Kategori: Hindersby

Täckdikning – för torrt

Då jag en gång hade täckdikningsplogen på traktorn så körde jag ned rör i en liten bit nyodling. Vid skogsdikningen för några år sedan så rätade jag ut kanten till en åker och den biten täckdikade jag nu. Det var ingen bra idé att köra den tidigare för ett utfall som flyttades var ganska så besvärligt att köra över men i år var det så torrt och stabilt att det gick bra.

Egentligen var det alltför torrt för plogen rev upp stora bitar lera. Det är bäst att köra med den tidigt på våren efter sådden då det är mjukt nere i jorden men torrt på ytan. Då syns knappt spåret efter plogen. Men i år har våren varit speciellt torr så i stället för att skära en lite fåra så rev plogen upp jordstycken. Men det var i alla fall torrt i de gyttjehål man brukade fastna i.

Plogen har en tratt för sand men då behöver man en sandvagn som hela tiden matar sand i tratten. Jag körde nu utan sand vilket inte är så bra eftersom leran så småningom täpper till hålen i täckdiket och då kommer inget vatten in i det. Det beror på jordmånen hur viktig sanden egentligen är. Vattnet måste i alla fall ned genom leran för att nå täckdiket. Vår lera är mest mellanlera som släpper igenom vatten bättre än ren blålera. Ett täckdike drog jag i det gamla utfallet där det finns en hel del ytjord (mull) som borde släppa igenom vatten riktigt bra.

Där det finns svackor måste man i alla fall sätta in en brunn som kommer upp till jordytan så att ytvattnet fås bort i god tid på våren. Täckdikning är en svår konst eftersom den skall få bort överlopps vatten tidigt på våren men sedan borde täckdiken pluggas fast kvickt efter sådden för att hindra försommartorkan.

Och så är täckdikningen klar. Det är bara att köra med bakhjulet utanpå skåran så klämmer det ihop den. Vanligen ser man knappt att det är täckdikat men i år var det som sagt för torrt och det var besvärligt att pressa ihop de stora torra jordstyckena.

 

 

Växthuset tar form

Nu börjar jag äntligen komma upp ovanför jord med växthuset – härtills har jag bara grävt mej neråt. Nu är den första raden med rör för grunden nedsatta. Jag använde frontlastaren på den nya Zetorn att trycka ned rören i leran. Till all tur har vi inte stenar utan bara bottenlöst djup lera här.

Det var ganska enkelt att pressa ned rören. Men det var bäst att lyfta upp lastaren emellanåt annars drog den övra ändan på röret mot traktorn. Frontlastaren går ju inte rakt nedåt utan rör sej litet bakåt tillika i det nedre läget. Men genom täta mätningar  med vattenpass lyckades jag få rören någorlunda rakt upp och ned. Förstås hade man kunnat slå ned dem med slägga men jag föredrar att pressa långsamt.

Rören är vanliga galvaniserade trafikmärkesrör som jag borrat två hål i för att montera ramarna. De vred sej lite då jag pressade ned dem men en kättingsstump och “jäärnstavur” (järnspett) fick dem i rätt position. Med avvägningsinstrument får man dem lätt på samma höjd. Instrumentet har en kikare med god förstoring och är överlägset alla vattenpass och liknande. På 20 meters avstånd är noggrannheten en millimeter om man ställer in ordentligt.

Utanför rören kommer en kallmur av murblock 9×60 cm som inte muras med cement för då spräcker tjälen den varje vinter utan jag radar dem bara på varandra så de kan röra sej. Möjligen sätter jag ett 8 mm nät utanför muren för att säkert hindra sorkar och andra gnagare att komma in. Vi hade huggormar i det gamla växthuset – de var säkert ute efter sorkarna. Det är ju mindre trevligt även om ormarna är nyttodjur.

Snart är det bara att skruva ihop ramarna av 10 cm bräder och ställa upp dem. Det tänkte jag göra inne i ladan för där är det skugga ! Jag hör till de arktiska folken för jag får värmeslag av att gräva i solen. Kanske man borde flytta till Grönland …

 

 

 

Aldrig mera miljövårdsåker !

