Bondbloggen – Sida 87

Om ved, sommartid och lite väl mycket regn

Det finns ett talesätt som säger att man märker att en bonde blivit gammal när han inte pratar om något annat än ved. Huruvida det stämmer eller inte så vet jag inte, men hursomhelst, nu skall jag tala om ved.

Precis som allt annat så har ju behovet av ved ändrats över tid, och uttrycket ovan kommer säkert från den tiden när man stod och föll med att klara vintern beroende på om man hade tillräckligt med ved. Som med så mycket annat är det inte lika på-liv-och-död idag, men visst, vedhanteringen tar nog sin gilla tid även den.

Själv är jag uppfödd på olja. När jag var barn på sjuttiotalet var oljan billig, har sett en anteckning om ett brännoljepris på 9 penni litern vilket gjorde att ingen drogs med ved, annat än i sytningshus och hos backstugesittare (har alltid undrat vad en backstugesittare är för något, benämningen användes ofta förr) Idag har ju oljan fått stå tillbaks för andra energiformer, och hus värms ju med både det ena och andra, själv har jag faktiskt skam till sägandes oljeeldningen kvar.

Det kommer sig av att jag mellan åren 93-05 arbetade ett dygn och var ledig tre, och således hade bra tid att både fixa ved och elda. I början på 2000-talet hade jag funderat klart, oljepannan skulle ut och här skulle byggas värmecentral. En värmecentral som skulle försörja båda bostadhusen på tomten och sedan en varm hall som då ännu fanns bara i andanom. Det gör den för övrigt än idag. Jag hade räknat och räknat och åter räknat och kommit fram till att det skulle vara en kombinerad värmecentral med ved och olja som reserv, det var det enda vettiga. Således kontaktade jag husrörgurun Östen Ivars som blankt vägrade ens lyssna på mig. ”Du skall inte bygga nånting, du skall elda med olja så länge pannan håller, det är enda vettiga alternativet för dig” menade han. Och inte ens han anade hur rätt han skulle få, ett år senare var katastrofen ett faktum när mitt arbete ändrades till kontorstid, fem dagar i veckan med lediga helger. Vem står då och hugger 70-100 m2 ved och eldar alla kvällar. Inte jag åtminstone. Det tog dock ett antal år innan jag riktigt insett hur rätt han hade men än idag har nog den befintliga oljeeldningen stått pall mot alla uträkningar gällande alternativ. Detta berodende på olika omständigheter som bla att vårt hus är nästan för stort för att bergsvärme skall bli lönsamt etc etc.

Det som däremot är väldigt synd är att jag inte har ett dubbelsystem där man kunde elda tex sommartid med ved för varmvattnet men som huset är byggt så skulle det bli så opraktiskt så det skulle vara nästan omöjligt.

Det som däremot finns i huset är en Tulikiviugn och den används flitigt vintertid, både som mysugn och värmekälla även om jag nog är lite besviken på dess funktion som det senare.

Så till själva veden. Av någon anledning har jag lyckats åstadkomma en vedhanteringskedja som är för effektiv för mig. Trots att jag i de flesta fall är lite på efterkälken och allmänt senfärdig så är det lite tvärtom med veden. När jag har hållit tillbaks så mycket jag kan med vedproducerandet en säsong, då har jag tillverkat cirka 3 ggr mer än vad jag eldar upp. Mycket av det beror på att det runt gården finns en uppsjö av träd, mestadels björkar som borde bort av rent estetiska skäl, och redan där har jag för mycket vedmaterial.

Jag kallar inte mig själv för vedhuggare, vedfabrikör passar bättre.

