Hindersby – Sida 65 – Bondbloggen

Fel i ledningen

Det brukar ta en vecka innan man hämtar sej efter ledigheten. Nu blev det bråttom med att se på Ducaton eftersom motorvarningslampan börjat lysa. Den har lyst litet emellanåt hela vintern men då bilen fungerat bra så har jag inte orkat bry mej om den. Men nu började dessutom kylarfläktarna gå fastän bilen var avstängd … Det gör kvickt slut på ackumulatorn så jag måste dra ur säkringarna då jag stänger av. Det hade ingen betydelse på vintern men på sommaren kan bilen bli för varm – speciellt nu då vi har +25 grader i skuggan.

Så jag kände mej tvungen att sätta in en strömbrytare för att sätta fläktarna av och på från hytten. Men då jag började se på säkringshållarna i motorrummet så hittade jag en helt avbränd ledning. Ibland gav den kontakt och ibland inte. Det är den värsta sortens fel för då man skall mäta var felet finns så är förstås allt i skick. Den var på ett lömskt ställe under säkringshållarna och man såg den bara om man lyfte bort alltihop.

Nå, det var inte så svårt att löda ihop tråden. Men så skulle jag se vart ledningen gick och det var ett stort arbete som tog massor med tid. Visst finns allting på nätet men jag måste ladda ned Ducatons elscheman och installera ett program för att kunna se på dem på min datamaskin. Och så har Fiat lyckats få dokumentationen så invecklad att det tog en hel dag att fundera ut hur man skulle läsa den. Dagens bilar är nämligen lite mera invecklade än gamla Lada som bara hade generator, startmotor och ackumulator förutom lamporna. Hela schemat rymdes nästan på en sida.

Nu är det allsköns styrburkar för varje funktion som är ihopkopplade så man inte vet vad som gör vad. Och då har min Ducato från 2006 ett enkelt system om man jämför med dagens nya bilar. Visst finns det diagnostiksystem men de ger för det mesta en felaktig felkod och gnäller om bromsarna fastän felet finns i motorstyrningen. Jag avskyr elektroniken i dagens bilar – så elektronikingenjör jag är. Det är inte fel på elektronik i allmänhet men så som systemen är konstruerade idag så är de helt hopplösa. Och dessutom svindyra. Men jag vet att det alltid är så i början och om 10-20 år får vi (hoppeligen) system som är robusta och fungerar och dessutom grisbilliga. Så där inom parentes är det lustigt att det heter ”svindyr” men ”grisbillig” :-).

Eftersom jag skruvat sönder halva instrumentbrädan så tänkte jag ”meddetsamma” fixa en del andra saker som blivit ogjorda alltför länge. Det tog förstås inte så litet tid och till sist så lyckades jag klåpa så att det blev kortslutning … Då var klockan två på natten och jag beslöt att det är bättre att jag sover än att jag i ilskan slår sönder nånting. Det har blivit en hel del jobb på natten nu då det är alldeles för hett på dagen. Problemet är att då det blir svalare så kommer myggorna. Men jag har varit noga med att hålla verkstadsdörrarna stängda så att myggorna och hettan hålls utanför.

Efter att ha byggt om en hel del av bilens elsystem så fick jag igång den och allt fungerade. Utom motorvarningslampan som ännu lyser …

Omväxlande

Det har varit växlande väderlek men också landskap. Jag smet iväg till Sverige förra veckan fastän det är bästa byggtid just nu. Orsaken syns på bilden nedan.

Vi var ute och slarvade med brorsan och Gilla. De köpte litet litteratur åt mej från Österbotten. Jag är ju en stor vän av Folkets Dagblad och Svenska Österbottens historia (del IV) handlar till stor del om bebyggelsen med fina gamla hus vilket jag också har pippi på. Vi firade med att flytta utedasset (sjiithuusi – eller huusi om man vill vara fin). Det är nu uppe på bergssluttningen och skall ännu byggas om så man får dörr i gaveln med fönster. Utsikten blir fin över åkern utanför. Och så skall taket få den rätta lutningen med tegel och väggarna kläs med sågad brädfodring så det blir rätt stil på huset.

