Författare: Nisse

Jag är bonde i n:te led på Bosas rusthåll i Hindersby som troligen är kring 1000 år gammalt - ingen vet så jag kan lika gärna påstå det. Nån vanlig bonde är jag inte för jag gick i skola och blev elektronikingenjör och forskare i teoretisk datateknik vid Tekniska högskolan - senare docent och professor. Men det var mest hobby och extraknäck för jag har bara missat en vårsådd och det var då jag var i Dragsvik. Sedan 2004 är jag heltidsbonde till 150 %. Allt är heimlaga och jag har bara skrotmaskiner som jag reparerar och bygger om själv. Med dagens priser är det inte möjligt att köpa nya. Dessutom bygger jag optiska fibernät på landsbygden. Det är inte alls mera så mycket arbete med sådd och skörd men desto mer med att bygga hus, reparera maskiner och ställa i ordning. Till det går numera 95% av all tid! Så jag bygger (sedan jag fick min första hammare och 10 kg spik till julklapp som femåring) och skruvar med maskiner, gräver i jorden och hugger i skogen på vintern. Och så måste fliseldningen skötas förstås. Mest hänger jag på nätet och diskuterar över hela världen.

Snart börjar tröskandet

De flesta åkrarna är redan tröskade här i byn men vi har inte ännu börjat. Jag körde i alla fall ut tröskan i går. Visst börjar åkrarna se jämnare ut men går man nära och tittar på axen så finns det ännu mycket gröna korn i dem.

I bakgrunden kan man se andra skörden från vår gröngödslingsvall som var riktigt bra. Klövern hade växt fint efter regnen i juli. Jag är synnerligen nöjd över att Klinkas fick foder för sina kossor. Det har varit mycket frustrerande förr om åren att se prima vall ruttna bort. Trots allt är jag uppvuxen med kossor – ända tills jag var nästan 30 år gammal. Men då hade vi inga balar på åkern utan allting togs in som torrhö. Då var det också problem med fodret vissa år. Jag minns hur det efter våta somrar då höet möglade på sneisåna blev så oätligt att kossorna tog det på hornen och slängde det direkt i gödselrännan … Andra år kom det dåligt med hö och vi måste samla in all halm som foder och bara försöka få kossorna att överleva vintern.

Det har varit riktigt varmt väder och vetet har nog mognat allt mer hela tiden. Det är ingen brådska än att börja tröska men det utlovas kallare och regnigare väder och snart måste vi väl ut på åkern. I vår kalluftstork eftermognar vetet men riktigt gröna korn torkar bort till nästan ingenting så vi väntar litet än.

 

Reservdelar …

Det är svalt och skönt och jag sätter torken i skick. Ingen brådska för det finns en hel del grönt i vetet ännu. Men så dyker igen det gamla problemet med reservdelar upp. Startanordningen för en fläkt som installerades 1975 har gått sönder och det är lögn att hitta reservdelar fastän den bara är litet på 40 år gammal.

Först köpte jag en gammal kontaktor från Tyskland. Det var en Klöckner-Möller (som köpts upp av Eaton i USA) och den skulle vara ersättare för den gamla DIL0-52 som fanns i starten. Men då den kom så var den för hög och hade alla anslutningar på fel ställe – ”ersättare” kantänka …

Så jag började fundera på att ersätta stjärn-triangelstarten med en ”mjukstart”. Det verkade vara en god idé tills jag förstod att ”mjukstarten” kunde kräva mycket större säkringar än en direktstart … För en 11 kW motor upp till 80A. Vad är det för mjukstart ? Efter mera sökande på nätet så hittade jag en gammal begagnad DIL0-52 i Tyskland. Man får hoppas att den fungerar för ”mjukstart” har jag fått tillräckligt av.

Mest har jag sysslat med att förbättra mätsystemet i torken och sätta in tidsreläer till belysningen. Det är irriterande när man trött går in för att slänga sej på sängen och märker att man glömt på belysningen i torken. Det är 30 meter till andra ändan av ladugården, upp för trapporna och 30 meter tillbaka för att släcka. Sedan går man tillbaka – och ser att ännu en lampa lyser. Det går inte så mycket ström med en lampa men jag tycker inte om att de lyser hela natten för de blir ganska heta. Och torken är full av damm.

