….på de flesta mätpunkter jag har längs snö-/tjälmätningslinjen.
Så här års intresserar tjäldjupet speciellt på åkermark och jag har fått några förfrågningar om tjälsituation så jag gör en hastig redovisning här från båda mätpunkterna på åker.
Tjäldjupet på åker i medlet av april
Som synes kan det variera mycket, de år som tjälen redan gått är det markerat med ett streck. Nu får var och en dra sina slutsatser men det ser ut att bli ett tidigt vårbruk härstädes. Skulle inte förvåna mig om någon brukar harven innan valborg.
En Glad Påsk tillönskas läsarna och bloggkollegorna.
Aprilvädret är ombytligt som vi vet. Förra veckan var det så varmt att jag började fundera på att stänga av värmen men nu är det kallt och snö igen.
Vintern kom tillbaka.
Ifråga om arbetena så är det i april man går över från skogsarbetet till vårarbetena. Efter det jag körde ned traktorn i Tallmosan så har jag bara hämtat två lass ved från en åkerholme. Virket som jag körde ut i mars skall ännu sorteras för man ser inte alltid vilka som är ruttna då man kör ut. Eget sågvirke skall också väljas ut och sågas så fort som möjligt för i sommar skall verandan förnyas och nytt tak läggas på.
Men just nu har jag fullt upp med verkstadsarbete (verkstaden är huset bakom garaget på bilden ovan). Volvon har jag bytt olja i men sommarringar byter jag ännu inte. Nu skall Ducaton få nya framhjulslager för de gamla börjar föra oljud.
Ducatons arbeten ledde sedan till en större omändring av datamaskinerna. I fjol kraschade hårdskivan på min enda Windowsmaskin som jag enbart använder för verkstadshandböckerna. Man kan köpa fullständiga reparationshandböcker på nätet för en billig penning men de fungerar bara på Windows. Fast i går hittade jag en verkstadsbok i formatet PDF som man kan se på i vilken maskin som helst.
Det var enkelt att byta hårdskivan till en SSD (halvledarminne) som dessutom gör maskinen mycket snabbare. Priserna på SSD börjar också gå ned. Genom att byta den mekaniska hårdskivan till halvledarminne kan en gammal maskin få nytt liv. Problemet var förstås Windows.
Jag har licensetikett på maskinen men då jag skulle ladda ned ett nytt Windows och satte in licenskoden så meddelade Microsoft helt kallt att jag måste ta kontakt med maskinens tillverkare. Nå, det gick förstås inte för det är en äldre maskin och de struntar i dem. Så det blev att söka på nätet där det nog fanns hundratals goda råd för många har ju råkat ut för samma elände. Men de fungerade inte.
Vissa påstår att Linux är besvärligt att installera men de har inte sett de nya systemen. Man laddar bara ned Linux på en USB-sticka och så startar man upp maskinen varefter allt installeras automatiskt (man måste välja språk och en del andra saker). Och man kan komma åt allting i Linux – till och med skriva om programmen om man vill ändra nånting.
Så jag startade maskinen med Linux och började för hand plocka in delarna till Windows. Linux har nämligen fina verktyg som man kan göra vad som helst med. Windows har installationsprogram som antingen fungerar eller så inte. Mest inte och då sitter man där med skägget i brevluckan. Köpa ny maskin är ofta enda utvägen.
Alla maskiner går sönder förr eller senare. Jag måste också köpa ny hårdskiva till trädgårdsmästarens maskin där hon har sin äppelbok lagrad. Den gamla hårdskivan började nämligen tappa sektorer och det tyder på att den snart är slut. Jag sätter också ny SSD i den och dessutom skaffade jag (en blå) USB-skiva som man kan använda till säkerhetskopiering. Det är ganska käckt att bara stoppa in kabeln i en USB-port och sedan kopiera det man vill spara. USB-skivan kan man med fördel sätta i ett annat hus så man har sina kopior på flera olika platser.
Att använda nån sorts ”molntjänster” rekommenderar jag inte. De är alldeles för osäkra fastän de naturligtvis pratar en massa goja om hur säkra system de har. En egen USB-skiva är enklare och säkrare. De gamla CD- och DVD-skivorna som användes för säkerhetskopiering var alldeles för små och dessutom vissa av usel kvalitet. En USB-skiva kan vara på 4 Terabyte (4000 Gigabyte) så där ryms allt jag producerat sedan år 1970.