Jag har aldrig varit för det där med att fira. Det är mycket roligare att bygga och konstruera all sorters maskiner och system. I alla fall så tog vi på söndagen en turisttur till Hedemora för att titta på Bergslagen i södra Dalarna. Och det var värt resan. Först blev vi guidade kring Norns bruk litet söder om Hedemora av Bengt Wester som i 45 år arbetat som gruvingenjör. Bergslagen är ju fullt av små hyttor som var och varannan bonde byggt för att bryta järn. I Norns bruk bearbetades järnet till stångjärn som sedan exporterades. Sverige var Europas största järnproducent då det begav sej. Bruket är en nästan orörd miljö och har förklarats vara av riksintresse och är officiellt ett byggnadsminne. Nedan masugnen som var hjärtat i bruket tillsammans med smedjorna med stånghammare.

För bönderna i trakten runtomkring var transporterna och kolandet viktiga inkomstkällor. Ett lass stångjärn vägde 800 kg och kunde alltså bara transporteras på vintern på släde eller med båt om sommaren. Många omlastningar behövdes innan järnet kunde fraktas längre bort. Bruket dog då järnvägen kom – men inte till Norn utan till Vikmanshyttan i närheten. Dit flyttade alla smederna och kvar blev bara skogsarbetare och kolare. Det gick så snabbt att husen står kvar nästan orörda.

På tal om kolning så berättade vår granne Lars-Erik (som brukar åkern utanför vårt hus i Medåker) att det fanns sex kolmilor i närheten och att skogen var så gott som helt nerhuggen för 150 år sedan. All skog som finns nu är alltså ganska ny.

Vi var också i Stjärnsund där Polhemsmuseet finns. Christopher Polhem var en av de stora svenska uppfinnarna och sysslade med allting från urverk till stora maskiner i gruvorna. Han kallas också ”den svenska mekanikens fader”. I Stjärnsund startade han en manufaktur 1699. Han hade inte råd att gå i skolan men startade 16 år gammal en verkstad och fick latinundervisning av prästerna mot att han reparerade deras urverk. Sedan han inte bara reparerat Uppsala domkyrkas medeltida urverk utan också förbättrat det så skrevs han in vid universitetet och studerade fysik, matematik och mekanik. Gissa om det var intressant att beöka Stjärnsund för en gammal ingenjör …

Därefter återvände vi via Klosters bruk där Gustaf de Laval byggde första prototypen till separatorn. Men brukspatronen trodde inte på uppfinningen så de Laval flyttade till Stockholm där han grundade Separator AB – numera världsföretaget Alfa Laval. Han fick 93 patent på sina uppfinningar men var en äkta ingenjör och dog alltså utfattig 1913.

Vårsådden var mycket sen i Sverige. Vi är vana vid att de sår en månad tidigare än i Hindersby men nu då vi kom så var åkrarna svarta ännu först i går började man se grön brodd. Det har varit regnigt och kallt i Sverige i maj. Men ett intressant skifte var frodigt. Vi såg i höstas att man sådde raps direkt efter skördetröskan och nu stod rapsen i blom. Litet ojämn men växte bra. Bilden är tagen på tisdag i Garlinge (byn på åsen bakom åkern). Det är ytterst sällan man ser en svart åker i Medåker den här tiden på året. Vårsådden blev i år nästan en månad försenad.

Det var ordentligt hett i början på veckan men blev kallt och regnigt i förrgår. Då vi kom hem till Hindersby så började solen titta fram men man såg att det hade regnat. Helt riktigt – mätaren visade på 40 mm. På åkrarna stod det vatten både här och där och en stor flock svanar hade slagit sej ner på en åker.

Det direktsådda vetet hade grott ganska bra men det gillar säkert inte så mycket vatten. Svanarna däremot tyckte om det. Man borde ha anmält åkern som ”svanåker” :-). De var inte speciellt rädda för oss. Då vi stannade bilen för att fotografera så började de makligt vagga bort.