Jag har redan tidigare installerat tidsreläer i verkstaden och de fungerar fint. Det är en utveckling av trappreläer som används i flervåningshus men de jag har är multireläer som kan ställas in på en mängd olika sätt. Jag har dem att lysa två timmar eller mer. De har dessutom en finess att de börjar blinka förrän de släcker ljuset och det kan vara bra då det är riktigt mörkt. Annars står man plötsligt i beckmörker och hittar inte ens till ljusknappen.

Fördelen med dessa reläer är att de kan styras med vilken spänning som helst och jag använder en vanlig 24V transformator. Samma spänning styr också fläktarna och jag har tryckknappar på flera ställen så jag kan styra dem nästan varifrån som helst. Det sparar en hel del spring. De är också kopplade till Internet så i princip kan jag styra fläktarna från Sverige.

Men också här har det blivit problem med reservdelar dvs. de kablar jag använt till styrningen finns inte mera. Det var billiga telekablar och telefoni är som känt en förgången epok. Nu måste jag kvickt sätta upp ett stort lager med kablar ifall jag hittar restposter nånstans ännu. De fanns i alla möjliga kataloger ännu förra vintern. Förstås kunde jag använda vanliga elkablar men de är dyra och styva och mycket mer besvärliga att installera. I värsta fall måste jag börja använda datanätskablar men det är också ganska onödigt att köra med Gigabits kvalitet för simpla tryckströmbrytare.

Man måste köpa reservdelar redan då man skaffar en ny maskin eller apparat – medan det ännu finns reservdelar. Det går inte att lita på att det finns delar efter 20 år eller 30 eller 40. Och att då byta ut hela systemet blir både arbetsamt och dyrt så det lönar sej att sätta en hel del pengar på reservdelslagret. Det som inte lönar sej att köpa i lager är däremot elektronik för den blir både biligare och bättre hela tiden. Eller så blir den föråldrad inom ett antal år och måste slängas tillsammans med alla reservdelarna. Få se hur länge mitt mätsystem skall fungera ? Vissa komponenter tillverkas inte mera. Å andra sidan finns det inte heller något alternativ så jag får hanka mej fram på något sätt ännu i 20-30 år.

Utveckling börjar bli ett fult ord i mina öron. Vissa saker blir bättre men en hel del bra saker försvinner eller ersätts med rent skräp (som gummistövlar …).

Och så har vi LED-lamporna. Jag börjar bli riktigt sur på det skräp som säljes. De skall hålla i 20 000 timmar eller 40 000 eller 50 000 men så är de sönder inom ett par veckor. Mycket sämre än de gamla glödlamporna. Jodå, jag köpte LED-lampor från Kina som var rent skräp men så har jag det senaste året köpt Airam med fem års garanti och de är lika usla.

Garanti är bland de värsta lurendrejerier som uppfunnits. Vem håller reda på hur länge en  LED-lampa har lyst ?. Vem sparar kvittona i fem år ? De kan lugnt ställa upp sin garanti i den trygga förvissningen att så gott som ingen kommer att försöka få en ny lampa. Dessutom är det ju idiotiskt att behöva köra 80 kilometer för att hämta en ny lampa varje gång den går sönder.

Nu har jag ju 500 glödlampor i lager som jag köpte då de blev förbjudna. Jag undrar om de i EU-parlamentet  faktiskt de var så dumma att de inte fattade att de lagstiftade fram ett berg av usla lampor som går sönder på nolltid. Tillverkarna kan ju sälja vad skräp som helst eftersom de inte behöver konkurrera med gammaldags fungerande och billiga glödlampor. Men fastän jag har glödlampor för det här livet så skulle jag hellre använda LED i vissa sammanhang (såsom i torken) eftersom de inte blir så heta. Förutsatt att de skulle fungera litet längre än glödlampor.

