Nästan onödigt nöjd….

Det är svårt att sätta poäng på vad som är det värsta som kan hända här i livet. Dödsfall är väl nummer ett men vad som sedan kommer på nummer två plats är väl sen relativt och lite upp till vad var och en tycker och tänker. Helt klart är att dåligt väder och missväxt är katastrofalt för en bonde på många olika sätt. Dels finns det ju en rent ekonomisk realitet, ingen skörd ger mindre inkomst. Idag är vi ändå inte lika beroende som för 100 år sedan, men visst, allt står och faller med att man får in något i ladorna, så är det ännu. Utöver detta kan en misslyckad skörd vara ett misslyckande på det personliga planet om den beror på något misstag man gjort. Sen kan det förstås vara precis tvärtom, man gjort allting rätt men vädret slår sönder allt för en, och det är också ett ganska hopplöst läge. Hur som helst, de flesta kan väl ta en dålig säsong, det måste vi ju bara klara av ibland, men två börjar för många redan vara övermänskligt. Så har jag förstått att det är på väg att gå för vissa yrkesbröder i norra Österbotten och kanske även annorstädes.

Mot den bakgrunden har jag lite dragit mig för att skriva den text som jag nu ändå skriver. Det känns på något sätt så orättvist att inte ens vädret kan vara rättvist. Efter endel funderande skriver jag det i alla fall, det handlar ju om saker som jag inte kan påverka utan bara njuta av när man nu då för en gångs skull sitter i det grönare gräset på andra sidan.

Såhär då:

För några dagar sen sprang jag ihop med en nära bekant som inte är jordbrukare. Han ställde frågan, vi har ju haft ganska fint väder i år, vad skall bönderna klaga över i år. Svaret från min sida blev förstås; Ingenting.

Här i Närpestrakten finns det ingenting, absolut ingenting att klaga över vad det gäller odlingssäsongen såhär långt. Än är vi inte i mål, och ett slagregn eller frost kan förstöra allt på några minuter, men än så länge är det bara att njuta.

Precis hela odlingssäsongen har varit en söndagspromenad i perfekta förhållanden. I våras hölls marken fuktig (vårmustig) under hela planteringen och förhållandena var bra. Själv hade jag ju lite trubbel med maskinerna och slet därför i motvind nästan hela sådden, men vädret var bra. Efter sådden behövdes vatten och då kom det vatten. Inga syndafloder utan sådär passligt som det skall innan midsommar. När vattnandet före midsommar var över kom värmen. Det har inte varit riktigt stekhett många dar i sommar, sån nån fara för uttorkning har inte funnits, utan bara sådär passligt varmt som man vill ha det. Det känns nästan som om vädret ville säga ”Förlåt för hur jag bar mig åt i fjol”

Nu mot slutet av juli börjar stråsäden så sakteliga ljusna upp och det anas nog rekordtidig tröskning på slätten.

Det finns egentligen igen orsak till att gå omkring och vara mallig över egen växtlighet i år, för i de förhållanden som varit i år är det nog näst intill omöjligt att misslyckas, och det gör ju då att mina plöjningsfria experiment från våren inte riktigt går att tolka. Det är däremot klart att det som jag jämrade mig över i vintras och delvis ännu i våras nog har kommit på skam, åtminstone i år. Mina ögon ser ingen skillnad alls på plöjda, lättbearbetade eller direktsådda åkrar. Detta gör nog att experimentet kommer att få en uppföljning nästa år.

DSC_0167

Lägger bara för den goda sakens skull in en bild på rapsåkern. Det är hopplöst att försöka fotografera en åker och återge stämningen därifrån. Det är ungefär som att försöka fotografera köld eller lycka, det blir en bild, men stämningen förmedlar den inte. Frågar man efter min åsikt så säger jag att närapå det finaste man kan utsätta sig för att uppleva, det är en doftande blommande kornåker en fin kväll i andra halvan av juli månad.Där har man paradiset och kan bara vara så oändligt tacksam för att man får uppleva det – sommar efter sommar, och man behöver inte ens resa bort. Och dessutom – i takt med att världen blir oroligare och oroligare så uppskattar man bara mera och mera lugnet och ödsligheten på slätten.

Hur framtiden sen blir, det får vi se. Speciellt ljus är den inte för många bönder. Med dagens prisbild och annars också allmänna samhällsutveckling är det inte ens säkert att kommande säsong liknar något vi upplevt förr. För visst finns det smolk i bägaren och saker att vara orolig över. För självförtroendet är det naturligtvis roligt med fina åkrar och en fantastiskt växtlighet men det skulle ju vara roligt om varan som kommer därifrån skulle vara värd nånting också.

