Bondbloggen – Sida 50

Nu vet jag varför det är hett i helvetet.

Det skrivs ofta om ”den underbara värmen” som kommer men de som skriver har väl aldrig arbetat i solen. Förra veckan var det +30 grader här och jag orkar bara göra nånting utomhus tidigt på morgonen och sent på kvällen. Så därför sitter jag nu inomhus och skriver i Bondbloggen.

Det skulle vara en dag riktigt varmt men så blev det två och tre dagar och idag är vi inne på den fjärde dagen. Jag vägrar gå ut för jag får värmeslag och så verkar det blir kallt och skönt nästa vecka. Det går ännu an att arbeta i verkstaden och tegelladugården är riktigt skön där bredvid.

I början på juni rev jag bort brädfodringen på verandan som var alldeles rutten men förutom en del stolpar verkar den annars vara i skick. På sidorna har den nedersta stocken ruttnat men den är lätt att byta. Isoleringen verkar vara torr. Två stolpar måste bytas men invid husväggen klarar jag mej troligen med att förstärka med en batting (5×10 cm).

Och så märkte jag att jag 1980 hade slagit en balk av cement under framdelen av verandan samtidigt med att trappan förnyades. Det hade jag glömt bort. Fönsterkarmarnas nedre del är litet dålig men det borde gå att ordna med en ny list som skruvas fast.

Det är alldeles klart att jag måste lägga in plåtar som för ut regnvattnet från väggen både under och över fönsterkarmarna. Också under balkongen behövs plåtar som för ut vattnet.

Det har varit ett stort problem med balkongen där golvet ruttnar på fem år och den har varit förbjudet område nu i flera år. Man kan inte har virke att ligga ute i regnet. Solen spräcker det och vattnet blir att ligga i sprickorna varvid träet ruttnar. Trä som kan torka upp emellanåt håller däremot i hundratals år. Alltså skall trä under tak. Balkonger och altaner utan tak är rena vansinnet.

Så jag tänkte bygga ett tak över balkongen men det blir ganska stort för den är sex meter bred. Så jag tänkte om (lättjan är alla lasters moder …). Nu tänker jag sätta takfilt på balkonggolvet (med lutning 1:100). Det kan man inte gå på så jag tänkte försöka sätta en balkongmatta utanpå takfilten. Visserligen är det äcklig plast men den syns inte nedifrån och är så billig att man kan kasta bort den (hmm, miljöavfall ?). De har små knoppar undertill så att de torkar upp efter regn. Vi kan åtminstone försöka för sämre kan det inte bli.

Under takfilten sätter jag speciell takfanér liksom på hustaket. Den är 15 mm och borde stöda takfilten riktigt bra. Man måste bara ha ordentligt med underlag. Hur det fungerar i verkligheten får vi väl se. Jag tänker åtminstone inte bygga om balkongen mer i min livstid. Garantierna på byggmaterial som är 20 år (eller 10 …) är rent löjliga. För ett hus behövs garantier på 50 år minst. Men då är förstås firman satt i konkurs flera gånger om redan så också en sådan ”garanti” är värdelös. Bara trä och sten direkt från skogen är material som man vet hur länge de håller.

Vi har sågat och sågat (men bara på morgonen och aftonen) så nu börjar det finnas virke. Också de långa stockarna har vi lyckats såga även om det behövs extra stöd för 6 och 7 meters stockar. Det går att dra stockarna om de är över 630 cm och inte alltför tunga men det tar tid. Tre och fyra meters stockar går bäst.

Bara det blir litet svalare så skall vi ställa upp byggställningarna och börja med taket. Jag har skruvat fast takplåt i januari men det är inget mot att bli stekt i solen då det är över trettio grader varmt. Så jag vet av erfarenhet varför djävulen ordnade med hetta i helvetet och inte med köld. Nu börjar jag bara längta efter regn för det är mindre eländigt än stekande sol på taket.