Verkstadsarbete består numera av en hel del surfande på nätet och som jag skrev så är handböckerna numera också i datamaskinen. Men för att inte olja ned tangentbordet fullständigt så brukar jag skriva ut de sidor jag behöver på papper som jag kan ta till verkstaden och olja ned i lugn och ro. Nu var det också problem med skrivaren. De har lyckats göra varenda skrivarmodell olika och det är ett rent helvete att installera dem så att de fungerar. Efter flera års krångel hittade jag i alla fall ett bra installationssystem för min Canon färglaser. Och det fungerade ! Helt oväntat.
Nu skall jag dricka kaffe, mata ut verkstadspappren och sedan börja byta framhjulslagren på Ducaton. Då det är klart så lär det redan vara bättre väder. Snart blir det varmt igen och påsken lär bli riktigt varm och solig i år – om man får tro på prognoserna.
Jag har åter försummat ett par skogsdagar med att delta i olika möten. Igår stod skogsvårdsföreningens fullmäktigemöte på programmet och i dag ÖSP´s förbundsmöte.
Gårdagens fullmäktigemöte föregicks så här inför riksdagsvalet av ett par timmars valdebatt med skogligt tema och visst höll kandidaterna en välvillig inställning till skogen om än åsikterna om hur den bäst sköts skilde sig lite. Med tanke på publiken som till stor del bestod av skogsfullmäktigemedlemmar så hade säkert de olika partiernas kandidater handplockats för att passa in i miljön. Därför undveks också de största meningsskiljaktigheterna. Så långt om partipolitik i detta forum men en uppmaning om att gå och rösta är säkert på sin plats och det kan löna sig, åtminstone visar utgången på fusionsfunderingarna här i trakten att så är fallet. Bra så.
Valdebatt med skogligt tema.
Före skogsfullmäktigemötet hann jag köra ut lite av det som jag högg under söndagen. Vintern gjorde efter några dagars varmt vårväder ett återfall med nordan och snöbyar och stormvindarna gynnade inte fällning av träd så jag var glad över att jag tog en maratondag i skogen på söndag som ledde till att jag hade tre lass att köra ut. Egentligen borde man nu då skogsföret håller på att rinna ut koncentrera sig på de återstående vindfallen efter Alfrida-stormen men det är svårt att låta bli att ta bort lite kvistvargar och urgallringsmogna träd i bestånden då man ändå kör förbi under insamlandet av det stormfällda.
Fortfarande finns vindfällen att tas omhand…… ….men det är nog roligare att gallra och själv fälla träden i dylika bestånd.
Idag stod så ÖSP´s förbundsmöte på agendan, egentligen skulle jag inte haft tid att delta men det är alltid intressanta diskussioner och anföranden på programmet så jag for ändå om än lite försenat då jag först hade att instruera hemfolket om dagens göromål. Frugan är fortfarande sjukskriven så jag vill inte belasta henne med de praktiska bekymren nu då ytterligare en tumör på hjärnan har upptäckts. Det är också en orsak till att det varit lite tyst härifrån den sista tiden.
Ett av de intressanta anförandena hölls av Michaela Ramm-Schmidt från Baltic sea action group om Carbon action programmet och om hur bönderna kan stå för lösningen visavi kolbindningen i klimatförändringsfrågan. Oberoende av vad man anser om klimatfunderingarna så är kolbindning i form av högre humushalt i jorden inte att förakta då det ger grödorna bättre tålighet mot varierande väderförhållanden. Och dylika har vi ju fått erfara de senaste åren. Jag har under vintern också tänkt i lite motsvarande banor så jag kommer säkert att återkomma till saken då tankarna klarnat lite. Kolets kretslopp är bekant men hur man kan påverka de olika skedena i kretsloppet tåls säkert funderas på lite mera.
Beaktansvärda synpunkter.
Kolbonde ville man påstå att var ett nytt begrepp men jag menade ändå att kålbonde har jag redan varit i flera decennier. Kanske blir man ännu både kol- och kålbonde? Vi får se vad framtiden för med sig.
Goda råd behöver inte vara dyra men många råd kan vara mycket dyra. Inte för att man betalar åt rådgivaren utan för att man förlorar mycket på dåliga råd. Men det är ju så att en klok människa lyssnar på råd men gör som det är bäst.
En rådgivare är en som inte har de egna pengarna i blöt och inte förlorar på eventuella dåliga råd. Därför bör man alltid tänka själv och beakta vad som är viktigt för en själv – vilket inte rådgivaren egentligen kan göra. Det är bara man själv som känner till alla faktorer som har betydelse. Det går inte heller att skylla på rådgivaren för beslutet är helt och hållet ens eget – utom i de fall då myndigheterna tvingar en att följa dåliga råd.