Så jag återgår till att köpa kinesiska LED-lampor. De är åtminstone billigare än de usla lampor som det står Airam (eller något annat ”fint” märke) på.  Hållbarheten tycks inte ha nånting med priset eller garantin att göra. Vissa billiga lampor håller längre än de dyra ”märkeslamporna” (som troligen är tillverkade i Kina de också). Men det underliga är att Råd&Rön som är en bra konsumenttidskrift påstår att LED-lamporna alla är hållbara. Det är helt emot mina egna erfarenheter. Jag har förstås inte utfört vetenskapliga experiment utan bara svurit över att relativt nya LED-lampor har gått sönder.

Installationsarbetet som jag hållit på med den senaste veckan har varit både svettigt och otrevligt eftersom jag har varit tvungen att röra mej i torken. Svettigt därför att man måste ha på sej dammskydd och täta kläder och otrevligt därför att varje gång man skall spika fast en kabel så river man ned massor av damm. Leran under ladan i somras var riktigt trevlig i jämförelse.

Nu får vi i alla fall ljus i torken inför tröskandet och fjärrstyrningar och mätsystem fungerar. Väderprognoserna lovar regn allt emellanåt men sedan torkar regnet bort. Tiodygnsprognosen lovar nån millimeter men man vet aldrig. Nån gång skall det väl börja regna och om det blir lika ihållande som hettan den här sommaren så blir det en våt höst. Men tillsvidare väntar jag på att det gröna i vetet skall mogna och i dag var det både varmt och torrt väder (under 40 % luftfukt). Och vi är ännu inom augusti månad …

Det som fungerar bra är gnagarskyddet i torken. Våra fyra katter har utökats till sex så alla möss månde bäva ! Nedan de senaste tillskotten i mössbekämpargänget.

Regnvädersarbeten i hopar

Rötsommaren börjar ta slut och det har blivit svalare och regnigare. Regnvädersarbeten finns det i stora högar eftrsom det inte varit regnväder på hela sommaren. Vackertväderarbetet har inte gått bra det heller för man har bara legat och stönat i skuggan under de hetaste perioderna. Från klockan fyra till åtta på morgonen gick det att göra något men sedan blev det olidligt hett. Till all tur var det skugga inne i ladan. Nästan hela sommaren har gått till att slå cementbalkar under ladan. Bara de allra nödvändigaste arbetena såsom sprutning och flisved har varit utanför ladan.

Men nu gäller det att ta itu med regnvädersarbetena. Vi har ännu kvar vete från förra hösten som skall köras bort förrän torken kan städas inför den nya skörden. Sedan skall förstås litet reparationer göras och jag måste se till att mätsystemet fungerar. Man har blivit så van vid att kunna se på temperaturer och fukthalter att det var ett elände då en givare gick sönder i den nya torken (nu utbytt).

Så står det en hel del maskiner och väntar på reparation. Tröskan skall köras ut ur verkstaden för att efter skörden ställas in i den ombyggda ladan där dörröppningen nu är 30 cm högre. Då blir det gott om utrymme i verkstaden för andra maskiner.

Vi kom hem från Sverige förra veckan och har snart återhämtat oss efter ”ledigheten” (kanaltur på Dalslands kanal). I Sverige har det varit ännu torrare än här och vi var ganska skickliga att pricka in två regndagar för en äppelkurs i Falun och kanalturen – den enda dag på sommaren som det regnade på kanalen … Grannen tröskade havren invid vårt hus men jag pratade inte alls med honom. Ett par dagar tidigare hade nämligen släpvagnen gått sönder och hans svåger mitt emot vårt hus höll länge på och svetsade den. Därefter gick tröskan sönder … Så jag ville inte alls gå dit och fråga hur det gick med skörden. I vissa sammanhang är det bäst att inte alls gå nära en bonde – inte ens för att uttrycka medkänsla och sympati. Man vet ju med sej själv hur litet man har lust att prata då det krånglar något alldeles obarmhärtigt.