 

Du ha inga skrivi någå på längi?

Ne, jag har verkligen inte skrivit någonting på länge. Varför? Jo, för att huvudet är mjukt som rotmos och som fyllt av myssli. Det är en salig röra av små korn och gryn och så finns det någon liten torr frukt här som var, men, speciellt jättegott och tjohejsan är det inte… Nå, vi ska inte döma ut myssli, men, mitt huvud börjar vara utdömt på historier snart. Jag tycker jag inte har någonting att skriva om alls. Det mesta rullar på som det ska, inget nytt under solen, och dessutom blev jag arg när jag inte fick in en videosnutt jag filmade på fåren, och då gick jag i strejk.  … Var det någon som märkte det? Njäe… inte direkt…

Jag vet inte men, jag känner mej så seg. Som ett övertuggat tuggummi ungefär vad gäller skrivande. Det blir bara inte till någonting. Kanske blir det ändring på det småninom, men för tillfället har jag nästan inget att komma med…

Dehär skriver jag lite sådär så att folk inte ska tro att jag gått i däck eller nåt, men, just nu har jag inget att komma med. Men, nog lär jag väl hitta inspirationen någon dag igen 🙂

EU-bonderi

Som vanligt – bättre sent som alltid. Nedanstående inlägg borde ha publicerats för en månad sedan, men eftersom morgondagen alltid är en bra dag att göra saker på så blir det nu istället.

Det har ju på senare tid (egentligen ända sedan börja på 90-talet) stötts och blötts om huruvida EU är på gott eller ont för det finländska jordbruket. Vad jag tycker om detta kunde fylla halva Internet så det får vi återkomma till men nu skall jag lyfta ut en liten detalj ur den stora grytan.

Modeordet idag är ju stora enheter. Allt skall vara stort och det gäller förstås även jordbruket. Själv är jag ju som känt en edsvuren motståndare till stora enheter, det må sen vara växthus, jordbrukslägenheter eller fast Räddningsverk.

Missförstå mig rätt nu, jag missunnar inte någon företagare att lyckas väl och utöka sin verksamhet och bli stor, större, störst, det är en väl arbetande företagare väl unnat och det har väl också varit målet för mig nån gång i ungdomlig iver.

Det jag däremot blir fullständigt galen på är när nationella och internationella myndigheter med hjälp av bestämmelser och stödstyrningar ser till att slå benen undan små aktörer, medan stöden styrs till dom redan stora för att dom skall kunna bli ännu större. Det samma gäller investeringar, om jag vill bygga ett ”husbehovsnöts” för låt oss säga 200 grisar så blir det garanterat kalla handen i investeringsstöd, men om jag höger upp antalet till 20.000 så tycker muyndigheterna betydligt bättre om att samarbeta.

Mot denna bakgrund kunde jag inte annat än le åt en verksamhet som jag hölls med en fin kväll för ca en månad sen.

Numera skall det ju anläggas skyddsremsor vid vattendrag och diken för att inte gödseln skall söka sig iväg ut och lagras i vattendrag och vackert så, i princip tror jag på det och på att miljön vinner på det, men varför skall det genast växa en sådan ofattbar byråkrati runt det hela? Nu är det viktigt att dom är på centimetern tillräckligt breda och vad jag har förstått så mäts det minutiöst vid granskning och dessutom skall dom vara skötta enligt allsköns regler, men ändå blir det bara ogräshärdar av dessa.

Efter sådd i år anlade jag en bro ut till närbelägen väg. Bron hade funnits där tidigare men tagits upp vid utfallsrensning och skulle nu då återställas. Detta gjorde att en liten del av åkern (i procent räknat kanske 0,01) inte hade såtts eftersom det behövdes svängrum för grävmaskinen. I samband med nerläggningen av trumringarna skadades också lite av skyddsremsan (ve och fasa) så detta måste då i god EU anda repareras. Det är här konflikten mellan stort EU och liten verklighet kommer upp på bordet.

Jag har inte speciellt stora maskiner, kanske tvärtom, men när det gäller att så i några kvadratmeter vete i efterhand så blir liksom nästan det minsta för stort.

Därför var jag tvungen att gräva längre in i uthuset efter en gammal harv, samt berätta för Zetorn att han skulle ut på åkern.