I går kom åter min favorittidning: Land Skogsbruk. Underligt nog var det nr.14 för den 29 mars 2019. Jag vet inte vad det har tagit åt posten för oftast kommer den försenad – ibland över en vecka. Det är ingen tjock tidning men hade i går flera riktigt bra artiklar. Bland annat i krönikan påpekades att ”Kloka skogsägare lyssnar på råd men bestämmer själva”.
Krönikan handlade om gallring och huruvida vi alls behöver gallra och i så fall hur. Krönikören hade i fjol gallrat ut 2200 kubikmeter ur egen skog och i slutändan fick han ynka 18 kronor per kubik. Dagen innan hade samma virke varit värt 550 kronor per kubik så skogens värde minskade plötsligt med en miljon … Och som vi alla vet så är en förstagallring ett högriskprojekt där stormar, rotröta och snöbrott kan förstöra den nygallrade skogen.
Bläddrar man några sidor framåt i tidningen så kan man läsa vad professor Urban Nilsson vid SLU skriver om ”Nio myter om gallring”. Det är inte bara åsikter utan bygger på uppföljning av runt 70 svenska fältförsök i skogar anlagda för 40 till 50 år sedan.
Med tanke på hur vanlig gallring är och hur alla rådgivare tutar ut den som en absolut sanning så kan det vara bra att fundera litet på de nio myterna:
Gallring ökar tillväxt och volymproduktion: Nej.
Gallring ger grövre träd: Nej.
Gallring ger friskare skogar: Nej.
Gallring ger högre slutavverkningsnetto: Nej.
Täta bestånd har gallringsbehov: Nej.
Rumslig fördelning är viktig: Nej.
Höggallring minskar tillväxten: Nej.
Breda stickvägar minskar tillväxten: Nja.
Gallring är oftast lönsam för skogsägaren: Nja.
Det är klart att det inte är så enkelt som det ser ut ovan och Urban Nilsson reder ut under vilka förutsättningar svaren stämmer så det är idé att läsa hela artikeln. Till exempel konstaterar han att höggallring (man tar bort de stora träden) inte minskar tillväxten för tall medan det har en viss inverkan på gran som dock inte är statistiskt säkerställd.
Jag håller med om det mesta men gallrar i alla fall i täta skogar där kronorna börjar skjuta upp – helt enligt de metoder som användes för 70 år sedan före kalhyggenas tid. Jag har gallrat enligt de nuvarande rekommendationerna också men det har jag slutat med för den gallrade skogen blir alltför känslig för stormar och snöskador. Jag har en bit som gallrades riktigt snyggt och sedan knäcktes nästan alla kvarvarande träd av snön.
Jag har också haft kalhyggen och i år har vi sågat ned de träd som stod på kanten till ett kalhygge. De var alla skadade och många stockar gick förlorade på grund av det. Då vi själva fäller så skadas visserligen ungskogen men det blir inte stora luckor eftersom det var så varmt att kvistarna inte slog sönder så mycket. Det blev bara en mycket lindrig gallring av ungskogen.
Men man måste alltid se på den verkliga skogen och anpassa åtgärderna efter behovet. Statistik har ingen betydelse annat än för byråkrater. Då man står där i skogen och väljer så tar man bort de träd som inte har förutsättningar att växa till samt de träd som håller på att bli för gamla. Tallarna har det problemet att om tjocka grenar torkar så duger de inte som stock så man får inte vänta för länge.
Här höll de stora granarna på att dö och måste bort kvickt.
Det är klart att var och en måste fundera ut vad som passar de egna skogarna. Råd är bra men ansvaret för besluten faller ändå enbart på en själv.
Det är igen en skräpvinter. Det var kallt en månad och då kom det en massa snö som nu smälter. Ingen tjäle finns det heller under snön. Trots en sen start på skogsarbetet (på grund av byte av vevaxel på Zetorn) så har vi lyckats fälla en hel del granar i Tallmosan där de är alldeles för gamla och stora.
Men nu blir det bråttom att köra ut stockarna för vägarna börjar smälta. Det är mest bara tillpackad snö på skogsvägarna och värmen gör att de inte håller mer. I morse var det en minusgrad och det hjälpte så mycket att jag fick ut två lass tidigt på förmiddagen men jag vågar inte köra fulla lass så det tar tid.
Inte blev det bättre av att snön gör det svårt att se var dikena finns vilket jag nog märkte då jag körde ned Zetorn. Dikena är så stora och djupa efter senaste rensningen att jag inte vågade försöka ta mej upp på egen hand utan måste ringa efter brorsan som kom med stora Zetorn. Det värsta var att lilla Zetorn är tvåhjulsdriven och om man kopplar på differentialspärren så kommer man nog framåt men kan inte styra. Den stora Zetorn är så tung att det bara behövdes en liten knyck så var den mindre Zetorn upp på vägen.