Dagen förrän vi åkte iväg slog vi cement och följande dag blev det flisningens andra omgång. Henrik blev ensam att skyffla ut flisen. Vi hade bokat resan redan i mars och då trodde man att allt skulle vara klart inom juni men trots att jag arbetade med ladans golv hela sommaren inklusive kvällar och veckoslut så hann jag inte få det klart ens inom juli.  Hettan gjorde att mitt arbete inte blev så effektivt och drog ut på tiden. Det gäller fortfarande att det  aldrig är lämpligt att ta ledigt på ett jordbruk. Alltid är det nånting som krånglar och förstör tidtabellen.

Nu är det frågan när man skall börja tröska. Vetet ser inte så illa ut även om det är glest. Men det är ojämnt och det som grodde först till midsommaren är ju grönt ännu. Man tycker att det borde ha fått tillräckligt med värme den här sommaren men hinner det färdna ? Troligen blir det så att jag väntar med tröskandet tills de börjar lova massor med regn och då blir det bråttom.

 

 

 

Rötsommaren 2018

Enligt traditionen börjar rötmånaden omkring den 23 juli. Då ruttnar maten lätt och allt möjligt dåligt kan inträffa. Rent vetenskapligt handlar det om hög värme kombinerad med hög luftfuktighet vilket gynnar tillväxten av bakterier. Så något speciellt datum är den inte kopplad till. Jag har personligen haft rötmånad sedan mitten av maj … Det här har blivit en riktig rötsommar.

Man hade kunnat göra mycket nu då det varit så torrt – om man hade orkat. Just nu kör jag hem ved för den andra flisningen men det går långsamt för man kan köra bara på morgonen mellan fem och sju och på kvällen efter nio. På natten börjar det redan bli så mörkt att man inte ser mycket av vad man gör.

Det skulle vara en bra idé att sova på dagen då det är som hetast men det går inte hller på grund av hettan. Förstås kunde man installera luftkonditionering men jag tänker inte slösa pengar på kylaggregat. Då svettas jag hellre. I år går det inte ens att flytta sängen till tegelladugården som vanligen är rätt så sval på sommaren. Nu har hettan varat så länge att den till och med krupit in genom tegelväggarna. Från lördagen skall det ändå bli litet svalare (om man får tro på prognoserna) så det gäller att härda ut den här veckan ännu.

Skogen börjar vara ganska städig. Alla vindfällen och torra granar har körts ut utom en del stora torra granar som sparas till bastuved.  Fastän det är torrt  har det varit besvärligt att köra i skogen. Trädrötterna sticker upp betydligt mer än då marken är frusen och hjulen börjar lätt slira mot dem. Snart är vedhopen stor igen. Den första omgången flis är torr vilket inte är underligt med tanke på vädret som minsann varit bra för flisen. En flisningsomgång till så har vi värme nästa vinter åter.

Men först måste den torra flisen skuffas ned i lagret invid. Tyvärr gick gaffelfästet på fliisbisin sönder i fjol. Fliisbisin är en ombyggd ledubisi som användes för att skuffa in höet i ladan. Namnet kommer från den som tog emot höet i ladan och kastade det vidare så ladan fylldes ordentligt. Rent tekniskt är fliisbisin två U-järn som är fästa vid pallgafflarna och har en grov planka framme tvärs över. Med den skuffar man flisen (se Fliisbisins eldprov). Det är fråga om stora krafter då man kör med stora Zetorn (140 hk) så plankan håller inte så länge. Jag måste troligen såga till kraftigare material. Det måste vara trä så att inte galvaniseringen på torkplåtarna skrapas sönder.

Pallgafflarna är billigt inköpta från Kellfri och kvaliteten var inte den bästa. Jag valde Kellfri för att jag fick hydrauliskt breddbara gafflar för ett hyfsat pris. Hydrauliken är det inget fel på men fästet var uruselt. Nu har vi skurit bort det gamla eurofästet och svetsat nytt fäste på ramen. Det var inte så enkelt för fästena var inte likadana. Till all tur prövade jag passformen då jag punktsvetsat fast de nya – och förstås passade det inte alls till frontlastaren. Det nya fästet måste svetsas i en alldeles annan vinkel.