I fjol tänkte jag att det kan ju inte skada att pröva på miljöåkersalternativet – men det kunde det. Det är ren katastrof på fjolårets viltåkrar. Det syns inte alls att där finns vete utan det är ett hav av baldersbrå och tistlar. Litet var jag rädd för att ogräsen skulle öka då man inte alls fick spruta men inte hade jag kunnat tro att det skulle bli ett sådant elände.

Om man ser riktigt noga på bilden i nedre kanten så märke man att där faktiskt finns vetebrodd under ogräset. Det har till och med grott ganska bra men kvävs nu av baldersbrån. Den torra sommaren i fjol gjorde att åkern inte såg så farlig ut då men nu kom balderbrån med besked …

Det går bara inte att odla en åker utan att spruta minst en gång per år då det inte finns någon växt som konkurrerar kraftigt. På gröngödslingsvallen är klövern helt fantastisk i år och där har den kvävt nästan all baldersbrå. Nedan ett fint bestånd på nyodlingen och då är klövern dubbelt längre och tätare på de andra vallarna.

Man ser förstås hur utsädet grott redan i maj men först nu i mitten på juni börjar man se hur den utvecklar sej på allvar. Vi fick litet regn som räddade växten så broddarna är ganska fina på de andra veteåkrarna. Men ojämna eftersom jag körde för mycket om vartannat med den nya såmaskinen.

Det var speciellt intressant att se hur blålusern hade grott eftersom det var första gången vi hade sådan. Och den ser bra ut fast jag undrar hur den klarar sej mot ogräset. Den sådde jag nämligen också på en bit som var viltåker i fjol. Man får hoppas att den tar revansch i nästa år.  Sonja skrev att hon var nöjde med deras blålusern så jag hoppas vår klarar sej. Om den beter sej som timotej som var riktigt ynklig i fjol men nu blivit kraftig så blir det nog bra.

Blålusern är alltså de små raderna – resten är ogräs. Men det är nästa år som blir spännande här.

 

 

Växthusbygge

Så har vi då äntligen kommit igång med växthusbygget. Det gamla från 1980 är överfullt och nu skall trädgårdsmästarens födelsedagspresent (från familjen) levereras. Men det är inte bara att slå upp ett växthus utan det skall dras massor av rör och kablar först. Så jag spände den nya starka hästen framför täckdikningsplogen – det är bäst att börja byggandet nerifrån under jorden.

Det var tur att den nya hästen är så stark för i år är det väldigt torrt i jorden. Vanligen går det lätt att dra plogen under försommaren men det verkar som om vintern varit väldigt torr och våren likaså. Jorden är torr och hård ganska djupt. I stället för att bilda en liten nästan omärklig skåra i jordytan så drar nu plogen upp stora hårda jordstycken. Då jag täckdikat förut med plogen så har diket nästan försvunnit då man backat med hjulet utanpå skåran. Icke så i år.

Nå det gick med att köra flera gånger och ta litet djupare varje gång – tills jag kom på en stor jordfast sten utanför vedlidersdörren. Den måste jag gräva förbi för hand. Det går inte att komma in med en grävmaskin mellan björkraden och uthuset. Den stora Zetorn hade bara tio centimeters marginal på sidorna där det var som värst. Men man får vara glad att plogen luckrat upp jorden åtminstone för den var stenhård bredvid plogdiket.

I diket kommer det ett täckdikningsrör, två vattenrör (ett reserv) och två kablar för datanätet (en fiberkabel och en Ethernet). Dessutom skall det dras en ny tjock jordkabel för el under vägen så vi i framtiden kan ta bort den eländiga A-stolpen som nu står mitt på gårdsplanen. I motsats till det gamla växthuset skall det bli rena hitech med mätning och styrning över Internet. Då behöver vi inte mera vidtala nån att öppna och stänga växthusdörren utan kan sitta i Medåker och titta på temperatur och annat och koppla på och av fläktar och bevattning och allt möjligt. Hemifrån också för den delen.

Växthusautomatik är dyr i kubik men jag hittade i Sverige ett billigt mät- och styrsystem som jag har installerat i torken och pannrummet och som jag nu skall bygga in i växthuset bara jag får kablarna till nätet inkopplade. Det har fungerat bra nu i över ett år.