IMG_20160605_210924

Med denna redskapsarsenal gick det sen helt bra att återställa veteåkern till EU skick. För att återställa skyddsremsans skadade 10 cm blev det dock skyffel. Medan jag höll på där och reparerade skyddsremsor i sommarkvällen kom jag att tänka på ett jordbruksverktyg som var vanligt förekommande i min barndom. Den såkallade ”räinploogin” som var en ställning som sattes mellan traktorn och plogen för att man skulle komma åt att plöja skiftet absolut ända ut mot kanten. Detta står då i väldigt skarp kontrast till dagens skyddsremsor.

Jag hittade en bild på nätet som jag stal för att visa hur det såg ut.

8cac59deb6a8479da400c2df30e6c394

(Bilden är ”lånad” från Findit.)

Vart är det då jag vill komma med denna något röriga text. Jo, samhället idag vill ha stora enheter och stora maskiner och våldsam omsättning, men för att kunna uppfylla dom krav som ställs på oss jordbrukare måste man ändå aktivera gamla små redskap för att kunna lappa igen nålsögonen som kan sticka regelverket i ögat.

Tur man har dom kvar.

Låter det som om jag skulle vara negativt inställt till regelverket. I det fall Ni uppfattar det så har Ni alldeles rätt.

Puh, det står fortfarande.

I morse när jag efter att ha diskuterat bland annat vädret med en sallatsodlande kollega utanför huvudstaden intog förmiddagskaffet mulnade det till och himlen öppnade sig. Jag hade då just berättat att vi har det ganska bra här, fuktigt joo men inte för vått. Skulle mitt ”kaverande” straffa sig genast?

Spannmålen är nu inne i ett kritiskt skede vad gäller att hålla sig upprätt vid blåst och hårda regn så det är det sista man vill ha. Strået är bladigt, vätskefyllt och ganska mjukt samtidigt som axet börjar svälla till och få tyngd. Om ett par veckor börjar strået torka upp och blir både lättare och styvare samtidigt som bladmassan minskar så därefter tål det regnskurar bättre. För att få strået att bättre tåla oväder brukar man behandla stråsvaga frodiga bestånd med stråförstärkningsmedel. Så har jag också gjort på de flesta åkrar och dagens regnskur satte nu behandlingen på prov.

Liggsäd försämrar inte bara kvaliteten utan försvårar också tröskningen samt för att nu inte tala om hur svårt det är att göra den nu aktuella flyghavregranskningen i spannmål som lagt sig. Så det var med stor spänning som jag efter att regnet och blåsten bedarrat gränslade cykeln för att granska odlingarna.

17.07.2016. 8mm regn med åskbyar på en kvart timme
17.07.2016. 8mm regn med åskbyar under en kvart timmes tid.

Väl framme vid spannmålsåkrarna kunde jag pusta ut, det stod fortfarande. Endast lite tillstymmelse till liggsäd på en av de åkrar jag kontrollerade.

Här var det nära att foderkornet lagt sig.
Här var det nära att foderkornet lagt sig.

Till och med den manshöga rågen som jag inte hann stråförkorta i våras då värmen fick den att utvecklas så snabbt stod upprätt. Grannen till rågåkern ringde och berättade att den lutade betänkligt och skulle det regnat en liten stund till hade den nog lagt sig, tursamt nog slutade regnet i tid. Rågen har nu nått det stadium då strået styvnar till så förhoppningsvis hålls den upprätt fram till tröskningen. Om vi nu bara klarar oss undan väderfenomen likt dagens.

Hybridrågen 17.07.2016
Hybridrågen 17.07.2016

Ibland är vi bönder utelämnade åt vädrets nycker men det är nu bara så det är. Det enda man kan göra är att odlingstekniskt bjuda till för att hålla grödorna friska och växande fram till mognad och skörd. För spannmålens del går det nu efter axgång inte mera att göra något åt stråstyvheten i alla fall det är bara att hoppas på tur med vädret.

18.07.2016 kl6:00. Visst är det vackert så här i morgonljuset. :)
18.07.2016 kl6:00. Visst är det vackert så här i morgonljuset. 🙂

Sorgligt, sorgligt – nu verkstadsarbete

Vetepriset är uselt och det regnar och regnar … Verkstadsarbetet går an men byggandet är det sämre med eftersom det kommer en skur alltid då man skall börja – underligt nog.

DSCN5911

Havren verkar ha klarat sej bäst i år – men vi har tyvärr ingen havre. Första lasset med vete for iväg idag. Det är sent på året men jag hade tänkt exportera så det blev att vänta hela halva juni. Vetet gick inte att exportera till det utlovade priset så det blev Avena i stället.  Det blir knappast brödsäd för det har varit problem med att få tillräckligt hög hektolitervikt för Reno. I år har vi mest Zebra så det kanske blir bättre nästa skörd.