Den blivande veden lyfts upp med Avanten till vedklyven som gör sitt jobb och sen åker den ner i storsäckar som jag sen lagrar eller fäller omkull, lite beroende på dag. På något sätt måste det finska lynnet passa väldigt bra för att bygga och konstruera vedklyvare, det finns ju en uppsjö på markanden och alla verkar vara väldigt bra. Jag har haft min sedan 2002 och varit nöjd hela tiden. Om jag skulle vara tvungen att göra motsvarande mängd ved med Fiskarsyxan och motorsågen skulle det nog ta sin tid – man borde nog använda enheten år istället för som nu ett par kvällsstunder. Det tar ungefär 20-30 minuter att göra en löskubik, lite beroende på utgångsmaterialet. Hur som helst, jag producerar mera ved än jag konsumerar och borde väl egentligen fundera på att sälja, men då borde det nog vara lövträdsved och inte den saliga blandning som jag håller mig med, dessutom borde man nog ha nån form av maskinell tork om det skall funka bra. Som det nu är väntar min ved ca 4 år på att bli uppeldad och det funkar bra, men någon större lönsamhet ligger nog inte i den verksamheten.

Om man nu skall se en baksida med dylika maskiner så kan det väl nämnas att vedmaskinen är den enskilda maskin som förorsakar flest dödsfall och svåra personskador i de finländska jordbruken. (störst antal lindriga skador uppkommer när man hoppar ner från traktorhytten) och det kan jag nog tro. Även jag har fått uppsöka vård efter närkontakt med bettet och det blev några stygn i handen för något år sen. Men en viss försiktighet rekommenderas nog.

Bara för att nu då bevisa att jag ännu inte är gammal så skall jag också tala om lite annat än ved. Nämligen om sommar- och vintertiden. Jag brukar försöka framhålla att jag är Finlands största förespråkare av klockomställningen, jag tycker den är rent ut sagt genialisk i den form som den nu används. Sen kan jag väl förstå vissa yrkesgrupper där den kan var till nån slags harm, djurhållare och folk med tidtabeller ja, men åtminstone för mig funkar den utomordentligt utmärkt.

Varför skriver jag om sommartiden nu då, i augusti när inte omställning är det minsta aktuell. Jo för att jag vill påminna om att det är just nu i dessa tider som vi konsumerar största nyttan av densamma. Det klagas ofta högljutt just när klockorna skall ställas, men få pratar om det nu i augusti. Därför vill jag försynt påminna om att här i Österbotten skulle vi ha mörkrets infall redan runt nio nu om vi inte hade sommartid. Det tycker jag är på tok för snabbt denna årstid. Man vill nog gärna jobba till 22-tiden i dagsljus när möjlighet ges.

Till sist ett konstaterande. För några veckor sedan konstaterade jag att vi haft en fin sommar utan dess mera regn. Borde jag inte ha gjort. Sen dess har det regnat nästan dagligen här hos oss, men mest bara just här. När man passerar Saxbacken söderut eller Fållbäcken norrut upphör regnet för att sen börja på samma plats igen när man kommer hem. Nu räcker det med regn – tack

Vårbruket avslutat.

Senaste natt klockan 2:47 förklarade jag årets vårbruk avslutat. Ett vårbruk som inleddes med bäddfräsning för direktsådd lök den 3 maj. Egentligen brukar jag hålla 5 augusti som avslutningsdatum men tidsbrist och regnskurar sköt fram avslutningen några dagar. Får vi en fin höst hinner nog sallatsplanteringarna som gjordes tidigare på dagen och nu nattens sådd av bland annat spenat bli färdiga innan vintern kommer. Det var ändå nära ögat att avslutet skulle ha skjutits fram ytterligare litet för just som jag vid midnattstid stod i beråd att fylla frön i såmaskin kom det en regnskur men friska varma vindar torkade sen upp vätan så att ett par timmar senare gick det att så.

Både jag och personalen började nog bli lite led planterandet som nu försiggått så gott som varje vecka och oftast flera gånger per vecka sen början av maj för jag märkte nog att koncentrationen tröt och tankarna fanns på annat håll. Skönt hur som helst att ha ett arbetsmoment och därtill hörande plantdrivning, som inleddes redan 6 veckor innan vårbruket, bakom sig för säsongen ty det finns alldeles tillräckligt med jobb med att hålla odlingarna i skick och ta hand om skörden. Sen ligger ju inte heller rågsådden med där tillhörande höstbruk alltför långt borta heller.