Här i veckan så bytte jag också ringar på bakhjulen till MF65 som ju är en viktig traktor i vårsådden. Det är bara den som klarar av att lyfta in gödselsäckarna i tröskhusets andra våning där vi har tratten. Åtminstone tills de förstorar säckarna ännu mer så den inte orkar lyfta dem.

Förra gången jag bytte bakringar på 65:an så gjorde jag ett misstag eftersom jag bytte till begagnade. De hade nu stora hål och sprickor. Man kan vara snål men helst inte dumsnål. Så nu blev det nya ringar – hoppas de håller längre.

Bakhjulen rymdes precis i Ducaton. Men de större traktorernas hjul kan jag knappast köra med den. Vår gamla Ducato från 90-talet var däremot så hög att vi kunde köra hem stora Zetorns dubbelhjul från Mariestad (vid Vänern).

Snart är det dags att spruta. De flesta grannar har sprutat färdigt men vi är ett par veckor efter redan med direktsådden. Då blir det ännu större väderproblem. Det får inte vara för vått, inte för torrt, inte för kallt och inte för varmt. Dessutom får det inte blåsa. Så väderprognoserna läses ännu mer än vanligt både för taklagandet och sprutandet.

P.S. Då jag kollade i Bondbloggens gamla inlägg så verkar det ha varit hett också år 2010. I år gick dock vårsådden ganska bra i mulet väder.

39,5 timmar….

….lång blev slutspurten med vintertida dokumentövervakningen.

Jag har åter varit lite frånvarande här på bloggen vilket jag beklagar. Naturligtvis har det varit bråttom som det ska vara så här i vårbrukstider men jag borde väl ändå ha fått till några rader. Sjukdomsfall i familjen har också påverkat skrivlusten men största orsaken är nog att jag fick en överdos skrivbordsjobb i samband med färdigställandet av dokumenten för den vintertida stödövervakningen.

Jag hade ju helgårdsgranskning i fjol och har förstås varit medveten om att uppgifterna i skiftesvisa dokumentationen skulle lämnas in för granskning. Har under vintern fått några påstötar från berörda tjänstemän på TE-centralen här i Österbotten men det har ju varit så mycket annat att göra så jag har föst uppdraget framåt i tiden. Uppdateringen av dikesföretagets delägarlängd, frugans hjärntumör, upparbetande av vindfallen och annat har ju känts viktigare än improduktivt pappersarbete. Måste till först ändå ge en eloge åt tjänstemännens för deras tålamod men till sist kom deadline också obönhörligen emot för deras del. Ett sista datum sattes till fredag 10 maj men även det lyckades jag rucka på för jag menade att dom antagligen inte gör nåt åt saken under morsdagshelgen. Det var ju vackert vårbruksväder dagarna innan morsdag medan regn utlovats under helgen. Så var också fallet så jag fick ytterligare 2 dagar tilläggstid av dom förstående byråkraterna 🙂

Nu är det ju inte så att jag skulle ha saknat behövliga uppgifter utan snarare så att dom inte var i sådan form att någon annan än jag själv kunde tyda anteckningarna. Så jobbet bestod egentligen av att från mina anteckningar i dagboksform sammanställa de så kallade skifteskorten vilket jag tänkte att blir lämpligt nån kall vinterdag då det inte går att göra så mycket annat, nu kom det inga dylika dagar senaste vinter. Och helst önskade man sig dokumentationen i elektronisk form. Jag har ett dataprogram till förfogande men har inte just använt det då det inte fungerat så bra i min diversifierade produktion av en massa underliga specialväxter.