Vårsåddshasi 2016

I går sådde jag det sista vetet och idag gjorde jag ren såmaskinen. Vårsådden gick ovanligt bra i år. Det bästa var att halmen inte förorsakade några som helst problem. Tydligen är det bäst att inte göra nånting alls efter tröskandet. Men tre harvtinnar gick åt så nästa år skall vi försöka med starkare och rakare – möjligen med bred spets så man tydligare ser körmarkörens spår i halmen.

Inte ens på den värsta leråkern var det något problem. Tjälen hade gjort ett bra jobb och leran var ganska mör. Också svackorna gick att så. Det kom ett litet regn i förrgår men det förorsakade bara ett kort uppehåll. Litet fundersam är jag i alla fall om jag sådde för tidigt. Jorden var minsann inte för torr. Välterhjulen klämde ihop tallrikarnas fåror så grundligt att de var omöjliga att se. Det återstår att se hur brodden orkar upp.

För det mesta hade kvickrotsbesprutningen förra hösten lyckats riktigt bra. Bara på en del ställen fanns det fläckar av kvickrot. Å andra sidan så vet man ännu inte om besprutningen har någon långtidsverkan mot kvickroten eller om den kommer upp på nytt. Det syns väl i höst.

Idag skruvade jag också Rapidens styrlåda i små bitar och kollade funktionen. Det är problem med hektarmätaren och ibland också med rotationsvakten. Men elektroniken verkade fungera bra så jag måste se över givarna och kablarna. Nu beställde jag i alla fall nya givare och tänkte bygga egen hektarmätare. Komponenterna beställde jag från Kina. Fortfarande förundrar jag mej över hur de kan vara så billiga (ibland en tiondedel av priset här) och dessutom kommer de fraktfritt. Det kommer knappast att fortsätta så i längden så jag lägger upp ett litet lager med komponenter. Det blir inte dyrt.

Bromscylindrarna som jag beställde från IKH går däremot i retur. De skulle passa till Zetor 14245 som jag har men det stämde inte alls. Reservdelsrumban fortsätter som vanligt med att man får fel delar. De som jag köpte från Estland har kommit och ser ut att passa men jag har ännu inte börjat byta dem.

Vårsådden är trots allt en lugn tid i den meningen att man kan koncentrera sej på en enda sak: Att få vetet i jorden. Nu då sådden är förbi så ramlar alla ogjorda saker åter över en. Det var visst nån som sa att växtodlare bara behöver arbeta en vecka på våren och en vecka på hösten … Nåjo, det gäller minsann inte här. Tvärtom är det mera stressigt mellan de här två veckorna.

Lantbruksväder

Jag tittar vanligen på vackertvader.se som har prognoser byavis från tre metereologer: YR (norsk), SMHI (svensk) och FMI (finländsk). Av dessa tycker jag SMHI är pålitligast. Men för lantbruket är dessa prognoser för allmänna så jag har börjat använda Lantbruksvädret som man hittar på

nsl.fi/vaderinfo

som har sprutväderprognos och avdunstningsprognos och mycket bättre info om vindriktning och molnighet. Där finns en mängd olika prognoser som är mycket bra för lantbruket. Rekommenderas varmt. Man måste ha rättigheter för att se på Lantbruksvädret och det kan kosta en liten slant men är absolut värt besväret. Det här är för Nyland men det finns säkert för Österbotten också.

Säg den glädje som varar …

Här körde man glad och förnöjd runt sista åkern men hann bara tre varv så började det regna. Det var en grym harm för nu var svackorna torra och jag hade bara behövt en timme till eller kanske bara en halv för att få dem sådda. Troligen går de inte att så mera i år.

Väderprognosen hade lovat en halv millimeter regn till klockan sex men det kom ganska ordentligt redan klockan fyra. Igen kan man konstatera att det inte går att lita på prognoser och att man alltid har bråttom hur bra vädret än är. Om jag hade börjat så klockan halv fem i morse så hade allt varit klart nu. Men man har blivit så slö, slapp, lat, loj och likgiltig och det blir värre då man börjar se slutet på vårsådden.