9.8.2016 Kl.2:47 Årets vårbruk avslutas med sådd av spenat i något för fuktig jord.

När nu såmaskin och planteringsmaskin kunde stuvas undan var det så dags att ta fram morotsupptagaren i stället för att på allvar inleda morotsskörden. Morötterna har växt betydligt bättre i år än i fjol och nu kunde upptagningen inledas som brukligt till skolstarten.

9.8.2016. Morotsupptagaren togs i bruk för säsongen.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna….

….släkten följa släktens gång (eller hur det nu var skalderat)

På fredagen i förra veckan (29.7) var det en större dag än vanligt på hemmanet. Då var det dags att välkomna tredje dottern till världen. När sånt sker är det ju alltid en spänning inblandad och hopp om att allt skall gå bra, vilket det också gjorde. Glädjen över det undret är svårt för en tystlåten österbottning att sätta ord på, men utöver det så börjar ju också andra tankar ta plats i hjärnan när sådana saker passerar i livet.

Utan att på något sätt förringa andra privatföretagare och även andra så inbillar jag mig (kanske i brist på bättre vetande) att detta med släktled och fortsättningar känns speciellt viktigt för en jordbrukare, och kanske ännu viktigare för en konservativ jäkel som mig. Det skulle ju vara en ren lögn om jag skulle gäspa och säga att det inte spelar någon roll om döttrarna -eller någon av dom – fortsätter det värv som tilldelats släkten i form av jord- och skogsegendom. Tack och lov har ju tiden där ändrats till det bättre, även om inte jag är äldre än jag är i ålder minns nog jag mycket tydligt hur det talades om hur strikt det var upplagt här i byarna gällande generationsväxlingarna. Äldsta sonen ärvde – och resten fick antingen försöka gifta sig till ett jordbruk, eller betydligt mera förutsättningslöst försöka söka sig ut på arbetsmarknaden. Här var det Sverige som gällde för många yngre söner eller döttrar. Ännu i min barndom kan jag inte minnas något jordbruk som drevs av en kvinna, om det inte handlade om fall där ”husbonden” genom dödsfall ryckts bort i unga år.

Tack och lov är det inte så mera. Idag finns det exempel både på att sönerna vänt gården ryggen och någon dotter tagit över, eller så har det bara varit så att dottern antingen varit enda barnet och fortsatt, eller helt enkelt varit den enda i gården som visat intresse för verksamheten. Vad kan vara bättre än det? Ingenting förstås, tiderna är ju förhoppningsvis för alltid över när jordbruket var beroende av en förvaltare med god fysik och muskelstyrka och, handen på hjärtat, hur många pojkar skulle iddas dras med jordbruket om det inte vore så än idag? Jag gissar att jag själv kan ställa mig i den raden. Knappast hade det varit så attraktivt att fortsätta om den luftkonditionerade hytten bytts ut mot en vandring på många kilometer bara för att plöja en åker, eller om tröskan togs ifrån en och man placerades i en dammig ria med ”slugon” och 35 råttor som enda kompisar. Då tror jag nog stadslivet hade tett sig ganska attraktivt för många.

Egentligen är dessa ovanstående funderingar helt onödiga, för egentligen är det ju en ”ikkefråga” alltihop. Den som har de minsta tvivel på kvinnors förmåga att bli lantbrukare kan ju bara bläddra lite bakåt i denna bloggserie så torde nog både Lotta och Sonjas skriverier definitivt få Er på rättare tankar.

Detta om detta. Enda orsaken till att det ens behövdes ödas bokstäver på ovanstående så beror på att jag nog kan läsa tankarna hos vissa äldre (+80) som nog nästan borde få beklaga att jag inte har någon bonde (son) som kommer efter mig. Dessa antydningar kan få mig smått galen faktiskt.