Ovan ser man skillnaden mellan gamla och nya fästet. Brottytan ser underligt ut – precis som om det var gjutjärn … Riktiga krokar bör förstås vara smidda.

Förvånansvärt nog ser vetet inte alldeles katastrofalt ut. Troligen var det två regn på omkring 30 mm som räddade oss – ett före johanni och ett åskregn för en vecka sedan.

Ojämnt är det och nån vidare skörd blir det inte men en del år har det varit sämre. Om hösten blir någorlunda torr så kanske vi får utsäde av det åtminstone.

Men klövern växer ! Där det togs skörd i juni så har klövern stuckit upp förvånansvärt snabbt. Timotejen däremot har inte klarat sej så bra (de ljusa fläckarna).

Troligen beror det på att klövern har djupa rötter och därför klarar torkan bättre.  Jag är ganska nöjd för på den här åkern behövs det djupa rötter som går genom det tilltrampade ytlagret. Tillsvidare är jag alltså glad att jag satte åkern i gröngödslingsvall. Den upplöjda gröngödslingsvallen ser också hyfsad ut även om torkan satt sina spår där också.

Nu är det  gubben som är det sämsta rötmånadsexemplaret. Visst har jag alltid lidit av hetta men i år är den så långvarig att jag inte orkar göra just nånting mera. Inte ens läsa eller skriva. Att se på TV är också nästan övermäktigt men det kan bero på att de nutida programmen börjar vara sämre än reklamerna (som jag hjärtligt avskyr). Nån värre rötmånadshistoria har jag inte på lager och orkar inte heller tänka ut nånting. Pust, stön …

 

 

 

Nu e simentn slajji

Den här sommarens stora arbete kom i går över den kritiska punkten. Då slog vi cementbalkarna. Det har varit ganska mycket arbete att komma så här långt men nu går det uppåt. Härtills har jag bara grävt mej nedåt. Nu är inte allting klart utan den andra väggen skall vi ännu gräva under men de två viktigaste balkarna är klara. Sedan måste ännu bakdörren fixas men det går inte förrän ladan är stabilt satt på de nya balkarna och det tar en månad ännu. Man har i alla fall en känsla av att det värsta är avklarat.

Fast simentn e slajji (betongen gjuten) så är det mycket arbete kvar. Nu skall den vattnas för att få styrka. Cementen måste ha vatten för att bli tillräckligt stark. Det är besvärligt på grund av hettan men man måste hälla vaten på den varje kväll. Och förstås hålla den övertäckt med plast så vattnet inte avdunstar genast. Om en månad kan de tillfälliga stöden tas bort och då kan vi börjar lyfta och ställa in höjden på väggarnas stockar. Virke får inte ligga direkt på cementen för den suger upp vatten från jorden utan man måste sätta stenar emellan. Sten är ett mycket bra material eftersom det inte tar upp vatten. De gamla timmermännen byggde fina hus av sten och trä som håller i hundratals år om man ser till att taket inte läcker. Efter 1960 ungefär så började man bygga mögelhus som är bara skräp  – och bygger fortfarande.

Underligt nog så stämde beräkningarna för betongen den här gången. Bara den allra sista ändan blev nån centimeter lägre men det gör detsamma för på den kommer ingen vikt. Vi hade förberett plattor framför torkdörrarna ifall det skulle ha blivit nånting över. Men det blir troligen en billast till ännu den här sommaren så då kan vi sätta där. Tanken är att också få en balk under den andra väggen men det är en del arbete med att gräva och ta bort stenarna där ännu. Jag ville kolla hur matningen av cementen fungerar förrän vi börjar med den väggen som är krångligare. Men det visade sej att cementbilen har en 16 meter lång transportör så den kommer åt litet var som helst.