Smal väg och djupa diken
Där vi hugger nu hade granarna börjat torka och en del var angripna av granbarkborre. De var också så stora att de borde ha tagits bort redan för många år sedan. Vi hade sparat en del som skydd mot gräs för att ungskogen skulle hinna upp ur gräset. Skugga stör inte granplantorna men hindrar gräset från att bli alltför frodigt. Men nu måste de stora träden bort.
Storleken visas av att man från ett träd kan få två 58 dm svarvstockar som måste vara minst 24 cm i toppen. Och det är många granar som ger två svarvstockar och därtill två 55 dm vanliga stockar … Så det är nästan 23 meter stock från ett träd. De är dessutom så raka och kvistfria att man inte skulle vilja sälja dem alls men jag kan inte såga allihop för eget bruk. Det fanns en del med avbrutna toppar och en del ruttna men inte så värst många.
Långa raka och kvistfria stockar
I motsats till granarna var de tallar som vi fällde hemma ganska krokiga och med stora kvistar. Men de var också överstora och jag får se om vi kan sälja dem då stockarna nuförtiden inte får vara grövre än 55 cm. Men jag ger inte bort en 65 cm tallstock som är kvistfri om den går till vrak. Det går mycket långsamt att själv såga en så stor tall men jag får väl gnida på den i en dag då. Tallarna var också långa så man tyckte första inte att de var så grova.
Den yngsta generationen skogshuggare är redan i farten
En traktor fungerar men det är redan en annan i verkstaden. Belarusen hade vatten i oljan så jag tog bort topplocket och kolvarna för att försöka hitta läckan, Topplockspackningen bröts sönder en aning så man ser inte om där har funnits något fel men där fanns knappast något större fel. Kolvarna var hela men en kannring hade brustit. Cylinderfodren verkar också vara hela så nu gäller det att kolla packningarna i nedre delen av fodren. Det har inte varit någon större läcka men man vill inte köra med vatten i oljan.
Topplock på Belarus (ej renlagat)
Lagerskålarna för vevstakarna var litet nötta men inte så farligt. Jag hade också bytt olja ganska ofta efter det jag märkte att det fanns vatten i den. Nu byter jag förstås en hel del delar då motorn en gång är isärtagen. Delarna är ganska billiga.
Det har inte blivit så mycket tid för verkstadsarbete för mars är mötenas månad. Det är styrelsemöten inför årsmötena som vi gärna håller inom april före vårbruket. Och så förbereder vi premiären för den video som spelades in år 1994 ”Tjörkveein” (Kyrkvägen). En halv kilometer från oss fanns nämligen Tjörktalln där folk samlades för att sedan vandra till Pyttis kyrka genom skogarna. Stigen syns ännu mycket bra på vissa ställen och vi har märkt ut den och vandrat den flera gånger. Den användes senast för 400 år sedan då Lappträsk blev en egen kyrkosocken år 1575.
Nu gäller det att beställa kallare väder. Redan den minusgrad vi hade i morse gjorde att vägarna på förmiddagen var bättre än i går på eftermiddagen. Väderprognoserna lovar en del kalla morgnar nästa vecka men det stämmer inte alltid. Jag borde ännu få ut åtta lass stockar och ungefär lika mycket propsar och ved.
Om allt går enligt planerna kommer det i slutet av året att stå en ny lagård på kullen bakom åkern. Vi hade för avsikt att göra en tillbyggnad till den befintliga ladugården, men efter att man undersökt markens beskaffenhet beslöt vi oss för att flytta byggnaden till ett helt skilt ställe. Marken vid den nuvarande lagården är ganska ojämn, allt från sand till lera medan det är praktiskt taget bara sand på den plats dit vi flyttar bygget.Eventuellt blir vi tvungna att spränga lite berg, men det är ändå betydligt billigare än att påla eller att först gräva bort mark och sedan fylla det på nytt.
Transporterna är ju givetvis det största problemet för vår del eftersom allt ska transporteras över vattnet hit. Även ur transporternas synvinkel är det mer än väl motiverat att flytta bygget till en stadigare plats. Ju mindre som behöver grävas bort, desto mindre behöver fyllas till och desto färre transporter blir det.
Som det nu ser ut kommer byggarbetet av själva lagården att komma igång om den dryg månad. I stora drag ska det ta ungefär ett halvt år att bygga lagården, så om allt går bra kan korna flytta in i den nya lagården i november. Vi kommer att ha kvar och i bruk den nuvarande lagården åt ungdjuren och sinkorna. Småkalvarna har redan flyttat till sitt nya kalvhus.