Under julen började jag således mata in grunduppgifterna i dataprogrammet men stötte på patrull och lade jobbet åt sidan i väntan på att helgerna skulle passera. Men sen kom det som sagt annat emot. Någon enstaka vinterkväll har jag skrivit ner lite men det mesta blev lämnat till slutspurten under morsdagshelgen. Det visade sig vara lite mera jobb än beräknat så jag satt nonstop (med någon kortare mat- och drickapaus emellan samt en timmes besök hos rara mor, det var ju ändå morsdag) i 39,5 timmar innan jag hade det så pass att jag kunde mejla in dokumenten. Äldsta dottern kom till undsättning för att hjälpa till så att jag inte i misstag skulle nicka till under småtimmarna. Jag hade i början räknat med 120-150 sidor text men tröttnade litet mot slutet så en del oviktigare uppgifter lämnades bort varpå det stannade vid 96 sidor.

”Domen” kom på posten häromdagen och det fanns inget att anmärka vilket var tacksamt med tanke på uppoffringen. Till och med gödselanvändningen överensstämde med lagerbokföringen och inköpta gödselmedel trots att jag i hastigheten glömde att köra en korsgranskning av uppgifterna.

Så här i efterklokhetens anda funderar man om det kunde göras på annat sätt, det är ju lite horribelt att hålla ett arbetspass som motsvarar en vanlig arbetares hela veckoarbetsinsats.

Jag har nu när jag av nödtvång satt mig in lite bättre i skiftesvisa dataprogrammet försökt att dagligen mata in vad som görs. Men det har visat sig vara svårt att efter en lång arbetsdag hålla sig vaken ytterligare nån timme för att få allt dokumenterat så jag har nog fått komplettera med mitt tidigare använda system som att under arbetets gång fotografera och i telefon banda in röstmeddelanden vilket med dagens teknik relativt bra går att göra under arbetets gång. Ska man dokumentera allt vad jag och mina anställda gör under en arbetsdag under säsong så borde man helst ha en sekreterare på heltid.

Min fråga till dem av mina kolleger som följer oss på bondbloggen är ”hur gör Ni för att enklast uppfylla dokumentationskraven?”

Sakta men säkert kommer blommorna fram på Starrgrund

På vårvintern 2018 fick jag och pappa för oss att vi sku reda upp starrgrund. En liten holme som ligger väster om Ytterholm. Den är så liten att man på 4 minuter går tvärs över den, men innehållsrik var den… På sly, små tallar och krokiga enbuskar. Någon gång for man av ren nyfikenhet iland där, men man kom just inte längre än de första 2 metrarna som består av strandstenar, sen var det stop. Med mycket krypande kunde man slingra sej upp på toppen, men, man stack sej helatiden på enbuskarna. De växte ingenting annat än vass, enbuskar, al, tall och några skraltiga nyponbuskar.

Men nu sku de få vara slut med det!

Med motorsågen i handen röjde och brände vi i flertalet dagar. Svetten rann och man hoppades att allt slit och alla litrar svett inte skulle vara helt bortkastat. Ifjol hade jag getterna att gå och beta holmen i några repriser och nu i år börjar man få lön för mödan…

Se hur de kommer…

Nån här och nån där kikar de fram… Styvmorsvioler 🙂

Små små rara blommor kommer det lite här och lite där, men, nu gäller de att få bukt med de långa, grova, förargliga gräset också! Skulle jag inte ha djur att sätta iland skulle holmen på några år vara likadan igen, men nu kommer getterna, som just nu jobbar flitigt på några andra små holmar, snart att komma till starrgrund och ge gräset en match! Sakta men säkert hoppas jag att starrgrund blir en vackert blommande holme 🙂 Som vanligt när man röjer ett område är det intressant att se hur resultatet blir 🙂

Kombinationen av motorsåg + betande djur är oslagbar vad gäller naturvård 🙂

Hasi för sådden 2019

I går kväll sådde vi de sista åkrarna. Det blev ett längre uppehåll efter de 50 mm regn som åstadkom sjöar på åkrarna (se Sprickanveetå och svandamm). Det var så mycket att man kunde fortsätta med sådden först i går.

Men före den sista sådden så körde jag med hacken över mullåkrarna för att minska på halmproblemet. Och det lyckades över förväntan. Inga problem alls med halm efter det.