Någon katastrof är det knappast – bara en evinnerlig harm …

Direktsådd går bra i år

Det är alltid spännande att se hur det skall gå med vårsådden. Vädret är nyckfullt och man vet inte hur tjälen har arbetat förrän man sätter såmaskinen i jorden. De som harvar ser ju ganska snabbt hur det blir med såbädden men med direktsådd så är det svårare. I år gick det utmärkt. Åkrarna har torkat upp jämnt och till och med svackorna var jämntorra.

Största delen av våra åkrar var helt obearbetade men en halv åker körde jag med hacken för att se vilken skillnad det är. Vi diskuterade saken i höstas (se Att hacke eller icke hacka … ) och litet som förväntat så höll den hackade delen fukten betydligt längre. Det var till och med litet för fuktigt och man kunde ha väntat nån dag på den delen. Men egentligen gick det alldeles utmärkt att så alltihop. Man kan säja att det var bästa möjliga förhållanden för direktsådd..

De helt obearbetade delarna hade som enda problem att det var svårt att se var markören gick. Utan den harvtinne vi satt fast i stället för den smala markören hade det varit omöjligt att så. Nu rev harvtinnen upp en ordentlig fåra i jorden men i stubben så syntes den nätt och jämnt.

Så här ser det ut från hytten. Körmarkörens spår syns litet till vänster om mitten på motorhuven. Längre fram går det in i den orörda stubben och där får man anstränga sej att se det. Man ser nog i stora drag var man kört med såmaskinen eftersom den trycker med halmen men där det finns spår efter tröskhjulen ser man inte skillnad fastän man stiger ut ur traktorn och sätter näsan i jorden. I motsats till i fjol så trycker nämligen välthjulen ihop tallrikarnas skåror så att man inte ser dem alls. Så man är helt beroende av körmarkören.

Det gick bra att byta ut de klena pinnarna på körmarkören (som bara passar för finharvad jord) till S-pinnar från den gamla harven. Jag behövde bara fila upp hålet i pinnen litet så gick den att skruva fast med den ursprungliga klammern. Men två S-pinnar har redan brustit för belastningen är hård på dem och de gick litet snett. Den tredje skruvade jag fast så den kunde svänga sej och den går mera rakt så få nu se om den håller.

Till all tur så blev det litet svalare i förrgår då vi började så. Jag hade inte klarat hettan från måndagen och tisdagen. Visst finns det luftkonditionering i traktorn men det fungerar givetvis inte. Jag har luftkonditionering i tröskan också men där gav jag upp då jag insåg att den måste repareras varje höst. I förrgår var vi två förare och sådde då nästan 14 hektar. I går körde jag bara ett par skiften och idag har vi ett par bitar kvar så troligen blir vi klara med sådden innan det kommer ett litet regn i kväll.

Det här är vad jag föreställde mej då jag läste om direktsådd på 90-talet. Men vi hade inte råd att köpa en ny Rapid då utan jag fick vänta tills jag fick en begagnad billigt från Uppsala för sex år sedan (se Vikingatåg i västerled). Nu har jag kört med äkta direktsådd i två år och det tänker jag fortsätta med – speciellt som det verkar vara bättre att inte hacka stubben på hösten. Så jag använder enbart omkring 10 liter brännolja per hektar för att få utsädet i jorden. Ingen bearbetning alls och mycket litet tid går det att köra. Då man jämför med hur man förr plöjde och harvade i veckor. Och de styva lerorna bildade ibland kokor som var helt omöjliga att få sönder. Utsädet låg mest på ytan med gamla Simulta.

Det sådda ser inte så illa ut även om en harvad och sådd åker är vackrare. Nu får vi ser hur det växer men det skall nog bli ren missväxt innan jag byter tillbaka till plöjning och harvning. Speciellt nu då priserna är i botten och det är överproduktion.

Bekämpning av ogräs lär bli besvärligare vid direktsådd. I år fanns det ganska litet kvickrot på åkrarna. Höstens glyfosatbesprutning lyckades tydligen riktigt bra. Det gäller i alla fall att fundera grundligt på valet av preparat. Jag kan tänka mej att det blir ändringar på den punkten.

Men tillsvidare är jag enbart nöjd (mycket ovanligt för en bonde :-).