Nå, det blev verkstadsarbete och jag började installera ordentliga uttag på stora Zetorn. Rapiden har tillsvidare varit kopplad högst provisoriskt. Men det gick inte så fort med installationen. Visst har jag elschema men det var alldeles felaktigt och jag måste börja med detektivarbete av typ ”följa ledningen”. Nu har jag i alla fall ritat ett riktigt schema.

Då jag var i farten så installerade jag en ny lysdiodstrålkastare i stället för det gamla arbetsljuset som slutat fungera. Den nya dra hälften så mycket ström men lyser mycket bättre. Det gamla arbetsljuset är uselt i jämförelse. Det skall bytas också men det må nu sitta kvar så länge det fungerar.

DSCN5903

Sedan monterade jag frontlastarkameran på nytt. Den kom bort då jag körde flis för den tog i övre kanten på öppningen. Den var monterad på ett rundjärn som kröktes grundligt. Kameran klarade sej förvånansvärt bra. Nu satte jag den på en hydraulslang som ger efter lättare. Den är kanske litet för vek men den fungerar behjälpligt. Den hålls upp med två ståltrådar som är ganska svagt fästade. Tanken är att de skall ge efter om kameran tar emot nånting. Den måste vara ganska högt för att man skall se skopans framkant.

DSCN5906

Det ser inte särskilt stabilt ut men jag har lärt mej att alltför stabila konstruktioner bara leder till att de går sönder mycket värre än allsköns ”tjikelverk” som ger efter bättre. Och så måste konstruktionen utprövas först. Jag tror jag måste flytta kameran ännu högre. Att den behövs kan man se på nästa bild. Utan kamera måste man stiga av traktorn och gå fram för att se var skopan är. Det skulle inte hjälpa mycket med de nyare traktorernas sneda motorhuv. Frontlastaren är alldeles för långt fram. Jag borde då sitta på taket för att se.

 

DSCN5907

Jag installerade också fler uttag för 12V. På nätet hittade jag ett uttag med fyra kontakter och strömbrytare. Det är bekvämt att man kan stänga av en apparat utan att dra ur stöpseln. Fyra är sådär på gränsen för då jag kopplar till GPS, hyttkamera och temp/volt/klocka så finns det bara ett ledigt uttag. Och då har jag frontlastarkameran och Rapiden  fast installerad. Nuförtiden så behövs det massor av uttag för alla apparater. Det finns också ett USB-uttag så man kan ladda mobilen.

DSCN5913

Också den kombinerade temp/voltmätaren med klocka hittade jag billigt på nätet. Klockan är mindre viktig men utetemperatur och spänningen vill jag hålla koll på.

DSCN5915

Jag satte en liknande mätare i Ducaton där utetemperaturen mäts framme vid vägbanan så att islarmet fungerar. Ducaton kastar hastigt runt vid isföre om den är olastad. Jag var i diket med den förra Ducaton då jag skulle bromsa där en kranbil höll på att dra upp en personbil från diket. Det var glashalt och jag hann knapp röra bromspedalen innan Ducaton började valsa runt. Men kranbilen var ju redan där så det gick snabbt att dra upp Ducaton igen.

 

Skymningen lägger sig…..

…..allt tidigare om kvällarna och en titt i almanackan meddelar att halva månaden redan gått. Bygden andas semestertider och det är tyst och lugnt i grönsaksbondens omgivning. En och annan flyghavregranskande jordbrukare har jag ändå sett. Känns lite som om sommaren börjar vara slut och alla väntar på hösten.

Lite vemodigt känns det allt och hur blir det med alla projekt som man tänkt utföra i sommar? Dessutom har man inte någon bloggarträff att se fram emot eller annat avbrott i vardagen det brukar ibland bli nån utställning eller nåt mässbesök men inte ens det har man hunnit med. Det här fick mig att sätta till några kol i spisen för skulle man nu ens få ”heimane” i någorlunda anständigt skick kunde man kanske ändå ta sig ett ledigt veckoslut nu innan skörden tar vid på allvar. Kanske kunde man till och med hinna damma av plastraketen och ta sig nån tur i landskapet ? Vi får se vad morgondagen för med sig………

Hur som……. så har jag nu framåt småtimmarna radhackat igenom de flesta grödor och det var då som jag märkte att tusan också att det börjar bli mörkt. Det gick an ännu medan jag körde igenom palsternackorna men när jag kom till morötterna fick man koncentrera sig för att hålla sig i raden.

Meeeen man får glädja sig åt att det nu i år växer bättre än i fjol, eller vad tycks?