Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Bonde – inte jordbrukare

Mindre än någonsin känner man sej som ”jordbrukare”. Åkrarna gulnar och priset på vete är uselt. Så nu får man verkligen vara ”bonde”. Skillnaden ser jag i att bonden sysslar med naturahushållning (med litet moderna inslag) och mångsyssleri medan jordbrukaren deltar i det nutida samhällets arbetsfördelning inom ett ganska smalt och specialiserat område. Som är ganska så olönsamt.

Som jag mången gång påpekat så får man rätta munnen efter matsäcken och då inkomsterna är dåliga så måste man spara på utgifterna och göra allting själv. Veteodlingen är lindrigt sagt olönsam – det är bara Yara som förtjänar på den. Så jag satsar inte på jordbruket utan bara på skogen och så verkstaden förstås. Verktyg är mycket lönsamma investeringar som kan betala sej redan på ett arbete.

Just nu har jag den nya lastaren utanför verkstaden och skall snart köpa åtskilliga kilo med svetselektroder och många hundra kilo järn. Nästa vinter tänkte jag ta ut en hel del virke från skogen. Det blir inte rent netto men om jag får lastaren betald med en vinters skogsarbete så är det inte så illa. Den skall användas i minst 30 år framåt.

Det såg ganska hoppfullt ut i våras efter sådden. Brodden kom upp jämnt och fint och klarade med ett nödrop det stora regnet i maj (42 mm). Då jag sprutade mot ogräs så såg det ännu relativt snyggt ut men så kom det andra stora regnet (också kring 40 mm) och då klarade brodden inte sej mera utan började gulna. Inte så underligt för det stod vatten i svackorna på åkrarna. Vi har alldeles för platta åkrar och i kombination med styv lera som inte släpper igenom vattnet så går det illa om det regnar mycket på försommaren. Bäst klarade sej de duntar (små kullar) som det vanligen inte växer nånting på. Nu borde man ha haft svagt lutande åkrar.

Bilden ovan är tagen 4 juni och det ser inte så illa ut. Men vad en hårt packad yta kan ställa till med syns på nästa bild som visserligen är tagen på en körväg men den visar hur litet gödselmedlet rör sej i hårt packad jord. Gödselbillarnas antal är nämligen bara hälften av utsädesbillarnas så gödseln finns mellan varannan rad.

Och första juli såg det riktigt bedrövligt ut på sina ställen. Men inte överallt. Det är grymma skillnader i brodden. På sina ställen är den gul och har drunknat medan den alldeles invid kan vara hög och frodig. Tyvärr finns det alltför mycket av den dåliga arealen. På nästa bild ser man hur skarp gränsen kan vara.

Som av bilden synes så har jag kört tvärs över gränsen så det är absolut ingen skillnad i såmängder och körning. Det måste vara ytan som är mycket tätare på lerjorden än på mulljorden (det här är ett skifte med bäggedera).

Så man borde förbättra strukturen över hela åkern ? Visst, men vad kostar det ? Med de här vetepriserna (124 euro) så har jag ingen lust alls att sätta ned resurser på åkrarna. Jag förtjänar mycket mer på att svetsa ihop en ram till lastaren i stället. Det är nog till skogen som resurserna går nu.

Och så kunde man bli klöverodlare … Man får inga inkomster på det men behöver inte heller betala en massa åt Yara. Då vi hade kossor så skulle man varit riktigt nöjd med den här synen. Klövern har växt så vilt att den börjar lägga sej.

Nu regnar det så smått hela tiden och det har blivit verkstadsarbete. Åtminstone kan man glädja sej åt att svalorna fick ordentlig tillökning – i fjol så tog sjååråna (skatorna) nästan alla svalungarna. Jag har inte kunnat ha bilen i ladan för svalorna har ”målat golvet” ganska ordentligt men då de flugit ur boet så kan jag åter börja använda ladan. Beklagar den dåliga skärpan men det var mörkt under taket och med lång slutartid så blev det litet skakigt.

Tofsviporna fick också god tillökning. Då jag sprutade så vimlade det riktigt av tofsvipor på en åker.

Brodden gulnar

Efter första regnet med 40 mm så klarade sej brodden ännu med ett nödrop men då det kom 40 mm igen på en gång förra veckan så var det för mycket, Nu gulnar brodden och det ser riktigt illa ut på vissa ställen.

Det här är den åker som jag var mest orolig för att vi sådde för tidigt och tyvärr så besannades farhågorna. Det hade kanske gått för sej om det andra regnet med 40 mm inte hade kommit men nu gick det som det gick.

Då man kör med en tung såmaskin med välthjul så packas ytan till ordentligt och åkern bli känslig för större regn. På våren är det alltid besvärligt att veta om man skall så eller vänta. Om man väntar så kan det komma regn som skjuter upp sådden med veckor vilket inte heller är bra. Hur man än gör så är det en hel del risker.

Det är inte slut med regnandet än. I går kom det en hel del och prognosen för 10 dygn lovar inte mindre regn. Förr led vi svårt av försommartorka men det kan man inte säja om de senaste åren. I alla fall kan man inte dra några längre gående slutsatser om vädret för det har alltid varit svängningar ända sedan faraos tid med de sju magra åren och de sju feta åren.

Enda ”trösten” är att vetepriset är uselt så förlusten blir inte så stor. Fast hade man vetat hur vädret blir så hade man inte satt någon dyr gödsel alls på åkern … I år kommer jag inte att bidra till överproduktion på vete.

(Klövern växer så det knakar men kossorna är borta.)

Glad Johanni från Hindersby

I går prydde vi den traditionella johannistandjin (midsommarstången) på Lekstrand (den forna Leikanlindån). Förr var resandet av stången mest ett arbete och festen hölls på kvällen men det har kommit mer och mer folk till resandet så att festen nästan flyttats till förmiddagen.