Nog om detta.

Det finns ju en annan verklighet också. Vill nån överhuvudtaget bli bonde om 20 år och är det ens möjligt? Om någon vid äldsta dotterns födelse hade frågat mig om jag tänker fostra henne till jordbrukare hade jag tveklöst svarat ”naturligtvis” och dessutom tyckt att frågan var både oövertänkt och korkad. Idag bara 12 år senare är allt annorlunda.

Visst finns mycket kvar och det ansvar man har jämtemot tidigare generationer väger lika tungt som förr, men hur är det egentligen? Har våra i sammanhanget små jordbruk ens en chans att överleva i kommande samhälle? Själv tycker jag förstås att det är en totalt galen frågeställning, för svaret borde ju vara helt uppenbart, men när man tänker på hur verkligheten idag ter sig känns det nästan som om inälvorna dör – ingenting tyder ju på att samhället gör något annat än vänder småbruken ryggen. Visst, vi får EU stöd för att kunna konkurrera på lika villkor och vackert så, men när hela EU cirkusen mest börjar likna en fars och man hellre skulle vara jordbrukare än komediant så känns det kanske inte så motiverande.

För mig handlar det ändå inte om att man skulle kräva något av nästa generation. Men jag skulle unna dom att kunna fortsätta. Om jordbrukarens yrke är världens bästa, den frågan finns det väl många svarsdimensioner på, och det är klart, när all spannmål ligger platt på marken och regnet öser ner dag efter dag och torken krånglar och tröskan sitter fast i leran och man tycker att ens enda kompis är en mus i torkrian, då är det väl inte så hejsan-svejsan, men alla dagar är tack och lov inte sådana.

Om man istället tänker på kvällen då första tofsvipan skriker i vårmörkret, eller på hur kornet luktar när det blommar. Om man tänker på att man är sin egen lyckas smed och chef, och att det man förvaltar har förvaltats av egen släkt sen 1600-talet, eller om man tänker på att det är precis på samma åker där man själv satt som nyfiken femåring på traktorskyddaren när pappa vände hö, där får man nu kan lära sin egen dotter hur man kör traktor, då blir historiens vingslag så påtagliga att dom nästan känns i ansiktet.

Just då, när solen går ner över vetefältet en fuktig julikväll, då handlar det inte om att tvinga någon att bli bonde – utan att unna dom att bli det.

Tidevarv komma, tidevarv försvinna…….

Fiske i skogen

Numera flisar vi i två omgångar. Delvis för att det inte ryms tillräckligt med flisved i hopen på en gång men också för att det torkar snabbare med tunnare lager. Det betyder att vi måste köra ut flisvirke också på sommaren. Det är inte så roligt – skogsarbete skall göras på vintern. Det är för hett på sommaren och så finns det bromsar och annat elände. För att inte tala om att man måste fiska fram virket ur gräset …

Man känner knappt igen sej på vinterns hygge. Den mer än meterhöga växtligheten täcker in allting. Där jag inte hann lägga ihop flisveden i hopar är det nästan omöjligt att hitta nånting. Man måste hoppa ner från traktorn och vada omkring i gräset och känna med stövlarna var det finns virke. Det blev i alla fall många lass – bland annat massaved som låg under snön så jag inte hittade dem i våras. Jag vet inte vad som är värre: snö eller gräs.

Då man har bråttom på vintern så hinner man inte lägga ihop allt virke i ordentliga hopar men det betyder bara att man måste fiska efter det i gräset på sommaren. Fördelen med processor är att det mer eller mindre automatiskt blir hopar med den.