Själva växthuset blir omkring 7×12 meter och ett stort tack bör riktas till Bondblogg-Mats som berattade för mej om en farmare i USA som konstruerat och byggt sitt eget växthus för omkring 50 dollar (stommen). Jag kollade in hans nätsidor och det var en man med riktiga principer så jag knyckte helt fräckt hans idé och bygger ett nästan exakt likadant.Titta på Owenlea Farm Greenhouse.

Så gott som allting är “heimlaga” men jag köpte en bunt trafikmärkesrör från min lokala skrothandlare i Borgå (nya visserligen)  som skall blir grund och så plast från Sverige. Det kan verka  underligt men då jag frågade i Finland så var leveranstiden 2-3 månader … Plasten kom på två veckor från Trädgårdsteknik i Skåne. Lite har jag också slösat på fästlisterna för plasten för jag köpte (dyra) franska lister som håller i den hela vägen. Det där med att spika plast har jag sett tillräckligt av sedan 1980. Spikarna kommer ur litet med tiden och så rivs plasten sönder.

Men vädret har krånglat. Just då man börjat göra nånting som kommer det litet regn – inte mycket men så att allting blir vått och lerigt. Då det torkat upp och man fortsätter så kommer det genast litet mera regn igen och så vidare. Visst behöver säden regn nu men det här smådroppandet ger ju inga millimeterar – utom i går då det kom över 15 mm. Men då var vi i Billnäs på Byggnadsapoteket och köpte gammaldags hederligt material för att fixa fönstren (22 st. om man inte räknar med verandan).

Om den nu skulle hålla upp litet så börjar det vara dags för grundrören och sedan bara smälla upp bågarna som skruvas fast i rören. Men den som rattar in på den här kanalen får se hur det framskrider.

 

Slaktad lastare

Nu är det slut på gamla tider, nu är det färdigt inom kort, nu ska hela rasket rivas, nu ska hela rasket bort … Så sjöng Per Myrberg i “Trettifyran” som låg 39 veckor på Svensktoppen år 1964-65 – ibland som etta. Så kändes det ungefär då jag slaktade gamla Nokka 3010. Det är skogslastaren från 80-talet som jag kört med i närmare 20 år (och lappat många gånger).

Det var inte så dumt med den nya frontlastaren som “skykrok” då jag lyfte bort lastarbommarna. Här ligger de nu på marken och skall plockas sönder ännu mer. I sin ursprungliga form kommer de aldrig mer att återuppstå. Intressant är att en hydraulikledning till gripen på vägen har hela 8 kopplingar ! Många ställen att läcka olja alltså.

Nå, därefter så lyfte jag bort tornet från lastarens ram och det var ingen vacker syn. Tre kuggar var avbrutna på kuggkransen – ett minne från vinterns “bålagrenar” (stora granar). Det var bara ett under att jag fick dem utkörda. Nåja, jag var ju tvungen att börja använda den andra lastaren också.

I det här skedet gick jag in och ringde Nokka för att fråga vad ett nytt torn skulle kosta och därefter började jag se vad nya lastare skulle kosta.  Ena stödbenet hade också börjat läcka olja och det är frågan om huruvida det lönar sej att lappa ihop eländet mera.

Den gamla lastaren är för svagt konstruerad och har bara enkel kuggstång för svängningen. Därav också pressen på kuggarna. Nya lastare har dubbla kuggstänger – en på var sida om kuggkransen så belastningen på kuggarna blir halverad. Och underligt nog fanns det en begagnad  Nokka av nyare modell från 2006 till salu – men priset var 13 000 euro. En alldeles ny Farma med samma räckvidd som gamla 3010:an skulle kosta detsamma. Och räckvidden vill jag alls inte pruta på.

Nu blir det att fundera. Jag är inte beredd att sätta ut så mycket på en lastare – speciellt som jag har en ny Farma redan – men en liten stackare som mest passar till vedkörning. Och jag behöver en lastare till processorn med minst åtta meters räckvidd.  Bäst att  dricka både en och annan  kopp kaffe och fundera över saken i lugn och ro.  Det brådskar (ännu) inte så förfärligt.

Lastaren får vänta medan jag säljer bort vetet, gör i ordning sprutan och bygger växthus.

(Ja, jag kan numera lägga till titeln “farfar” – i dag föddes lilla Lovis Husberg ! Ni vet ju: Ronjas mamma … Här gillar vi Astrid Lindgren.)