Jag körde med hacken så lågt ställd att den tog upp mull allt emellanåt. Resultatet blev bra och såmaskinen stoppade inte en enda gång. Det gick förstås åt en hel del bränsle för hacken är ganska tung att köra men krånglet med halmen på mullåkrarna var i år så betydande att det lönade sej. Och det var bara tre hektar som behövde hackas.

Fortfarande var det en massa fukt i jorden och med den här värmen så borde utsädet minsann gro bra. Nu har vi på en åker sådant som blev sått före regnet och sådant som blev sått efter så man får se hur stor skillnad det är i höst.

Så är då åter ett års vårsådd undan och man får se hur vädret blir i sommar. Ganska bra gick sådden fastän jag måste plocka fram hacken innan det sista kunde sås. Sjöarna efter regnet har knappast varit till fördel så jag förväntar mej inte att svackorna skall ge någon skörd men det gick i alla fall bra att så alltihop både före och efter regnet. Huvudsaken var att det inte blev några hjulspår eftersom jag inte bearbetar jorden alls.

För tusen år sedan gjorde man ett litet hål i jorden med en pinne och släppte ned ett korn i det. I dag går det snabbare att så. Men man vet aldrig – kanske det kommer maskiner som sår ett vetekorn i taget med pinnhjul ?

Nu har vi bara poteetren eller päärona (potatisen) kvar att sätta i jorden. Vi kom faktiskt ihåg att lämna en bit osådd (se flaggorna nedan). Ett år sådde jag av misstag vete i potatislandet och det var ingen bra idé.

Sista åkern med potatislandet sådd kl. 22:00

Nu skall såmaskinen tömmas och oljas in och dubbelhjulen plockas bort. Sedan börjar byggsäsongen och i år skall husets tak förnyas men först skall verandan byggas om för hörnstolparna är alldeles ruttna. Inga fritidsproblem i sikte ännu.

Att flytta får med båt

Att flytta får i båt är ett stålleprov i sej… Får är ju inte alldeles överdrivet lätta att övertyga om att de nog går bra, och att de kommer att finnas mycket gräs dit dom ska åka. Nixpix. Att locka ner dem till bron och tro att dom ska hoppa ner i båten helt automatiskt och gladeligen, kan man glömma…

Att flytta får i skärgården har folk hållit på med i all världens tider, på olika sätt. Endel knöt fast benen med rep så de inte kunde resa sej och stuvade båten full med får. Rad i rad låg de som packade sillar medan puttputt-båten sakta tuffade dit de skulle. Andra skeppade dem på pråm, eller i roddbåt… Sätten och knixarna är många…

Jag flyttar mina får som så, att tar in alla fåren och så gallrar jag ur dom som ska med och ställer dom i en skilld kätte inne i fårhuset. Gärna dagen innan. Vädret brukar vara hyggligast på morgonen, eller kvällen. Så följande dag, om väderprognosen håller sträck och att det är någorlunda vackert, lastar jag fåren upp på en mönkkisvagn. Den är så låg att fåren kan hoppa upp själva, eller så får dom en bänk att först stiga upp på och sedan kan de stiga ombord på vagnen. De är ju inte heller någonting dom gör automatiskt när man ber dem, men med lite havre eller foderknoppar kan dom gå att övertyga. Lammen går ju dit tackan går, så de brukar snällt hoppa upp, eller så får jag lyfta dem ombord. Sen stänger jag bakgaveln och så bär det iväg ner till stranden.

I stranden har jag spikat ihop en ”ränna” av grindar. Det är bergigt och lite krepligt där, men de funkkar hyggligt. Jag backar mot rännan, sätter grindar mot vagnens sidor och under vagnen så ingen smiter, och sen öppnar jag och släpper ner fåren i rännan som leder raka spåret till båten.