Förra veckan fick vi första flisningen klar men det blev bara 90 kubikmeter och vi behöver nästan det dubbla. Förra vintern klarade vi oss med 150 kubik men då snålade vi en hel del. De gamla husen kräver en hel del flis men det finns massor av ved i skogen som inte går att sälja så det gäller bara att få ut den därifrån. I morse steg jag upp klockan fyra och fort till skogs halv sex. Det tog en hel del tid att fila sågarna och blanda bränsle och så måste man samla ihop skogsutrustningen igen.

Nu går det bra att köra i skogen eftersom det är så torrt. Men inte är det samma sak som att köra på frusen mark. Nu på sommaren så måste man vara försiktigare med alla subbar och stenar för hjulen sjunker in mycket djupare än på frusen mark. Det gick an att vara i skogen ungefär till klockan åtta på morgonen men sedan började det bli för hett. Mitt på dagen står jag i verkstaden och svetsar ihop allt som kördes sönder under vintern. Då hade man inte tid att lappa ihop mer än nödtorftigt.

Flisen borde i alla fall torka bra med den här hettan. Tyvärr kan jag inte följa med torkningen för mätsystemet har fått värmeslag vilket inte alls är underligt. Elektroniken bör ha en temperatur under 40 grader och då det är över 30 utomhus så är skillnaden alldeles för liten.

Det skall komma regn till söndagen och det är ju bra men jag borde få ut flisveden för det eftersom kan bli halt i skogen om det kommer regn och nu har jag inga kedjor på hjulen. Det borde bara regna på åkrarna …

 

I mitt anletes svett

Det här börjar vara den värsta sommaren som jag kan minnas. Visst var det hett också 2013 (Potatiskällaren nästa) och 2010 (Aah – svalka) men nu har hettan varat ovanligt länge. Allt sedan mitten av maj har det varit stekhett nästan utan uppehåll. Jag börjar lida av långvarig överhettning och man är alldeles slut redan innan eftermiddagshettan kommer. Inte orkar man göra nånting och inte skriva heller för hjärnan känns som potatismos. Nu på morgonen är det litet svalare och med dörrar och fönster på vid gavel hela natten börjar det bli drägligt.

Temperaturerna den här sommaren kan jag tyvärr inte se fastän jag har haft mätsystemet igång hela tiden. Åskan i fredags tog nämligen livet av min mätdator och jag har inte fått systemet att fungera än. Det var mycket som strök med i byn. Nätet fungerade inte på två dagar och jag fick jobba hårt för att alls få igång det på nytt. Två växlar tog åskan och även om det är igång igen så är det ganska provisoriskt och måste repareras grundligare.

Jag stod bakom ladan och grävde då den första smällen kom. Blixten slog ner alldeles nära och katten som jag har som sällskap hoppade högt – liksom jag. Nu kan jag inte enbart beklaga åskan för det kom sedan ett häftigt åskregn som gav oss närmare 30 mm även om det var kortvarigt. I det här vädret är det enda som kan ge regn just åska.

Men det var inte bara elektroniken som gick sönder. Vi hade två elavbrott och eftersom jag höll på att reparera fibernätet så var jag inte hemma. Panna slocknade och då strömmen kom tillbaka så matades obrunnen flis in i pannan tills skruven pressades bakåt och lagret (som jag nyligen bytt) gick sönder. Jag hade fyllt på flissilon och allt skall nu skyfflas ut igen. Skruven sitter nämligen stenhårt och jag måste troligen skruva isär den för att få bort den packade flisen. Vanligen har jag reservlager men det förra gick sönder under vårsådden i maj och jag har inte ännu hunnit skaffa fler. Visst har jag en brytare som skall stänga av matningen om skruven skuffas bakåt men den är urkopplad sedan förra bytet av brännhuvud. Det är sällan tid att göra nånting ordentligt utan nästa katastrof får en att lämna allt på hälft så fort det fungerar behjälpligt. Och så får man lappa ihop allt på nytt och på nytt …

Vi har nu former för cementbalkarna under ladan och i morgon kommer cementbilen. Det tog en massa tid att få bort de gamla stenarna så jag har inte gjort nånting annat den här sommaren utom det allra nödvändigaste inom jordbruket – och så katastrofreparationer på nätet. Allt är uppskjutet tills vi får cementarbetet gjort  för det skall sedan torka i en månad.

