bredden på den oplöjda biten. Man kan köra omkring tio centimeter längre in i tomfåret och på tio varv så blir det en hel meter. Senast då det är ett varv kvar måste man ha samma bredd överallt.

Sedan är det bara att köra nästsista draget med plogen så grunt som möjligt för att  slutfåran inte skall bli för djup. Och då man kör sista draget så är det inte mycket man kan göra mera. Då visar det sej om man förberett slutandet ordentligt.

Det gick ganska bra den här gången. Den lilla kroken beror på att där fanns en gammal råsten för en väg – och den får man inte flytta. Den andra råstenen tog plogen upp (till vänster) för den syntes inte alls. Det är samma åkerlapp som jag täckdikade i juni (se Täckdikning – för torrt). En del är nyodling från skogsdikandet då jag rätade ut utfallet och vägen. Den gamla vägen är upplöjd för första gången och det var ganska tungt att få plogen genom den ihopklämda leran men resultatet blev ändå rätt hyfsat.

Nu väntar åkern bara på våren och såmaskinen.

 

Att vända tilta

Plöjning har jag nästan lämnat bort men jag förstår dem som gillar att plöja. I år har jag ovanligt mycket (16 ha) som skall plöjas eftersom jag haft två år gröngödslingsvall och den kör man inte bara med tallriksharven. Det är länge sedan jag plöjt så mycket.

Men det är något visst med att vända tiltorna och se hur åkern blir svart. Det är som att vända ett nytt blad i sitt liv. Det gamla plöjs ned och alla misstag och problem försvinner och en ny åker väntar på våren och sådden – och en ny skörd. Man vet aldrig hurudant nästa år blir. Det är lika spännande som då man slutade skolan och man undrade hur livet skulle se ut i framtiden.

Att vända tiltorna är så definitivt. Nu är växtperioden verkligen slut och det finns inget man kan göra annat än vänta på nästa vår. Visst är det snabbare och mer lönsamt att bara köra med tallriksharven men inte ser det lika bra ut som en plöjd åker. Jag kommer säkert att huvudsakligen köra med tallriksharven i framtiden men roligt är det att igen plöja åkrarna.

Som alla ser så har jag en gammaldags tegplog. Eftersom jag tänker köra huvudsakligen med tallriksharv så ids jag inte köpa en växelplog för de få hektar som jag kommer att plöja. Men med en tegplog gäller det att mäta upp åkrarna ordentligt så att man får så få ryggar/tomfåror som möjligt. Det går bra med en famnkäpp (den syns utanpå plogen) och med hjälp av en GPS om man vill vara modern.

På åkern nedan (7 hektar) så har jag bara en enda rygg och två tomfåror (eller varannan gång två ryggar och en tomfåra).  För att inte behöva köra så långt på vändtegen så kör jag först en tredjedel mot mitten fram till en tredjedel från kanterna (grön linje – måste mätas ut exakt !). Sedan kör jag de återstående tredjedelarna utåt och lägger tomfåren längs de svarta linjerna som måste märkas ut ordentligt eftersom man lägger ryggar där följande gång man plöjer.

Så varannan gång blir det ryggar utmed de svarta linjerna och tomfår i mitten. Märk väl att de gröna linjerna måste märkas ut exakt också så man slutar plöja inåt där – annars blir lätt tomfåret fel ställe. Det blir inte mycket sämre än med växelplog och så sparar man en massa pengar. Vår gamla Överum plöjer förresten riktigt bra och blir knappast utsliten de närmaste femtio åren.

 

Äntligen!

På tisdagskvällen avslutades äntligen årets regntunga skördessäsong med att den sista rybsen tröskades. Med tanke på hur många gånger som jag kastat in handduken den här hösten bör det vid det här laget ha blivit rätt tunt i linneförrådet.

Den sista havren tröskades en sen kväll för förra veckan. Marken var genomdränkt, vi fick dra loss den fastkörda tröskan ett par gånger och cirka en hektar blev tyvärr oskördad. I slutet av kvällen fick en av oss gå framför tröskan och känna efter hur våt marken var för att kunna undvika de blötaste surhålen. Som tur blåste det kraftigt vilket gjorde att det inte föll nån dagg och vi kunde köra långt in på kvällen. Vi avslutade dagen 21-tiden och då blev det ännu väder över.

Med rybsen gick det faktiskt bättre, trots att den tröskades senare. Visst drog vi även nu loss tröskan ett par gånger och visst lämnade den på ett par ställen rena skyttegravar till körspår, men på det stora hela var marken faktiskt torrare. Trots det använde vi även för rybsens del metoden att ha en man gående framför tröskan på vissa delar av skiftet för att kolla att marken säkert bar. Av rybsen fick vi bara offra c. 0,25 ha som inte kunde skördas.

Hursomhelst, nu är årets tröskning avslutad. Faktum är att det är en av de sköna sakerna med växtodlingen, nämligen att säsongen alltid tar slut oavsett om det varit en höjdar- eller bottensommar. Mentalt tror jag faktiskt man mår bra av att få sätta punkt, endera glädjas åt eller harmas över det som varit och gå vidare. Och sommaren 2011 var på det stora hela bra, det är bara de senaste veckorna som varit besvärliga.

Angående det där med att ha en person som går framför tröskan och kollar bärigheten berättade en bekant att han en våt höst klarade de sista hektaren genom att hustrun gick framför och han följde efter med tröskan. Efter ett tag konstaterade han att tröskan faktiskt tog sig fram även där hustrun sjönk ner. Vis av många års äktenskap insåg han dock att hans livskamrat kanske inte vill att han påpekar att hon följaktligen har högre marktryck än en skördetröska. Vissa samtalsämnen gör man  helt enkelt klokast i att undvika. 🙂