I dehär skedet är man väldigt glad om alla de andra fåren, de som inte ska med, är kvar inne i fårhuset, eller åtminstone inte är i stranden när man ska lasta. Är dom de så vill ju de olika grupperna får, fara dit de andra är, vilket kan resultera i att fåren som inte ska flyttas, till varje pris ska med i båten, eller så vill de som ska åka, bryta sej igenom, eller över grindarna. Får man vara ensam med bara de fåren som ska åka i stranden, brukar de gå lättare och med lite havre-övertalning brukar de kunna tänka sej att hoppa ner i båten. Här är det jättebra om man har någon med sej, för risken att någon ska falla mellan båten och bryggan är ständigt närvarande, så de är bra om någon kan hålla i båten medan man hjälper tackorna ombord, och i synnerhet lammen, som i virrvarret blir tvinnågare och tållogare än de normalt är.

Så fort alla fåren är ombord, gäller det att rätt så snabbt kasta loss och skuffa ut båten från land. Bara avståndet till land är tillräckligt så försvinner tanken på att hoppa för fåren. OM inte det står en helt flock får på stranden och bräker allt vad de orkar…

Kör man sakta rör fåren på sej mer, tassar runt och kikar över suden vart de bär iväg, men, kör man lite hårdare, så de lite vädrar kring öronen brukar de ställa sej att stå, och står sedan ganska stilla. Har tackorna lamm är de rörigare, då lammen söker sin tacka, och tackan tvinnar runt och söker alla sina lamm.

Ja, vart är vi påväg….

Ibland får jag frågan hur många får jag får med mej i gången, men de är svårbesvarat. Det beror på vilken båt som används, storleken på fåren, är de lamm, är de klippta… På våren kan man få 20 får i Liselott (båten), men på sena hösten kan 15 stå pakade som sillar. Att de står packade som sillar är ändå ingen nackdel, snarare tvärtom. Står de lite tätt står de stadigare, men blir de för många kan de hända att någon ramlar och blir liggandes, vilket inte är en nackdel i sej, bara alla ombord skulle förstå att inte bajsa och kissa ner sej…

När man sedan kommer fram dit man ska är de i princip bara att sätta fören mot land och låta fåren hoppa ur. Ofta behöver dom en liten betänketid för att komma sej ur båten, men, sen hoppar de nog (oftast) självmant. Bra är då om man kan ta iland mot en strand, eller passligt berg eller nåt, för här är risken igen att någon faller mellan båt och brygga. Tar man iland i en strand gör de inget om de är lite dåliga på att hoppa, våta klövar gör inget. Mot ett berg kan det vara krepligare och tvarare, men ofta är de ganska nära till för fåren att ta sej iland om de slintar i hoppet och landar i vattnet, men faller ett får mellan båt och brygga kan det vara långt till ett ställe där de går att få upp fåret.

Kan får simma?

Jo de kan dom. Dom simmar inte gärna, men om nöden inte har någon lag kan dom ge sej på vattnet. Jag har haft någon tacka som simmat från någon liten holme någon vår. Hon hade bestämt sej för att hon inte skulle vara där, utan hon sku HEM! Så hon simmade nog ca 70-100m. Sen sägs de ju att ullen tynger ner fåren och att de kan drunkna om de simmar med mycket ull, och så finns det de som säger att fåren fylls med vatten ”bakvägen” och att de därför drunknar. Jag har inte provat varken ena eller andra, och jag hoppas att jag inte behöver prova heller, men de vet jag att jo, det händer att får drunknar om de far ut i vattnet.

Sorgligt men sant, så finns det ännu folk som släpper löst hundar på holmar så hundarna jagar fåren ut i vattnet, och dit blir de. De händer inte ofta, men en enda gång är en gång för mycket, och nog hör jag nästan varje år om någon som mist 1-10 lamm/får på grund av lössläppta hundar.

STOP! Stanna upp en stund…

Ja, ibland bara måste man stanna upp en stund och göra som lammen, njuta…