Under arbetets gång har de ursprungliga planerna ändrats en hel del. Dels måste jag gräva flera nya broar och diken för att få bort vattnet under grunden och dels minskade balkarnas längd. Mitt under ladan blir det bara en kort cementbalk för där har de gamla stenarna hållit bra och det som hållit i 90 år bör man helst inte röra enligt den gamla goda principen om att inte fixa det som inte behöver fixas.  Rör man om nånting i onödan så ställer man bara till elände. Jag minns bra hur det byggdes om i början på 60-talet. Många hus som stått i hundra år utan problem ”förbättrades” med cement, mineralull och plast varpå man for genom golvet följande år …

Stenar på lera fungerar bra men sjunker så småningom i jorden och efter hundra år måste man göra nånting. Nu gjuter jag cementbalkar under stenarna men gör INTE cementgolv som bara dra upp fukt ur jorden (plast under hjälper inte). Stenar kommer utanpå balkarna och sedan sätts det gamla trägolvet tillbaka. Sten och trä är mina material och de vet man att fungerar. Sten suger inte upp fukt liksom cement. Trä skall inte vara i kontakt med jorden och skall vara under tak så det torkar upp emellanåt. Då håller det i hundratals år utom i solen där det måste bytas ut vart hundrade år. Tryckimpregnerat tänker jag alls inte börja använda. Dyrt och svårt att bli av med. Man skall se till att konstruktionen är rätt så håller vanligt trä precis lika bra. Öppna balkonger och altaner skall inte byggas av trä. Punkt. Vill man använda trä så skall man sätta tak över.

”Du skall äta ditt bröd i ditt anletes svett” är ren poesi och handlar inte om värme utan mera om arbete. Tyvärr börjar en del av mänskligheten tappa bort arbetets betydelse. De tror att allting kommer av sej självt till butikerna på något magiskt sätt. Uppvaknandet kan bli mycket brutalt. Därför är jag skeptisk till medborgarlön även om den kan ha vissa positiva drag. För varje år gör vi av med jordklotets resusrser allt snabbare och lever över våra tillgångar. Det måste ta slut med förskräckelse. Jag är varken för Slösa eller Spara (även om jag mera lutar åt Spara). Det är mera en fråga om förnuftig användning av de resurser vi har – inte någon ideologi. Ideologier är helt värdelösa om man inte beaktar verkligheten. Tyvärr är det numera viktigare att tycka än att veta. Att strunta i fakta är på modet och det leder raka spåret till fördärvet.

Att sitta och ”läppja på en kall drink” är definitivt inte min grej. Snarare då att hälla i sej stora mängder saft eller vatten då man genomsvettig kommer in från grävandet. Inte tänker jag heller byta det svettiga arbetet mot nån semester. Det som kallas semester är TRÅKIGT – rent ut sagt mördande SLÖTT. Men litet omväxling skall vi ha för i augusti åker vi på kanaltur till Dalsland. Om det nu finns så mycket vatten kvar i kanalen att båten hålls ovanför bottnen. Kanaler gillar jag för de var 1800-talets motorvägar och på dem fraktades grymma mängder med material och människor. Tekniken är enkel men genial. Jag såg en engelsk dokumentär om Oxford kanal och en gammal gumma kunde manövrera slussportarna även om de vägde 2 ton … Men redan de gamla romarna var ju mästare på att bygga akvedukter och leda vatten till helt otroliga platser. Som gammal bonde och ingenjör är jag helt fascinerad av den gamla tekniken som i många hänseenden är bättre än den nya kortsiktiga slösa-tekniken.

Nu gäller det att ännu binda ihop en form med ståltråd medan det är skugga utanför väggen. Då solen börjar gassa där så är det rent livsfarligt att arbeta på det stället. Den kalla och regniga nordiska sommaren har vi inte sett mycket av i år men man minns ju ännu fjolåret …