Men jag skall inte klaga. Det var torrt och stadigt att köra ut i år och med ett par torra träd så fick vi ihop en hel del flisved. I själva verket har vi alldeles för mycket flisved så en hel del blir att ruttna i skogen. Jag körde i år ut alla hoparna – det är ju harm att låta sådant virke ruttna som man arbetat med och satt i hopar. Och så städade jag upp på upplagsplatsen vid Rööledun där det fanns en hel del ruttet virke. Det var tänkt att flisas men i flera år har vi inte haft rum med allting och det har därför blivit liggande alltför länge. För att det skall vara användbart måste det då lagras ordentligt med stora stockar som underlag och helst tak över. Det finns ju papp som används som tak för flisvirke men då man har överskott på virke så ids man inte sätta pengar på att bevara det.

Här i veckan hälsade vi på gamalmommo (svärmor) som ligger på sjukhus med dålig fot. Humöret var det i alla fall inget fel på. Hon är 90 år och hälsade mej välkommen till åldringarnas krets. Jag är nu utnämnd till ”ung åldring” :-). Det har jag inget emot för huvudsaken är att jag kan arbeta som bonde. Annat var det med farsan som i 80-årsåldern var till doktorn och blev ordentligt arg då doktorn ringde polisen och frågade vad han skulle göra åt en ”åldring”. Det var nämligen just då det kommit nya direktiv om körkorten. Farsan var alltid ungdomlig av sej och han tålde inte att bli kallad ”åldring”.

Visst går det nedåt hela tiden. I år sökte jag inte flyghavre för synen börjar bli sämre. Jordbrukssammanslutningens (fånigt namn) andra del, Henrik, fick ta över flyghavresökandet. Till all tur fanns det mycket litet för jag hade sprutat alla flyghavreåkrarna mycket grundligt. Dyrt som fasen blev det men om man får bort eländet så kan det vara värt pengarna. Vi funderade på om direktsådden hjälper till att bekämpa flyghavren. Då man plöjer så vänds en del frön ned ca 20 cm i jorden men överlever och gror sedan då man plöjer på nytt och vänder upp dem. Vid direktsådd så blir alla frön liggande på ytan och antingen så gror de följande år eller så dör de. Enligt teorin. Vi får se hur det går i verkligheten.

Det har varit ett ganska torrt juli här men nu regnar det. Det gör egentligen detsamma för storregnen i juni förstörde redan skörden och vetet är glest och dåligt. Tröska måste man men jag riktar mej redan in på skogsarbetet i vinter och så hoppas man – som alltid – på en ny vår och ny sådd och hoppeligen en bättre sommar i nästa år.

Nu står det inte längre.

Efter dagens åskskurar kombinerat med hårda vindbyar så har en del av spannmålen lagt sig.

Jag har inte hunnit inventera alla åkrar så hur omfattande liggsäd jag har är lite oklart men jag har konstaterat att ca en hektar av åkern där det odlades grönsaker i fjol har lagt sig. Det är ju lite svårt att avgöra hur stor efterverkan av grönsakerna blir följande år och därmed hur mycket man skall gödsla efterföljande gröda. I och för sig så går det att mäta kvävenivån i jorden på våren och jag har utrustning för dylik mätning. Tyvärr är det svårt att hinna mäta alla fält eller som här delar av fält för att dosera gödseln rätt då åkern i fjol var sådd och planterad med ett tiotal olika grödor. Nu verkar det som om det är där palsternackor och sen broccoli växte ifjol är de delar med mest liggväxt. Det är nu inte så stora arealer ifråga men just där noterade jag tidigare några flyghavrevippor som jag tänkte utnyttja som skolningsexemplar för våran praktikant. Tyvärr fick hon flunsa de sista dagarna av praktiktiden så plockandet uteblev, nu kan det bli svårt att hitta dem. När jag beklagade saken för frugan menade hon om jag inte hade använt stråstärkare. Det har jag förvisso men det är ju ingen garanti för att det hålls stående.

Intressant att notera på bilden nedan är att i närheten av sprutspåren står säden, antagligen på grund av att stråstärkningseffekten blir bättre då växtligheten rörs om i samband med besprutningen. Kanske borde man utrusta sprutan med någon form av förbom som skulle åstadkomma samma effekt?