Och så bjöd Inga och Beatrice på kaffe och saft.

Medan Ååen stilla flyter under bron.

Glad Johanni allihopa !

Ny lastare

Nu har jag slösat bort en massa pengar. Häromdagen hämtade jag hem den nya lastaren som alltså är alldeles fabriksny – inte en billig begagnad som jag vanligen köper. Men då de begagnade var dyrare …

Nog har jag svetsat den gamla lastaren (Nokka 3010 från 1986) men i mars så var måttet rågat då ramen igen bröts sönder (se Värre än förväntat). Den höll inte ens en vinter efter förra reparationen. Det har varit en bra lastare men alldeles för klent byggd. Speciellt räckvidden har varit utmärkt.

Det är svårt att gå bakåt så det blev en Farma med 8,5 meters räckvidd. Problemet i alla dessa år har varit att jag haft processorn fäst vid ramen på lastaren. Därför har jag i det längsta dragit mej för att byta och hellre svetsat på nytt och på nytt. Så det blev en mycket avskalad lastare utan ram, utan ventilbord och utan grip.

Nu behövs det bara ett par hundra kilo järn och ett par buntar svetselektroder (plus en massa tid och arbete) så skall kvistarna ryka igen … Planeringen av ramen är redan igång.Den blir i flera delar så det är lättare att skruva bort en del och svetsa. På den gamla lastaren måste allting plockas i bitar för att man skulle komma åt att reparera. Så det skall planeras noggrannt. Det är mycket mera arbete att börja skära sönder och bygga om.

Att bära ut ett liv

Ungdomarna bygger om Ribackhuset som jag byggde 1977 med farsan. Som 30-åring funderade man då om det lönade sej att bygga ett nytt hus för föräldrarna som ju var lastgamla (litet på 60 …). Nå, de bodde där i över 25 år.

Det är bra att pojken är intresserad av att bygga om huset – och han gör det grundligt. Då jag byggde det för 40 år sedan så gjorde jag en mängd misstag och det värsta var att jag trodde på vad bygg”experterna” påstod. Nu vet jag att man absolut inte skall lyssna på alla råd som matas ut – de är helt felaktiga. Från 1960 framåt har byggandet bara blivit sämre och sämre med mögelhus som följd. Till all tur så är pojken noga med att använda bra material och metoder.

Men huset måste tömmas vid ombyggnaden och vi har med brorsan burit bort en mängd lådor med föräldrarnas kvarskap. De lämnade en hel del kvar i gamla huset då de flyttade till Ribackan i slutet på 70-talet men där fanns ändå massor av gamla saker. Problemet är att man börjar minnas allt möjligt då man ser de gamla sakerna och pappren. Ingen annan förstår att en gammal och kanske söndrig sak kan vara så viktig för oss men vi har levt med den hela vårt liv. Möjligen ser vi den först nu – förr var den en så självklar del av våra liv att vi inte såg den.

Det fanns en mängd sparade brev och fotografier från 1930-talet framåt. Med alla kort från barn och barnbarn blev det en hel del. Här är en låda med kort och brev från oss alla. Våra föräldrar reste aldrig någonstans. Det längsta farsan kom var då han gjorde värnplikten i Vasa (artilleriet) och morsan då hon hälsade på sin syster i Pargas. Jag och brorsan åkte redan runt världen. Men inte blev vi mycket lyckligare för det. Numera sitter jag helst och ugglar i Hindersby.

Det var ett helt liv vi bar ut ur Ribackan. Ett arbetsamt men också ett lungt och harmoniskt liv – även om det förstås varit en och annan kris. Höjdpunkterna för morsan var syskonfesterna i Strömfors då den stora syskonskaran (8 flickor och 2 pojkar) med familjer träffades. Ofta var det julandradagen på Mickels där morbror Tor och moster Marit (f. Klockars) ställde till stora kalas. Det vi inte tänkte på var att våra kusiner dagen efter måste vara med och röja upp efter kalaset.

Redan tidigare hade jag burit ut kvarskapet efter min farfar och farmor men det var betydligt mindre mängd. Förr hade man helt enkelt inte så mycket saker och papper. Litet fotografier och en hel del svarta brev från begravningar som min farmor hade sparat. Min mormor och morfar minns jag inte alls för jag var mycket liten då de dog.

Det finns lite kvar från tidigare generationer även om mycket säkert försvann då huset flyttades hit från Hopenbackan år 1908 i skiftet. Från ännu tidigare generationer ända tillbaka till dem som odlade upp de första åkrarna för 1000 år sedan (ungefär) finns inget kvar – möjligen nån anteckning i skattelängderna. Det tidigaste spåret är i Gustav Vasas jordaböcker från 1530-talet.

Så följer släktled på släktled. Men jag tycker verkligen synd om våra barn som skall reda upp i den fruktansvärda mängd med gammalt bråte som jag samlat ihop. Det är inte fråga om nån låda utan flera stora fullproppade hus …

Den här bilden tog jag som 14-åring på den tid då allt hö skulle sneisas och det var ett jättejobb för nästan alla åkrar var höåkrar då. Morsan bär på kaffikalaasi för det var ingen tid att gå hem från åkern mitt i arbetsdagen. Det var bråttom att få upp höet förrän det började regna.

Snart flyttar följande släktled in i Ribackhuset och det hade säkert varit till stor glädje för mina föräldrar:

Klöver !

På tal om klöver så lyckades vallsådden i fjol alldeles utmärkt och vallen har övervintrat bra. Jämn och fin överallt.

Färgen är litet underlig men det beror på kvällssolen. Synd bara att den fina klövern inte är till någon nytta. Det är dålig med kossor i vår by. Jag får slå den och köra den till skogs.