03.08.2016. Liggväxt orsakad av åskbyar och regn.

De senaste dagarnas åskväder har fått folk och media att undra över hur vädret påverkar grönsakskörden så det lär ska bli livesändning i radion från grönsaksbondens åkrar i morgon bitti. Ratta således in Radio Vega Österbotten om ni vill höra lite om väder och annat aktuellt i odlandet.

Sommarens byggande

Sommarens byggande började med reparation av taket på verkstaden. Där hade takfönstren (plast) gått sönder på solsidan och redan på hösten rann det vatten in då blåsten tog tag i dem så det blev stora öppningar. Då lappade jag ihop dem nödtorftigt men det var nödvändigt att byta ut dem till plåtar. Nu måste jag ta plåtar från sågtaket och alltså måste sågtaket förnyas. Henrik som är bergsklättrare satte kvickt upp plåtarna och jag satte mindre kvickt upp nytt tak över sågen (Logosol).

Plåttaket över sågen var mycket tillfälligt men jag fick åtminstone se vad som borde ändras. Nu bytte jag ut alla plåtarna till korrugerade takfiltskivor (Onduline) som jag i höstas satte på trädgårdsskjulet och virkeslagret (se Tak för virket). De är lätta och ganska starka. Vi har haft sådana på rian och gamla bastun i nästan 40 år och de håller än – utom där jag körde sönder taket med tröskan då jag inte kom ihåg att fälla ned tömningsröret.

Jag förlängde också taket så det kommer nästan tre meter ut från väggen och går ända till uthusets hörn. Det skyddar nu bättre mot regn som förr lätt blåste in över sågen. Det kan hända att man slår huvudet i takkanten då man skall rulla stockarna men vi får se … Öppningen i taket skall bli en lucka. Ibland behöver man lägga upp en stock med lastaren och då behövs öppningen. Stolparna är lösa och kan tas bort utan verktyg ifall det behövs för långa stockar.

Då jag förlängde taket så tog jag bort hörnets foderbräde. Det är intressant att jämföra den skyddade brädfodringen (till vänster) med den brädfodring som ständigt varit utsatt för solen (till höger). Det är en sydvägg så virket har hunnit bli ganska anfrätt efter omkring 65 år. Ny brädfodring behövs – inte stor idé att måla det här.

Det har blivit en hel del vägbyggen också. Vägen till trädgårdsskjulet som jag byggde i höstas fick nu ett lass sand så man kan köra med bil på den. Men före det så grävde jag täckdike under takdroppet. Det är så trevligt med litet kroppsarbete emellanåt – utom då det är riktigt hett. I början på veckan hade vi upp till +28 grader och det var eländigt. Jag kunde jobba utomhus bara tidigt på morgonen och sent på kvällen.

Tyvärr så gick ena framringen sönder på frontlastartraktorn och det blev snabbresa till Lindfors i Kuggom. Det gick snabbt men nu är jag nästan 700 euro fattigare. Ringen var nämligen helt rutten för traktorn hade stått utomhus i solen förrän jag köpte den och jag visste att det var tvunget att byta däck förr eller senare. Nu rymdes framhjulet just och just på bilsläpkärran men jag fasar för den dag då de stora bakhjulen går sönder. De är minsann inte små …

Ett lass fyllningssand satte jag också utanför flisluckan. Efter att ha grävt ned täckdikesrör där också. Våta somrar har det varit litet problem att komma fram dit med den stora och tunga flislastbilen. Och så tog jag ett foto förrän jag började köra mer ved. Snart är vägen mindre vacker med all sorters vedavfall.

Till sist en bild av det (fortfarande) misslyckade fästet till frontlastarkameran. Hydraulslangen fungerade bra så länge det var litet svalare men den ånknade helt under förra veckans hetta. Första fästet med spoljärn var för stelt och det här alltså för mjukt. Vad skall jag hitta nu som är styvare men ändå ger efter då kameran tar emot nånting ? Det måste var nån sorts fjäder som återgår till rätt ställning.